torsdag 20 juli 2017

Du blir vad du heter

I diskussioner om de strejkande sopåkarnas löner har många använt argumentet att sopåkarna behöver bra betalt eftersom få orkar jobba som sopåkare till de fyller 65. Det är väl inget självändamål att man ska jobba på en och samma arbetsplats med en och samma arbetsuppgift hela livet? Sopåkare är kanske inte ett jobb för 60-åringar. Detsamma gäller telefonförsäljare och skolpoliser.


Och det är inte första gången jag hört argumentet. En del får förslitningsskador som omöjliggör deras yrkesutövning, antingen rätt av eller också måste de först gå ner på deltid för att sedan bli sjukskrivna eller förtidspensionerade.

Jag hade en klasskompis som drev en pizzeria tills han blev allergisk mot mjöl. Läkaren föreslog att han kunde gå runt på jobbet med någon slags mask. Inte så säljande, så självklart sålde han pizzerian istället. ”Självklart”, säger jag, men tydligen inte för alla. Varför fortsätta på en väg som blir smalare och smalare?!


Många företagare jag känner har en mer öppen syn på arbete än anställda. Vi tänker inte att nu jobbar vi och nu är vi lediga, det här ingår i arbetsbeskrivningen och detta inte. Det flyter ihop. På gott och ont, det gäller ju att dra gränser också. Men lite mer flexibilitet tror jag att fler skulle må bra av. Svenskar presenterar sig ofta med sin yrkestitel, som om det vore den viktigaste pusselbiten i vår identitet.

Jag har nog aldrig riktigt gått i den fällan. När jag var anställd kallade jag mig sällan kontorist, speditör, ekonom eller produktionsplanerare. Hade någon tvingat mig att välja titel på den tiden hade jag nog sagt gitarrist eller låtskrivare trots att den ”karriären” dog på spädbarnsstadiet.

Som företagare försöker jag bärga pengar där de finns och det råder jag alla att göra. Sluta tänk på dig själv som revisor eller glasmästare, det begränsar. Kanske borde alla svenskar få en F-skattesedel på 18-årsdagen, så att vi börjar se oss själva som varumärken. När folk frågar vad jag kallar mig brukar jag säga Micke.

35 kommentarer:

  1. Så sant som det är sagt. Jag själv försöker vara multikunnig på ett brett område, såväl när jag investerar som när jag jobbar med annat. Mvh https://investera-pengar.blogspot.se/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Stor, bred och överallt alltså? Det låter som Peter Harryson eller Anna Book :-).

      Radera
    2. Haha, ja precis. Men, allvarligt talat så tror jag att den som vänder på flest stenar vinner, när det gäller placeringar. Paretoprincipen vinner när det gäller aktieanalys med. Mvh

      Radera
  2. Så sant och så viktigt att påminna sig själv om emellanåt. Vi är inte våra jobb. Jag försöker ständigt hitta kreativa sätt att beskriva vem jag är utan att nödvändigtvis inkludera det jobb jag har för tillfället. En utmaning ibland men viktigt att tänka på. Tack för påminnelsen!

    SvaraRadera
  3. Jag kan bara en sak - och den ger bra med pengar, tills vidare. Har inget direkt behov av att arbeta så utväxlingen är viktig. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. När människor försöker hitta den träningsform som ger mest resultat på kortast tid eftersom de egentligen inte vill träna brukar jag tänka att det är bättre att hitta en träning man tycker är kul. Jag vet ju inget om ditt jobb, men kanske är det samma sak där.

      Radera
  4. På tal om sopåkare nu igen så var sopbilen vid mitt hus i Bromma idag. Det var länge sedan jag sett en sådan gammal och ganska liten sopbil. Den stank bränsle också på ett sätt som numera är ovanligt. Var den från 70-talet? ;) De tre unga sopgubbarna såg fumliga ut och hela proceduren tog betydligt längre tid än vanligt. Kanske var detta nytillsatta personer med en sopbil som annars bara stod oanvänd i garaget som extrabil vid extrema behov? Men jag är tacksam då soprummet blivit överfullt.

    Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det låter onekligen som att några unga killar givits chans till en ny karriär. Kul!

      Radera
  5. Det är ju en fin tanke att alla skall omskola sig, men omskolning är kostsamt både för den enskilde och för samhället. Dessutom är det ju en form av slöseri med kompetens. Någon som sysslar med skit (ursäkta, kunde inte låta bli) större delen av arbetslivet borde rimligtvis ha en hel del kompetens inom området som skulle kunna användas bättre än att man skolar om sig fem år på universitetet vid 55 års ålder för att därefter fortsätta jobba till 67 som skolpolis sista sju åren.

    För ärligt talat, vilka förutsättningar har någon i senare delen av 50-årsåldern att få jobb inom en helt annan bransch än den man jobbat i senaste 30 åren?

    Förmodligen ganska dåliga odds.

    Att förespråka att alla borde bli F-skattare och agera som ett slags diversearbetare är inte är särskilt hållbart heller.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Stopp nu, jag har varken sagt att alla skall omskola sig eller att 55-åringar borde gå på universitet. Bara att människan - generellt - skulle må bra av att inte låsa fast sig vid ett arbete.

      Du får gärna utveckla varför det inte är hållbart att låta alla ha F-skatt. Vad är fördelen med fast anställning och att arbetsgivaren betalar in arbetsgivaravgift istället för att man själv gör det? Finns det ett ömsesidigt behov av ett fastare samarbete står det ju parterna fritt att reglera det i ett avtal sinsemellan.

      Radera
    2. Jag glömde frågan om förutsättningar för ny karriär efter 50. Pensionsåldern är 65, men troligen kommer den snart höjas. Jag vet inte hur lång genomsnittsanställningen är, men åtminstone i större städer tror jag att det är mycket ovanligt att man har samma anställning i mer än tio år, ofta inte mer än fem. Alltså har man alla möjligheter att hinna med ett nytt jobb vid 55. Läs gärna denna artikel om lyckad anställning av en 60-åring: http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/bVgQB/anstall-ingen-under-40--unga-ar-opalitliga-och-sjalviska

      Radera
    3. Kanske har du inte sagt exakt så som jag formulerade det, men i praktiken antyder du att att alla skall omskola sig (med eller utan aktivitet på universitet).

      Att alla inte skall ha F-skatt/skall vara enmansföretagare utvecklar jag gärna. Det finns flera skäl till detta. 1) Merparten av Sveriges företag skulle inte fungera om alla som arbetade där hade egna företag i företaget. 2) Merparten av Sveriges befolkning skulle i praktiken inte kunna driva eget företag. Dels för att de helt enkelt inte har den administrativa disciplinen som krävs och dels för att merparten av befolkningen inte är säljare. Driver man eget måste man ständigt sälja in sig själv, det måste man annars också i många avseenden. 3) Man skulle tvinga många att fokusera på sådant som de inte är bra på. Många med mycket bra kompetens inom något särskilt område skulle inte kunna realisera denna eftersom fokus istället skulle hamna på att "sälja och administrera sig". Många kreativa individer vill inget hellre än att bara få en uppgift och sedan lösa den på bästa sätt.

      Att man byter jobb oftare i framförallt unga år kan jag hålla med om, men min erfarenhet är att ju äldre man blir snarare prioriterar stabilitet (men jag har ingen fakta på det så jag låter det vara osagt). Angående unga och gamla på arbetsmarknaden tror jag man skall vara försiktig med att generalisera, det finns förmodligen lika många gamla som unga som både är ambitiösa och pålitliga, som det finns de som helst lökar sig igenom hela livet oavsett ålder. Man får helt enkelt bedöma förmågan från person till person, oaktat ålder. Men kan hålla med om att det förmodligen finns en hel del fördomar mot de som är lite äldre på arbetsmarknaden idag. Befogat eller obefogat vet jag inte.

      Radera
    4. Nej, varken i teorin eller praktiken har jag antytt att alla ska omskola sig. Varför skulle jag ha gjort det, det låter helt vansinnigt. Den som trivs med att göra precis samma sak hela livet och hittar någon som vill betala dem för att göra det kan för min del fortsätta med det.

      Jag tycker inte heller att anställning ska vara förbjudet, bara att möjligheten att fakturera är bra/smidig/enkel. Fler möjligheter tvingar ingen att utnyttja dem, men många låter idag bli att anställa eftersom det är så krångligt och värt en extrakostnad att anlita någon som har F- eller FA-skatt. För egen del tjänar jag på att det är så.

      Jag håller med dig om att många äldre prioriterar stabilitet (eller "är fega", som det också kan uttryckas). Det är ju det som är hela poängen med inlägget! Att många låser fast sig vid en typ av arbete och hellre vantrivs, blir bittra eller t o m sjuka än vågar ta klivet och göra något annat, på heltid eller vid sidan om.

      Men återigen, den som trivs med sitt jobb, som orkar göra det till pensionen och inte får arbetsskador av det - fortsätt om ni vill.

      Radera
    5. Hallå där !
      En sopåkare drar in ca 35 lax/mån.
      Sunt investerat i delar av den lönen så behöver hen inte jobba så länge.

      Radera
    6. Det gäller de flesta yrkesgrupper, men ytterst få ser till att det blir så.

      Radera
  6. Just den där vantrivseln och bitterheten är jobbig. Jobbade några somrar på ett företag där det fanns en hel del bittra tanter. Det kändes mest som begränsningar låg i den egna oviljan att göra förändringar. Jag förstår inte varför man inte sökt ngt annat jobb. Lovade mig själv att jag aldrig skulle bli en sån. På en av mina fd arbetsplatser gick folk i väggen på löpande band. Jag kan kanske förstå att det är lätt att ryckas med av virvelvinden i det dagliga men ändå inte...Vad den arbetsplatsen lärde mig var att ingen tackar dig när du blir sjukskriven för utbrändhet. Din egen hälsa är alltid viktigast. Sen hade det en hel del att göra med kombination jobb och privatliv för många.

    När jag ledsnat på ett jobb eller jag av andra skäl inte trivs börjar jag se mig om efter ett nytt. För ett halvår sedan var jag där igen men bestämde en deadline på 1,5 år innan det är dags för tjänstledighet för en längre tid. Nu räknar jag ner och sparar pengar. Sen kan jag för en kort tid återkomma till jobbet om jag inte hittat något bättre under tjänstledigheten. Ekonomiska resurser och låga utgifter i förhållande till inkomst ger dig en hel del frihet både privat och på jobbet. För till skillnad mot många av mina kollegor skulle det inte vara en ekonomisk katastrof om jag förlorade jobbet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är en märklig grupp människor som nöjer sig med elände och så länge de är en grupp skapar en slags gemenskap av sin misär. Som att det skulle göra saken bättre, snarare är det väl tvärtom.

      Grattis till ditt mod! Tyvärr tycks många sakna det. Den där känslan av att man inte sitter fast på jobbet tycker jag många gånger gör situationen bättre. Den ger en frihet i sig.

      Radera
  7. Ja, det är ofta man hör folk klaga över sitt jobb i åratal utan att göra något. Nu kan jag i och för sig också klaga men jag försöker ändra på det jag kan och skita i resten. Och när måttet är rågat byta jobb.

    Friheten gör att man kan strunta i en hel del som man inte har lust att delta i. Corporate bullshit berör inte på samma sätt dig. :-P

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och den stora sorgen med egenföretagande är att man inte kan säga upp sig. Jag saknar verkligen den grejen :-).

      Radera
    2. Rent teoretiskt så kan du väl göra det och börja jobba för någon annan. :-)

      Men du kan göra något ännu bättre du kan ge kunderna sparken. :-) Eller begära absurt höga arvoden av kunder du inte vill ha.

      Radera
    3. Det händer att en kund/uppdragsgivare är för krånglig att jobba med så att jag till slut "tackar för visat intresse", men det blir inte alls samma känsla. En arbetsgivare som ska hitta en ny person att anställa ställs inför ett mycket större problem, så där vet man att man sätter dem i skiten på ett mycket värre sätt.

      Radera
  8. Måste erkänna att jag nu efter att ha läst din blogg ett tag stoppat in även dig i en av de nio kategorierna... Tänker på dessa saker väldigt ofta i arbetslivet och ja överhuvudtaget i kontakt med folk. Hoppas du inte blir sur nu. Enneagrammet är kul!

    http://www.enneagraminstitutet.se/teori/

    /Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det ska mer till för att göra mig sur, men jag tror att världen består av betydligt fler än nio personlighetstyper. Ser direkt drag jag skulle tillskriva mig själv i nästan alla: 1. Ordning och reda, perfektionist, 2. Hjälpsam, 3. Målmedveten, "bäst i klassen", 4. Introvert, 5. Insnöad, 6. Pålitlig, 8. Kontrollbehov. Missade bara två kategorier.

      Radera
    2. Haha! Inte förvånad över att du känner igen dig i flera. Din typ (nr 9 med nr 1 som närmsta granne eller 1 med 9 som granne) känner igen sig i de flesta. Nr 1 eller 9 är alltså min gissning. Mycket talar för det. :)

      /Eva

      Radera
    3. Nja... Ettan är lite för mycket världsförbättrare. Det där har jag vuxit ifrån. Och nian låter som en flummig jävel :-).

      Radera
    4. Tack för det. Är själv nia. Det är nog bara ettor som tycker nior är flummiga. Ettor är dömande också. Nu är min analys klar: Du är etta och denna typ har alltid rätt. "Världsförbättring" står där för att tydliggöra ettors idealistiska sida. Den kan gömmas under ständig aktivitet och andra ilskna sätt. Det är det rätta som gäller och ettan bidrar minsann till att ordna upp saker här i världen, har åsikter om det mesta och är envis och kontrollerande som få...

      Eva

      Radera
    5. "Vill skapa harmoni i sin omgivning". Nog får väl det betecknas som flumvarning :-). För övrigt tror jag att du överskattar min idealistiska sida.

      Radera
    6. Att skapa harmoni i omgivningen är min största drivkraft i livet och som jag värderar högt. Det är inte det minsta flummigt eftersom det hela tiden kräver mod att först ta vissa oundvikliga konflikter, inte sällan inombords. Harmoni skapas ju inte av mjäkighet och allmän snällhet - tvärtom! Falskhet, ytlighet och allmän lögn i det sociala spelet kanske inte noteras tillräckligt men upplevs påtagligt i nians känsliga mage och stör harmonin mellan människor. Då måste det åtgärdas, ibland genom konfrontationer.

      I övrigt kan jag ju ha fel om dig, det är ok. Du känner dig själv bättre. (Inom mig tror jag ändå att jag inte är helt fel ute.) Nu får jag ge mig. Det blev verkligen ett sidospår. :)

      /Eva

      Radera
    7. Inget fel med sidospår, men jag vidhåller att jag inte tror att människor är så enkla att kategorisera :-).

      Radera
  9. Nu är jag själv egenföretagare men tycker mig ändå se att denndärngnsen mellan arbete o fritid suddas ut mer o mer även för anställda. Åtminstone för såna som jobbar "på kontor". Man kollar mailen osv under kvällar och semester.

    För oss egna är det självklart.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Helt sant! Och som anställd på företag där jag vantrivdes fick jag dåligt samvete när det hände, till slut bara jag tänkte jobb på väg dit.

      Radera
    2. Ha ha, balansen är svår att hitta. Många jag känt är kontorsanställda konsulter som suftat och pysslat med en hel del annat på arbetstid men skrivit upp timmarna på nån stackars kunds konto. En bekant som skulle bygga hus satt mest och ritade på detta (och lärde sig ritprogrammet) under ett års tid. Sedan finns det andra yrken där personalen knappt hinner gå på muggen ens pga hög belastning. Det här med arbetsmoral (eller brist på densamma) kunde bli tema för en hel serie blogginlägg :-)

      Radera
    3. Att låta en kund stå för flera timmars privata jox är riktigt ruttet. Några minuter här och där är en sak (och att inte hinna gå på toa är såklart galet), att sätta det i system en annan.

      Radera