tisdag 2 oktober 2018

Fyraprocentsregeln

Jag har genom åren skrivit en del om ekonomisk frihet, t ex här. Ofta fastnar jag i de psykologiska aspekterna, för inte sällan tror jag att det är modet som är skillnaden mellan att sluta lönearbeta och att inte göra det, inte privatekonomin.

Samma sak för att våga gå ner i arbetstid, att starta eget eller på annat sätt skaffa sig en ekonomiskt mer osäker tillvaro. Det är inte budgeten det brukar stupa på utan högst irrationella tankar som ”Vad ska pappa säga?” eller ”Vad händer ifall [någonting som överhuvudtaget inte går att förutse] inträffar?”.


Men nu gled jag från ämnet (inte heller ovanligt). Tillbaka till ekonomisk frihet och hur man vet när plånboken tillåter det. Fyraprocentsregeln nämns ibland. Av mig med, men jag har aldrig riktigt gått igenom vad den innebär.

Kort dragning: Historiskt har kloka människor räknat fram att om man kan leva på fyra procent av sin förmögenhet ska den aldrig behöva ta slut, även om inflation och börsutveckling varierar över tid. Om vi räknar baklänges och tänker att 400000 kr är den nettoårsinkomst man behöver, då bör man ha tio miljoner i förmögenhet. Ett bra börsår kommer portföljen överavkasta, ett år med börskrasch kommer den inte göra det. Tanken alltså att om man börjar med 25 gånger årsbehovet tar man höjd för alla rimliga eventualiteter.


För att vara övertydlig var dessa siffror ett exempel, inte mitt behov och antagligen inte ditt heller. Vi är alla olika. Apropå olika har denna regel på olika sätt beskrivits mer utförligt av andra, så det finns ingen anledning att jag ska ”uppfinna hjulet”. Här är tre av dem.



Och avslutningsvis Marcus Hernhag som valt en videoversion för den som vill slippa läsa.

Marcus Hernhag och Alexander Gustafsson (eller Olle Sarri ?).

Fyraprocentsregeln skapades (eller åtminstone nedtecknades) av ekonomen William Bengen och avsåg amerikanska förhållanden, men den anses passa så pass bra för Sverige att den även bör gälla för (lättjefulla) investerare här.

Sedan finns det alltid människor som kommer att hävda att den inte alltid fungerat, att den inte alltid kommer göra det och att det finns bättre sätt att räkna på detta. Möjligt, fyraprocentsregeln är en tumregel, inte en naturlag. En del kommer behöva mer, en del mindre säkerhet för att be chefen fara och flyga, och en del kommer aldrig göra det. Då är vi tillbaka på mod igen. Vi slutar där.

18 kommentarer:

  1. Har alltid bett shefen fara å flyga. Oavsett vad...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag med! Då vet de ju mer vad de får, känns ärligare liksom :-).

      Radera
  2. Citat "...det finns bättre sätt att räkna på detta"

    Jag gillar inte 4%-regeln då den är för stel och inte tar hänsyn alls till portföljens utveckling. Tror jag skulle börja tvivla efter ett par år med starkt fallande portföljvärde.

    Jag fick upp ögonen för Vanguards dynamiska hybridmodell förra veckan och den gillar jag mycket mer, http://utdelningssmalanningen.blogspot.com/2018/10/vanguards-dynamiska-hybridmodell-for.html
    Vanguards modell tar hänsyn till portföljens utveckling, tillåter större uttag och har högre chans att lyckas.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ska kika på din länk när jag hinner, men att fyraprocentsregeln är stel tycker jag inte känns som ett stort problem. Alla regler, riktlinjer och principer bör tas med en nypa salt, men meningen är väl att de ska motverka tvivel, att man ska se den större bilden.

      Radera
  3. 4% regeln är ju bara en rubrik satt av några förvirrade tidnings skribenter, när dom skulle försöka förklara ett forskarutredning.

    Tro inte på allt ni läser!
    Gå till källan!
    https://www.onefpa.org/journal/Pages/Portfolio%20Success%20Rates%20Where%20to%20Draw%20the%20Line.aspx

    Kalle56

    SvaraRadera
    Svar
    1. Källa och källa... Fyraprocentsregeln är ju en 90-talsgrej, 20 år äldre än den rapport du länkar till. Hur som helst spelar väl inte namnet så stor roll.

      Radera
  4. Det är en uppdatering av rapporten från 1998.
    Kalle56

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men inte från 1994 då Bengen började skriva om detta. Jag dömer alltså inte ut länken, jag reagerade bara på att din formulering "Tro inte på allt ni läser! Gå till källan!" följt av en länk till en senare text kunde verka som att det var med den texten det hela började.

      Radera
  5. Jag anser inte alls att den regeln stämmer för svenska förhållanden. Här står staten redo att skyffla bidrag till den som behöver. Trivs man inte på sitt jobb är det bara att sluta och inkassera a-kassa tills man finner något nytt. Det krävs ingen portfölj överhuvudtaget för att ta ett sånt beslut. Samma sak om man vill pröva att bli egenföretagare, staten finansierar ditt uppehälle (ett tag iallafall, är det 6 månader?).
    Och så småningom får vi nog även pension, även om åldersgränsen skjuts allt högre uppåt.
    Kort sagt 4% i Sverige, är väldigt mycket mer konservativt än det är i originallandet USA.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det känns som att vi delvis pratar om olika saker här. Visst kan man tänka mer offensivt ju bättre skyddsnät man har, men tanken är ju att kapitalet ska vara så stort att man inte ska behöva statlig hjälp.

      Sedan vill jag försöka nyansera ett par av uppgifterna. Jag har inte fått något starta-eget-bidrag (eller annan hjälp med att starta eget). Jag, som de flesta (?), startade företaget medan jag fortfarande hade en anställning. Det är inte så att det kommer pengar på kontot bara man startar ett företag.

      A-kassa provade jag i början av 90-talet. Inte heller det bidraget rullar in helt smärtfritt (åtminstone gjorde det inte det då). Ett par gånger i månaden tvingades jag uppsöka Arbetsförmedlingen som kunde hitta på i princip vilken dårskap som helst utan att man kunde neka och behålla ersättningen.

      Radera
    2. Att räkna med pengar från staten är väl det sista en normalbegåvad vanlig svensk bör göra? Det är numera förbehållet andra människor, och deras kusiner. Förutom att skiten lär träffa fläkten och braka.
      Mvh http://investera-pengar.blogspot.com/

      Radera
    3. Alldeles oavsett hur ansvarstagande staten är, skulle jag säga. Dels är det omöjligt att veta när man är 30 hur staten kommer att agera när man är 60 (börserna också, men långsiktigt känns marknadskrafter mer tillförlitliga) och dels är ens eget liv lite för viktigt för att lita på andra. Går det åt helvete är det ditt liv, inte statens.

      Radera
  6. 4%-regeln fallerar i 15% av 30-års perioderna sedan 1900 på den svenska börsen till skillnad från den amerikanska där den låg under 5% (om jag minns helt rätt). Skrev ett inlägg om detta för ett tag sen som sammanfattade en studie som undersökte om 4% regeln fungerade i många olika länder (bl.a. Sverige). Gillar inte att länka mina egna inlägg så här är istället länken till studien:

    http://blog.iese.edu/jestrada/files/2015/08/Glidepath-2.pdf

    Mvh,

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant! Ska läsa så fort jag hinner. Men här får man skamlöst göra reklam för sina egna texter förutsatt att de är relevanta, så du hade absolut kunnat länka till ditt eget inlägg.

      Radera
  7. Håller med dig helt med din slutsats gällande psykologiska sparar, kanske en "no brainer" men lever man bara någon stans mellan hyfsad sparsamhet och Micke klass så tror jag det är den viktigaste faktorn till att säga upp sin "trygghet" det med en bra inre trygghet. Kul att du är tillbaka med inlägg varje dag :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!

      Ja, och en viktig poäng som få tar upp som skriver om detta är att det ju faktiskt inte finns något som hindrar att man gör justeringar i sin ekonomi efter hand. Håller inte budgeten är det tillåtet att jobba lite extra eller sänka sina kostnader ytterligare.

      Radera
  8. Jag fattar 4% regeln annorlunda. Regeln går ut på hur mycket kan man ta av ett aktiekapital (som amerikan) om pengarna ska räcka i 30 år. Inte "aldrig ta slut".

    SvaraRadera
    Svar
    1. I princip har du rätt, men jag har läst bägge varianterna, och är det egentligen så stor skillnad?

      Själv tänker jag mig att jag alltid vill/bör ha mer än 25 gånger årsbudgeten och har som målsättning att varje år vara lite rikare än året innan. Så länge jag klarar det är det ju i praktiken en evighetsmaskin.

      Radera