måndag 1 oktober 2018

Gränsen mellan enkelhet och misär

Precis som en del tycker att mitt liv måste vara skit har även jag gränser för vad jag tycker kan vara en värdig tillvaro. Jag har tidigare skrivit om folk som bor i husvagn, husbil och andra udda bostäder. Inget för mig, men ofta kan jag fatta hur de tänker. Att bo i en personbil däremot...


För en tonåring över en sommar vore det kanske rimligt, men en 64-årig kvinna som bor i bilen, med giftstruma och andra hälsoproblem, skulle känns sådär även om hon inte behövde bajsa i en hink. Dock imponeras jag av optimismen. Snacka om att se problem som utmaningar!

Ekonomin blir jag inte klok på. När hon berättar att hon lever på 800 dollar i månaden säger intervjuaren ”That's nearly impossible to do in any traditional home” och får svaret ”Yeah, I couldn't buy food”. Det är alltså drygt 7000 kr. Knaper hushållsbudget för många även om det skulle räcka och bli över för mig, men som matbudget är det väl rätt vidlyftigt. Det här är alltså två personer med rullande hem så de borde kunna tänka utanför boxen.

Men historien slutar inte där. Ett år senare gjordes en uppföljningsintervju och nu försvann klumpen i min mage:


Inte för att hennes inkomst stigit från 800 till 900 dollar. Egentligen inte heller för att hon flyttat ut från bilen till en täckt släpvagn på knappt 2 x 3 meter. Mer för att hon verkar ha fått kontroll över sitt liv. Och hur många tanter skulle fixa att förvandla en plåtren släpkärra till ett hem? En smula spartanskt, det medges, men ett hem.

Jag skulle inte vilja ha en äldre släkting som bor på det här viset, men jag tror mig aldrig ha träffat någon så lycklig över sitt liv. När hon säger att hon önskar få bo precis så här resten av livet tror jag henne och hoppas att det blir ett långt och lyckligt liv.

29 kommentarer:

  1. Skulle kunnat tänka mig hälften av det jag har nu ca 25 kvm lägenhet. Alternativt att bo i hus på hjul eller något annat mindre fristående.Men då ska det var någon form av gated community, vilket förmodligen skulle bli ganska dyrt. Läste förresten att det ska byggas ett gated community område utanför Gnosjö, undrar varför? Kan det vara den berömda Gnosjöandan som tar sig uttryck?/ ME

    SvaraRadera
    Svar
    1. Både nackdelen och fördelen med hjulsatta bostäder är mobiliteten. Vatten, avlopp och till viss del även el krånglas till av att kunna flytta. Och - ännu värre, tror jag - att behöva tänka på vikten på varenda möbel och grej man tar in. Fördelen är såklart att man kan dra iväg och ha allting med sig, men för mig väger det inte upp nackdelarna på långa vägar. Ett riktigt hus på 25 kvm kan jag däremot tänka mig mycket väl.

      Gated communities skrev jag om för snart två år sedan, https://sparosverige.blogspot.com/2017/01/varfor-finns-inte-fler-grindsamhallen.html (ser att du kommenterade texten) och min fråga kvarstår - varför finns det inte fler? Det känns som att marknaden borde ha exploderat, men inte utbudet.

      Radera
    2. Tror tilliten i Sverige ändå är stor i jämförelse med många andra länder, så grindsamhällen behöver inte vara lika aktuella här. Dessutom undrar jag om väldigt rika svenskar verkligen vill leva så. De kanske lägger sina tillgångar på saker som inte lika mycket syns utåt. Tänker mig att det snarare är mindre rika som kan tänka sig det, för att de är rädda att förlora sitt svulstiga nyrika liv och känner sig allmänt otrygga och osäkra i tillvaron. Kanske med rätta, det man räds drar man lättare till sig.

      Och leva i husvagn eller enkelt på liknande sätt tycker jag verkar spännande! Läste för några år sedan Walden av Henry David Thoreau. Han byggde väldigt liten stuga i skogen för att undkomma det växande stadslivet på 1800-talet. Boken är skriven i dagboksform och full av kloka tankar och inspiration till enklare leverne! /Eva

      Radera
    3. Jag ska inte tala för "de väldigt rika" och känner inte heller att jag har ett "svulstigt nyrikt liv", men själv skulle jag uppskatta om jag visste vilka människor som rör sig i närheten av min bostad. Det läget kanske man fortfarande kan få på landsbygden även om jag tror att det blir allt ovanligare. I ett storstadsområde är det bara att glömma. Folk bär upp sina cyklar i lägenheten för ute på gatan blir de stulna oavsett hur låsen ser ut, och ingen kommer ha sett någonting.

      Jag tillhör nog en annan udda minoritet, de som läst Walden och inte alls såg det fantastiska. Jag tvingade mig igenom den eftersom "alla" sagt att den var såååå bra. Fattade aldrig grejen :-(.

      Radera
    4. @Anonym10:32 De "nyrika" som är rädda för att förlora sitt "svulstiga" liv kan med fördel placera sina tillgångar på banken istället för en plastkasse...

      Tror knappast någon är rädd för att förlora de kontanter man råkar ha på sig. Det är de grova våldsbrotten, med eller utan rån, som man vill undvika i gated communities.

      Radera
  2. Jag skulle inte ha några som helst problem med att bo smått och mobilt. Men gränsen går definitivt innan personbil. En säng måste man ju ha, inte ett nedlutat säte eller baksäte som är en halvmeter för kort. Dusch och toa tillhör också minimi kraven för mig. Att gå iväg till en sanitetsbyggnad på t.ex en camping är helt okej medan en hink är fullständigt uteslutet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, en rimlig toalett är ett absolut krav för mig med, oavsett bostad. Såg ett reportage om en kvinna som bodde i husvagn med badkar. Det var första gången jag tänkte att då går det ju faktiskt :-). Fast nej, jag vill nog gärna ha en bostad som sitter fast.

      Radera
  3. Så Sparo, känner du dig lite otrygg?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Svårt att svara på eftersom alla troligen har olika definitioner av "lite otrygg". Jag skulle nog säga att jag känner mig ganska mycket otrygg. Under inga omständigheter skulle jag kunna tänka mig att låta barn växa upp där jag bor. Ens nu, och det går åt fel håll.

      Radera
    2. En eloge till dig som var öppen med det. Känner viss empati, kära hjärtanes lilla gubben tänkte jag nu, haha!

      Stockholm är så uppdelat också, bara några kvarter bort kan otryggheten vara mycket större och av naturliga orsaker. Där jag råkar bo känner många sig, enligt en undersökning, fortsatt ganska trygga trots en kraftig ökning av villainbrott och stölder senaste åren. Har funderat över kopplingen plötsligt stor mängd utländskt registerade bilar och byggjobbare (som jobbar svart?) och aldrig förstår mina frågor. Förutom om jag tar dem på ryska, då fattar de flesta. Kanske finns ingen koppling alls. Men osedvanligt många fina bilar har stulits här på senare år, förutom mycket guld och värdesaker. I mitt fantasifulla sinne har jag tänkt att de villaägarna här vinner på billiga(re) renoveringar, förlorar de av att betala mycket självrisker på sina försäkringar. Den största kostanden, åtminstone på sikt, blir förlorad grundtrygghet.

      Är det inte fler som tror att en lätt vinst faktiskt kan komma att betalas även på annat sätt, utan att man kanske anar kopplingen? /Eva

      Radera
    3. Jag är knappast unik i att skrämmas av den dramatiska ökningen av våldsbrott, bilbränder etc.

      Rätt många utländska byggare jobbar helt vitt, antingen i egen svenskregistrerad firma eller som anställda. Några ryssar har jag inte sett till, men många polacker och balter. Tror inte att de bidrar till kriminaliteten och har inte heller hört dem pekas ut. Så i det fallet tror jag inte att det sänker tryggheten eller ökar brottsligheten.

      Radera
    4. Nå, har inte heller sett ryssar men ryska är ju som engelska i östra Europa och delar av Turkiet och Iran, ja till och med Afganistan. Så bra att jag får lite perspektiv på alla utlänningar som jobbar här i grannskapet sedan flera år. Sedan i juni bor(?) ett antal män i en liten bygghusvagn 50 m från ett av mina fönster. De jobbar på taken på andra hus. Har många gånger funderat hur de stod i somras i värmen. Kanske byts de ut hela tiden, de ligger inte direkt på latsidan utan är uppe på taken hela dagarna.

      För övrigt brukar jag inte skrämmas av något som inte personligen drabbar mig i den aktuella stunden. Kanske ovanligt, vet inte. /Eva

      Radera
    5. Vet inte om det är ovanligt, men så pass inlevelse kan man ju ha att när mord och skottlossningar ökar lavinartat blir man stressad även om man inte skjutits själv :-).

      Radera
    6. Jag förstår vad du menar. Men har du tänkt på hur du upplevt din tillvaro om du inte tagit del av denna mediabild av verkligheten? Menar inte att det inte är sant, men det blir din uppfattning om verkligheten för att du tog del av information, blev medveten och skapade en bild av det hela. Sällan har människor så mycket egen direkt erfarenhet av sådant.

      Vår vanliga verklighet är ju annars den vi rent fysiskt erfar med och i vår kropp och på de platser vi fysiskt rör oss. Tror det sker en onödigt negativ påveran på oss människor av att numera i allt högre grad uppfatta platser på andra ställen än där vi faktiskt befinner oss på, som mer verkliga, och mer påverkande våra tankar om vad som är viktigt, verkligt och sant. /Eva

      Radera
    7. Jag tycker tvärtom att både media och politiker gör vad de kan för att kalla skottlossningar för "lite stök". En vanlig "enkel" misshandel som slutar med livslångt lidande blir knappt ens en notis längre. Däremot kan Ylva Johansson sitta i utländsk tv och utan att blinka hävda att den grova brottsligheten i Sverige går ner trots att hon har fel i sak hur man än räknar. Har någon enda svensk journalist ställt henne till svars för denna verklighetsförvrängning? Jag har åtminstone inte hört det.

      Vi har uppemot hundra områden i Sverige dit inte ens utryckningspersonal som brandkår och ambulans vågar sig in utan poliseskort. Flera på gångavstånd från mig. Vad handlar mediedebatten gällande dessa områden om? Jo, om huruvida de kan kallas no-go-zoner eller hellre bör heta utanförskapsområden. Vad mig anbelangar får man kalla dem vad som helst så länge man lägger mer energi på att göra något åt dem än att dölja att de finns!

      Radera
    8. Gillar starkt att du alltid har svar på tal och inte mesar. Är så van vid motsatsen. Du har rätt också. Men för den delen har jag inte fel heller. Det är bara så att jag oftast talar väldigt generellt,"lallar" var det någon som kallade det, och du håller dig till sakfrågan och detaljerna kring den. Har inga invändningar. /Eva

      Radera
    9. Tack! Och jodå, jag kan också erkänna att du har poänger. Det är lätt att dras med och ta saker man hör för sanningar.

      Fast jag tycker att det hänt mycket de senaste åren. Nu är det inte längre någon man sett på tv som drabbas av samhällets förfall. Nu är det våra mammor som petas ur vårdköerna, systersonen som rånas på sin mobiltelefon och grannen som blir misshandlad på väg från jobbet en tisdag eftermiddag.

      Radera
    10. När jag bodde i ett invandrartätt för en hel del år sedan blev tre av mina äldre grannar med rullator, rånade av avsevärt yngre förmågor. En av min vänner med invandrarbakgrund men uppväxt i Sverige, hade inbrott tre gånger, sista gången träffades tjuvarna på i hallen. Efter 35 år i samma områden, gav människan upp och flyttade. Skulle vilja påstå att det är värre än vad massmedia och Jerzy Sarnecki förmedlar. Inte undra på om folk röstar på SD, eftersom förnekandet är stort och inget görs. Västerort har enligt statistiken för några år sedan, högsta antal inbrott i hela Europa./ME

      Radera
    11. Just Sarnecki tycker jag är ett utmärkt exempel på mediemörkning. Han har i fyrtio års tid plockats fram med jämna mellanrum för att säga:
      1. Det här har vi inte forskat på.
      2. Det finns ingen anledning att forska på detta.
      3. Det har inte blivit värre (hur en forskare nu kan veta det utan att först göra sitt jobb).

      Jag brukar inte skrika efter högre straff, men när det gäller åldringsrån anser jag inte att något mindre än ett kännbart fängelsestraff ska vara aktuellt, oavsett fysisk skada och rånbyte. Att man kan förstöra livet för gamlingar och få böter är ett övergrepp i sig.

      Radera
  4. Hej!
    Vill bara säga att jag uppskattar din blogg.
    Du är en lite finurlig person och jag försöker begripa mig på dig. Även om jag ännu inte riktigt förstår dig är det intressant att läsa dina tankar.
    Har för mig att du sagt att du är journalist? Väldigt annorlunda med en journalist som tänker själv och är lite politisk inkorrekt som vanligt folk :)

    / Johan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!

      Jag försöker också begripa mig på mig :-).

      Nej, frilansskribent, inte journalist. Har gjort en del tidningsskriverier som satiriker och krönikör, men väldigt lite (om ens någon) renodlad journalistik.

      Radera
  5. Jag och sambon har sista året bott tillsammans i en etta med kokvrå på 25 kvadrat. Vi har nog tänkt fortsätta något halvår till då det inte stört oss nämnvärt. Köket är bedrövligt litet dock, det medger jag.
    Vi har väl snittat utgifter på 7000 i månaden per person men unnat oss en del i matväg. Så efter att ha läst din blogg ska vi utmana oss och försöka närma oss din matbudget i en månad :-D det ska bli roligt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har ett par kompisar som också bodde i en etta på något liknande i flera år, men med ett riktigt kök. Visst var det trångt, men det mesta går med planering och framförhållning.

      Ska ni banta matbudgeten från 7000 till 700 har ni en rejäl utmaning framför er :-). Men det är ju kul att utmana sig själv, alltid lär man sig något. Jag kanske skulle försöka pressa mer ner till 70.

      Radera
    2. Jag skrev luddigt ser jag. 7000 var totala utgifter per person och månad. Matkostnaden har utgjort 1500 per person ungefär. För att nå 7000 måste man väl vara tokig. För oss är det nog svårare att nå upp dit än ner till dig :-P

      70 kr i månaden? :-o maj god

      Radera
    3. Lugn, jag trodde inte att ni hade 7000 kr i matkostnad.

      Jag tror inte heller att när kvinnan i videon säger "I couldn't buy food" menar att hon inte haft råd med mat för $800 om hon inte haft andra utgifter. Men faktum är att de enas om att det är näst intill omöjligt att göra det både ni och jag gör, budgetera 7000 kr eller mindre och ändå inte tvingas bo i bilen. Andra villkor i USA, visst, men ändå.

      Radera
  6. Förvisso fiktivt men Jack Reacher i böckerna av Lee Child lever utan någon ägodel. En hopfällbar tandborste i bakfickan bara samt kontanter. Verkar vara definitionen av frihet och verkar riktigt trevligt, om man har råd. Hade jag inte haft familj hade jag lätt bott kvar i min gamla 1:a på 22kvm eller skaffat ännu mindre. T.o.m bo i bil skulle vara en intressant upplevelse. Förslog för min fru att vi skulle sälja sängen och sova på madrass på golvet då det faktiskt är väldigt skönt. Hon höll inte med. Jobbigt att behöva kompromissa. Men kanske nyttigt för mig, annars hade jag kanske slutat i en bil med hinkbajsande.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Enkelhet i all ära, men jag vill både ha toalett och säng. Intressant fenomen detta, att en del vill ha det enkelt medan andra aldrig nöjer sig.

      Men hur menar du, "om man har råd"? En hopfällbar tandborste kan ju inte vara så dyr :-). Noterar att Lee Child varit produktiv. Vet du vad första boken i serien heter? För gillar jag dem vill jag läsa dem i ordning.

      Radera
    2. Första boken heter Killing Floor. Hans livsstil är kostar en del. Bor på billiga hostels käkar lunch på nån vägkrog eller liknande. Köper kläder på nån secondhand-affär. Åker greyhound-buss för det mesta. Hittade någon uträkning när jag googlade förut och det skulle landa på över 2000$/mån iaf. Han lever på militärpension och diverse ströjobb. Så innan man lever så lär man behöva en del aktieutdelningar och alltså ett kapital på ett antal miljoner.

      Radera
    3. Tack för det! En sökning säger att Killing floor hette Dollar på svenska (lite otippat, faktiskt). Finns bara som ljudbok på mitt bibliotek, men det funkar.

      Jag är kanske bortskämd, men jag vill nog ändå ha en bostad. Bara inte fylla den till bredden med grejer.

      Radera