fredag 15 februari 2019

Krishanteringsekonomi

Det här tycker jag är viktigt. EFN slår ett slag för att kvinnor behöver eget sparkapital, men som Johanna Kull skriver i sin tweet om saken behöver alla människor oavsett kön egna dra-åt-helvete-pengar.
Nära 1 av 5 uppger att de pga svag ekonomi kan stanna kvar i ett destruktivt förhållande.


Nästan alla förhållanden spricker. Vartannat äktenskap slutar i skilsmässa, i resten dör den ena. Okej, man kan ju dö samtidigt i en trafikolycka eller så, men de oddsen är inte spelbara. Ändå verkar ungefär 99,3 procent räkna med ”i nöd och lust utan att döden skiljer oss åt” trots att verkligheten snarare visar ”i nöd eller när man har lust”.

Är det bara jag som alltid utgår ifrån katastrofläge? Nu har jag ingen fru som kan skilja sig, men jag räknar med att utsättas för vattenskada, eldsvåda och att allt som kan gå åt helvete också gör det. Jag vet, det är inte en särskilt ljus syn på livet, men å andra sidan blir jag positivt överraskad när kroppen funkar, bilen står kvar och ingen försöker blåsa mig.


Och allvarligt talat, så himla svårt är det ju inte att skaffa en buffert och ta höjd för lite elände. Särskilt inte sånt elände som rent statistiskt kommer att hända. Även om man är helt ointresserad av börsen skulle de flesta varje gång lönen kommer kunna stoppa ett par tusenlappar i en indexfond. Gör det i tio år och du kommer att ha 333000 kr. Inte pengar att bada i, men tillräckligt för att slippa sitta i knäet på någon du hatar.

58 kommentarer:

  1. Vi kan tjata om sparande här inom vår sparvärld, men det hjälper föga när 97% av övriga i samhället tycker sparande är tråkigt och hellre läser aftonbladet och fashionbloggar, eller följer flödet av kändisar på instagram.

    Röstar för kärnämnet Sparo A, Sparo B, Sparo C i grundskolan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så är det såklart, många kommer aldrig fatta enkla samband mellan sparande och oberoende, och det även om de skulle utsättas för mer sparkunskap i skolan även om det skulle hjälpa en del.

      Radera
  2. Jag kan bara hålla med. Det är i min värld helt obegripligt att två vuxna med varsin heltidslön upplever att man inte har råd att lägga undan en slant varje månad. Vet flera par med betydligt högre inkomster än vi som suckar över att de inte kan spara något samtidigt som de bränner pengar som om det inte finns någon morgondag. Ibland får jag frågan " hur gör ni"??? Men när jag då börjar prata om att det handlar om att sänka kostnader istället för att höja inkomster slutar de flesta lyssna genast.... Alldeles för trågigt resonemang tydligen. // fru Småland

    SvaraRadera
    Svar
    1. I många fall får jag känslan av att de bara vill ha resultatet. Så fort det kommer ett förslag som innebär anpassning "loggar" de ut.

      Radera
  3. Jag är nog också sån på gott och ont :( Har alltid ägt mitt boende själv oavsett alla relationer och haft min egen ekonomi.

    Tycker det är viktigt alla är självständiga. Bra relationer och stark självkänsla kommer ur det. Min älskling är supertuff, väldigt stark, och självständig idag vilket jag älskar :) Vill hoppas det är jag som bidragit lite till det..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tänker mig att förhållandet blir bättre av att bägge parter vet att det är frivilligt och lustdrivet, inte ett upplägg baserat på pengar eller bostad.

      Radera
    2. Ja, precis, så känner jag med. Sen undrar jag hur vi ska göra med lägenheten då jag äger 100% och min älskling inget. Ger jag bor 30-50% förlorar jag miljoner vid skilsmässa. Vet ingen bra lösning på det, men kanske man ska ge bort 10% var 5:e år man är ihop eller nåt;-/ Fast vad händer om nån av oss vill flytta till Gambia och bli ihop med nån där då om 20 år. Konstigare saker har hänt..

      Radera
    3. Är det verkligen några tanter som åker och raggar i Gambia längre ;-)?

      Det där är jättesvårt. Eftersom det är din investering är det inte mer än rätt att det är du som skördar frukterna, men det kan ju vara svårt att få det att kännas jämställt. Jag har inga råd att ge, är jag rädd.

      Radera
    4. Oja! Så tar de hem dem. Åldersskillnad sisådär 30 år eller nåt minst. Välbyggda hunkar och äldre damer. Kanske inte min stil, men var det dessa damers stil när de var i vår ålder? Är det jag menar att man har ingen aning. Tänk bara på alla äldre män som vill skaffa barn fast de är 70 år. Hur tänker de?

      Det är ju jag som egentligen vill vi ska ha det jämställt då jag inbillar mig det kommer ge min partner än mer trygghet, självförtroende, bli sitt bästa starkaste jag och kanske våga tänka i än mer termer som att framtiden våga jobba mindre och satsa på nya saker. Min partner verkar inte bry sig, inte alls lika intresserad av pengar som mig. När jag sa hur mycket vi drar in numera blev kommentaren "Oj, jag trodde det var 60 000 kanske". Är jag som håller kollen på allt..

      Radera
    5. Jag trodde att den nya inhemska marknaden hade tagit bort det behovet. De sjuttioåriga männen har inte fått det.

      Fast om partnern inte bryr sig om att du äger bostaden är det kanske inte heller ett problem.

      Radera
    6. Måste lösa det iaf när min partner kanske försöker få till nån halvtidstjänst på sitt nu trygga, välbetalda jobb. Måste kännas bättre ju mer pengar man har i ryggen att våga ta steget. Fast kanske räcker med några miljoner, men jag måste nog våga lita mer på vår relation med.
      Är allmänt osäker av mig då jag hört så mycket skräckhistorier. Litar inte ens på mig själv.
      Ah, vi får se..

      Radera
    7. Finlands president gifte om sig 2009 och har en ettåring tillsammans med 29 år yngre frun. Själv fyller han 71 år i sommar. Men är sådant så vanligt egentligen? Stör inte mig i alla fall. När äldre kvinnor hämtar yngre män från fattiga länder blir det förstås en annan sak.

      Min egen mor har varit gift med en (relativt jämnårig visserligen) gambier, det var en av orsakerna till att jag hamnade på barnhem och i fosterhem. Svårt att försörja fler... Han kunde ju inte få jobb, hade aldrig lärt sig läsa och skriva. Tror inte att han kan det än efter över 40 år på svensk mark. /Eva

      Radera
    8. Kanske inte lika vanligt som att vara ihop trots att äktenskapet inte längre är så bra, men kolla på PG Gyllenhammar. Hans betydligt yngre fru gravid nu och barnen där arvet påverkas rasar. Sen Melodifestivalens Oskar Enestad (21, började dejta när han var 17) och Cecilia Dahlbom (50). Camilla Läckberg (44) och pojkvän (31). Sen har vi Stenbeck med älskarinna som blev gravid. Donald Trumpf och Melanie Trumpf, 24 års skillnad..

      På både mitt, inneboendes och partners jobb finns flera som plockat hem yngre män/kvinnor från Gambia, Thailand, liknande länder. Det är inget som egentligen stör mig heller, alla gör som de vill, men oroar mig att hjärnan blir lite konstig när man blir äldre. Verkar som många struntar i allt med ekonomi, klokhet, bara vill leva livet. Jag kanske vill ha en 20-årig älskare från Thailand när jag är 60, vem vet. Nu är väl inte det direkt hinder då vi säkerhetsgarderat oss i vår relation (monogami inte på 1:a plats, göra lite som man vill ok), men ändå orolig för vad hjärnan kan få för sig för spratt. Känner nog faktiskt inga som är monogama (mer än utåt och sinsemellan) efter 20-30 års äktenskap..

      Radera
    9. Nej, särskilt vanligt med 42 års åldersskillnad är det väl inte. Problemet är väl att det lätt blir någon slags beroendeställning, men så länge det handlar om vuxna människor får det bli deras problem.

      Radera
    10. Äktenskapet i sig är inte fel och kan inte misslyckas. Det är människorna som ingår i det som felar och skapar sig bekymmer och problem. Äktenskapet står fast som en grund, en garanti och ett skydd för samhällets fortbestånd. Allt märkligt men mänskligt leverne inom och utom det utgör inget argument för att varken upplösa eller "modernisera" det. Det har du inte heller sagt så jag argumenterar inte alls emot dig här, bara klargör min uppfattning rent allmänt.

      Om folk som varit gifta i över 20 år inte längre vill vara monogama får det stå för dem. Till syvende och sist är vi ansvariga endast för våra egna handlingar och jag finner ingen skam i att bli lämnad eller i lönndom bedragen av en man som inte kunnat hejda sig utan gått över alla gränser för vad som kan anses värdigt. Om man aktar sig själv kan man inte bli alltför sårad ens, utan man har uppenbarligen bara att inse att man valt en usel man att älska i nöd och lust. Men villkorslös kärlek är att älska utan att förvänta sig något tillbaka.

      Äktenskapet är väl snarare ett ekonomiskt skydd inför kärlekslösheten mellan människor. Det ska garantera att man tar hand om varandra även när det känns motigt. På så sätt kanske man i slutändan kan lära sig något vettigt om livet, att det inte bara handlar om mig och mitt, utan om vi och vårt. Är djupt imponerad av par som hållit ihop i femtio år och fortfarande älskar varandra. Det är verklig frihet, framgång och status i mina ögon! /Eva

      Radera
    11. Du har större tro på äktenskapet (och på människor) än jag, men i den bästa av världar så...

      Jag är också imponerad av dem som håller ihop i 50 år.

      Radera
    12. Finns bra fördelar med äktenskapet som att man ärver varann och sånt. Var bla en orsak vi gifte oss.
      Är väldigt praktiskt. Sen har nu fullmakt för varandras ISK och kapital-konton, bankkonton så mycket lättare att räkna när man loggar in. Vi kan även föra över pengar mellan varandras konton utan att bli ifrågasatta.

      Radera
    13. Fast fullmakterna behöver man ju inte gifta sig för.

      Radera
    14. Nä, det är sant. Jag tror annars på att bygga sin relation som ett fort, hehe. Eller som ett företag. Är inte så väldans gullig och romantisk av mig. Jobba på teamkänslan är bra också. Vi har nog aldrig firat alla hjärtans dag, fast man kanske borde vara mer romantisk för att relationen ska fortgå alla år?!
      Bra ekonomi, jobb, bygga kapital, säkra allt tycker jag är viktigt. Vill ju det ska hålla till döden så då tror jag frihet, att utvecklas är viktigt. Samt att den andra ska bli sitt bästa jag..

      Radera
  4. Har också noterat flertalet personer i omgivningen som inte kan spara någonting även om de tjänar tiotusenlappar mer än mig varje månad. Det kostar tydligen att ligga på topp!

    https://utbrytningen.blogspot.com

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fler borde bränna det som blir kvar efter att ha sparat istället för att spara det som blir kvar när man shoppat loss.

      Radera
  5. "Nästan alla förhållanden spricker. Vartannat äktenskap slutar i skilsmässa, i resten dör den ena."

    Man får nog räkna med att livet är ändligt för båda parter även om man gifter sig. Skilsmässa behöver inte leda till längre liv, ännu mindre till evigt sådant. Men visst kan man välja att se samband mellan ökade antalet skilsmässor från och med 1900-talets andra hälft och ökad medellivsslängd! ;)

    Ensamhet har annars på senare tid börjat ses som lika hälsofarligt som rökning. Talar förstås om den ickevalda ensamheten, men annars kallar man det förstås inte för ensamhet, utan att man är själv eller bor själv. Att man är ensamstående kanske istället borde kallas att man är självgående? Ensamhet är något annat, handlar om ouppfylld vilja till beroende och att vara behövd. Det är ett inre tillstånd, skamfyllt i vår kultur där oberoende är det fina och eftersträvansvärda.

    Det kan dock vara sunt att stå ut med ett visst mått av ensamhet om man vet sig dras till skitstövlar och så att säga jobba på saken vad det skulle kunna bero på. Man kan ingalunda skylla på skitstövlarna, de kommer alltid att finnas tillstädes för dem som inte förmår uppskatta sig själva tillräckligt.

    Att tänka på döden och andra tillstånd som kan separera en från sin partner, t ex en skilsmässa, borde inte behöva ta så stor plats eller oroa. Döden kan vi inte påverka så mycket, möjligen bara uppskjuta. Skilsmässan rår vi inte själva över, den andre parten kan handla fel även om vi gjort allt "rätt". Det är en risk man får ta. Eller så lever man själv, eller ensam. Eller både och. Tack och lov att vi får välja oss ända in i fördärvet i Sverige!

    /Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet inte om du medvetet tolkar in mer i det jag skriver eller bara utvecklar egna åsikter. Jag har absolut inte dragit samband mellan ökat antal skilsmässor och medellivslängd. Jag konstaterade bara att även i de förhållande som inte slutar med skilsmässa är det vanligt att den ena parten lämnas kvar och kanske inte har råd att bo kvar eller tvingas göra andra omställningar.

      "Att tänka på döden och andra tillstånd som kan separera en från sin partner, t ex en skilsmässa, borde inte behöva ta så stor plats eller oroa."

      Det håller jag med om. Därför desto större anledning att ta tag i döden så att man därefter kan ägna sig åt att leva.

      Radera
    2. Nä, det där med sambandet mellan skilsmässor och medellivslängd var bara ett skämt faktiskt. Och det där ekonomiska i samband med att förhållandet tar slut är lite svårt för mig att förstå. Hur i all sin dar kan man ens missa att tänka på det före?! Och att leva i ekonomiskt beroende av sin partner?! Fattar inte, är väl för trög.

      Möjligen är det lite lättare att förstå om man skapat ett gemensamt hem väldigt tidigt i livet, som ju var vanligare förr. Om man levt i överdriven säkerhet (i fantasin alltså), dvs tagit varandra för givna, är det som gjort för chock om något händer som ställer ena parten på bar backe. Men det blir en lärdom det med. Det som händer oss, har vi ofta själva varit en del att skapa eller förorsaka. Lagen om sådd och skörd här igen.

      Det finns förstås rena olyckor också och oförtjänt goda tillstånd, men sådant är livet. Därför bör man inte berömma sig mer än nödvändigt. Vi har inte hela facit till varför vi har det så bra, inte heller helt och hållet till varför vi skulle ha det dåligt. Att söka ansvariga utanför oss själva är dock sällan fruktbart. Även om man vet, vilket makt har jag att ändra på andra? Större makt har man att ändra på sig själv istället. Ja, så här kan man pladdra på i det oändliga... /Eva

      Radera
    3. Jag gissar att man inte vill tänka på skilsmässa och död så att man skjuter det framför sig, delvis för att man tror att det ska bli självuppfyllande, eller åtminstone uppfattas så.

      I vissa fall kan det tyckas märkligt, men tänk dig att du gift dig och skaffat barn vid 25. Inte tänker man på död då. 30 år senare är man 55, fortfarande långt från den ålder man "ska" trilla av pinn, så det där har man möjligen i bakhuvudet att man borde titta på. Och så händer det, en dör och den andra har inte råd att ha kvar samma hus, bil och livsstil.

      Samhället hjälper inte precis till med ansvarstagandet heller. "Vi" tror att den där fackförsäkringen nog täcker upp det mesta, och så finns det ju änkepension, för inte kan man väl bli ställd på gatan. Men det kan man.

      Radera
    4. Ja, om man fasar för stora överraskningar och ett liv i bergochdalbana kan det bästa vara att lägga sig på en levnadsnivå där ett eventuellt fall nedåt knappt märks. Det är kanske det man menar med att ständigt se till att ha fötterna på jorden. Det är lätt om man ligger i en hängmatta bara precis ovanför marken. Det är bara att sätta sig upp på hängmattskanten så känner man marken under fötterna. /Eva

      Radera
    5. Se där, en fördel med att befinna sig på botten :-)!

      Radera
  6. Jag tycker det är lustigt ibland hur några jag känner alltid i samband med lön pratar om vad de ska köpa eller vad de har köpt.

    Ibland försöker jag seriöst tänka efter "vad vill jag köpa nu när det är lön" och alltid svarar mig själv "Inget speciellt".

    Jag vet inte om det beror på att jag köper det jag behöver oavsett vilken dag i månaden det är, eller om det är så att mina kablar är kopplade annorlunda att jag inte har det där trängande behovet att ha som målsättning att det alltid ska vara så lite pengar på bankkontot som det bara är möjligt...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har samma "problem". Kanske är vi nöjdare med vad vi har och därför inte känner att livet måste "botas" med konsumtion. Att handla extra mycket grejer för att det kommit in pengar på kontot ser jag som ett svaghetstecken. Skulle jag upptäcka det hos mig själv skulle jag kämpa emot.

      Radera
  7. För ett par veckor sedan på jobbet började jag och en kollega för första gång någonsin att tala lite om aktier/fonder/börs med varandra. Inget avancerat som analyser eller så, inte heller om något så hemskt som sparande och leva sparsamt. Vi talade bara rent allmänt om diversifiering och långsiktighet. Så fort vi börjar göra det så ser jag på ansiktet en annan kollega, hur hon ryggar tillbaka och nästan ser ut att lida på ansiktsuttrycket och dröjer inte länge innan hon utbrister ”åh det där är så tråkigt!” trots att vi inte ens pratar med henne.

    Diskussionen pågår bara i ett par minuter men sen senare på lunchen så ställer den första kollegan en börsrelaterad fråga till mig. Då utbrister den andra kollegan som äter lunch med oss "snälla kan ni inte tala om något annat!".

    Snacka om att det är skillnad på människor, att vissa tycker det är så hemskt att andra människor bryr sig om sin framtid att de måste säga från.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det där hade gjort mig väldigt intresserad, alltså varför den andra kollegan känner att denne måste avbryta eller lägga sig i erat samtal bara för att denne inte verkar ha något intresse. Man *måste* ju inte lyssna?

      Det låter ju om en sån där teaterapa som bara måste synas och höras, usch. Enklast är nog att ignorera dessa så brukar de försvinna av sig självt när de inte får någon uppmärksamhet. Men först hade jag nog försökt få med denna person i diskussionen.

      Radera
    2. Det är det som är grejen, jag har jobbat med henne i ett par år nu och hon är absolut ingen teaterapa och har aldrig någonsin agerat på liknande sätt eller lagt sig i vare sig tidigare eller senare när vi pratat om annat. Tvärt om är hon alltid trevlig och en "allmänt skön kollega" som jag bara har gott att säga om. Så det var uppenbart att det handlade just det vi diskuterade, att det var aktier och börsen som fick henne att känna så.

      Men jag kan också tillägga att hon inte är ensam i detta agerande under mitt liv har jag flera gånger varit med om folk som reagerat negativt, uttråkat eller med obehag etc när börsen/aktier/sparande kommit på tal trots att man inte talat med just dom.

      Radera
    3. Förstår din kollega till fullo, trots att jag själv är en sparare av rang och det knappast finns ett snåltips jag inte kan. Läser ekonomibloggar men kan inte för mitt liv komma över den spärren att jag tycker fonder och aktier är bland mest ointressanta och tråkiga som finns, samtidigt är jag rädd att göra fel, att någon lurar mig, något diffust ogripbart jag inte förstår mig på. Inser att jag antagligen inte är bra för mitt eget bästa.
      å andra sidan tröstar jag mig ibland med att vissa av alla dessa smarta människor som finns i de här sammanhangen kan gå bet på saker som är helt självklara för mig, en liten tröst./FU

      Radera
    4. Men är det inte skillnad på att tycka något är tråkigt och därför inte lyssna/delta i sådana diskussioner och på att faktiskt ge fysisk uttryck av att lida när någon annan talar om det och vara tvungen att lägga sig i andras diskussioner?

      Varje dag har jag folk runt omkring mig som har intressen eller diskussioner jag tycker är tråkiga eller ointressanta men så länge de inte blandar in mig i det så har jag ingen anledning att lägga mig i eller lyssna på samtalet.

      Radera
    5. Jakob, jag gissar att sparande är ett djupt sår i din "uttråkade" kollegas själ. Hon vet att hon borde ta tag i det och när ni pratar om det svider det extra mycket att hon själv inte har ett sparande. Så tror jag.

      Radera
    6. - åh det där är så tråkigt!
      - jag tycker inte att pengar är tråkigt, de kan man göra mycket roligt med. Ju mer, desto roligare!
      - ??
      - boende, resor, restauranger, kläder (eller vad kollegan nu går igång på). Det är som att dyka från en trampolin istället för från strandkanten.

      Radera
    7. Det är ju ett bra sätt att entusiasmera, men en människa som direkt när det pratas pengar utbrister "Åh, vad tråkigt" är nog inte mottaglig. Dessutom blir i alla fall jag inte så sugen på att engagera mig i någon som inte själv tänker göra det.

      Radera
  8. Det enda jag pratar om att jag ska köpa vid löning är aktier. Allt annat handlas efter behov och budget. Så tråkiga är vi, men det hade ju inte blivit någon vidare "snålblogg" annars :)

    http://snalgrisen.blogspot.com/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, konsumera gör man när man behöver, investera när det finns utrymme. Mvh rättrådig :-)

      Radera
  9. Anar en fallucka i ditt räkneexempel.. Ett par tusenlappar i månaden blir tyvärr inte 333000 utan bara hälften så mycket. Andra halvan måste du lämna över till den där hatpersonen du sitter i knät på den dagen du drar. En lösensumma så att säga. (vid giftermål och om hatpersonen är slösaktig och därmed utan tillgångar, osv).

    (insert video med "I want half Eddie!-sketchen! med Eddie Murphy från Raw, eller Delirious, jag blandar alltid ihop dem)


    Cheers,

    /P

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag föreslår att man gör det där sparandet redan innan man flyttar ihop med "hatpersonen" och så är det enskild egendom (har aldrig förstått vitsen med delad ekonomi) vid "ihopsammanslagningen".

      Radera
  10. "vattenskada, eldsvåda och att allt som kan gå åt helvete"
    Själv är jag helt övertygad att jag kommer att rånad på stan, kommer att bli nedslagen och grovt misshandlad. Jag räknar även med att bli våldtagen.
    Att genom virus eller på något annat sätt kommer större pengar att svindlas på/via datorn.
    Att något/några av bolagen jag investerat i kommer att visa sig ha uppblåsta balansräkningar eller på annat sätt trixat och att deras värde egentligen är en tiondel eller en hundradel ser jag även som en självklarhet.

    Är det mörkt? Nej snarare realistiskt

    SvaraRadera
    Svar
    1. Som 47-årig man är jag inte högsta riskgruppen för våldtäkt. Att slippa bli blåst försöker jag bl a undvika genom att inte ha så mycket pengar i kontanter eller på kort. Uppblåsta balansräkningar är definitivt stor risk.

      Radera
    2. Anonym 12:44: Hur vågar du då ens uttala dessa ting med sådan säkerhet att det förr eller senare blir som du säger? Dessutom i skrift som inte försvinner! Tro och ord i kombination har mäktig kraft att skapa verklighet. Jag ligger riktigt lågt med farhågor, ska ej uttalas, inte uppmärksammas. Menar inte att man kan döda rädslor på detta sätt, men de kan dämpas och förstätter inte någon annans tankar i samma spår och man kan inte trissa upp varandra.

      Samtidigt förstår jag att katastroftänkare kan uppskatta att farhågorna äntligen slår in. Då får de ju rätt och de är redan förberedda och kan äntligen andras ut och hantera eländet. När det värsta man kan tänka sig väl sker kan man sålunda äntligen uppleva sann trygghet då inget värre nu kan inträffa. /Eva

      Radera
    3. Eva, som anglosaxerna uttrycker det "plan for the worst, hope for the best".
      Jag är inte rädd, så det finns ingen rädsla att dämpa. Och att klart och tydligt uttrycka - i skrift - är inget hopp om eller förhoppning om vad som ska hända.
      Lika lite som om jag säger att solen är blå kommer det inte att förändra solens färg, inte ens om jag fäster det i textform som inte försvinner.

      Du kanske skulle uttrycka dina rädslor i skrift Eva, du verkar ha haft ett minst sagt knepigt liv med en mor som verkar ha övergett dig när du var liten, verkar ha förnekat dig den kärlek som alla barn över allt annat vill ha. Och striden verkar vara fortsatt intakt om jag tolkar dig rätt?

      Radera
    4. Jag tror inte alls att katastrofer infrias för att man planerar för dem. Sedan kanske man inte ska börja varje dag med att älta sina tio största farhågor, men lite riskberedskap har ingen dött av.

      Radera
    5. Anonym, jag vet inte vilken strid du syftar på. Knepigt liv, nja, tror jag haft det bättre än många andra trots att det kanske inte framstår som det när man nämner sådana detaljer som jag gjorde. Man kan inte heller veta vad man saknar när man inte har erfarenhet av det.

      Är nog mest rädd för goda ting, eftersom det hotar att skaka sönder grunden för min vana att leva under den nivå jag egentligen skulle behöva. Kan inte tänka mig att jag kan uttrycka mig så mycket mer exakt och korrekt för vad det handlar om. Många andra verkar däremot mer rädda för elände och olyckor. Sådant hotar inte mig alls som det goda, hur konstigt det än kan låta.

      Men det där med kraften i uttalandet av ord tror jag på själv, men om du inte gör det så har det förstås inte samma kraft heller. /Eva

      Radera
  11. Ja, visst är det intressant att så många helt saknar intresse att bry sig om sig själv, på riktigt. Men, det är väl så det lätt blir i ett fredsskadat land som haft det för bra för länge?
    Mvh http://investera-pengar.blogspot.com/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet inte. Visserligen har Sverige haft fred länge, men jag är inte säker på att det är så mycket bättre i andra västeuropeiska länder som åtminstone var med i andra världskriget.

      Radera
  12. För drygt 20 år sedan var jag sambo och vi bodde i en hyreslägenhet. En dag gick jag, i stort sett, rakt ut ur lägenheten och in på en fastighetsförmedling och köpte en egen lägenhet. Kontant.

    Inte bara var det skönt att då ha fuck-off-pengar. Det visade sig också att det blev en av mina bästa affärer. Värdet på lägenheten har idag mer än tiodubblats.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad grymt Lisia! Bra jobbat!

      Radera
    2. Och tänk om alternativet hade varit att sitta kvar i några år till. Sånt går ju nästan inte att värdera i pengar.

      Radera
  13. Funderade på det där vad man bör ha sparat. Först kontantinsats på 15% för nytt boende. Bor man i Stockholm krävs rätt mycket om man ska kunna bo kvar och behålla jobbet vid separation.
    Det är väl det viktigaste, men gör ju inget om man har till säng, lite möbler, husgeråd. Den måste såklart regleras om man ska skaffa barn. Sen kanske en krigskassa utöver det vid sjukdom, arbetslöshet, ändrade förhållanden.

    Frågan är hur mycket, men kunde t ex hjälpa och ta hand om en nära anhörig ungefär ett år när den sjuknade in. Ingen i övriga släkten kunde det, de hade fullt upp med jobb&barn.
    Något jag är glad jag kunde och lyckades bearbeta personens bortgång mycket bättre än släktingarna.

    Så så fort man får ett bra jobb är det bara att börja spara. Har väl inte vart så sparsam innan, men lyckades ändå spara en stor del som blev över så jag ändå alltid gick med plus på kontona. Har aldrig känt det känns meningsfullt att bara leva lön till lön, men där har det vart min strävan att hela tiden få bättre och rädsla för fattigdom som jagat. Ger mig alltså ångest när pengarna sinar, så då måste jag jobba ihop nya pengar för att vara på topp igen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bor man i Stockholm kan man ju ofta ganska lätt flytta ut till Bålsta eller Märsta om det är vad pengarna räcker till.

      "Så så fort man får ett bra jobb är det bara att börja spara."

      Varför just ett bra jobb? Alla heltidsjobb med minimilön och uppåt bör ge ett sparutrymme. Själv fick jag ju pengar över när jag gick på a-kassa baserad på ett deltidsjobb, så det var väl typ 80 % av 70 % = 56 %.

      Radera
    2. Jo, kniper det får man flytta långt från jobbet. Som ung pendlade jag 4-6 timmar per dag, men inget jag skulle önska nu. Bodde som "värsta ställe" även i en möglig lokal men inget jag skulle vilja idag, men har man inget val såå..

      Förhoppningsvis kan man spara ändå. Är väl bara lättare om man drar in bra med cash, men du är duktig på det. Så länge man inte adderar några ungar så borde det gå lättare. En orsak jag vart livrädd för barn, haha..

      Kom på en sak för just vår relation, båda har nog tänkt tanken rätt många ggr att vi tjänar på att vara ihop. Flera löner, jag körde bostadskarriären mao lägre utgifter. Detta har gjort vi kunnat spara mer, men jag kan verkligen förstå varför många som har det lite halvjobbigt som varför inte dött sexliv (vet flera) ändå försöker undvika separation. Inte kul att flytta till 1:a i Märsta om man bott fin central lgh nära jobb, kanske hus, kanske bilar, bra ekonomi och lite resor på det.

      Radera
    3. Man kommer ner rätt mycket i boendekostnad på att ha 45 minuter i pendlingstid. Just Märsta kanske inte är idealet (för någon), men lite får man anpassa sig om plånboken så kräver.

      Radera
  14. Man tror ju inte att det är sant idag att man ska behöva leva i en relation man vantrivs i pga ekonomin inte tillåter trots att man har ett eget jobb. Vet flera som stannar i dåliga relationer pga ”har inte råd”. Jo, råd finns men då får man sluta ”unna” sig semester på annan kontinent. Skulle aldrig falla mig in att bli beroende av vare sig man eller jobb, vilket både chef och partner fått veta. Men vi är ju avarter, som avstår (vad vi nu avstår för vi gör ju i princip allt vi vill förutom är hemma mer om dagarna??!) till förmån för trygghet och framtid.
    Hade en bekant som blev sjuk men som efter någon månad fick komma tillbaka och jobba ändå, för de skulle annars ”gå i personlig konkurs”. Nu råkar jag veta att nettot in i familjen var halvvägs till 6siffrigt den månaden plus att vuxet barn med jobb bor hemma. Och ändå måste man avbryta sjukskrivning och jobba för kassan är skral. Fast det är klart, två veckor i Thailand för 6 pers måste finansieras, på bekostnad av hälsan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, de där uttrycken avstå och unna sig betyder helt klart olika för olika människor. Att handla för pengar man inte har borde ingen tycka är att unna sig.

      Radera