tisdag 20 november 2018

Frosta ur frysen

Jag är inget stort fan av vinter. Jag ogillar kyla, har ingen glädje av snö och tycker mest att allt blir lite dyrare och krångligare på vintern.


Men en fördel finns. Det är lättare att frosta ur frysen när det är kallt ute. Det är bara att sätta frysvarorna i kassar eller kartonger som håller fåglar och andra djur borta, ställa ut dem på altan eller balkong och skrida till verket.

Gör det med hyfsat jämna mellanrum. Förutom att istäcket i frysen gör det svårare att få plats med maten skonar det både frys och elräkning att smälta fram metallrören. En isig frys kan dra uppemot dubbelt så mycket ström.


Passa på att inventera frysen när du ändå är igång. Är det något som legat där sedan förra avfrostningen så kan det vara läge att äta upp det. Men naturligtvis tinar du då upp maten i kylen så spar du ström. Och är frysen bara halvfull? I så fall drar den mer än om den är full. Dags att baka eller göra storkok – #sparadkrona x 2!

måndag 19 november 2018

”Jag önskar att jag ägde min tid”

Jag ser och hör ofta uttalanden likt rubriken och skulle vilja analysera lite. Vi äger alla vår tid. En del kallar sig visserligen ”löneslavar”, men jag tror att det mest är på skämt. Slaveriet är avskaffat i Sverige sedan rätt länge.

Vi har jättejättekul!

Vi bara väljer, i olika utsträckning, att hyra ut vår tid, eller låna ut den gratis. Det är inget fel med det. Vore man konsekvent motståndare skulle det nästan bli omöjligt att interagera med andra människor. Vi gör alla saker vi inte hade velat om vi hade fått välja fritt. Allt från att ta en anställning till att åka på middag hos svärmor.

Men välj med omsorg, för tid är vår allra viktigaste resurs eftersom den så småningom kommer att ta slut och inte går att ersätta för alla pengar i världen. Som någorlunda ansvarstagande vuxen kan man ju inte stryka allt tråkigt i kalendern och bara göra det som är kul. Det vore inte ens önskvärt eftersom en del åtaganden är tidsinvesteringar för framtida skörd. Det skulle helt enkelt bli ett rätt torftigt liv om man aldrig gjorde något som tog emot.


Med det sagt undrar jag ibland om jag inte borde prioritera lättja lite oftare. Det ska vara gott att leva!

söndag 18 november 2018

GW – det räcker nu!

Jag tycker att Leif GW Persson är en lysande författare. Grisfesten och Lindamordet är fantastiska böcker, Goltuppen och Den vite riddaren suveräna tv-serier och det här kan vara den svenska tv-historiens bästa intervju:


Antagligen är han lika vass som kriminolog. Åtminstone upplever jag att han alltid vet vad han snackar om där. Men det här med GW som börsexpert, känns det inte som att vi kan den grejen nu? Ibland känns det som att han är less på sig själv. Se här t ex:


Börsfesten var alltså över redan för ett år sedan. När såg du senast GW:s tvärsäkra aktietips i media? Jag har sett minst två bara i november. Och alltid lika tvärsäkert. ”Jag skulle kunna tjäna tonvis med pengar”, sa han så sent som i somras, så då var förlusterna glömda.


Jag fattar medieintresset. Han är en folkkär gubbe och Gud vet att börsnyheter kan behöva lättas upp en smula. Att han sedan ibland går in som ankarinvesterare vid börsnoteringar gör att artikeln skriver sig själv, men finns det inga andra börshajar att plocka fram någon gång. Startups, gamla industribolag och allt däremellan – ständigt plockar man fram GW som berättar hur lätt det är att ta rätt beslut. Åtminstone i förväg, eller med facit i hand. Botten upp!

Eller botten ur?

lördag 17 november 2018

Låta barn lajva vuxna

M-riksdagsmannen Hanif Bali twittrar ibland om ”barnlajvare” och åsyftar vuxna asylsökande som säger sig vara barn. Själv vill jag inte bli barn igen, men det kan ju bero på att jag redan har uppehållstillstånd. Däremot ville jag vara vuxen när jag var barn. Ja, jag var larvigt lillgammal.

Min första bil...

Men jag tror att det är bra när barn ges och tar ansvar, inte minst ekonomiskt. Många ekonomibloggare och andra investerare försöker få sina barn intresserade av börsen och häromdagen blev jag påmind om min egen börsstart i kommentarsfältet.

När jag var 15 sålde mina föräldrar ett hus och av lika delar välvilja och skatteskäl fick jag en slant. Jag var tvungen att spara pengarna, men fick däremot flytta runt dem på börsen. Jag tror att det var en nyttig skola för mig, inte minst eftersom jag hade fått ett stigande ekonomiskt ansvar även tidigare. Ni vet, delar av barnbidraget mot att jag fick stå för klädinköp och möjlighet att tjäna pengar om jag gjorde hushållssysslor.

I rimliga doser alltså.

Jag tror att det är bra om man så fort som möjligt kan få in ekonomiskt tänk. Inte bara gällande egna pengar utan även familjens. Ta med barnen i budgetsnacket! Barn kan inte bestämma om familjen ska byta bil eller åka på utlandssemester, men ju förr man förstår den typen av avvägningar, desto bättre. En del verkar inte förstå sånt ens när de är 40 och har egna barn. Så dags att börja då...

fredag 16 november 2018

Godis hemma

Vi går in i årstiden när en massa människor tycker att man måste ha godis, kakor, hemgjord knäck och kola hemma. Jag kan inte det. Inte så att jag ser mig som missbrukare, men har jag en skål med sötsaker kommer den tömmas inom en dag i alla lägen. Inte för att jag ens är särskilt sugen, det bara händer.

Jag köper inte hem något av det där, men ibland bakar jag bullar om jag ska få gäster och då vill jag åtminstone fylla en plåt och dessutom göra en sats som gör slut på ett helt paket jäst för det kostar ju ändå två spänn. Så då bjuder jag på ett par bullar, resten hamnar i min mage och fort går det. Frys in, tänker ni. Mikrougn, svarar jag. Då har man en rykande varm kanelbulle till kaffet på en halv minut. Samma där, plötsligt ligger den bara där på ett fat, som en naturlag.


Nu är inte detta ett stort problem i mitt liv. Jag ser bara till att inte ha det hemma mer än vid enstaka tillfällen. Men kanske är det så här en del resonerar (eller rättare sagt låter bli att resonera) om pengar. Finns de så går de åt. Rätt som det är sitter man i tv-soffan med något märkligt snacks, två bingolotter och en dvärgschnauzer.

Som det kan bli!

Jag kan lätt hålla mig undan godis och söta bakverk. Pengar är värre, de går att handla för till och med när man inte har några eftersom det alltid finns något käckt sms-låneföretag som ställer upp och ”hjälper till”. Men försök att äta en Schwarzwald utan att ha den. Eller gör inte det, det kommer se dumt ut.

torsdag 15 november 2018

Fondförvaltares betydelse

Jag såg att fondförvaltarna Sprinchorn och Armfelt lämnar Swedbank Robur. ”Under en övergångsperiod” ska andra förvaltarteam i företaget rycka in och ta hand om deras fonder.

Jag har ingen av deras fonder, men skulle vara orolig om jag hade det. Precis som jag valde att sälja av mina innehav hos Didner & Gerge när Henrik Didner och Adam Gerge slutade att förvalta själva för fem år sedan.


Kanske elakt att inte ge ersättarna en chans, men det är mina pengar och jag ser oprövade förvaltare lite som ”hemliga lådan”. Det kan bli jättebra, men jag köper inte lotter ens för tjugor, så jag har ingen lust att börja göra det för tusenlappar.

Aktier är en annan grej. När vd:n lämnar bolaget är det en person av många. Även om det varit en stark vd får man förmoda att företaget är mycket större än så. Undantaget är om han/hon lämnar helt utan förvarning och man kan ana osämja eller något fuffens, då kan det vara en säljsignal.


Men en fond är 1-2 personer med sina strategier, idéer och kontakter. Ny förvaltare = ny fond.

onsdag 14 november 2018

Att ta sitt öde i egna händer

Har flera gången den senaste tiden gått förbi den här lappen som satts upp runtom i grannskapet:


Det är alltså en invandrare som söker jobb och kan tänka sig lite av varje. Språket är inte klockrent, men viljan är det inget fel på. Tyvärr har jag inget jobb att erbjuda, men jag hoppas att andra har det.

Man måste kunna ta sitt öde i egna händer”, säger Allan Edwalls karaktär Josef Bender i P&B, en annan invandrare med framåtanda. På en av mina gamla arbetsplatser började en tredje, en amerikan som inte kunde ett ord svenska. Att han dessutom suttit i amerikanskt fängelse de senaste tjugo åren var nog också ett litet hinder, men han gick från företag till företag och knackade på tills han fick en anställning och han har jobbat sedan dess.

Ändå hör man människor, både svenskar och invandrare, som har tusen skäl till varför de inte kan skaffa ett jobb (eller byta bort det jobb de redan har), trots att deras förutsättningar är mycket bättre än de här exemplen. Och ja, jag är medveten om att P&B är en påhittad spelfilm. Dessutom tycker jag att Edwall var bäst som singer-songwriter:

Det är både synd och skam
huru livet dundrar fram
över små och svaga.
Dom är att beklaga.

Kontakter är tydligen viktigt. Så hur ordnar man det då? Det lär ju inte flyga in ett kontaktnät och landa på huvudet. Rätt utbildning och kunskaper - samma där, de måste skaffas. Kanske på ett företag i den bransch man vill jobba, men då måste man fråga.

Hörde nyss en arbetsgivare berätta att för tio år sedan blev han uppringd av ungdomar som ville ha sommarjobb. Idag blir han uppringd av föräldrar som vill höra om det finns jobb till deras barn. Dessa föräldrar borde anställa invandraren med jobbannonsen ovan, så kan han lära ungarna hur man skaffar ett eget kontaktnät. Det kommer de behöva.

tisdag 13 november 2018

Kundservice – en vägg av idioter

Jag sa upp ett abonnemang och dagen därpå fick jag en bekräftelse på det. Därmed trodde jag mig vara fri efter uppsägningstiden som i mitt fall var sista november.

Men nej, någon vecka senare kom fakturan för december. Eftersom jag inte ville sitta i telefonkö en halv dag mejlade jag kundservice med kundnummer, fakturanummer och nummer på uppsägningsbekräftelsen. Så då skulle väl det hela vara utagerat?

Nej då. Svaret inleddes visserligen med: ”Super att du hör av dig och vi kikar gärna på detta.” Vad kul att de har prao-elever, tänkte jag, för vilken vuxen person formulerar sig på det här viset till någon som inte är en gammal barndomsvän?

Okej, en och annan minister...

Men sedan framkom att detta företag inte kommunicerar via e-post (internet... det där nya?). Istället hänvisades jag till telefon och chat. Jaja, jag får väl dra hela harangen i en chatkonversation då. För då måste det ju lösa sig. Nej igen! Jag borde väl ha lärt mig det vid det här laget.
Fakturan var redan skapat då du sa upp abonnemanget. Betala fakturan som den är så kommer du få återbetalning tillbaka.

Festlig affärsidé! Vi skickar en helt felaktig faktura till dig, två veckor efter att du sagt upp tjänsten. Betala den så kommer vi så småningom skicka tillbaka pengarna till dig. Allt du behöver göra är att gå till din bank med vårt utbetalningskort, sitta i kö någon timme och sedan sätta in pengarna på ditt eget konto.


Jag funderade ett tag på att skicka en motfaktura på samma belopp så kunde vi därefter stämma varandra. Bägge fakturorna vore ju lika regelvidriga så varför inte? ”Joddling & getost, 1 paket.

Nej, jag tog sista livlinan och ringde till dem. Första halvtimmen fick jag vet att jag ”behåller min plats i kön”, men så äntligen kom jag fram till en människa som kunde läsa innantill varpå den felaktiga fakturan annullerades. Vid det här laget hade jag väl lagt ner en timme på det hela och vill i sann Sverker Olofsson-anda fråga: Ska det vara så här, är det så, va, va, VA?!

måndag 12 november 2018

If it ain't broken...

Pratade med en kompis på telefon när han berättade att han höll på att lägga bud på en Iphone på Tradera. Det var någon minut kvar på auktionstiden, så han var spänd på ifall hans bud skulle räcka, vilket det gjorde.

Är den gamla trasig?” frågade jag, fullt medveten om att han precis som nästan alla andra inte väntar tills den gamla telefonen säckat innan nästa införskaffas. Samtidigt slog det mig! Jag har haft mobiltelefon sedan tidigt 1990-tal, -91 kanske. Min första var en sån där klump på flera kilo med handtag och spiralsladd.


Nätet hette NMT 450 och om jag minns rätt kostade det 4-5 kr/minut att ringa kvällar och helger, annars dubbelt så mycket. Detta är den enda telefon jag inte bytt ut för att den var trasig utan för att det kom nya mobiltelefoner som gick att bära runt utan att det räknades som styrketräning.

De nästkommande telefonerna hade en antenn som stack upp på utsidan. De första antennerna drogs ut, sedan satt de fast för att så småningom byggas in helt. Den första var en Dancall och kan ha sett ut så här.


Det var just antennerna som fick dem att ge upp. Första gången man tappade den i golvet började den glappa. Till slut krävdes en meter eltejp för att hålla ihop den och när inte ens det räckte köptes en ny telefon.

Men efter sjukilosklumpen däruppe har jag inte en enda gång köpt en mobil utan att den gamla först slutat att fungera, och jag inser att detta förhållningssätt till telefoninköp nästan ger mig en plats på Tekniska Museet bredvid NMT-telefonen, ”Stofil, begagnad och med patina”.

I min kompis favör ska påpekas att det ju är mycket bättre att köpa en telefon i nyskick på Tradera för halva priset mot att köpa den ny. Eller – ännu värre – köpa den på avbetalning för totalt fem gånger så mycket.

söndag 11 november 2018

Kickoff-hysteri

Jag har hört både en och fem ekonomibloggare berätta att de med jämna mellanrum (årsvis, halvårsvis, kvartalsvis...) åker iväg på kickoff med sin maka/make/sambo där de tillsammans stämmer av sin ekonomi.

Jag vet inte hur mycket det handlar om hushållsekonomi och hur mycket om att få en barnfri hotellweekend, för vore det bara det förstnämnda kunde man ju lika gärna ta det vid köksbordet. Och det kanske en del gör, det lägger jag mig inte i. Oavsett orsaker unnar jag människor att umgås med sina nära och kära.

Svårare för mig som singel. Att ha en egen kickoff är lika dumt som firmafest för egenföretagare. Jag vet att jag ändå skulle vara för snål, bo på ett sunkigt vandrarhem och boka in ett uselt coverband eller standup med Lennie Norman. Men själva idén att då och då pausa ekorrhjulet och fundera över hur det står till är förmodligen nyttig.


Fast då skulle jag inte nöja mig med att titta på inkomster, utgifter och investeringar. Nu kanske jag pissar på hela ekonomibloggosfären, men jag har inte ens en hushållsbudget. Jag har alldeles för oregelbundna inkomster och för små utgifter för att det ska vara lönt.

Hade jag tagit med mig själv på enmanskickoff skulle jag se över mina värderingar och mål. Vart är jag på väg i livet och karriären? Är jag närmare den målbilden nu än för ett år sedan? Vad kan jag göra för att nå längre? Vad är nästa steg? Vad vill jag lära mig, utveckla och göra nästkommande period? Lite sånt.


Jag inbillar mig att jag funderar över de här sakerna hela tiden, ibland osunt mycket. Men kanske borde jag göra det mer regelbundet och organiserat (även om jag vägrar att kalla det kickoff). Hur gör ni andra, trampar på och låter det ske eller reglerar hela livet i Excel?

lördag 10 november 2018

Följa sina drömmar

Jag undrar om svenskarna är sämst i världen på att följa sina drömmar. Eller följa förresten, vi verkar inte ens ha några! Yougov frågade unga vuxna i Norden vad de drömde om. Svenska kvinnor svarade fast anställning och männen en partner. Även om jag varken har det ena eller andra tycker jag att det kan vara bra grejer, men drömmar ska väl vara lite mer fantasifulla? Nästa drömnivå är rabatt på gymkortet eller en tvättid på helgen.

Så först måste vi kanske lära oss att drömma lite större. Sedan bör vi ta tag i drömmarna. Jag hörde en entreprenör säga att gemensamt för alla som lyckats är att de börjat. Har de inte gjort steg 1 kommer de aldrig komma till steg 2 osv. Längs vägen kommer man att misslyckas, tvingas backa eller börja om, men gör du ingenting kommer du ingenstans.

Det ska gå!

Kanske beror svenskars brist på visioner (japp, jag fortsätter med dessa grova generaliseringar) att vi är ängsliga över hur vi ska uppfattas och hellre vill passa in än sticka ut. Vad gör vi åt det? Ingenting om vi inte upplever det som ett problem, men annars borde vi skaka av oss Jante och bry oss mer om vad vi vill än hur andra ska uppfatta det, oavsett om vi vill starta ett företag, starta en hjälporganisation i Sydamerika eller flytta in i en trädkoja.


I skolan finns många rätt meningslösa skolämnen. Bild, geografi, teknik... Kanske vore vi mer hjälpta i livet av ett par veckotimmar Visionskunskap.

fredag 9 november 2018

Räntefritt liv

Mitt försäkringsbolag erbjöd mig häromdagen två räntefria månader om jag flyttade mitt bolån till dem. Några dagar tidigare erbjöd de mig en gratis värdering av min lägenhet. Jag sa att jag inte är i färd med att sälja, men de tyckte att jag skulle värdera ändå – för bolånets skull.


Jag har inget bolån. Jag är glad för det, men egentligen borde jag nog glädja mig ännu mer och oftare åt detta faktum. Inte minst nu när vi gissningsvis står inför en period med räntehöjningar. Jag minns när Riksbanken 1992 höjde styrräntan till 500 procent, och jag minns hur låntagare reagerade. Det var ingen som visste hur länge det här skulle vara eller om Riksbanken skulle höja vidare till 1000 procent. Det enda folk visste var att de tappade kontrollen över sina liv.

Det närmaste jag kommit ett bolån var att låna ett par hundra tusen av familjen så att jag slapp toksälja aktier för att kunna betala lägenheten kontant, men de är återbetalade sedan länge. Så det är lätt för mig att sitta och föreslå folk att leva utan lån. Men är det så omöjligt? Ja, om man vill ha en nyrenoverad lyxlägenhet centralt i Stockholms innerstad och inte har skapat Minecraft.

Ett godisrum måste man ju ha...

Det engelska ordet för lån, mortgage, kommer ursprungligen från latin och är en sammansättning av mort och gage, där mort med betyder död och gage pant. Dödspant alltså, och det verkar så många ser på sina skulder, som något man har livet ut.

Men kanske kan man leva snålt ett tag, investera stora delar av lönen och sedan köpa ett renoveringsobjekt på en sämre adress. Ingenting säger att man behöver bo där hela livet, man kan byta upp sig efter hand. Den som tycker sig ha för litet pengar kan lära av den här killen, vars startkapital var ett rött gem:

torsdag 8 november 2018

När potatisen är dyr, ät chips?

Jag gillar potatis. Det är god, nyttig mat som går att variera i det oändliga – kokt, stekt i tärningar, klyftor, mos, gratäng, raggmunk, palt ...


Och så brukar den vara billig också. Inte alltid, men då och då sätts lockpris och i ett bra skafferi håller den länge förutom riktigt varma somrar. Men just pga föregående sommar är den inte billig i år. Det var ju lite torrt, som ni kanske minns. Jag minns, för jag gick miste om hela blåbärsskörden och fick inte särskilt mycket vinbär eller svamp heller.

Så vad gör man när potatispriset knappt kommer under 10 kr/kg ens om man köper säckvis? Sväljer förtreten? Det kan man göra för potatis är fortfarande billig mat, men själv äter jag mindre potatis än jag brukar. Istället blir det ris, bulgur, mathavre, mathavre och pasta. Det finns ju massor med alternativ.
Fast det är bara potatis som driver MacGyver-klockor.

Men rubriken var delvis allvarlig. Som jag förstått det påstår alla svenska chipstillverkare att de använder svensk potatis till sina chips trots att både OLW och Estrella numera har norska ägare. Så när råvaran blivit dubbelt så dyr, hur kommer det sig att chipsen kostar som vanligt? Det hör inte till vanligheterna att jag köper chips (eller andra helfabrikat som kräver hysteriska mängder löpning att förbränna), men när jag tittar på priserna idag känner jag att de stått ganska still i tiotals år.

Inte är det väl tillverkningsprocessen man betalar för? Maskiner som skivar, friterar och vakuumförpackar potatis kan väl inte vara särskilt dyra? ”Så varför står vi i den här djungeln?

onsdag 7 november 2018

Plötsligt drar alla åt samma håll

Kanske är det bara en känsla. Jag ska inte ens försöka backa upp den med statistik, men min bild är denna:

De flesta ekonomipoddar jag lyssnar på drivs av människor som har ett intresse i att folk fortsätter köpa aktier och samtliga finns själva på marknaden och skulle troligen förlora pengar vid ett börsras. En del menar att börsen är omöjlig att förutse, men på lång sikt går den upp, så det bästa man kan göra är att hela tiden lägga sitt överskott på börsen och återinvestera sina utdelningar. Andra är bara galet positiva i snudd på alla lägen.


Men nu till min spaning. De senaste veckorna tycker jag att varenda podd, varenda blogg, varenda sparekonom och analytiker – hur positiva de än brukar vara – säger att nu går det inte längre att tro på att börsen ska fortsätta upp. Om den ska ner just nu eller bara väldigt snart kan ingen säga, men att skiten är på väg mot fläkten tycks råda stor enighet om.

Är det nu man ska gå mot strömmen? Kanske, det vet man ju inte heller, men själv sjunger jag givetvis med i klagosången. Jag tror inte att börsen står högre om ett halvår än den gör nu. Det innebär att Stockholmsbörsen troligen kommer att sluta på minus 2018, vilket i sin tur kommer att leda till att investerare med kort minne pustar ut och konstaterar att det där var decenniets ras. Själv tror jag att vi har mycket elände framför oss.

tisdag 6 november 2018

Vad gör man utan sparbössor?

Jag är stark motståndare till att kontanterna försvinner alltmer, men ett riktigt dåligt argument för kontanter som förs fram förvånansvärt ofta är problemet att visualisera pengar för barn när man inte längre har fysiska pengar att stoppa i en spargris.


Det här ”problemet” skulle jag säga ligger helt hos föräldrarna. Ibland används det som ett argument mot vecko- och månadspengar, vilket vore ett fiffigt sätt att hindra barnens utveckling, men för det mesta handlar det nog bara om föräldrars oförmåga att tänka.

När jag var liten fördes beloppen in i fysiska bankböcker. De finns inte längre, men då får man använda en kassabok, en lättmanövrerad app eller ett vanligt rutat papper! Om barnen är så små att de inte förstår siffror får man väl måla upp en ruta för varje krona på kontot. Någon fantasi ska man väl lyckas uppbringa om man valt att sätta barn till världen!


Det faktum att bristen på kontanter redan anges som skäl till att inte lära barnen att spara tidigt i livet visar vilket tramsargument det är, för än så länge finns riktiga pengar. Det går alldeles utmärkt att ta ut dem och spara barnets pengar i en sparbössa eller en glasburk.
Lägg tid på att lära ungarna hur man sparar och se till att göra det roligt. Att hitta på ett sätt att få det att funka praktiskt är verkligen det minsta problemet.

måndag 5 november 2018

Prutade i nätbutik

Jag behövde en dimmer, alltså en vanlig strömbrytare för 220 V med dimmerfunktion. Till saken hör att det satt tre dimmers i rummet, och även om den som skulle bytas satt på en egen vägg behövde den matcha de övriga skapligt.

Och det gör de ju aldrig. Vilken sort man än köpt kan man ge sig på att det är en som utgått eller ändrat utseende, det gäller allt. Så jag letade, funderade, letade och funderade.

Ingen under 40 kommer fatta bildreferensen.

Till slut lyckades jag i alla fall hitta den. Eller en som var så pass lik att det fick duga. Hos Malmbergs Elektriska. Fast där får man bara handla om man har ett företag med konto där. Nu driver ju inte jag riktigt en elbutik, så det har jag inte. Letade vidare och hittade två nätbutiker som hade den. På ena stället kostade den 110 kr, på det andra 116 kr. Billigt!

110-butiken hade fri frakt och bra recensioner, så jag började med den. Men nej, ”Av miljöskäl betjänar vi ej orders under 149:-”. Jaja, då fick det bli 116-butiken. Men nej, inte nog med att de tog betalt för frakt, den var dessutom dyr. Plötsligt blev 116-butiken en 175-butik. Någon måtta fick det vara.

Tillbaka till 110-butiken igen. Tänker att jag kan välja ett lite dyrare fraktalternativ än gratis. För 49 kr får jag snabb dörrleverans och då kommer jag ju upp över deras 149 kr-gräns. Nej, funkar inte ändå. Noterar att de har online-kundtjänst. Innan jag återger konversationen ska sägas att jag var på rätt dåligt humör redan innan jag började scanna internet efter dimmers. Okej, här kommer det.


Jag medger att jag inte ska ha pris som årets trevligaste kund, men tycker att mina invändningar är berättigade.
  1. Ska de ha ett lägsta orderbelopp borde det framgå innan man kommer till kassan.
  2. När frakten ingår i priset ska självklart totalsumman räknas som orderbelopp. Handlar jag för 159 kr handlar jag för mer än 149 kr.
  3. Kundtjänst-Johan är ärlig, man satte priset för att slippa dutta med småkunder. Det har man rätt till, men låtsas då inte som att det är en ansvarstagande miljöengagemang för det är det inte.
Är ändå lite imponerad att jag fick handla min dimmer till utsatt pris och slapp slänga på något jag inte behöver. Vilket jag förresten inte hade gjort. När jag tog kontakt med kundtjänst var jag minuter ifrån att betala 175 kr hos konkurrenten, och när kundtjänst dröjde med att svara var jag sekunder ifrån att göra det. Fullt medveten om att det hade blivit dyrare än att slänga på ett par halogenlampor extra på min 110 kr-order så att den precis pressat sig över 149 kr, men ibland är till om med snåljåpar som jag villiga att betala pengar för att visa en poäng.


Stort tack till Johan på Eldirekt.se. Men dagens spartips är egentligen inte att handla där utan att alltid ifrågasätta knepiga köpvillkor. Dels för att företag som har dem ska veta att de går miste om kritiska kunder vars pengar är värda lika mycket som andras, men också för att du faktiskt kan få din vilja igenom.

söndag 4 november 2018

Tänka efter och tänka före

Människan är det enda djuret med framförhållning, som kan planera saker i förväg. Känns som att många glömt bort hur man gör, kanske för att det inte riktigt behövs längre. Åtminstone inte som förr. För ett par hundra år sedan dog man om man inte såg till att ha nog med mat och ved inför vintern. Åt man upp sitt utsäde hade man inget att odla och då svalt man.


Idag finns energi i vägguttaget och mat i affären. Jag önskar inte artonhundratalet tillbaka, men det är en aning irriterande att det ofta ses som en mänsklig rättighet att få exakt samma förutsättningar i alla lägen oavsett vilka val man gör och har gjort.

Tack och lov slår det ibland tillbaka mot dem. Eller rättare sagt, vi som sparar våra pengar, sår dem på börsen, håller våra budgetar och inte hela tiden letar efter minsta motståndets lag får ibland rikliga skördar. Och jag skulle ljuga om jag inte låtsades om att skörden smakar liiite bättre med hjälp av avundsjuka blickar från dem som bränner sina stålar på fredagsmys och skit.

Är inte det där Peter Eriksson?

Å andra sidan, om man inte har förmåga till framförhållning, hela tiden lever i nuet och utgår ifrån att allt bara kommer att lösa sig på något magiskt sätt borde det betyda att man slipper stress, oro och ångest. Dessa känslor är ju helt beroende av att kunna reflektera över sin situation. Betyder det att det är vi med framförhållning som borde vara avundsjuka på dem som inte har det? Fan, det går inte att vinna det här.

lördag 3 november 2018

Influencer – 2000-talets prostituerade?

Att inflytelserika personer får betalt för att marknadsföra all möjlig skit är inget nytt. Det är därför man tar in kändisar i reklamkampanjer. Men även om jag tycker att det är sjukt ifall någon köper de c:a 100 produkter Zlatan gjort reklam för den senaste månaden bara för att Zlatan kommit med förslaget fattar jag mekanismerna.


Men den här titeln influencer övergår mitt förstånd. Nu snackar vi alltså om människor vars jobb är att marknadsföra olika produkter och få betalt för att låtsas tycka att de är bra. Givetvis säger de sig ha hög etik och rekommenderar bara produkter de själva använt och uppskattat, men det är såklart rent nonsens. Jag tror säkert att en del av dem har någon slags moral och undviker att marknadsföra något de tycker är direkt skadligt för konsumenter, samhälle eller miljö. Men i slutändan står man sig själv närmast.

Komikern Charlie Häckner var med i Änglagård. Han hade ett skämt om att när Colin Nutley sedan ringde upp och frågade om han ville vara med i en reklamfilm sa Häckner att det inte gick.
- Jag har mitt rykte att tänka på. Jag kan inte sälja mig på det sättet nu när jag är seriös aktör.
- Det tar en dag och du får trettiotusen.
- När ska vi filma, Colin?!
Jag klandrar inte influencers (jag känner mig lite smutsig bara av att skriva ordet) för att de följer pengarna. Dem jag klandrar är konsumenter som följer influencers. Många av dessa konsumtionsmegafoner har tiotusentals, i vissa fall hundratusentals följare på Instagram och Youtube där de tipsar om kläder, krämer och lunchhak med en sak gemensamt, att influencern fått betalt för att säga bra saker om dem.


Kanske gör de det på ett underhållande sätt. Jag tillhör aldrig målgruppen, och – om jag ska vara snäll – det märks. Något meningslösare än att se ett överbetalt våp rapa upp floskler om en produkt hon har fått gratis ihop med en bunt sedlar, men som hon föreslår andra att köpa kan jag nästan inte tänka mig.

fredag 2 november 2018

Facket – fuck it!

Fackförbundet Seko har ilsknat till över ett erbjudande om fast anställning för timanställda som inte föll dem på läppen. Eftersom jag inte orkar göra det jobb Sekotidningen borde ha gjort, att höra den andra sidan, tänker jag inte kommentera det aktuella fallet, men reaktionerna var de vanliga.


Arbetsmarknaden är sjuk – ge facket ännu mer makt så blir det bättre.” Eller inte. Ärligt talat, har facket någonsin åstadkommit positiva förändringar för anställda? Det måste ha hänt, men i mitt eget arbetsliv är svaret nej. Jag har visserligen aldrig varit fackligt ansluten, men andra på mina arbetsplatser har varit det och de gånger facket hade kunnat göra en insats lät de bli varje gång. De arbetsplatser jag haft där dialogen fungerat bäst var de som saknade kollektivavtal, där det inte fanns ett fackförbund som kunde hindra mig – som icke-medlem – från att förhandla om mina egna anställningsvillkor.

Exempel på när facket gått in och förstört, saboterat ett färdigt avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare eller med hjälp av LAS sett till att företaget fått slå igen och skickat ut alla anställda i arbetslöshet finns det hur många som helst.


Fackpampar som använt medlemsavgifterna till egna lyxsemestrar eller politiska kampanjer som inte har ett dugg med medlemmarnas villkor att göra är andra skäl till att jag aldrig ens övervägt att gå med i fackförbund.

Så nej, facket, ni är kanske inte arbetsmarknadens grundproblem, men ni är definitivt inte heller lösningen.

torsdag 1 november 2018

Spela på spelbolag nu?

Det har en längre tid pratats om att antalet bettingbolag kommer att minska genom uppköp och igår togs ett rejält kliv i den riktningen när William Hill la ett bud på Mr Green. Aktien stack direkt iväg upp till budkursen eftersom styrelsen och 40 procent av aktieägarna redan är med på tåget.


Själv sitter jag ju sedan starten som aktieägare i Global Gaming 555 och skulle ljuga om jag sa att jag inte hoppas på något liknande där. Andra GG-ägare snackar om 100 kr per aktie för att ett bud i Global Gaming skulle matcha gårdagens MRG-bud, helt baserat på vinst per aktie. Med en aktiekurs som den senaste månaden pendlat mellan 25 och 27 kr, men som igår hoppade upp på 29 kr skulle såklart 100 kr smaka mumma i portföljen. Personligen skulle jag bli ganska lycklig om någon bjöd 50 kr för mina aktier. Man ska inte vara girig.


Det är svårt att jämföra äpplen och päron även om bägge klassificeras som frukt. Börsvärdet i Mr Green är dubbelt så högt som i Global Gaming, varumärket är mer etablerat och spellicenserna fler. När Will Hill säger att de noga valt ut MR Green bland många andra uppköpskandidater tror jag kanske inte att Global Gaming någonsin var ett alternativ.

Men stämmer det att branschen ska fortsätta att konsolideras håller jag tummarna för att Global Gaming ska passa hos något annat bolag med stor plånbok. P/E 9,5 borde inte skrämma i ett bolag som växer så det knakar.