onsdag 19 april 2017

ADHD

ADHD har funnits i över hundra år, men när jag gick i skolan var det inte en diagnos man delade ut till höger och vänster. Istället hette det ”spring i benen” och medicinen hette ”Skärp dig, sätt dig ner!”. De flesta växte upp och blev folk ändå.


Jag är tveksam till att sätta diagnosetiketter på allt som sticker ut det minsta lilla. Många gånger känns det som ett sätt att slippa hantera problem (eller varför inte använda det ack så populära ordet utmaningar?). Det finns säkert barn som verkligen behöver medicin eller terapi, men i många fall tror jag att det handlar om skolans och samhällets oförmåga att utnyttja människors olika egenskaper. Det talas vitt och brett om att man ska se alla som individer, men när någon avviker från normen gör man ofta allt för att utplåna personligheten.

Bland kända ADHD-personer hittar vi konstnärer och författare som Edgar Allan Poe, Picasso, Dali och Virginia Woolf, men kanske inte minst uppfinnare och entreprenörer som Bill Gates, Henry Ford, Andrew Carnegie, Malcolm Forbes, Albert Einstein, Alexander Graham Bell och Thomas Edison. Tänk efter, när träffade du senast på en driven entreprenör eller företagsledare som inte verkar ha en släng av detta?


Det är omöjligt att säga hur det gått med deras livsverk om de fått ADHD-medicin istället för individuell undervisning, men jag undrar om morgondagens Einstein och Edison kommer att bli brevbärare bara för att ingen hade tid och energi att hjälpa dem till sin fulla potential. Har samhället råd att medicinera dem till medelmåttighet? Har mänskligheten råd med det?

35 kommentarer:

  1. Den här var väldigt intressant på ämnet
    http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/800449?programid=1272

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för tipset. Laddar ner och lyssnar på. Fast handlar det där om ADHD? Av texten att döma känns det mer som antidepressiva piller.

      Radera
    2. ADHD nämns, men ditt första intryck är inte fel. Skit samma, den är lyssvärd! :-)

      Radera
    3. Säkert! Jag gillar Kropp & Själ, men nu var det länge sedan jag hörde det (har så många andra program att klämma in). Men nu har jag laddat ner det, så inom någon dag blir det av.

      Radera
    4. Nu har jag hört programmet. Intressant! Och kul att det känns som att mitt blogginlägg kunde ha skrivits av nästan vilken som helst av de intervjuade psykiatrikerna/experterna, trots att jag saknar kunskaper och inte känner någon med ADHD-diagnos utan bara tänkt på egen hand och googlat en kvart.

      Tyvärr gjorde programmet att jag blev sugen på att läsa Peter Götzsches "Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse" och jag har inte tiiid!

      Radera
  2. Jag håller med dig. Samtidigt är det viktigt att personer med ADHD inte blir till förebilder så att det blir en ny normalitet man ska anpassa sig till så mycket som det är möjligt, vilket kan bli omöjligt och svårt för väldigt många som absolut inte har spring i benen och tusen tankar och idéer samtidigt. Upplever faktiskt att det finns sådan risk vad gäller kända personers påverkan och strålglans. Exempel: Isabella Löwengrip. Att bli som hon är nog svårt för många med "normala funktioner". Tycker hon kan vara outstanding men en förebild för andra att ta efter? Nej. Alla bör göra sin grej istället. Inte bra med för stor uppmärksamhet på enskilda personer och deras framgångar. Orsakerna till dem är inte tydliga och inte minst unga kan missuppfatta det hela och inte se hela bilden, t ex vilket pris vissa betalar för vissa förmågor.

    Detta med "utmaningar" är intressant. I jobbanonnser så står det ofta sådana ord. När jag är på intervju och ordet dyker upp så säger jag som det är: "Jag gillar inte utmaningar eftersom de är problem som kan hindra måluppfyllsen. De måste elimineras och jag ser inget glädjande eller utmanande i dem. Min arbetsenergi är inriktad på slutmålet, resultatet. Om jag gillade utmaningar ser jag det som att målet inte skulle bli nått för det innebär ju att utmaningarna tar slut." Gissa om det leder till intressanta samtal på en intervju och får mig att framstå som en orädd och självständigt tänkande människa, haha! ;)

    Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är inte en ny norm jag är ute efter, snarare normlöshet. Människor är olika och särskilt i skolan verkar det allra viktigast att släta ut dessa olikheter så att alla blir lika, vilket inte är bra vare sig för individerna eller samhället.

      Min sammanlagda kunskap om Isabella Löwengrip är diverse skattekontroverser när Skatteverket får för sig att de framgångar hon skriver i sin blogg är sanna och inte tomt skryt, samt ett klassiskt uttalande om aktievärderingar som kan ha varit ett skämt eftersom det verkade FÖR huvudlöst. Så jag ska inte uttala mig om henne.

      Intressant sätt att tackla intervjufloskler! Själv har jag någon gång ifrågasatt om jag hamnat på fel intervju när motparten börjar snacka om "många bollar i luften". Jaha, ni söker en jonglör, då har jag gått fel... För min taktik var alltid att på ett subtilt sätt få fram att de behövde mig medan jag själv badade i anbud. Även om jag inte uppfyllde deras krav fick det dem att undra vad de höll på att gå miste om.

      Radera
  3. Ha, utmärkt taktik där med "många bollar i luften". Ja, det är alltid bra tror jag att bemöta floskler på ett smart sätt. Det får folk att haja till, tappa fattningen tillfälligt och då får man ett övertag. Det finns inget bättre på en intervju än att diskret ta kommandot genom att vara den som leder samtalet och tankarna dit man vill. Råkar ha talets gåva så det brukar vara ganska lätt. Förvånansvärt många intervjuare är mer nervösa än man själv och har inte klart för sig vad de själva använder för ord och varför.

    Men denna strategi fungerar inte för de ställen som vill ha extremt följsamma och menlösa slavar. De anställer bara den som gör allt "rätt" på intervjun, svarar enligt mall, säger ja till alla förslag och agerar tydligt underdånigt. Jag började på ett sådant ställe en gång. Visste inte det då deras intressanta nya chef anställt mig och som i sin tur snabbt visade sig vantrivas på sitt nya jobb. Då jag efter en vecka visade upp mitt sätt (tala sunt förnuft om vårt dagliga arbete) åkte jag ut ögona böj och bara en månad senare åkte min chef ut också. Bra så! Vilken lättnad att slippa jobba på ett ställe som nyttjade skattemedel på så fult sätt. Ett år senare syns högsta hönset på företaget på kvällstidningarna som bluffare. Förvånad? Inte jag inte.

    Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Min värsta intervjuerfarenhet var när jag satt med min chef och intervjuade potentiella kontorister. Han hade fått för sig att BARA prata floskelsvenska, och där satt jag som medlem av Hjärndöda Intervjuares Sällskap. När han ställde frågan "Vad gör du om tio år?" till Maj-Britt, 58, var jag på vippen att ställa mig upp och säga "Ta mitt jobb, Maj-Britt, jag går nu!".

      Radera
  4. Finns väl knappast någonting annat i Sverige som andas så mycket 30-tal som skolan? Vad har förändrats? Agan är det jag spontant kommer på.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet inte. Jag har en känsla av att mycket av katederundervisningen försvunnit. Tyvärr, för den funkade ju! Och funkar fortfarande i de länder vars elever är bäst.

      Radera
  5. Det håller jag inte med om. Vad är det som de bästa skolornas elever är bäst på, lyda order eller tänka själva?

    Om jag blir uppfostrad att lyda order och göra som jag blir tillsagd hur ska jag då lära mig att ta ansvar och tänka själv. Genier blir knappast genier för att de gjorde som de blev tillsagda.

    Sen verkar det finnas en del problem i skolan idag och till viss del tror jag att det handlar om föräldrar som inte tar sitt ansvar och förväntar sig att skolan ska uppfostra barnen, och köper deras kärlek för en ny Ipad istället för att vara närvarande. De är för upptagna med att jobba för att tjäna mer pengar och köpa mer prylar och visa upp sina egna perfekta liv. En närvarande förälder som respekterar sitt barn och andra människor uppfostrar per automatik ett närvarande barn med respekt för andra, eftersom barn gör som man gör och inte som man säger.

    En annan intressant aspekt är hur kosten påverkar, alla tillsatser och allt sockret som flödar. Sockrade flingor med sockrad yoghurt och ett glas juice eller oboy till frukost hjälper knappast barn att sitta still och fokusera.

    Det finns så många olika aspekter att vända och vrida på men helt klart är ju att alla är olika och skolan är inte så bra på att ta tillvara dessa olikheter utan helst vill att alla ska vara stöpta i samma form för då blir det enklare.

    Men en eloge till alla eldsjälar som är lärare som bara ska fylla i mer och mer papper per elev och lära sig nya betygssystem varje gång vi får en ny regering.

    Ojdå, jag eldade visst upp mig lite, saker och ting förändras när man skaffar barn...

    Tack för en bra blogg, keep up the good work!
    Hälsar Emma

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag ser inte riktigt motsättningen i det jag skrev och det du skriver. Jag menar inte att elever måste sitta och lyda och svälja kunskaper enligt korvstoppningsmodellen. Jag konstaterar bara att länder som Japan och Finland, som i större utsträckning än Sverige har kvar traditionell katederundervisning får bättre elever medan Sverige faller i internationella jämförelser.

      Sedan håller jag med om att mer engagerade föräldrar säkerligen skulle hjälpa till och att ständigt nya betygssystem inte gör det. "Varje gång vi får en ny regering" förresten... När Jan Björklund var skolminister har jag en känsla av att han bytte system och skalor i stort sett vartenda år. Det var ju allt han gjorde, förutom att (på ett mycket flummigt sätt!) prata om att avskaffa "flumskolan".

      Radera
  6. Jag blir nyfiken på när du säger att "ADHD har funnits i över hundra år". Vad menar du? Har diagnosen funnits så länge eller är det så länge man har problematiserat dessa (oftast) barn med "spring i benen"?
    Jag håller med om att det är farligt att forma alla in i samma mall. Det tråkiga är att man använder uttrycket ADHD för alla som verkar vara lite energiska, ungefär som man förr kallade alla som var lite annorlunda för "damp-barn".
    Men jag tycker det är så spännande att varenda unge nu för tiden har antingen någon bokstavsdiagnos eller en allergi. VARENDA UNGE! På min tid var både bokstavsdiagnoser och allergier ovanliga, men nu verkar det gå en epidemi. Jag är själv faster till två tjejer som troligen har både ADHD och Asperger (kommer från deras mammas sida). Ingen av dem går på medicin, än, men kräver en väldigt strukturerad vardag utan några överraskningar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag menar att diagnosen har funnits i över hundra år, sedan början av 1900-talet.

      Precis! Så sent som år 2000 var det väl nästan ingen som fick den i Sverige, och nu tror jag det är tvåsiffrigt i procent, åtminstone bland pojkar, som har det. Möjligt att det är så, men i så fall undrar jag om diagnosticerandet är av godo eller ondo. Och mediciner är jag ännu mer tveksam till. Blir barnen bättre av dem? Eller tar man till dem för att andra åtgärder är krångligare och dyrare? Jag vet inte.

      Allergi verkar inte bara vara barn som har. Gluten och laktos tycks tusen gånger vanligare nu än i förrgår. Okej, jag överdrev lite, men bara lite.

      Radera
    2. Det var det jag gissade. Jag tänker att förr måste det ha varit en fördel att ha ADHD, när det skulle jagas mat och liknande.

      Tyvärr är det vanligare att pojkar diagnostiseras, men det är lika många tjejer som har det (om man nu ska utgå ifrån forskningen).
      Bland mina kollegor är det två som nyligen har fått sina döttrar diagnostiserade med ADHD. I ena fallet har medicinen verkligen hjälpt, hon känner att hon kan fokusera i skolan och det är mindre snurrigt i hjärnan. I det andra fallet har ingen medicin hjälpt än. Men man ger inte bara medicin. Det finns kurser, psykologhjälp och mycket annat, men tyvärr är det svårt att få hjärnan att lugna ner sig utan mediciner. Sen innebär det också att de inte riktigt är sig själva...

      Pff, det var ingen överdrift! Jag håller med, jag har aldrig träffat på så många överkänsliga, intoleranta och allergiska personer som nu. Glutenallergi är det nya modet!

      Radera
    3. Jag lägger mig i er diskussion här om överkänsliga och allergiska personer... Har en bekant som är diagnostiserad med ADHD och Asperger. Hon äter inte heller gluten och nu senast hade hon slutat med mjölk också. Hon kan vara svår att umgås med men nu går det för långt. Det går inte att bjuda hem henne. Hon äter ju knappt något nu och inte kan hon komma i tid heller, kl 18 kan bli kl 23 och stanna skulle hon lätt kunna göra till kl 2 på natten om man inte körde ut henne... ;) Hennes man är tålmodig som få. Vid besöket hos dem senast märkte jag dock att det här med laktosgrejen ovanpå allt annat, gick honom på nerverna. Det är han som drar in pengarna och all specialkost blir dyr och krånglig. Hon har faktiskt inte diagnos på varken gluten- eller laktosintolerans, det har inte heller deras 10 månadersbaby men där gäller "försiktighetsåtgärder" till pappans förtret som vill ha riktiga testresultat innan specialkost sätts in.

      Själv orkar jag inte bjuda hem folk längre med olika allergier som krånglar till matlagningen. Det får vara. Ser till att aldrig bli hembjuden av dem heller så blir ingen fundersam över det hela. Att jag hamnade hos dem senast kan snarare ses som en gentjänst då jag tagit hand om deras två hundar en dag utan betalning.

      Eva

      Radera
    4. Ja Sara, jag ser det i första hans som variationer. Numera ska man visst kalla alla funktionshinder och handikapp för det för att inte såra någon, men det ÄR ett handikapp att sakna ben eller syn. Detta borde inte behöva vara det, om vi inte snackar ytterligheter, där säkert mediciner behövs och kan hjälpa.

      Och ja, glutenintolerans tycks verkligen vara mode. Det KAN ju inte vara så att det plötsligt blivit tio gånger vanligare, om det ens räcker.

      Eva: Som vegetarian brukar jag erbjuda mig att ta med egen mat för att inte krångla till det när vi är flera som ska träffas och äta. Ofta kan man samköra en sallad och potatis och så tar jag med egna grönsaksbiffar t ex. Men jag kommer inte fem timmar för sent :-)! Men som jag ser det är det mitt ansvar som icke-allätare att informera om vad jag äter. Ibland har jag fått receptet på mejl i förväg.

      Att ge spädbarn specialkost som "försiktighetsåtgärd" tycker jag är snudd på barnmisshandel!

      Radera
  7. ADHD folket stör vårt nuvarande samhällsbygge.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visste inte att det fanns ett pågående samhällsbygge :-).

      Radera
  8. Hur vet man det såhär i efterhand, när folk har varit döda sedan länge, att Edgar Allan Poe, Wirginia Wolf Einstein med flera skulle ha haft ADHD? Tvivlar starkt på det. För mig är högfungerande autism mera sannolikt, men det kan man ju bara tro, inte hålla för sant. De flesta jag har träffat med ADHD är bara jobbiga, oftast går mun i ett och vilket skitbeteende som helst ursäktas med diagnosen. Gränslösa typer helt enkelt utan hänsyn. Kanske inte alla då? Men min erfarenhet är helt klart negativ och jag har träffat ett antal, försöker undvika dem i den mån jag kan. Jag vet att man inte ska kategorisera och döma ut en hel grupp, men jag är skittrött på den hänsyn som tas till dessa människor samtidigt som andra ska finna sig i deras ibland överjävliga beteende.ME

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kan komma på flera ADHD-diagnosticerade i min omgivning som är fina, omtänksamma och generösa människor. Där har vi problemet med anekdotisk bevisning.

      Radera
    2. Jag vet inte hur man kan veta att dessa haft ADHD. För enkelhets skull kan vi väl ändå konstatera att många högpresterande, nu levande personer har det.

      Och bara för att man uppfunnit någon som kommit mänskligheten till gagn och kanske räddat tusentals liv betyder det inte att man var en skön och hänsynsfull person (även om man såklart kan vara det). Det är lite det som är min poäng, att medicinering och anpassning kanske gör dem lättare att hantera, men istället riskerar vi att gå miste om fantastiska livsverk.

      Radera
    3. Kanhända, problemet med forskning, att det ändrar sig från en tid till en annan, samtidigt som den ena experten säger si och den andra så. Utgår från min egen erfarenhet som sträcker sig långt bak i tiden och bedömer utifrån den.
      Vi är ju alla olikamantrat, är något som används slentrianmässigt nuförtiden, ganska ofta som ursäkt för ett dåligt beteende. ME

      Radera
    4. Visst används ADHD ibland som försvar. Inte minst från samhället som förklaring på varför de inte kan ta hand om elever. Är de stökiga krävs extra resurser, är de istället sjuka saknar skolan kompetens och är "oskyldiga".

      Radera
  9. Jag fick precis reda på något som jag inte riktigt vet om jag är positiv eller negativ till. Om man har guldkort på Gröna Lund och är diagnostiserad med ADHD så får man gå före i köerna till åkattraktionerna. Man får alltså en speciell stämpel på handen som man visar upp och får då gå före.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och nu skulle en mindre sofistikerad människa utropa: "Ah, en knäppisstämpel!"

      Jag är försiktigt negativ till tilltaget. Tanken är säkert att de ska bli extra speedade av att vänta, men jag tror på att utmana människor och särskilt barn. Ställer man inga krav utvecklas de inte heller, och det finns inget snällt i det.

      Radera
  10. Precis! Tur att vi är sofistikerade...

    Min kollega som berättade detta var väldigt positiv (det gäller hennes dotter). Jag förstår varför, men tycker det blir lite väl utpekande. Jag håller med dig om att det är bättre att utmana barn, kanske speciellt de med ADHD. Hur ska de annars klara sig i samhället?

    SvaraRadera
    Svar
    1. I SR-dokumentären som diskuteras högre upp i kommentarsfältet framkom att de som diagnosticeras med Asperger eller ADHD mycket väl kan slippa diagnosen/åkomman i vuxen ålder, och för att lyckas med det tror jag att det är av yttersta vikt att man kämpar mot det målet, och i den kampen är nog föräldrarnas roll väldigt viktig.

      Radera
    2. Hmm, intressant. Jag har aldrig hört någon nämna att man kan "bli frisk" från Asperger eller ADHD, och då har jag jobbat med några av de största forskarna inom området. Så jag är tveksam om man hamnar i remission, möjligen att man snarare lär sig hantera det så pass att det inte märks lika tydligt.

      Radera
    3. Jag minns inte vem som sa det i programmet och vågar inte försöka återge det, men jag tror att tanken var att diagnoserna som barn inte är huggna i sten utan kan delas ut lite väl lättvindigt. Men lyssna på programmet om du får tid och lust, jag tyckte det var hörvärt.

      Radera
    4. Jo, så tror jag absolut det är. Diagnoserna delas ut alldeles för lätt. Vissa ungar har mer spring i benen än andra, men kan ändå bli ordentliga och vettiga vuxna. Precis som vissa allergier som kan växa bort med tiden :)

      Radera
    5. Ja, själv var jag astmatiker och dum i huvudet när jag var yngre, men det växte bort. Tror jag...

      Radera
  11. Låt aldrig hoppet överge dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, man brukar ju säga att hoppet är det sista som överger människan (även om det i många fall är CSN-lånen som gör det).

      Radera