onsdag 26 september 2018

En björntjänst gör ju ingen glad

Nu riskerar jag skit från Sara i kommentarsfältet när jag återigen drar paralleller mellan fetma och ekonomi, men jag tar risken fullt medveten om att jag inte vet vad jag pratar om.

Ett gäng amerikanska och brittiska forskare slog sina kloka huvuden ihop och tittade på vad som händer när man med goda råd försöker hjälpa kraftigt överviktiga personer att gå ner i vikt – de går upp istället, pga det stigma det innebär att uppmärksammas som överviktig. De tycker att man istället ska bekämpa de stigmatiserande:
In terms of solutions, the most effective and ethical approaches should be aimed at changing the behaviors and attitudes of those who stigmatize, rather than towards the targets of weight stigma.


Jag kan ärligt säga att jag inte riktigt fattar hur det går till. Psykisk ohälsa, dålig ekonomi och dyslexi kan mörkas, men en person med 30 kilo övervikt kan låtsas hur mycket han/hon vill. Alla kommer ju ändå se det.

Men de har ju forskat på det här och jag tror säkert att det stämmer, att många överviktiga inte går att hjälpa genom att tipsa om viktnedgång. Hur man gör istället vet jag inte. Den komiker som kommenterade en profilbild på Twitter med kommentaren ”Varför ler du? Du är ju överviktig.” verkade inte heller ha någon framgång.

Om vi då går över på pengar. Säg att jag har en kompis med dålig ekonomi. Det skulle ju kunna bero på något annat än planlöst slösande, som dålig självkänsla. Ja, den lär ju inte precis bli bättre om jag påpekar att han är en slösare, och med logiken från fetmaartikeln är det då jag som är problemet.


Är lösningen att inte säga någonting? Må så vara att det inte funkar att hjälpa till, men att inte hjälpa till funkar väl inte heller? Måste man vara psykolog för att hjälpa vänner i nöd för att inte riskera att stigmatisera deras problem?

Som ni märker har jag (som vanligt) inga svar, men jag skulle gärna ha det. Om jag ser att någon jag känner håller på att förstöra sitt liv genom att ödelägga sin privatekonomi vill jag inte behöva titta på och låtsas som det regnar i väntan på att det ska lösa sig av sig självt. När det kommer till pengar är min erfarenhet att om kurvan går åt fel håll är det väldigt liten chans att det ska vända utan aktiva val.

48 kommentarer:

  1. Fetma och "fattigdom" hör ihop! Har en handfull vänner som inte orkar skaffa jobb och således lever på socialen, alla är minst kraftigt överviktiga - oftast över på kraftig fetma. De sitter helt seriöst och beklagar sig över att "vi har inte råd att äta nyttigt". Hälsar man på personerna ifråga - oavsett tid på dygnet eller dag i veckan så är det mumsande på en påse OLW ostkrokar med tillhörande Coca-cola (ingen eldorado här inte). Ibland tappar man bara hoppet...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj, det där med "har inte råd att äta nyttigt" trodde jag knappt ens Göran Greider fortfarande körde med. Vitkål kommer att vara billigare än chips i morgon med, precis som vatten är billigare än Coca-cola.

      Radera
  2. Har också frågat mig vad jag kan göra för att hjälpa vissa personer som verkar svårhjälpta. Har givit upp när det gäller personer jag egentligen inte personligen bryr mig om. Har nämligen, med stigande ålder, förstått att det bara är kärlek som förstår vad som behövs. Låter det flummigt kanske? Då menar jag att det i svåra fall enbart är hjärtligt engagemang, den typ av kärlek som lyckas kommuniceras ut till den nödställde, som biter. Till syvende och sist så är det människor med brist på kärlek till sig själv som råkar i tråkigheter som till exempel matmissbruk och dylikt.

    Kärleken är inte heller mjäkig. Ett bra exempel är en läkare som fick ett "oprofessionellt" vredesutbrott inför en släkting med svår diabetes som missköter sig hela tiden. Läkarens vrede över hennes förspillda liv gav effekt. Hon upplevde att läkaren faktiskt brydde sig och plötsligt var det stora bull- och bakelseintaget väck. En sådan omsorg och tålamod som läkaren visat henne var hon inte van vid. Hon kände instinktivt att den starka vreden var kärlek tror jag. Annars hade det väl inte fungerat heller. Enbart insikt, vetskap och förståelse räcker inte. Kraften till förändring är den energi som bara kärlek kan ge. Inte som flyktig känsla, utan som handling styrd av äkta omsorg och vilja till det goda för en annan människa. /Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var nog den bästa kommentaren jag har läst på länge! Heja, Eva! Kärlek tror jag löser det mesta, även om det i fetma-fallet kanske mer handlar om kärlek till sig själv :)
      Att försöka hjälpa någon som inte vill bli hjälpt är omöjligt. I psykologin pratar man om "locus of control" som handlar om huruvida man själv har kontroll över utfallet eller inte. En person med dålig självkänsla kommer troligen inte känna någon inre kontroll utan skylla på yttre faktorer, där man kan koppla både ekonomi men framförallt fetma. Så jag tror det är viktigt att försöka hjälpa personen att få inre kontroll innan någon större förändring kommer ske :)

      Radera
    2. Tuff läkare! Det hade ju lika gärna kunnat sluta med att patienten gjort en anmälan och så hade sjukhuset bett om ursäkt och pudlat till förbannelse. Men i det fallet (och många andra) behövdes det bevisligen sägas.

      Men Sara, hur hjälper man någon att få inre kontroll utan att först lösa problemet, vare sig det är fetma, sms-lån eller något annat?

      Radera
    3. Jag vill vända på det, hur hjälper du någon att lösa problemet utan att först hjälpa personen att känna inre kontroll? ;)

      Radera
    4. Jag vet inte, det var därför jag skrev inlägget. Konkret exempel:

      För många år sedan hjälpte jag en kompis att få ordning på sin ekonomi som börjat haverera. Han riskerade inte att bli vräkt, men hade börjat få kronofogdeskulder och visste inte själv hur illa det var. Så vi tog en dag där vi sprättade upp alla kuvert, han fick i uppgift att ringa KFM och det hela ordnade upp sig. Idag är han familjefar med hela huset fullt av ungar och ordnad ekonomi.

      Det är inte så att jag slår mig för bröstet, jag gjorde inget som inte andra hade kunnat göra, han behövde bara en spark i arslet.

      Men jag hade ingen aning om ifall han led av psykisk obalans på något sätt och vet inte hur jag skulle ta reda på det. Så kanske hade vi bara tur och det hade kunnat leda till att han fått sämre självkänsla och gått in i värsta psykosen. När jag läser sådana här undersökningar blir jag fundersam om jag ens borde ha erbjudit mig att hjälpa till. Jag var ju ekonom och inte läkare.

      Radera
    5. När jag läser ditt exempel så tänker jag att du visade kärlek, omtanke och faktiskt hjälpte honom att känna inre kontroll. Kanske var det just den där sparken i arslet som behövdes? Du hjälpte honom att förstå hur han kunde göra rätt. Det hade varit skillnad om du sagt "Kom igen, fixa ekonomin någon gång", det hade troligen inte hjälpt och eventuellt gjort allting värre. Men du satte dig ner med honom (kärlek och omtanke) och visade hur han skulle göra (inre kontroll). Troligen kanske detta besök följdes upp av flera samtal om just detta, vilket gjorde att du förstärkte hans känsla av inre kontroll. Så i detta fall tror jag du gjorde helt rätt :)

      Radera
    6. Fast att det inte ger något (i alla fall inget positivt) att säga "Kom igen, fixa ekonomin någon gång" behöver man ju varken vara psykolog eller psykologisk för att förstå. Det är ju fan sämre än Charlie Häckners gamla råd: "Till alla er som har problem - ha inte det!"

      Men det kunde ju ändå ha framstått som att jag klandrade honom. Nu minns jag inte detaljerna längre, men när jag ser någon ha ett osprättat KFM-kuvert har jag svårt att inte fälla en opedagogiskt rak kommentar om olämpligheten i detta. Och det kanske kan vara nedbrytande att höra, vad vet jag.

      Radera
    7. Tyvärr är det många som testar med den typen av kommentarer, upprepade gånger, utan att förstå att det inte funkar. Det är inte helt ovanligt att vi får höra från ätstörningspatienter att de blivit tillsagda nåt i stil med "men ät för fan, sluta tramsa dig!" så tyvärr verkar man behöva ha lite koll på psykologin.

      Utan att ha all info kring just det här ärendet så har jag svårt att tro att han skulle ha låtit dig hjälpa till om han känt sig klandrad. Jag tror att han kände att du erbjöd dig av omtanke och det kanske var precis det han behövde. Någon som brydde sig! Du kan ju försöka framstå som kall och hård, men det börjar visa sig att du egentligen är en snäll krambjörn ;)

      Hur ofta är du hemma hos folk som har oöppnade KFM-brev? Mig har det aldrig hänt!

      Radera
    8. Alltså, jag äter ju inte barn eller så utan tycker att jag är en hyfsat vettig människa. Hade jag inte brytt mig hade jag inte erbjudit mig, så långt stämmer det absolut. Men jag hade ju ändå kunnat klandra och fördöma (och minns som sagt inte om jag gjorde det). Att han tog hjälpen var nog ett utslag av desperation, han behövde hjälp av någon. Det hade kunnat vara någon annan, men det hade också kunnat lett till hård kritik.

      Osäker på om jag sett någon annan ha oöppnade KFM-brev. Det hör definitivt inte till vanligheterna :-).

      Radera
  3. Det där stämmer inte. När jag läser om denna annonsering drar jag i alla fall på munnen. https://www.metro.se/artikel/kommunens-pinsamma-reklammiss-gör-miljön-en-björntjänst-xr

    SvaraRadera
    Svar
    1. Läste den där och hörde en kompis berätta att hon haft yngre kollegor som precis som Jönköpings kommun helt missförstått betydelsen. Tror inte ens det hjälpte att en dubbelt så gammal, språkbegåvad person försökte förklara. Det blev bara "Så har inte vi uppfattat uttrycket" eller något lika lamt.

      Radera
  4. Jag måste hålla en strikt mathållning, frukost, lunch och middag, inget emellan. haft stora problem med vikten. tyvärr har inte omgivningen förståelse för det. Jag har aldrig kakor, bullar, chips, ostbågar eller godis hemma, eftersom om det finns så äter jag upp allt på en kväll. Ätandet liksom alkohol är ett socialt smörjmedel Nästan alltid utan undantag vid fikastunder och dylikt om jag tackar nej, får jag svaret - man måste ju unna sig något, det kan få mig helt ur balans vad det gäller ätandet och trigga igång ett större intag. Tror att det är som för en alkoholist,som vill sluta dricka och ständigt har en inre monolog om det, jag har det om mitt ätande. Dricka kan man ju sluta med helt om det går, men mat måste man ju trots allt ändå ha.
    Jag lever på en liten budget, så matkontot är inte stort, mindre än de flestas. Jag har inte råd att köpa godis läsk, chips ostbågar, bullar och kakor, inte heller går jag på hamburgerhak och äter. Det stämmer inte att när man är "fattig" så har man inte råd att äta bra mat, jag vill påstå det motsatta det är då man äter bra, bara man vet hur man ska tillaga maten, det är där det brister hos folk. Du kan få säkert en fem, sex hemlagade måltider för en hamburgermeny./ME

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, bara man vet hur man ska tillaga maten. Det finns rörlig bild med allt från mycket pedagogiska instruktörer som steg för steg visar exakt hur man gör vid matlagning till att det finns fantastiska inspiratörer i världklass.

      Allt detta på det inte helt okända Youtube. Och gillar man inte rörlig bild kan man alltid "googla fram" matrecept, det finns tiotusentals om inte hundratusentals matrecept på internet, och det bara på svenska språket.

      Det har aldrig varit så enkelt, så billigt och så lättillgängligt som det är nu. Så det är väl bara Sparo som får först läsa på datorn och sedan memorera eller använda gammal hederlig papper och penna, alla vi andra kan ta med mobilen in i köket och titta/läsa samtidigt som vi tillagar. För dom med starka bekräftelsebehov kan ju fota/filma och lägga upp på facebook samtidigt för att få omedelbar bekräftelse från sina följare.

      Radera
    2. Det där får mig att tänka på Systembolagets reklamfilm: https://www.youtube.com/watch?v=JQI8qMSc7UY. Tröttsamt att andra måste försöka ändra på ett vinnande koncept. Håller med om att det lättaste sättet att låta bli skräpmat är att inte ha det hemma.

      Att komma ihåg ingredienserna från arbetsrummet till köket är bara nyttigt för mig :-). Och skulle jag behöva gå tillbaka och kolla är det också nyttigt.

      Radera
  5. Ja ett problem som märks i handeln är att skräpmat ofta är billigare än nyttig mat som grönsaker. En broccoli på ICA kostade i princip lika mycket som en påse med Pågens kanelgifflar t.ex.

    Sen blir det sällan bättre av att säga uppenbara saker som "sluta ät" eller "sluta slösa". Det finns en anledning till varför en person slösar pengar på skit. Ofta mår personen psykiskt dåligt av någon anledning. Man måste hjälpa till på båda plan, både kort- och långsiktigt.

    Sen är det alltid enklare att spåra ur om man är ensam, då har man ingen att förhålla sig till, eller känner att någon bryr sig. Att gå med i någon form av stödgrupp 3 ggr i veckan är A och O för att bryta ett missbruk, speciellt om man är ensam.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Broccoli kan man köpa en påse fryst, bra mycket billigare än färsk men med samma näringsinnehåll. Maten har aldrig varit så billig som nu. I slutet på femtiotalet var den totala matkostnaden 1/3 av hushållens budget, idag en 1/5.

      Radera
    2. Jag köper broccoli fryst för 16,50 kr/kg. Har svårt att tro att några kakor är lika billiga. Jag tror skillnaden ligger i att frusen broccoli måste tillagas medan gifflar går att börja skyffla in så fort man fått upp påsen.

      Jag är helt med på att "sluta slösa" inte funkar, men om problemet sitter djupare måste slösaren förmedla det på något sätt. Vore tråkigt om det ofta eller alltid krävs professionell psykologisk hjälp. Jag vet inte om det är så, konstaterar bara att det vore tråkigt. För antagligen är det ännu fler som drar sig för att boka läkare/terapeut/psykolog än som kan ta hjälp av vänner.

      Radera
  6. Hmm, säg att jag känner nån som har alldeles för bra ekonomi. Som aldrig unnar sig något fast han borde. Som inte köper en ny stol när han behöver, utan lagar den med en gammal handduk. Som inte ens äger en smartphone. (du anar nog åt vem det här lutar..) Är lösningen att inte säga nånting? Jag vill inte heller stigmatisera något problem.

    Kan det vara så att lösningen finns i tidigare inlägg?

    https://sparosverige.blogspot.com/2018/07/skit-i-hur-andra-gor.html

    https://sparosverige.blogspot.com/2018/06/skit-i-vad-folk-tycker.html

    (finns säkert fler, jag tog de två första jag hittade på temat)


    Du tycker att ett antal kilon extra och för lite pengar är problem. Nån annan kanske tycker ett evigt joggande och avsaknad av en iPhone vore döden i grytan.


    Definiera inte någon annans problem. Live and let live. :-)


    Cheers,

    /P

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahahaha! Vettigt inlägg :)

      Radera
    2. ...men det är ju ett hälsoproblem, vars kostnad läggs på övriga i samhället. När ett personligt problem spiller över på andra så tycker jag det är befogat att vara bekymrad över det.

      Radera
    3. @P

      Där fick du till det:-))

      Med vänlig hälsning

      Lars

      Radera
    4. Fast P, "alldeles för bra ekonomi" är ju inget problem om personen inte själv tycker det, medan skenande skulder är problematiskt oavsett.

      Samma med det andra du nämner. Klart att jag hade kunnat köpa en ny stol. Istället valde jag att laga den jag hade, den blev hur bra som helst och varje morgon när jag kommer in i arbetsrummet blir jag glad av att se den. Hur kan det vara ett problem?

      Smartphone handlar ju om personliga preferenser. Min telefon gör allt jag behöver, så då räcker det för mig, medan en annan telefon skulle vara för avancerad och ha funktioner som bara skulle kosta tid för mig. Eller som Stefan Sauk sa i en Lorrymonolog: "En del gillar bögar, andra gillar negrer. Och vattenpolo."

      Radera
    5. Är det ett hälsoproblem om personen i fråga inte lider av det? Varken fetma eller dålig ekonomi behöver vara något lidande, men båda kan leda till allvarliga problem, såväl fysiskt som psykiskt.

      Radera
    6. Dålig ekonomi behöver inte vara eller bli ett hälsoproblem, men gissningsvis är det få som rycker på axlarna den dag de har så mycket skulder att de närmar sig eller drabbas av personlig konkurs.

      Fetma (nu snackar vi inte några "trivselkilon" utan regelrätt fetma), leder inte det till problem nästan jämt? Alla får ju inte diabetes, hjärt-/kärlsjukdomar och dåliga knän, men ska det inte mycket till för att det inte ska ge NÅGOT lidande förr eller senare?

      Radera
    7. När du snackar fetma misstänker jag att du tänker högt BMI, eller hur? Högt BMI kan bero på fler saker än att du har en massa farligt fett på kroppen, så nej, det behöver inte vara farligt.
      Om du menar personer med högt BMI och en massa farligt fett, så absolut, det kommer troligen orsaka problem, men det är inte en garanti. Många kan nog leva ett helt liv med 20-30 kg övervikt och må väldigt bra. Så länge de håller igång kroppen så behöver det inte nödvändigtvis leda till en massa komplikationer. Men absolut, det är en onödigt hög risk!

      Radera
    8. BMI kan ju vara trubbigt ifall man t ex är kort och muskulös. Men ja, jag menar fetma, någon som hälsosamt skulle kunna banta 20-30 kg. Det låter definitivt riskabelt. Sedan kan man ju alltid hitta någon fet med utmärkta värden på samma sätt som man drar fram Churchill för att visa att man visst kan röka och supa och bli jättegammal.

      Radera
  7. Ja vad kostar inte en Gastric bypass, och alla andra problem som följer på en övervikt vad det gäller leder, diabetes, demens, högt blodtryck...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst blir det också kostsamt för samhället, men jag tänker mest på det personliga lidandet det innebär att inte må bra. Oavsett orsaker.

      Radera
  8. Precis rensat svamp, då knollrade sig en liten mask fram i innandömet. Hade jag ätit upp den - skulle jag då varit en duktig idiot som äter mask eller är jag duktigast när jag avstår?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Som vegetarian vill jag inte uppmana någon att äta mask, men det är säkert bra proteiner :-).

      Radera
  9. Jag är ingen psykolog, men jag skulle vilja påstå att såväl dålig personlig ekonomi, stressbryt som tex fetma hänger ihop. Det bottnar ofta i dålig självkänsla, en känsla av otillräcklighet och därmed ett beteende som påverkar livet negativt i en negativ spiral. Alla är troligen i riskzonen att hamna i det där, om man inte passar sig noga. Det här trodde jag för länge sedan aldrig att jag skulle få höra mig själva säga, alrig i mitt liv. Men, jag vet betydligt bättre numera.
    Mvh https://investera-pengar.blogspot.com/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Möjligt. Själv känner jag mig klart mest i riskzonen för psykbryt. Fetma - knappast, ekonomikrasch - inte en chans. Men man ska aldrig säga aldrig, det gäller det mesta.

      Radera
  10. Missbruk behöver inte alls ha med avsaknad av kärlek eller dålig självkänsla att göra. Beroendecentrummet i hjärnan är mer känsligt hos vissa individer än andra,och är genetiskt nedärvt. Det betyder inte att det är kört, men vissa människor är helt enkelt mer i riskzonen för ett missbruk./ME

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det låter definitivt logiskt. Att t ex alkoholism kan gå i arv kan ju inte bara bero på att familjen är helt uppfuckad.

      Radera
    2. Menar du då att det i dessa fall är själva missbruket som med tiden riskerar att leda till dålig självkänsla? Ja, jag har ju hört ofta om detta med det genetiska arvet. Jag är ändå mer benägen att tro på psykologiskt arv. Vad jag menar med det är att varje ny generation i hög grad styrs av föregående generations underliggande beteenden och känslopräglingar. Dessa påverkar dem för livet och hur de i sin tur uppfostrar sina barn och så går missbruk från en generation till en annan, men ofta i helt ny skepnad. Exempel: Generation 1 är nyktra men panka, socialt utsatta och allmänt olyckliga. Beroende av andras stöd för sin överlevnad. Generation 2 kan hantera sin bristfälliga barndom genom alkoholmissbruk men kan ha bättre ekonomi för att slippa skammen från barndomens beroende. Generation 3 tar avstånd från alkohol, är dock olycklig utan tyligt synbar anledning, men oron mal och man blir beroende av religiös extas. Generation 4 tar avstånd från falsk och sjuklig religion, gör revolt och blir beroende av rebelliska kickar och lever i sus och dus. Kan bli beroende av sex, lust och stark spänning. Generation 5 tar avstånd från ett rörigt liv, blir beroende av lugn och ro, säkerhet och förutsägbarhet. Blir superduktig perfektionist och kanske också beroende av att investera pengar.

      Kan detta inte vara hur det faktiskt fungerar? /Eva

      Radera
    3. Generellt tror jag att vi (kanske särskilt i Sverige) tenderar att överskatta socialt arv och uppfostran på bekostnad av genetiskt arv. Visst kan föräldrar funka som avskräckande exempel, att yngre generationer revolterar mot de äldre osv, men jag tror att väldigt mycket ser tack vare och på grund av genetiken. Inte så att det inte går att bryta dåliga mönster, men då jobbar man i motvind.

      Den som missat den norska tv-serien Hjernevask (Hjärntvätt) har några timmar guld framför sig: https://www.youtube.com/watch?v=E577jhf25t4&list=PLd9_g7lAICxtlGbxh4_z8ik178o8CDPnv

      Radera
    4. Har tänkt tvärtom, alltså att vi betonat genetiskt arv för mycket. Mina fosterföräldrar och deras föräldrar var alltid helt inne på det genetiska och de förvånades över hur jag blev en totalt annan människa än mina föräldrar. De verkade aldrig någonsin tänka på hur totalt annorlunda uppväxt jag fått och hur fruktansvärt illa det var för mina båda föräldrar. De upprepade detta med mina dåliga gener ofta. Tänkte att jag ju måste ha väldigt goda sådana istället när jag aldrig var sjuk medan hela övriga familjen blixtsnabbt smittade varandra hela tiden... Kanske har jag påverkats av detta genprat så att jag lätt ser andra orsaker i det sociala förhållandena.

      Ska kolla den där länken. /Eva

      Radera
    5. Under de senaste decennierna tycker jag att ingen i den svenska debatten är inne på genetiskt arv överhuvudtaget.

      Länken är alltså en tv-serie på sju avsnitt à 45 minuter, men den är väl värd att se.

      Radera
    6. Det ligger något i vad du skriver, känner igen det. Fast alla som lever fattiga utsatta men nyktra får ju inte barn som är alkoholiserade. Fattigt och eländigt har det ju varit för många ett antal generationer tillbaks.
      Vet människor som har haft en lycklig barndom som trots det har hamnat i missbruk, varför?. Har jobbat med missbrukare, inte ovanligt att räddningen blir att byta ut missbruket mot att bli religiös, med mycket jesus och hallelulja, hjälper det så är det bra.En del träffar kärleken, kan också hjälpa.
      Visste redan i tjugoårsåldern att jag inte kunde dricka som mina kompisar, var ofta den som blev för mycket! Därför är jag restriktiv med alkohol, för att inte bli en fylletant/ME

      Radera
    7. Oavsett vad man tror om arv och miljö finns det alltid gott om motexempel på individnivå. En del lyckas mot alla odds, andra misslyckas trots räkmacka.

      Bra med självinsikt, oavsett om den är medfödd eller inte.

      Radera
    8. ME:
      Det exempel jag gav var inte menat att uppfattas exakt och i den speciella ordningen, utan jag bara buntade ihop olika scenarier efter varandra. Men har ändå tänkt på det faktum att alkoholismen länge var väldigt utbredd i Sverige och Norden (och i Ryssland fortfarande) och kan lätt sättas samman med fattigdom och dåliga sociala förhållanden. Sedan kom väckelserörelserna och nykterhetsrörelsen. Tror knappast att de fått sådana yttre manifestationer om de inte svarade an på djupa behov hos enskilda och dessutom fått sådan betydelse för samhället om rörelserna inte svarade an på ett behov av att få nyktra lydiga arbetare till en växande industrination.

      Just missbrukare med så kallad god barndom har jag faktiskt mött - som nyktra och istället fokuserade på Gud och kyrkligt arbete bland missbrukare. En speciell man bland dessa gav ett starkt intryck. Han var till det yttre riktigt sliten, men hans bildning, kunskap och belevade sätt avslöjade en helt annan bakgrund. Han hade vuxit upp med en högre social status än sina jämnåriga och haft det bra på alla tänkbara sätt. Han menade också att han fått mycket omsorg och kärlek av föräldrarna. Men ändå hade han fastnat i missbruk efter 20-årsåldern. Han hade inget och ingen att skylla på, bara sina dåliga val. Hans livserfarenheter hade gjort honom ödmjuk. /Eva

      Radera
    9. Intressant! Jag vill se dokumentärer om sådana personer! Kanske kunde någon lägga pengar på det istället för en femtioelfte film om Ingmar Bergman.

      Radera
  11. Att ha BRA ekonomi handlar lite om hur mycket pengar man har. Det är vad "man" gör med ekonomin som avgör. Jag har heller ingen modern mobbe - 119 kr på Shell för 8 år sedan. Tankas för 95 kr/mån. Aldrig frisör, inget smink, köps något öht så är det på 2nd hand. "Alldeles för bra ekonomi..."? Inte unnar sig ngt fastän han BORDE. Öh...
    Att ha det bra ekonomiskt är inte automatisk det samma som att ha pengar på banken. Jag har mkt liten inkomst och är överlycklig för att jag kan betala hyra och mat mm. Njuter och är tacksam! Det tror jag är det som avgör.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror inte att du ska ta P så bokstavligt. Han ville nog mest mobba mig :-). Men det är som du säger, trivs man med sina val är de (förutsatt att de funkar långsiktigt) också bra, även om någon annan ser dem som sinnesrubbade.

      Radera
  12. Ånä! Det vill jag dementera å det bestämdaste. Hade jag velat mobbas så hade jag naturligtvis nämnt något om din helt absurda inställning till fotboll. Där är det ju öppet mål! (ba-dum-tss)

    Jag tyckte mest att den Sparo som skrev "skit i vad andra gör" var mer rätt ute.

    För min del får du klä om hur mycket prylar du vill i tigerhanddukar! ;-) Det har ytterst marginell påverkan på mitt liv. Precis som att om någon är tjock och/eller fattig så påverkar det inte mig heller.


    (Disclaimer: förutom i extrema fall, när någon är i nöd osv. Men är det verkligen upp till oss att bedöma när något beteende gått för långt? Jag tror inte det. Som sagt, folk kan trivas med de mest sinnesrubbade val man kan tänka sig.)


    Cheers,

    /P

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fast våra respektive åsikter om fotboll har ju väldigt lite med ekonomi att göra och det här ÄR ju trots allt en ekonomiblogg.

      Jag tycker vem som helst har rätt att kritisera vad som helst, men om någon uppenbarligen har problem är det värre än om någon inte gillar fotboll. Om en person i ens närhet inte har råd med tak över huvudet eller att äta sig mätt bör väl varje god medmänniska försöka hjälpa till om det går? Svält (om man drar det till ytterligheterna) är inget som någon trivs med.

      Radera