måndag 24 april 2017

Ugglor mot utveckling

Återkommande läsare måste ha märkt att jag nästan är besatt av människors hat mot att andra sticker ut, tänker i egna banor och tar tag i sina liv. Jag köper att man inte vill ändra något i sitt liv, men fientlighet när andra vill göra det är stötande.

Jag tycker såklart att de ändringar jag själv gjort är bra, förutsatt att jag inte gått tillbaka (det är också tillåtet!). Jag är nöjd med att ha gått från anställd till egenföretagare, från köttätare till vegetarian och från rökare till maratonlöpare. Jag gillar att spara pengar och fick en kick av att kunna köpa min bostad utan lån.


Mycket av det där vill andra också göra, åtminstone i teorin. Som jag formulerat det här uppe i bloggbeskrivningen: ”Jag är det där dygdiga aset som man å ena sidan vill vara, å andra sidan bara vill slå.” Men istället för att börja bocka av sina egna mål verkar det för många vara viktigare att andra inte kan förverkliga sina.

Många nöjer sig med att inte komma någonstans så länge ingen annan heller gör det. Min pappa hade en jobbarkompis som slutade röka. Några gratulerade och önskade lycka till. Andra bjöd på cigaretter. ”Kom igen, en dör du inte av.” Till slut blev ex-rökaren så less att han tog emot den erbjudna cigaretten och ställde sig att omsorgsfullt smula sönder den. Givaren blev sur, men kunde inte neka till att han faktiskt gett bort den. Sen gjorde han inte om det, men det var först ställd inför faktum att hans cigg skulle smulas sönder som han gav upp tanken på att lura tillbaka kompisen till rökrutan. Med sådana arbetskamrater behöver man inga arbetsfiender.

Det finns en gammal fabel som jag inte längre hittar, men från minnet var den ungefär så här. En uggla glömde bort tiden och hann inte somna innan gryningen. Upp på horisonten stiger ett stort eldklot, allt blir ljust och ugglan ser för första gången färger. Upprymd av upplevelsen försöker han sedan lobba hos sina ugglekompisar att våga stanna uppe och uppleva dagen. ”Det var fantastiskt! Världen är inte alltigenom grå, ni måste se detta!” Men de andra ugglorna vägrar. Någon konstaterar: ”Jag kände en kille som också yrade om eldklot och färger. Stannar jag uppe blir jag kanske lika galen som honom. Världen är grå, och hör sen!


Ibland känner jag mig som den där ugglan när jag bankar huvudet i väggen i diskussioner med andra. Jobba gärna heltid som mellanchef på ett medelstort företag i en medelstor stad och ta ett medelstort bolån för att bo i ett medelstort hus som precis inhyser din medelstora familj. Men om någon säger sig ha sett solen, lyssna med ett öppet sinne! Världen är inte grå!

26 kommentarer:

  1. Mkt bra inlägg. Började vår resa mot frihet 2014 och har en bra bit kvar. Upplever dock i diskussion med andra att det kan vara väldigt svårt att få dem att förstå. Kanske kan det till del förklaras med att det för mig själv varit en process, som tar tid, att komma dit man vill. Inte lätt för någon som inte sett ljuset över huvudtaget.
    Många i dagens samhälle vill bara vara som alla andra och givetvis blir de då som alla andra. Klart det sticker i ögonen på dem när någon tänker själv, har en tydlig plan som han följer och lyckas med.
    Keep up the good work
    //Jonas

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Man måste ha förståelse för att andra inte vill det man själv vill (vad man nu vill, jag ändrar mig hela tiden), men riktigt märkligt blir det när t o m sådana som INTE vill ha det man själv har eller vill ha, men ändå blir avundsjuka. På själva processen då, antar jag.

      Radera
  2. Uggleexemplet liknar Platons grottliknelse:

    "Platons grottliknelse (Staten, Bok 7, 514a–521b), är en liknelse i Platons dialog Staten. En grupp människor sitter fastkedjade i en grotta, med ansiktena vända mot grottans inre. Bakom dem finns en mur, och bakom muren brinner en eld. Mellan muren och elden går människor, som håller upp föremål ovanför muren, som i en dockteater. Elden kastar skuggor på grottväggarna, och dessa skuggor är de enda föremål fångarna i grottan kan se, och de roar sig med att diskutera skuggornas utseende.

    Om någon av fångarna nu skulle kunna lösgöra sig från sina bojor, och passera förbi muren och elden och genom grottmynningen ut i den verkliga världen, skulle han omedelbart bländas av solen, som han aldrig hade sett förr. Men när hans ögon vant sig vid ljuset, skulle han kunna se de verkliga föremålen, vars skuggor han tidigare sett, och han skulle förstå att hans liv hittills varit ett sken. Skulle han dock av någon anledning välja att vända tillbaka in i grottan, skulle han ha mycket svårt att övertyga fångarna i grottan om vad han sett, och därtill skulle hans ögon, nu ovana vid mörkret, ha svårt att peka ut skuggorna på väggarna, och han skulle göra sig till åtlöje."

    https://sv.wikipedia.org/wiki/Platons_grottliknelse

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, även vi grottmänniskor riskerar att framstå som idioter när vi sett ljuset :-).

      Radera
  3. Du prickar in en öm punkt här. Fast jag uttryckte det, när jag pratade med min kära mamma, som att jag känner mig ensam. När det som engagerar andra i samtal (tinder, väder, nån tv-serie etc) känns fullkomligt irrelevant - och jag vet att ingen vill "bolla tankar" om det som just jag finner intressant (ekonomi, livsfilosofi, "downsizande" etc) - då blir det liksom.. Ensamt. Därmed inte sagt att jag lider av att stå utanför just deras "normal" heller. Jag undrar bara hur människor i stort kan leva sina liv och inte snubbla över frågorna jag brottas med. Det är skönt att ha några bloggar att luta sig mot. På sätt och vis som ett samtal med någon, fast annorlunda. /J

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, även om man hellre står utanför och skakar på huvudet åt beteende man inte fattar är det ibland skönt att få bekräftat från andra att man inte är ensam i sitt utanförskap.

      Radera
    2. Detta är en av anledningarna till att jag själv startade bloggen, för att kunna diskutera och få kommentarer/kritik från en större uppsamling folk än vad som finns i vår begränsade umgängeskrets. Inte många som strävar efter ekonomisk frihet där inte...

      Radera
    3. Samma här! Folk behöver inte ens sträva åt samma håll som jag, det är minst lika kul med andra mål, oavsett om det är att starta en krog i Himalaya eller ett katthem i Eslöv. Problemet är snarast att jag upplever att merparten av mänskligheten inte strävar åt något håll alls och knappt reflekterar över sin tillvaro.

      Radera
    4. J:

      Känner ju inte dig alls. Men av det du skrev låter det som att du skulle möta för dig intressanta människor på en kvällskurs i filosofi eller idéhistoria. Tro mig, dit kommer folk som tänker på annat än det dagsaktuella pratet och ytligheten är portad. Man är ju snittet av dem man umgås med sägs det...

      /Eva

      Radera
    5. Det hade jag aldrig hört, att man är snittet av sitt umgänge. Lite skrämmande om man tänker efter, men så är det kanske.

      Radera
  4. Fantastiskt bra inlägg. "Döda fiskar följer strömmen", eller gängse normer. Trivs man med det så är det ok. Jag blir ibland ifrågasatt av andra som säger att de trivs bra med sina liv i ekorrhjulet. Det är ett återkommande tjat om hur jag klarar mig, att jag måste kunna unna mig något, typ Thailandsresor. Försöker då säga, att unna sig, betyder olika för människor. Jag unnar mig att slippa en arbetsgivare, att slippa gå upp samma tid varje morgon, eller att inte åka till Thailand. Jag är så nöjd och glad, alltid retar det någon!ME

    SvaraRadera
    Svar
    1. Har de inte tänkt kan de behöva bli upplysta om att den enes lyx inte är den andres, men en del vägrar att se det (eller om det är avundsjuka) och fortsätter se sig själva som mall i alla lägen.

      Radera
  5. Underbart, som alltid! Tack för en otroligt bra blogg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för en otroligt inspirerande kommentar! Utan läsare och respons vore det här ganska meningslöst.

      Radera
  6. Imponerande. Hur hinner du producera all denna text? Var brukar du skriva för brödfödan?

    Med vänlig hälsning

    Lars

    SvaraRadera
    Svar
    1. På A svarar jag: Jag har inget liv. Fråga B är lite mer relativ. Hittills idag har jag skrivit en artikel om kontorsmöbler och en köpguide, men det är olika. När vissångaren Stefan Demert fick frågan vad han gjorde svarade han: "Jag är ordflätare. Idag har jag flätat orden förbannat och bra. Förbannat bra!"

      Radera
  7. Jag tror kollektivet i sig är självbevakande, sticker någon ut, gör andra val eller prioriteringar så upplevs det som oroligt och otäckt (tyvärr). Kollektivet vill gärna få tillbaka personen i fållan - alla ska vara som alla, ingen bör vara annorlunda för det blir ett sorts hot mot de andra i kollektivet. Själv försöker jag hålla en rätt låg profil med mina livsval. Frågar någon så svarar jag men försöker sällan eller aldrig sälja in mina livsval på någon annan. Förvisso så är jag inte så hardcore som många andra i mitt sparande eller förenklande av mitt leverne. Dock märker jag ändå att jag skapar tillräckligt mycket oro hos andra så jag försöker att anamma konceptet att inte prata så mycket om det utan mera "göra förändringen hos mig själv". Anna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant teori, men varför samarbetar i så fall kollektivet? Kanske saknar jag den genen (gav exempelvis upp lagidrott rätt tidigt). Så länge kollektivet är i majoritet borde det kvitta för dess medlemmar.

      Jag kör (tycker jag själv i alla fall) samma taktik som du. Vill någon lyssna kan jag missionera och predika, men annars upplevs man nog bara som dryg. Undantaget är här på bloggen, söker man mer eller mindre aktivt upp mina åsikter får man skylla sig själv :-).

      Radera
    2. Ang. kollektivet så är det väl så vi är inpräglade i vår kultur och tradition?
      Det är så här man gör, gör som alla andra. Det blir som ett rotsystem vi föds in i och ingår i från födseln.
      Se bara på våra traditioner om man inte vill fira midsommar eller jul? Jag får ofta knepiga kommentarer kring det, folk gillar det helt enkelt inte.
      Hur uppbundna är inte många till sina religioner, hur är det om någon vill lämna en sådan?
      Sen finns det de som vill tänka självständigt utan att vara uppbunden till den kollektiva drömmen om hur vi ska tycka, tänka och leva. Avvikelser från normen upplevs som ett hot av massan och ska korrigeras. Oftast är det enklast att bara gå med strömmen och inte tänka själv.
      På frågan om varför kollektivet samarbetar? Jag tror det är det rotsystem vi är formade från födelsen.
      Anna

      Radera
    3. Jag ser inte detta lika tydligt som du. Därmed inte sagt att jag har rätt, jag kanske bara är sämre än du på att tolka.

      Jag tror aldrig att jag firat midsommar som en stor högtid. Jag träffar gärna vänner, äter, dricker och har trevligt, men för mig handlar det mest om att det är då alla är lediga. Att dansa kring midsommarstång och den typen av kollektivism - inte intresserad, aldrig varit. Samma sak med jul, åtminstone i vuxen ålder. Någon gång har jag suttit helt själv på julafton, gör mig ingenting.

      Religion får helt klart folk att gå bananas, men i Sverige har vi ju varit förskonade från denna kollektiva dårskap väldigt länge.

      Jag blir snarast triggad att gå åt andra hållet när alla verkar tycka lika, men inte heller det brukar kännas särskilt kontroversiellt. Jag vet inte, men det måste finnas något mer i detta än ett medfött beteende. Att det är enklare att flyta med strömmen är en sak, men borde inte förklara fientlighet mot andra som simmar emot.

      Radera
    4. Vill bara säga att jag skrev ett himla bra svar till dig som försvann i cyber när jag klickade på Publicera.
      Orkar inte skriva om det, men tänk dig ett bra svar från mig!
      Anna
      Ps. Matrix är fett bra

      Radera
    5. Ah, been there, jag tror att det är en Blogspotbugg. Numera kopierar jag alltid min text (ctrl+A+C går av bara farten) innan jag klickar på "publicera" eller "förhandsgranska", för det är skitjobbigt när det händer.

      Jag får tänka mig ett bra svar och tacka för den del av diskussionen jag kunde läsa.

      Radera
  8. Bra inlägg! Jag håller helt med dig och kan bara göra samma observation utan att ha några svar. Kanske är det avundsjuka, kanske rädsla för att upptäcka sanningen. Som i Matrix kanske. Eller om man vill vara konspiratorisk så finns det krafter som verkar för att vi inte ska vakna upp... :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är sist i Sverige med att inte ha sett Matrix, men jag tror jag förstår hur du menar.

      Och jag vet inte hur konspiratorisk jag är på en skala, men såväl politiker och etablissemang som stora företag har absolut intresse av att folket är lydiga och ofria konsumenter. Sen tror jag inte att dessa människor träffas en gång i månaden för att prata om hur det ska fortsätta på den linjen, så kanske är jag en dålig konspirationsteoretiker trots allt.

      Radera
  9. Som SF-fantast får jag säga, Matrix ok men overrated. Läs istället Invasion på Mars av Ray Bradbury. Läste den som student men fick lägga ifrån mig den då jag helt plötsligt började tveka på om verkligheten var verklig... decennier innan Matrix.

    Snygg bild du hittat i inlägget, för tankarna osökt till filmen "Cherry 2000" som för övrigt ska utspela sig år 2017.

    Fortsätt med dina inlägg, de startar intressanta trådar och piggar upp.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för det!

      Har bara läst Fahrenheit 451 och det var inte heller i förrgår. Är överhuvudtaget inne på klassiker nu och går hellre bakåt i tid än framåt, senast Kafkas Processen. Där kan vi snacka överskattad :-)!

      Radera