måndag 3 september 2018

Blev det som du tänkt dig?

Som jag skrev i lördags, nu tänker jag köra dagliga blogginlägg fram till jul eller så. Med reservation för att det spricker redan i morgon, men det tror jag inte. Nu kör vi!

Jag ska inte summera livet (känner mig rätt frisk faktiskt), men tänkte på att om jag som barn hade fått gissa var jag skulle vara karriärmässigt nu skulle jag ha träffat ganska rätt. Inte som sjuåring, då alla tänkte bli rockstjärnor eller fotbollsproffs, men vid 13-14 när det var dags att välja gymnasieprogram.


Hade jag då fått frågan vad jag skulle göra 33 år senare hade jag sagt att jag vid det laget skulle ha ett eget företag där jag jobbar självständigt, utan chefer och utan anställda. Jag trodde nog att det skulle handla mer om siffror än om text, men det är ändå inom felmarginalen.

Jag hade inte gissat rätt på vägen dit, att det skulle bli en sväng i skogsindustrin och definitivt inte den tioåriga ”mellanlandningen” då jag livnärde mig på att tala. Jag var inte mer road av att hålla föredrag i skolan än någon annan, alltså inte alls, så det hade jag aldrig kunnat förutspå.


Men nu är jag på det hela taget där jag trodde, i eget företag där en av de högst prioriterade parametrarna är att få styra min tid. Jag trodde inte att jag skulle bada i pengar, men ha det bra ekonomiskt, för att inte säga strålande. Check på den!

Arbetskamrater har aldrig varit prioriterat, och definitivt inte underställd personal. Jag har inget emot konceptet anställning och vet inte om jag kommer vara företagare livet ut, men det passar mig nu. Egentligen tycker jag att alla vuxna borde få en f-skattsedel för att kunna ta makten över sitt liv, men det lär aldrig hända. Återkommer om 30 år och stämmer av om jag fick rätt även där.

Själv då? Är du där du hade tänkt? Och – ännu viktigare – är du där du vill vara?

38 kommentarer:

  1. Hej och kul, länge sedan man tänkte på detta ämne!
    När jag var liten upp till tonåren ville jag bli bonde, och då egen företagare.
    Men så blev det inte, och kanske tur det för jag är ganska opraktiskt. Idag är jag chef med 2 st chefer under mig, samt ett 30-tal underställda totalt, och jag stortrivs med detta!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Jag tycker att det är viktigt att då och då stanna upp och reflektera, titta till kompassen och fundera över riktningen.

      Kul att du hamnat rätt!

      Radera
  2. Hej. Jag var tråkig redan som barn och ville jobba på kontor som min far. Nu är jag dryga 40 år och jobbar på kontor... Suck!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahaha! Behöver det vara tråkigt att jobba på kontor? Kanske är det ingen slump att det inte finns en humoristisk serietidning om influensers med samma framgångar som Dilbert. The Office gick också hyfsat.

      Radera
  3. Jag hade inga särskilt tydliga framtidsplaner som säg 14-åring, men jag tror definitivt att jag är på en plats där t.ex. mina lärare hade kunnat se mig. Däremot hade nog varken de eller någon annan kunnat tänka sig de omvägar jag har tagit på vägen hit :-)

    Men nöjd...nej, egentligen skulle jag vilja vara nån annanstans. Nu har jag ett väldigt fritt och på vissa sätt ganska "prestigefyllt" jobb, men det ger mig mest ångest och känslor av otillräcklighet. Jag tror jag skulle trivas bättre på ett enklare kontorsjobb där jag är mer av en kugge i ett stort maskineri. Har då och då försökt ta mig åt det hållet men det har varit förvånansvärt svårt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Prestige är värt förvånansvärt lite, både i reda pengar och för en själv.

      Det där är knepigt. När jag startade eget sökte jag en massa övergångsjobb, men ansågs överkvalificerad. Problemet var att jag inte hade tid eller lust att engagera mig i ett jobb på "rätt" nivå, jag ville bara ha mat på bordet medan jag engagerade mig i mig själv.

      Fast det borde vara lättare för dig som kan berätta precis som det är, att du inte vill ha prestigen och ångesten. Borde finnas plats även för sådana "kuggar".

      Radera
  4. Jag hade inte speciellt många ambitioner eller drömyrken faktiskt utan har alltid nöjt mig med att ha det *lagom* bra. Dock har jag sen högstadiet i alla fall ha någon form av högskoleexamen och ett bra jobb i någon form. Nu sveptes jag med av IT-boomen och hamnade på en sån universitetsutbildning, och sen den vägen är det. Har dock stundtals varit sugen på att bli polis i någon form, men det faller nog på fys-kraven hehe.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hade inte heller någon färdig plan, men menar du verkligen att du gjorde ditt gymnasieval med tanken att få det "lagom bra"?

      Krävs det fortfarande fyskrav för poliser? Ibland undrar jag: https://www.youtube.com/watch?v=Py862LnObWk

      Radera
  5. När jag gick första året på gymnasiet fick vi en essäfråga om var vi skulle vara om 10-20 år. Jag minns hur alla skrev att de ville ha ett bra jobb och vara gifta och ha barn. Jag skrev att jag ville vara en fiskare på en söderhavsö. Där skulle jag leva utan måsten och vara nöjd med tillvaron. Någon fiskare blir jag nog aldrig men ett liv med färre måsten är något jag strävar efter.

    Man kan väl säga så här. Jag är där jag behöver vara för att nå dit jag vill vara.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ett betydligt intressantare svar av dig än av dina klasskamrater. Det är möjligt att ett "svenssonliv" är en dröm för några, och att individuella val skulle kunna leda dit, men det känns betydligt troligare att det är utslag för ängslig flockmentalitet.

      Jag är inte säker på att jag strävar efter färre måsten, men har alltid strävat efter ökad frihet. På ett sätt är det kanske samma sak.

      Radera
  6. Var (och är fortfarande) duktig på matte samtidigt som jag hatade SO-ämnena. Så att gå natur var ganska självklart, ekonomlinjen fanns inte på kartan (inte de 2-åriga heller). Då riskerade man ju att hamna i det lokala usla gymnasiet med sina gamla stofiler till högstadielärare (det var på den tiden man inte fick välja skola)!

    Läste mycket matte på universitetsnivå, men använder det knappast i arbetslivet. "Råkade" hamna på ett intressant jobb för nåt år sen, ett jobb jag gärna önskade få för 15-20 år sen men det var av olika skäl omöjligt att få då. Nu, när jag slutat drömma, sträva och kämpa så bara ramlar det över en.
    Jag ger det en chans ett tag, till nästa omstrukturering kanske.

    Spargrisen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det var ett aber att ekonomlinjen (programmet heter det kanske nu) hade så dålig matte. Man tycker ju att ekonomer behöver kunna räkna. Jag hade velat ha mer avancerad matte, men vill inte gå N eller T. Om jag hade haft nytta av det i yrkeslivet vete tusan, men i livet.

      Radera
  7. Absolut inte där mitt tonårsjag hade tänkt sig! Var punkare som skulle bli bonde. Nu är jag ekonom och egenföretagare. Blev "sjuk" varje gång man skulle ha muntlig redovisning men har bedrivit kursverksamhet (dvs prata för massa folk) nu i mitt företag. Eftersom företagare var samma sak som moderat i mitt tidigare liv föraktade jag även båda dessa, kan väl säga att jag har flytit över som en smörklick till andra sidan stekpannan sedan dess ;-)

    Gillar att vara där jag är men eftersom resan varit så krokig hittills väntar jag mig även att mer kan hända. Kanske man öppnar ett café, lämnar landet eller blir ekobonde.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Märkligt att alla hatade att hålla föredrag i skolan. Undrar om det skulle gå att ändra på med rätt pedagogik.

      Även för mig var nog företagare ett annat ord för moderat. Då skrämde det inte mig, men nu hade det gjort det.

      Ja, du får bli bonde när du ledsnar på kontorsjobbet. Fast punkare är nog för sent att återuppta då :-).

      Radera
    2. Punkare blir jag nog aldrig igen, tanken på att rocka loss till TKU och dricka mäsk lockar inte längre ;-)

      Radera
    3. Jag vet inte ens vad TKU är. Så långt ifrån var jag :-).

      Radera
  8. Lite, eller mycket, kringelikrokig väg, har lett att jag faktiskt är där jag drömde jag skulle vara, när jag var ett litet barn.

    Då tittade jag ofta på små halvt igenvuxna grusvägar och tänkte att längst in på en sån skulle jag bo med en massa djur. Ja typ så, fast vägen har faktiskt asfalt😁
    Sen jag jag kontorat mig fram i livet, vilket var det sista jag ville.... men man behöver lön också.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul att det är fler som landat där de tänkt. Om vägen inte vore krokig vore den nog rätt tråkig också.

      Radera
  9. En sak jag har noterat är att det jag ville förr i tiden, det är knappast det jag vill nu. När jag var ung så stod en egen röd Porsche Carrera 911 högst upp på listan, typ. Nu finns det där inte ens på listan. Nu köper jag hellre tex kvalitetstid, hus och frihet.
    Mvh https://investera-pengar.blogspot.com/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har nog gått åt samma håll, även om jag inte var särskilt prylgalen från början (och snabba bilar har aldrig stått på önskelistan). Tid, frihet och oberoende är värt så mycket mer.

      Radera
    2. I övrigt ägnar jag mig inte så mkt åt att reflektera över det förflutna alls. Bättre att se vad jag är nu och vart jag ska framåt och vad som kan göras för det. Har sett många dystopiker, besvikna över det förgångna. Men varför, det ändrar ju inte på något alls.

      Radera
    3. Nja, det tycker jag är att förenkla det onödigt mycket. Visst är nutid och framtid viktigast, men det är svårt att veta åt vilket håll man är på väg om man inte vet varifrån man kommer.

      Radera
  10. Jag är inte alls där jag trodde att jag skulle vara. När jag var 14 år ville jag bli fotograf och följa i min idol Mattias Klums fotspår. Några år senare övergav jag fotografdrömmarna för att bli journalist istället. Tji fick jag. Jag följde min far i fotspåren och pluggade psykologi och nu sitter jag här. Just nu i ett hotellrum i Falun efter att ha ägnat dagen åt att styra upp ätstörningsvården här. Riktigt kul, även om jag fortfarande kan drömma om ett liv som kringresande med en kamera som sällskap.

    Har du hamnat rätt när det gäller annat förutom jobb? Ville du aldrig ha barn? Visste du att du ville ha långt skägg? ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Spännande! Jag tror att du valde rätt.

      Bra frågor. Var nog mer motståndare till barn tidigare och det är ju en dum utveckling ifall det slutar med att jag verkligen vill ha barn när jag är 80. För även om det är teoretiskt möjligt för män tror jag inte att det är en bra idé.

      Alla män vill ha ett rejält skägg. Det finns förnekare, men det bottnar oftast i ett av två skäl, 1: De har för klen skäggväxt eller 2: De får inte för sin fru.

      Radera
    2. Det tror jag också :)

      Ojdå, det var en dum utveckling! Iofs, George Clooney fick sina första barn (tvillingar) när han var 55 eller därikring. Så än har du tid på dig! Du behöver ju bara hitta en lämplig äggstock med hyfsade ägg i, så skulle du ändra dig går det nog att ordna.

      Hahaha, jag förstår! Jag hade verkligen ingen aning om detta. Måste ut och fråga männen här i Falun om de är nöjda med sin skäggväxt.

      Radera
    3. Rolling Stones-gubbarna får nya barn stup i ett också, men jag tror som sagt inte att det är helt vettigt att börja producera barn efter 50 (eller 70 i deras fall).

      I Falun finns det säkert gott om Gustav Vasa-skägg.

      Radera
    4. Du har ju fyra år på dig! Det hinner bli många små-Sparor på den tiden.
      Lever Rolling Stones-gubbarna fortfarande? Det var värst!

      Jag har sett väldigt få av den varan hittills. Men jag håller utkik! Imorgon blir det Mora, där borde det vara fler Vasa-skägg.

      Radera
    5. Jag får erkänna att jag inte har järnkoll på medlemmarna i Rolling Stones, men är rätt säker på att jag skulle ha hört om de hade dött. Särskilt eftersom allihop är runt 100.

      Ja, Mora låter som ett skäggnäste. https://www.barberare.com/Dalarnas-lan/Mora/

      "Det finns totalt 22 barberare eller frisörer i Mora där flera av barberarna har lång erfarenhet av att ansa och putsa skägg." Bara en sån sak :-)!

      Radera
    6. Jag hade gissat på närmare 150, men du kan ha rätt.

      Haha, där ser man! Jo, med tanke på att Gustav Vasa levde på 1500-talet så har de sannerligen lång erfarenhet! :)

      Radera
    7. Det märkligaste med åldersutvecklingen i Stones är att Charlie Watts såg ut som de andras pappas när bandet bildades. Nu ser han ut att vara son eftersom han fortfarande är 80 medan de andra gått från ungdomar till 100+.

      Radera
  11. Inte alls där jag trodde. Och vete sjutton hur jag hamnade där. Hade luddiga framtidsbilder. Bli författare, äventyrare eller någon form av udda sysselsättning.

    Är idag deltidsarbetande städerska. Har nog i en kommentar på någon blogg tidigare berättat om att jag för några år sedan blev allvarligt sjuk. (hjärnhinnetumör) Efter att ha kommit tillbaka efter den matchen (operation och strålning) spelar det mig i stort sett ingen roll var jag är. Att idag "kunna" leva ett normalt och tråkigt liv är numera för mig ett sant nöje.

    Men visst ligger drömmarna och skvalpar i bakgrunden. Man vet ju ingenting om framtiden.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Författare och äventyrare verkar inne, särskilt i kombination. Eller också är det bara jag som snöar in på folk med udda liv.

      Hjärnhinnetumör låter som en synnerligen tuff utmaning. Grattis!

      Radera
  12. Jag är där jag vill vara just nu och är jättenöjd. Däremot hade jag inte en tanke på det som ung. Alls faktiskt. En klasskamrat i gymnasiet skulle söka sig till det yrket jag idag har och jag tyckte då mest att det verkade jobbigt. Jag hade tänkt utbilda mig till något helt annat, kom in på universitetet men av en ren tillfällighet tog jag ett sabbatsår och ägnade mig professionellt åt en hobby under flera år precis som du gjorde. Sedan ville sig ödet så att jag hamnade där jag är mer för att folk tyckte att jag var bra på det jag gjorde och det uppmuntrade mig vidare. Idag är jag jättenöjd. Får väl se om 10-15 år om jag är lika nöjd då eller drar mig tillbaka och lever på kapital som utdrygas av att återigen ägna mig åt hobby med F-skattesedel.

    Det där med att alla vuxna borde ha en F-skattesedel är ett bra förslag. Det skulle om inte annat spara en hel del administration och sänka tröskeln för småföretagande när man känner för det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det går många tillfälligheter på ett yrkesliv. Därför är det nästan märkligt om man hamnar där man hade tänkt sig.

      Ja, och jag tror att det vore bra både för samhället och enskilda individer om fler tänkte som företagare, alltså "Det här vill jag göra, hur ska jag tjäna pengar på det?".

      Radera
  13. Hade aldrig den där grejen jag brann för och visste att jag ville jobba med. Redan som tonåring ville jag inte behöva jobba som vuxen. Helst ville jag bo en stuga i Norrlands skogar. Någon stuga i Norrland blev det tack och lov inte. Istället bor jag i lägenhet i en av de större städerna och har fru och barn. Det enkla livet lockar dock fortfarande, men nu är det tropikerna och inte Norrland som lockar Jag är nu snart 30 och vill fortfarande inte jobba. Men några år till med random jobb så bär det av till tidig pension i tropikerna innan 40 iaf

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är nog få förunnat att brinna för något vid tidig ålder, men allra senast när man ska välja gymnasieinriktning tvingas man ju ändå tänka lite på vad man har tänkt hålla på med. Dock hade jag gärna sett att någon vuxen berättat det sällan blir så definitivt där och då.

      Jag skulle nog föredra stuga i Norrland framför tropikerna (även om bägge låter okej). Åtminstone om man slapp en massa inblandning av svenska staten.

      Radera
  14. Kanske litet utanför ämnet, men nu när jag är inne på döhalvan har jag ju lärt mig en del. Som att vara anställd i ett mindre företag (färre än tio anställda) där ägaren samtidigt är VD och ansvarig för den dagliga driften, nja, det är inte särskilt upplyftande. Ofta mycket stort mått av kontrollbehov, in i helvete snål och har svårt att skiljas från sina pengar till exempelvis lön (jag har gått från ett av mina jobb mer än en gång och sagt att jag kommer tillbaka när pengarna sitter på kontot; då brukade det hända saker), kvitton som försvinner, mikromanagement (då menar jag inte hålla koll på mikron i köket), svårt att ta kritik, har ofta för mycket att bevisa. Och trixar rätt friskt.

    Mitt VD-facit de senaste tre anställningarna: anställning 1) VD:n sitter i fängelse för bokföringsbrott; anställning 2) VD:n hade (och har) svåra problem med alkohol, bevakar alla anställdas e-postkonton och har frekventa kvartssamtal med all personal (flera gånger i veckan); anställning 3) VD:n tog livet av sig när investerarna tillika styrelsen ville veta vad som hänt med deras dryga miljon i kapitaltillskott som försvunnit på litet mer än sex månader (gick åt till cirka sjuttioelva företagsbetalda Tinder-middagar, presenter, utlandssemestrar (villor, inte hotellrum), kärleksweekends med spa, stora mängder dyr sprit, pengar till släktingar).

    Men det kanske bara är jag.

    Wien-Lars

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet inte hur unik du är, men jag gissar (hoppas) att du haft sanslös otur. Riktigt så små företag har jag aldrig jobbat på, och för få för att mina erfarenheter ska vara ett statistiskt underlag på något sätt, men självmord och ren förskingring kan ändå inte vara särskilt vanligt.

      Däremot är det nog ofta som grundaren varit en fantastisk idéspruta, men ganska dålig på att driva företaget när det väl flyter på.

      Radera