onsdag 11 april 2018

Lill-Babs kamp mot skulderna

När Lill-Babs dog förra veckan valde några tidningar att gräva fram vinkeln om att hennes privatekonomi var katastrofal för 45 år sedan. Jag kan tycka att det finns viktigare aspekter på hennes livsgärning, men eftersom det här är en ekonomiblogg ska jag falla i samma fälla.

Efter att Lill-Babs skilt sig från Kjell Kaspersen 1973 var det tydligen slut på kontot. Exakt hur eländigt det var är svårt att hitta information om, men rubrikerna löd ”Barbro 'Lill-Babs' Svenssons ljusa karriär hade länge en mörk sida – ekonomiska problem.” och ”Jag var nere på botten vad det gäller ekonomi”.


Det går upp och ner i livet för alla, men när detta hände var Lill-Babs 35 år, hade varit professionell artist och gett ut skivor i tjugo år, skådespelat i långfilmer både i Sverige och Tyskland. Världsstjärna är kanske mycket sagt, men rejält folkkär och antagligen en av Sveriges dyraste artister att boka. Med det utgångsläget borde det vara omöjligt att bli så fattig att man får tufft att klara mat och hyra. Själv sa hon sig dålig på att bränna pengar, och då borde hon varit snudd på ekonomiskt oberoende trots tre barn.

Jag gissar att ekonomi inte var hennes största intresse och att hon därför låtit andra ta hand om den biten åt henne. Jag vet folk som lämnat över ekonomin till ekonomiska rådgivare. För att de precis som Lill-Babs är ointresserade av finansiell förvaltning och för att istället kunna ägna sig åt sådant de gör bäst. Det har gått åt bägge håll. En del har fått bra, kunnig service, en del har drabbats av rena skojare.


Så här tror jag. Hur tråkigt man än tycker det är med siffror och pengar kan man aldrig leja bort ansvaret. Hur bra hjälp man än får bör man hålla sig informerad. Dålig städning, catering eller bilservice ger ett begränsat problem. Dålig ekonomiförvaltning kan bokstavligen sabba hela livet. Därför måste varje vuxen människa tvinga sig själv att hålla koll, enligt devisen ”Stå på dig, annars gör någon annan det”.

8 kommentarer:

  1. Svar
    1. Som i det religiösa ordet eller förkortning av "Ja men... (din jävla idiot)"?

      Radera
  2. Läste hela artikeln och den var riktigt underhållande faktiskt. Du råkar inte ha andra delen också?

    Håller för övrigt med dig om detta med dåliga rådgivare. En kompis har ganska mycket pengar sparade och är totalt ointresserad av ekonomi. För något år sen berättade han om ett möte på banken där hans fonder tydligen hade gått back. Helt obegripligt sa jag, börsen har gått upp under flera år nu och du borde ligga rejält på plus. Detta var tydligen en fond han hade haft väldigt länge, sen början på 2000-talet. Gissningsvis var detta bankens egen produkt med skyhög avgift och minimal aktiv förvaltning. Jag erbjöd mig kolla på fondlistan för att kanske hjälpa honom att sortera bort de värsta skräpfonderna, men tyvärr är han för hemlig för sånt....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, jag hittade den där bilden någonstans på nätet och vet inget mer, men jag gillar också den där typen av historier.

      Jag gissar att din kompis åkt på något fond-i-fond-förslag (som egentligen borde kallas avgift-på-avgift-fonder). Bankerna verkar väldigt förtjusta i att föreslå dem, och det förstår jag mycket väl.

      Jag har också försökt hjälpa släkt och vänner med fondalternativ. En del lyssnar, en del vågar inte gå emot bankens förslag som ofta är av typen one-size-fits-all, vilket funkar bättre på kläder.

      Radera
  3. Tycker att man hör ganska ofta att det är någon artist som har blivit lurad på pengar och utblottad, verkar som de flesta har en förmåga att komma igen dock. Det sägs ju att man ska hålla på med det man är bäst på, men för att kunna fortsätta med det man tycker är roligt, bör man nog ha en grundläggande kunskaper, bland annat i ekonomi.
    Kan känna igen mig där, det är ju så tråkigt med siffror och bokslut, men det blir ännu tråkigare om man inga pengar har, då får man gå med...
    Storheten med Lill-Babs känns lite fabricerad av tidningarna så här i efterhand, även om hon var en schysst böna. Under typ 90-tal kändes hon mer som en bifigur, lite på undantag, i alla fall vad det gällde artisteriet. Sen har ju alltid hela hennes familj frekvent figurerat i skvallerpressen./ME

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det finns några historiska skräckexempel där managern har tagit alla pengarna och kvar står artisten med skulderna.

      Lill-Babs hade väl sin storhetstid innan jag föddes, men nog var hon stor ändå, i typ 60 år. Skvallerpressandet har stört mig med, även om familjen Svensson/Berghagen aldrig kommit i närheten av Wahlgren/Scholin. I Lill-Babs fall tror jag mycket att det handlat om att hon haft svårt att säga nej. Jag träffade henne aldrig, men jag vet ingen annan artist där verkligen ingen haft något ont att säga och tyckt att hon varit höjden av ödmjukhet.

      Radera
  4. En träffande bild du hade där. Tyvärr kan jag bara instämma i att svenskarna är världens mest naiva land. Idag strömmar skojare till Sverige i en aldrig synad fart, från alla världens hörn, då det blivit globalt känt hur konstiga människor som bor i detta land. Pengarna växer på träden och det regnar manna från himlen här, tydligen.
    Mvh https://investera-pengar.blogspot.com/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag måste bara hitta de där pengaträden :-)!

      Radera