tisdag 18 december 2018

Mama mia, hundar prata politik!

Jag försöker undvika politik, särskilt svensk inrikespolitik, men ibland går det inte! En del tycker att det är tramsigt när politiker drar in sina barn i politiken och berättar vad sjuåringen på perfekt myndighetssvenska sagt vid frukostbordet. Jag ber särskilt er om ursäkt när jag nu ger er ingen mindre än Jan Eliassons hund:


Jag tänker företräda den kontroversiella inställningen att det i själva verket är husse som står för åsikterna. Man kan raljera över språket och fråga om han verkligen menar att hunden är gift med Kerstin och att han hoppas att en ny budget inte ska innehålla flyktingar, men det vore ju lågt av mig att hacka på syftningsfel på Twitter.

Istället tänkte jag fokusera på den sista meningen, att paret Eliasson inte behöver skattesänkningar. Detta är skrivet av en man som försörjts av skattepengar sedan 1965! Många av dessa 53 år har han jobbat för FN, en organisation så välkänd för sin korruption att dåvarande generalsekreteraren Ban-Ki-moon 2007 uppmanade ledande personer att redovisa sina privatekonomiska intressen. Några få vägrade. Jag ska inte peka ut någon, men en av dem har en hund som heter Leo som gillar att spisa Bach och uttala sig om budgetar.

Förresten är arvodena från Förinta Nationerna (pun intended) skattefria. Oklart varför, men den politiska adeln tar alla chanser att sko sig och man ska inte kasta bäver när man sitter i trähus.


Beträffande Eliassons uppdrag var han ordförande i Anna Lindhs minnesfond i fem år under den period när man lyckades med konststycket att tömma fonden på 21 miljoner. Det försvarade Eliasson så här: ”Vi ville hålla en hög nivå på verksamheten så att vi inte minskade chanserna att få in bidrag.” Låter som vilket pyramidspel som helst, så här ligger möjligen en hund begraven. Men inte Leo, han har fullt upp med budgettankar. Och Bach.

måndag 17 december 2018

Julen tillfälligt inställd

Med risk för att framstå som helt hjärtlös tänker jag nu såga ännu ett tyck-synd-om-mig-exempel. Nästa år kanske jag kan göra en hel julkalender av illa skrivna kvällstidningsartiklar om påstådd nöd. Idag handlar det om Marianne, 38. Tveklöst har hon dålig ekonomi och sitter i skiten. Jag lider med henne, men det är mycket som är märkligt här.


I november förra året blev hon sjukskriven från jobbet pga ryggproblem, har sedan jobbat halvtid, men från oktober i år har hon varit arbetslös och hotas nu av vräkning eftersom hon ligger efter med räkningarna. Så långt fakta, men här kommer några frågor reportern ”glömde” att ställa?

1. Du jobbade fram till september, har fått a-kassa efter det, men du hotas av vräkning tio dagar innan jul. Hur länge har du låtit bli att betala hyra?

2. Du har jobbat i sexton år och trots att du har barn har du under hela denna period valt att spara ihop exakt noll kronor i buffert, så att du direkt hamnar i trångmål när inkomsten minskar. Hur tänkte du?

3. Redan när du blev sjukskriven började du låna pengar för att klara räkningarna. Vad har du konkret gjort under det här året för att inte gräva dig djupare ner i skulder?

4. Du är ensamstående med en dotter och har 7200 kr i boendekostnad varje månad för ett hus du hyr. Du har inte övervägt att flytta från villan till en billigare lägenhet?

5. Du betalar varje månad 2300 kr i avbetalning för en bil och 900 kr för telefon och internet. Har du försökt hitta billigare alternativ?

6. Dagen innan aviserad vräkning mörkar du fortfarande situationen för din dotter och skyller exempelvis uteblivet julgransköp på tidsbrist eftersom du ”försöker skydda henne från den obekväma sanningen”. Hur bekväm tror du hon skulle känna sig om hon får reda på att hon tvingas flytta från sitt hem och att hennes mamma vetat om det, men valt att inget säga?


Detta och mycket annat får vi inte veta eftersom diverse insamlingar gjort att hon fått råd med både räkningar och julklappar. Den här gången, men med tanke på hennes syn på ekonomi och ansvar gissar jag att dottern (henne tycker jag synd om på riktigt!) kommer att få flera spännande överraskningar i framtiden. Och då pratar jag inte om julklappar.

God jul från en surgubbe!

söndag 16 december 2018

Inte en av alla dessa dagar

Pippi Långstrump började i skolan för att få sommarlov. Lite bakvänt, men ibland måste man uppleva elände för att uppskatta vad man har. Häromdagen åkte jag kollektivtrafik i Stockholms rusningstrafik. Anledningen till resan kommer förresten att avslöjas i mitten av nästa vecka och troligen resultera i ett eget blogginlägg. För det hör inte till vanligheterna att jag gör sådana resor. Jag försöker undvika kollektivtrafik överhuvudtaget, särskilt i rusningen.

Det var ungefär som vanligt – försenat pga tidigare händelser. Varje försening i trafiken hänger med åtminstone en hel dag. Och trångt både på perronger och tåg. Kom att tänka på Lars Winnerbäcks låt Rusningstrafik:
Duvorna går runt och pickar smulor i betongen
där jag står,
väntande i tunnelbanedån.
Ja, dom som skulle vara fredssymboler skiter på perrongen
och jag förstår.
Jag skulle själv gjort samma sak
om jag kunde flyga härifrån.


Nu var det åtminstone eftermiddag. Ibland är det ännu värre, när klockan ringer klockan 6-7 på natten och jag tvingas ge mig ut i mörker och kyla för att passa en tid. Senast var bara ett par veckor sedan för att passa en tidig tandläkartid. Men de allra flesta dagar behöver jag inte ut förrän senare på dagen, då jag oftast gör det helt frivilligt.

Samtidigt inser jag att många människor tvingas stå vid en hållplats och frysa (eller svettas, varför är vädret aldrig lagom?!) fem dagar i veckan, månad efter månad, år ut och år in. Jag har varit i den sitsen och är oändligt tacksam att jag inte är det längre. Så de gånger jag tycker synd om mig själv för att jag drabbas borde jag egentligen glädja mig åt alla dagar jag slipper. Efter regn kommer solsken.

lördag 15 december 2018

Vad gör extraval för börsen?

Jag har inte trott på nyval och gör det nog inte nu heller, men det börjar ändå bli en reell möjlighet. Vem som styr landet intresserar mig föga, men vad skulle det göra för börsen?

Antagligen inte jättemycket, svenska val brukar knappt påverka, men vi kan ju spåna. Jag är bevisligen inget vidare på att tippa val, men min gissning är att ett nyval skulle gynna V, SD och möjligen S, och missgynna främst L, men kanske också MP och C.

Jag är en pervers, jag är en pervers poliiiiitikeeer!

V och SD för att de inte varit särskilt inblandade i regeringsförhandlingarna och L för att de i högsta grad varit det. Trots att Jan Björklund var ganska tydlig redan innan förra valet verkar många av hans väljare förvånade över att han kunde fälla Kristersson utan att blinka.

Säg att både L och MP åker ur (just nu klarar ingen av dem spärren i några undersökningar) och det bara återstår sex riksdagspartier. Det kanske kan minska mängden tjafs på marginalen och ge lite tydligare styrkeförhållanden. Sånt gillar börsen generellt. MP har varit ett av de mest mest företagsfientliga partierna, så där får börsen ännu mer stöd.

Liberalernas frånfälle kvittar väl? De vill förbättra skolan, men ingen vet hur, allra minst de själva. De vill gå med i Nato, men det vill ju ändå ingen annan. Det lär med andra inte påverka åt något håll. Eller så här. Björklund fick 42 papp när han auktionerade ut sin skjorta. Politiken hade han inte fått många kronor för.


Då är V mer intressanta. De har gått in hårt mot vinster i välfärden. Ett vänsterparti med över tio procent i en riksdag som lutar åt vänster tror jag på allvar skulle kunna sätta käppar i hjulen för både vård- och skolbolag. Attendo, Humana, AcadeMedia, Engelska skolan och allt vad de heter kan få skrämselhicka. Själv äger jag Attendo delvis i förhoppningen om utländska uppköpsintressenter. Med V i regeringen skulle jag säga att den chansen försvinner.

Vad säger ni andra? Vad köper ni och vad säljer ni om talmannen med den besynnerliga frisyren (peruken?) kallar till extraval i vår?

fredag 14 december 2018

Moderna kommunikationsmedel

Jag anser mig vara extremt bakåtsträvande när det gäller moderna kommunikationssätt, men ibland känns det som att jag ändå ligger i framkant. Precis som man kan känna sig smal om man hänger med tjockisar kan man alltid uppleva sig modern när man drabbas av ännu värre bakåtsträvare.

Ta vården t ex. ”Nej, vi har ingen e-postadress, men du kan faxa till oss.” Nej, jag kan inte faxa! Faxen försvann ju för tjugo år sedan. Kanske finns det kvar någon på Tekniska Museet. Jag kan fatta om det finns information de inte kan ta på mejl pga sekretess, men de agerar som att de inte ens har internet. Och telefonköer har de gott om.


Hantverkare har däremot både e-post, telefon, Facebook och WhatsApp. Tyvärr har de glömt bort det när de är försenade. Ett litet meddelande för att berätta när de kommer så att man slipper sitta och vänta flera timmar tar några sekunder att skicka iväg, men det har aldrig hänt.

E-post är annars ovanligt. Företag i alla storlekar låter meddela att de inte har möjlighet att svara på e-post och lämnar därför inte ut någon adress. Att det går mycket snabbare för kunderna att förklara sitt ärende i ett mejl än det tar att komma fram i telefonkön från Helvetet är inte kundtjänstens problem. Så varför skapas ny teknik om ingen tänker använda den?!


Kanske skulle vi kunna börja använda e-post istället för att hela tiden starta upp en massa nya appar och skit som ingen heller kommer att ha vett att använda på rätt sätt. Jag tar en analog kopp kaffe och väntar på att omvärlden ska hinna ikapp.

onsdag 12 december 2018

Jag tar avstånd

”Du som är gräsätare kan ju gå ut och beta av gräsmattan” var inte roligt ens första gången och jag har alltid varit noga med att inte sjunka till den nivån och börja håna köttätare. Jag skäms när andra vegetarianer ”kräver” än det ena, än det andra. Visst, vi är olika individer och jag kan inte ta ansvar för Hitler, lika lite som köttätare kan ta ansvar för Stalin, men man blir ju smittad.


Den senaste tiden mer än vanligt. Först var det veganmamman som pga att hon måste göra matlådor till sina barn inte kunde jobba. Lite oklart varför, många gör ju matlådor just till sitt arbete, men denna kvinna måste tydligen lägga hela dagarna på att hacka sallad.

I England höjs röster för att uttryck som ”bringing home the bacon” och ”flogging a dead horse” är kränkande mot vegetarianer och veganer. Det fanns en tid när ingen ville låtsas om att de befann sig i en filterbubbla av meningsfränder. Nu koketterar man med det.


Vegetarianer är bara ett exempel. I sociala medier ses hela tiden uppmaningar av typen ”Vänligen avfölj mig om du...” röstat på X, gillar Y eller inte tar avstånd från Z. Förutom att det kostar stora pengar om hela samhället ska anpassas efter varenda kränkt minoritet kommer mänskligheten sänka sig själv genom att inte lyssna på andra åsikter än de man redan har.

Lysande självinsikt

Tidigt 90-tal hyrde jag ett hus på 24 kvm, ett sovrum, ett kök och toa med dusch. Huset stod på hyresvärdens tomt, en familj med två barn. Jag trivdes bra med huset och hyresvärden. Jag varken ville eller kunde köpa något i det läget och huset var precis vad jag behövde med en rimlig hyra. Jag umgicks inte med familjen jag hyrde av och skulle inte rekommendera någon att ha en hyresvärd så nära inpå knuten, men det funkade bra.

Det finns alltid de som har det värre.

Fast det var en märklig grej jag blev påmind om häromdagen. Huset hade direktverkande el som ingick i hyran och en gång lämnade jag en liten springa på köksfönstret när jag gick hemifrån. Dumt, men eftersom jag – då som nu – var sparsam med egna och andras pengar var jag förmodligen den bästa hyresgäst de kunde få och tyckte att hyresvärden överreagerade när han förklarade elförbrukningens inverkan på elkostnaden.

Nu till saken. Redan på den tiden hade familjen anammat det amerikanska julpyntandet med lampor. Ni vet, ljusslingor längs konturerna på huset, runt fönster och och på staketet. Nyligen kom jag förbi huset igen, där föräldrarna i familjen fortfarande bor kvar och nu gått all-in på ljusslingor. Det är lysen nästan överallt på alla hus, runt träd och buskar, på brevlådan... Vidare står det fullt av lysande renar, tomtar och piss i hela trädgården. Denna tomt syns garanterat från månen!

Det är alltså inte tomten på bilden som... Äh, ni fattar.

Jag begriper att elförbrukningen gått ner om man bytt ut den gamla julbelysningen mot sterila LED-lampor, men när jag tänker på deras kostnad för el och lampor blir mitt gläntade fönster för 25 år sedan (vadå långsint?!) ännu futtigare. Jag undrar om de ens förstår det.

Jag tror – och nu spekulerar jag fritt, det får man – att beteendet är vanligt. Man ser egna utgifter som nödvändiga, andras inte. Den som köper en dyr kaffemaskin, Iphone eller bil tycker att detta är en del av livets nödtorft medan grannens utlandsresor, bubbelpool eller julbelysning är slöseri. Med andra ord ifrågasätter vi alla utgifter utom våra egna, de enda vi faktiskt kan ändra.

tisdag 11 december 2018

Ännu en fattigpensionär?

Så var det dags igen. December är inte bara juletid. Det är också säsong för kvällstidningarnas gnäll om fattigpensionärernas levnadsvillkor. Jag är helt på det klara på att det finns pensionärer som har det riktigt illa. Därför är det ännu märkligare att det nästan aldrig är dessa man pratar med.


Det aktuella gnället handlar om 76-åriga Marianne som har 12000 kr i nettopension och 8000 kr i hyra. Som vanligt får vi inte reda på så mycket mer om hennes ekonomi, men hon bor tillsamman med sin 45-årige son som har asperger och lever på bidrag. Rimligtvis täcker hans inkomst halva hyran och hans egna utgifter.

Men om vi leker med tanken att Marianne får betala hela hyran och alla boendekostnader och av någon anledning inte skulle få bostadsbidrag, så har hon ändå 4000 kr i månaden till mat och övriga utgifter (troligen det dubbla).

Det är tight, men borde inte vara på den soppköksnivå som artikeln anger: ”Med 12000 kronor i pension är besöken till soppköket viktiga för att få ekonomin att gå ihop.” Ännu konstigare blir det när vi får veta att hon jobbat i 30 år, ”alltid varit ekonomisk” och lusläser tidningarna på jakt efter reor och rabatter.


Så vad gör hon med pengarna? Hon har inte köpt en bostad, inte skaffat en buffert trots att hon arbetade i trettio år fram till pensionen och fram till för fyra år sedan bodde hon ihop med en man som gissningsvis hade en egen inkomst. Jag kanske verkar okänslig nu, men jag får banne mig inte ihop det. Det borde däremot Marianne få.

måndag 10 december 2018

Jag skiter i om de ljuger

Det snackas mycket på Twitter om ”börsprofiler” som påstås ljuga om verksamheten i sina bolag eller utvecklingen i sina portföljer och sedan säljer böcker eller kurser där de redogör för sina strategier. Det verkar finnas två förhållningssätt. Antingen tycker man att de ljuger och borde förskjutas av ”Finanstwitter”, eller också menar man att de talar sanning och är mästerplacerare.

Jag vill lansera en tredje åsikt: Det är möjligt, eller kanske till och med troligt, att de mörkar och snackar skit, men det stör mig inte nämnvärt.


Det finns massor av människor jag inte tror eller litar på och som säljer produkter jag inte vill ha. Det betyder inte att allt de säger är meningslöst eller skadligt att lyssna på. Kanske funkar de som varnande exempel eller får någon annan att ta tag i sin portfölj genom att skapa sig en egen strategi. Det kan också tänkas att de får mig att ifrågasätta mina tankar och val.

Man ska aldrig vara rädd för att lyssna på vad man upplever som rent skitsnack, det går att vaska fram guldkorn även där. Men framförallt förstår jag inte hur man kan engagera sig så mycket i människor/budskap man inte gillar. Man kan argumentera emot dem ett tag, men sedan är det väl bäst att gå vidare?


Dels för att det tar onödig energi att peka finger oavsett om man har rätt eller fel. Dels för att det ofta får motsatt effekt. ”All reklam är bra reklam”, sägs det. En massa människor som annars inte hade känt till de aktuella kurserna och böckerna kommer att bli nyfikna. Vad har man då uppnått? Slöseri med egen tid genom att göra reklam för något man inte vill sprida. Livet är för kort.

söndag 9 december 2018

Vad tar du med dig om det brinner?

Ett tankeexperiment! Säg att det brinner i din bostad. Du hinner rädda en enda sak. Vad tar du med dig? Du får alltså inte rädda din fru eller liknande. Eller jo, det får/bör du, men frågan gäller saker.

Inte katt heller.

Jag hörde frågan ställas i någon podd och kom inte på en enda ägodel jag inte skulle klara mig utan. Om jag inte får spel, sätter krokben på mig själv, slår huvudet i väggen, svimmar och dör av rökförgiftning skulle jag gissningsvis riva med mig min externa hårddisk eller företagets bokföring, men det är inte vad jag skulle kalla mina allra käraste ägodelar.

Jag har några tavlor målade av min far som betingar ett högt affektionsvärde, men de är ändå bara tavlor. Jag saknar min far, men den saknaden skulle inte påverkas av att tappa tavlorna, så även om de hamnar högst på min lista är de inte extremt högprioriterade.


Kanske borde jag se det som ett misslyckande att jag efter ett halvt liv inte har en endaste ägodel jag verkligen bryr mig om, men jag ser det snarast som positivt.
The less I have, the less I can lose.
    Dean Koontz (undrar när han senast blev bjuden på fest, 1982?)

Jag kan inte komma ihåg att jag någon gång i livet haft en ägodel som faktiskt betytt något på allvar, men jag är uppriktigt intresserad om ifall jag är extrem i detta hänseende. Äger ni något ni absolut inte skulle kunna leva utan (pacemakers räknas inte)?

lördag 8 december 2018

Privatekonomi på gymnasiet

Unga Aktiesparares Elin Agorelius skrev i veckan en debattartikel i Metro om behovet av privatekonomi på skolschemat. Jag håller med om mycket, men inte allt.

Vi börjar med rubriken: ”Ekonomisk kunskap ska inte vara en klassfråga”. Jag misstänker att hon inte valde den själv utan att det är Metros sätt att röra om lite. För det står inget i artikeln om klass och detta är ingen klassfråga. Det har det inte varit på väldigt många år.


Det finns två typer av föräldrar, dåliga och bra. Föräldrar som själva har usel koll på privatekonomi kommer inte hjälpa sina barn med det, men det säger absolut ingenting om vilken klass de tillhör. Dåliga föräldrar kan vara lådvinspimplande sjukpensionärer eller rika direktörer som curlar sönder sina ungar istället för att ta hand om dem.

Sedan tycker jag att hela artikeln har ett olyckligt fokus på gymnasiet. Det handlar väl om att Ung Privatekonomis målgrupp finns där, alltså de rektorer och lärare som betalar och beställer. Det är fint om man kan banka vett i gymnasieelever, men de är ju snudd på vuxna.

Inte ens på min tid hade det räckt att börja lära ungarna handskas med pengar när de är 16-18, men idag när man kan hinna ödelägga hela sin ekonomi på nolltid genom sin mobiltelefon är det ännu viktigare att hugga dem åtminstone på högstadiet. Eller ännu tidigare. Helst skulle jag nog se att Barnavårdcentralen tar in föräldrarna för en privatekonomisk genomgång redan vid tremånaderskontrollen.


Och har jag nu börjat ”negga” kan jag lika gärna gå all-in gringubbe. Så här står det i slutet av artikeln:
Att alla kan sköta sin privatekonomi själva borde ligga i hela samhällets intresse. Fler kunniga människor som kan ta vara på sin egen ekonomi leder till ett mer stabilt samhälle med självständiga medborgare.
Ja, så borde det vara, men finns det överhuvudtaget något som tyder på att staten vill ha självständiga medborgare? Nej, lika lite som att polisen vill se medborgargarden eller storföretagen aktiva och starka fackförbund.

Är det för att få självständiga medborgare man har förbjudit hemskolning? Nej, makthavarna vill så snabbt som möjligt plocka in barnen i sitt nät av statlig värdegrund och undervisa dem i "demokrati" under temat "Pappa staten vet bäst". Som förälder kan du få låna barnen ibland, men staten kan när som helst besluta att lånetiden är över och tvångsomhänderta dem enligt regler de själva har bestämt och tolkar som de själva vill. Stabilt samhälle vill de säkert ha, men självständiga medborgare... Inte en chans!

fredag 7 december 2018

Min tand är lös

Det var en nedrans halstablett att inte smälta, hann jag tänka innan jag förstod att det var en halv tand som flöt runt i munnen. Hela fronten på tanden hade släppt.

Fyfan vad dyrt!

Det var bara att boka en akuttid hos tandläkaren, som kunde upplysa om att det var min enda rotfyllda tand som spruckit i lagningen. Den återstående delen är för ynklig att bygga på, så det får bli en krona med någon slags pelare på. Fråga inte mig hur det går till. Jag vet bara att det kommer att svida (och då är det inte främst tandvärk jag menar). Ett kostnadsförslag ger vid handen att det kommer gå lös på 6000-7000.

Ett par reflektioner. Även om det är trist med en oplanerad utgift är jag glad att jag utan problem kan hosta upp pengarna. Så ska det i och för sig vara, tycker jag. Jag fattar att Sverige är långt ifrån Wibbles tanke om en årslön i buffert, men nog är det märkligt att så få tycks ha en enda månadslön.


Min andra tanke är att jag gärna skulle pressa priset. Tandcharter har blivit allt populärare. Svenskar åker till Polen och Estland för att laga sina tänder. Fenomenet är så utbrett att det finns resebyråer som fixar alltihop – flyg, hotell och tandläkare. Försäkringskassan går in så länge mottagningen ligger i EU/EES, så jag fattar att det lönar sig om man ska laga tänderna för massor av pengar, men min vanliga rutin är att ungefär vartannat år gå till tandläkaren som konstaterar hålfrihet och tandhygienisten som sprättar bort tandsten. Totalkostnaden täcker knappt flygresan.

Med tanke på att snart en majoritet av Sveriges hantverkare är östeuropeiska gästarbetare är det märkligt att inte ett gäng tandvårdare slagit sig samman och startat klinik i Sverige så att vi slipper åka till dem. Gör det, snälla, så kan jag kanske få rabatt för att jag kom med tipset. Balter kan använda sina förnamn i företagsnamnet, för det brukar ju ändå heta typ Karius & Baktus.

torsdag 6 december 2018

Abonnemangskunskaper

I veckans avsnitt av Charlie & Mathias podd På riktigt pratades om hur man skulle kunna sänka sina abonnemangskostnader.


Det finns säkert flera sätt att gå tillväga där, men en fråga jag aldrig hört förut är hur man ska kunna veta vad man har för abonnemang om man inte, som Charlie Söderbergs pappa, fört kassaböcker över alla inköp i decennier. Själv har jag fem abonnemang: mobiltelefoni, internet, webbhotell, webbdomän och hushållsel. Om jag räknar in andra utgifter som går att flytta har jag en bank med betalkort, och försäkring på hem och bil. Totalt blir det åtta löpande utgifter.

Jag misstänker att jag i vanlig ordning ligger under snittet, men även om man skulle ha lyckats skaffa dubbelt så många så blir det sexton stycken. Ska man inte komma ihåg sexton företag som man regelbundet betalar pengar till? Herregud, jag kan fler decimaler på Pi än så och jag är inte Rain Man!


Få människor har pappa Söderbergs koll på räkningar från 1970-talet, men är det inte ganska normalt att sätta in betalda räkningar i en pärm? I företaget är jag enligt lag skyldig att göra det, men privat har jag en bankpärm, en bilpärm osv. Har inte alla det? Eller åtminstone en pärm märkt ”Räkningar” där man sätter in alla fakturor i datumordning och sparar i alla fall ett år?

Dessutom skulle jag lite förenklat vilja föreslå att om man inte är dement har man för många abonnemang ifall man inte kommer ihåg dem.

onsdag 5 december 2018

3000 kr extra

När Miljonär innan 30 intervjuade mig fick jag frågan om vad jag skulle göra om jag fick ett extra tillskott på 3000 kr per månad som jag var tvungen att konsumera. Det är en svår fråga som kräver sin tid.


Det sades inte att att jag måste göra av med pengarna varje månad. Jag tror att jag gör det svårare för mig genom att tänka så. Ännu värre vore det att bränna 100 kr om dagen. På vadå? De flesta dagarna handlar jag ingenting alls. Att då springa ut och göra av med en hundring verkar bara bökigt.

3000 kr i månaden är lite lättare. Dyrare matinköp och lite kläder skulle absolut kunna ta åtminstone en av tusenlapparna. En restaurangmiddag kan ta en till. Eller två på ”rätt” ställe. Teknik! Jag är – som tydligt framgått – ingen tekniknörd, men en ny dator ibland piggar upp.

En liten hemdator...

Ännu enklare att tänka 36000 kr/år. För de pengarna skulle jag kunna åka på en rejäl resa av typen all inclusive i Karibien, eller en träningsresa i Sydeuropa med idoler som tränare. WSOP-poker i Las Vegas. Inget jag egentligen skulle lägga tiotusentals kronor på, men om pengarna annars skulle frysa inne kunde jag leva med det.

En nyare bil kunde också vara något, men jag skulle inte vilja ha ett billån eller leasingavtal som rullar på. Nej, inte ens om jag hypotetiskt fick pengar att täcka upp det. Självrespekt kan inte köpas. Inte min i alla fall.

tisdag 4 december 2018

Starbreeze – må ledningen brinna i Helvetet!

Vissa inlägg behöver knappt utvecklas. Rubriken säger kanske det mesta, men jag ska förklara lite hur jag tänker.

All börshandel är förknippad med risker och det är inte säkert att man får tillbaka det satsade kapitalet, så läs på innan”, som de säger i en populär ekonomipodd. Jag håller med om det, men resonemanget bygger rätt mycket på att man ska kunna lita på vd:n, styrelsen och andra personer i företagets ledning.

Se goddag då!

Som aktieägare eller potentiell aktieägare skulle jag naturligtvis önska att insiders vore helt transparenta, men det förstår jag är en omöjlighet. Det är för mycket begärt att de ska berätta allt som händer, men det de säger kan väl åtminstone vara sant?

Starbreeze-vd:n Bo Andersson Klant (förlåt, Klint ska det vara) sa i senaste kvartalsrapporten, för mindre än en månad sedan, att man hade för avsikt ”att etablera Starbreeze som ett stort, framgångsrikt och långsiktigt uthålligt spelbolag”. Jag vet inte var gränsen går för ”långsiktigt uthållig” men inte lät det där som ett företag som skulle ansöka om företagsrekonstruktion några veckor senare.

Tre vise män med guld och myrra

Ett positivt kassaflöde redan under innevarande kvartal känns inte heller helt rimligt nu när man flaggar för att det är slut på kontot redan i januari. Ärligt talat, med facit i hand känns det inte som att något Klant och hans kollegor sagt det senaste året stämde. Själv verkar han (till skillnad från mig) ha förlorat stort och fick dessutom sparken igår. Vackert så, bara några år för sent.

Bo Andersson Klint gjorde sin senaste konkurs 2009. Får se om nästa blir under 2019 (då är han knappast kvar i bolaget, men äras den som äras bör). En sak är säker, jag finns inte med som aktieägare i ett Andersson Klant-ägt bolag 2029.

måndag 3 december 2018

Släpp sargen

Svenska folket har 100 miljarder på sina skattekonton, med nollränta. Jag vet inte hur mycket av detta som beror på att folk tror att det är ett bra ställe att spara pengar, och hur mycket det handlar om ränta på tidigare överbetalning eller annat, men det är rätt typiskt. Det fanns en tid då staten betalade bra ränta. Det gör den inte längre. Ändå lever myten.


Ett annat exempel är bolån. Det fanns en tid då det var bra att ha huset belånat för att få ner förmögenhetsskatten. Idag finns ingen förmögenhetsskatt. Ändå hör man, ofta lite äldre, människor säga att det är bra att ha lån på sin fastighet. Varför vet de inte (eftersom det inte längre är så), men det har de hört. Det är... sen gammalt.

Det är bra att ta lärdom av äldre tider, men man kan inte helt anamma gamla kunskaper och förutsätta att de alltid kommer att gälla. Det är lika hjärndött som att köpa aktier i Volvo för att man tyckte att Volvo Duett var en bra bil. Det var det ju, men det har väldigt lite med aktiekursen i dagens Volvo Lastvagnar att göra.

Sen gammalt...

Om oförmågan att byta fot beror på att vi som folk är stelbenta eller bekvämt oinformerade ska jag låta vara osagt. Jag är nämligen också en långsint och oflexibel människa, även om principfast och konservativ skulle låta mycket bättre.

söndag 2 december 2018

Olika handlingsmönster

Såg att Fru Efficient Badass skrev om skillnaden när hon handlar och när hennes man gör det. Läs gärna hela inlägget, men sammanfattningsvis köpte maken första bästa (eller åtminstone dyraste) på dyraste butiken (alltså Ica) medan hon forskade fram bästa pris innan köpet.


Eftersom jag är ensamstående (tänkte skriva enastående, men kom fram till att det skulle verka för självgott) kan jag inte göra samma jämförelse i mitt hushåll, men jag är helt klart på hennes linje här. Vet inte om det betyder att jag handlar som en kärring, men jag letar systematiskt av marknaden, väger argument för och emot olika produkter, producenter och detaljister innan jag slår till.

Går jag till mina föräldrar kan det möjligen stämma att pappa var mer benägen att slå till snabbt, men det blev oftast billigare. Bägge använde inköpslista, men mamma kunde improvisera medan pappa följde listan slaviskt – det som inte stod blev inte köpt. Okej, det slaviska kunde gå till överdrift:
- Du måste väl fatta att jag menade paket?!
- Det stod ”En kartong jäst”, då köper jag en kartong jäst.

Själv försöker jag fånga det bästa av två världar. Billiga varor kan impulsköpas, men inte bara för att de är billiga. Det måste finnas ett behov också. Hurtbullar brukar säga att den bästa träningen är den träning som blir av. För konsumtion gäller det omvända – de billigaste köpen är de uteblivna.

lördag 1 december 2018

Dags att äga värde?

Placera noterar att allt fler investerar i värdeaktier, som de definierar med återkommande intäkter, stabilt kassaflöde och starka balansräkningar. Detta tolkas som att marknaden blivit mer defensiv, rädd för att konjunkturen och vinsterna viker och att tillväxtbolag med höga multiplar därmed blivit farligare att äga.


Jag har inget skäl att misstro förklaringen, men tänker samtidigt att vi väl alltid borde fylla aktieportföljen med stabila bolag med stark balansräkning? Är det inte det börshandel går ut på, att köpa billigt och sälja dyrt? Om man inte går in för daytrading, handlar nyhetsbaserat och främst tittar på kurvor görs detta enklast genom att just köpa in sig i företag med lång historik av vinst och en aktiekurs som inte bygger på att denna vinst ska accelerera helt galet.

Därmed inte sagt att jag lever som jag lär, självklart inte! Jag har både ägt aktier med extremt höga P/E-tal och bolag som aldrig redovisat vinst utan hela tiden väntat på det stora genombrottet. Jag tycker inte ens att det är fel, men det ska vara strösslet på ytan, inte basen i portföljen. Om alla vore konsekventa i det skulle vi inte få helt nya handelsmönster när vi närmar oss lågkonjunkturer.


Det är väl bra att folk utvärderar sina innehav när det börjar brännas under fötterna. Ännu bättre vore att göra det regelbundet mest hela tiden. Det där att ”köpa aktier för att lägga i byrålådan” är ju något man bara säger. Det är en sak att äga långsiktigt, men att aktivt försöka glömma bort att man äger känns inte vettigt.