måndag 13 maj 2019

Minimalism – i praktiken

Dags för del två i min serie om minimalism. Läs gärna första delen först, den heter ju det.

Så nu har jag rensat ur mitt förråd, gett bort böcker, kastat glas och porslin jag aldrig kommer använda. Then what? Livet är ett pågående projekt, så jag fortsätter att kritiskt granska allt jag har. Den biten är kanske enklare för mig än för de flesta, eftersom jag har för avsikt att skaffa ett mindre boende inom en hyfsat snar framtid.


Så ingen större risk att gå för långt, men det är det väl inte för någon. För de flesta av oss är det lättare att göra för lite, behålla några förråd med saker vi tänker gå i genom – sen. Det finns massor av metoder och ”regler” för att komma vidare, som:

90-dagarsregeln: Om det som inte har använts på 90 dagar inte heller kommer att användas under följande 90 dagar – sälj, skänk, släng.

Project 333: Använd bara 33 klädesplagg under tre månader.

One in – one out: När något anskaffas måste något annat ut. Används ofta för kläder, men går att applicera på andra områden.


Jag är själv inte mycket för regler utan försöker att lugnt och metodiskt beta av ett område åt gången samtidigt som jag håller koll på helheten, men som alltid går det att hitta extremister. De som slänger allt de äger och flyttar in i en hydda tillverkad av kobajs, men det kommer ju inte att hända förrän man vill att det ska hända. Det är inte så att Minimalistpolisen knackar på dörren och börjar kasta dina saker. Ta en sak i taget och se hur det går.

Eller – om du inte är nöjd med tempot – fyll tio flyttkartonger med grejer du inte vet om du behöver, ta undan dem i en månad eller ett kvartal och se om du saknar något. Om inte, vill du verkligen ta tillbaka dessa saker in i ditt liv?

Mystiken tätnar. Bara en del kvar nu, då jag kommer till slutet på minimalismen och hela civilisationen, eller också funderar över varför jag inte kan få till lika bra cliffhangers som i Professor Drövels Hemlighet.

24 kommentarer:

  1. One in – one out är min baby. Den kräver minst av tråkig ansträngning för att leva upp till. Ofta när man ersätter något gammalt med nytt blir det gamla liggandes någonstans av ren lättja vilket är ett otyg.

    Ut med det gamla direkt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. På minussidan kommer man inte framåt med den regeln. Det blir lite som ett steg framåt, ett tillbaks :-).

      Radera
  2. Får jobba lite på min minimalism. Sen jag slutade förvärvsjobba har jobb/vardagsgarderoben krympt till ett minimum men alla fritidsprylar..flugfiske, annat fiske, vandring/vildmarksprylar, kanot, kajak, utförsåkning, turåkning, långfärdsskridsko, klätterprylar, cyklarna, etc.

    Svårt minimera det. 90 Dagarsregeln funkar dåligt eftersom prylarna är så säsongs/aktivitetsberoende och kanske inte används ofta men är ändå så viktiga - torrdräkt, klättergrejer, issäkerhet, etc.

    Men det som inte har använts på minst ett år eller så, det borde jag rensa bort. Tex de hundratals fiskedrag som inte används sedan 80talet.

    Och är det något jag borde börja med så är det att göra mig av med det 70 tal slipsar som lever kvar i garderoben som minne av en svunnen tid när man frivilligt tog på sig såna fånigheter.

    SvaraRadera
    Svar
    1. 90-dagarsregeln funkar överhuvudtaget dåligt i Sverige. Höll man den konsekvent skulle inte bara långfärdsskridskor och snorklar behöva rensas ut varje år utan i princip varenda jacka.

      Vissa hobbies är utrymmeskrävande, men håller med dig om fiskedragen. Har de inte använts på 30 år lär du inte börja nu. De är inte heller modekänsliga som slipsar, som ju ena året ska vara supersmala, nästa breda. Men det är klart, använder du inte slips alls borde de gå samma väg som 80-talsdragen.

      Radera
  3. Man kan köra The Minimalist Game också. Jag och en kompis körde detta inför kompisens flytt när hon behövde lite extra motivation till att rensa ut sånt som bara följt med flytt efter flytt. Vi kom båda i mål och blev tillsammans 992 saker fattigare på en månad. Riktigt härligt och jag märkte framförallt på min kompis hur lättad och nöjd hon blev (hon har historik av depression och ångest så det var en väldigt stor bedrift för henne). Kan varmt rekommenderas!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är mer hardcore (för den som inte har koll: https://www.youtube.com/watch?v=s64GiwN3hCs). Själv vill jag stöta och blöta saker lite mer, men känner man att man behöver en kickstart att komma igång är det nog ett bra sätt att upptäcka att man överlever utan väldigt många saker.

      Radera
    2. Vi valde en dag med 31 dagar för ännu mer hardcore.
      Jag tror att här handlade det mer om att faktiskt få en spark i baken att slänga de där sakerna som legat på vinden i flera år och som man faktiskt inte använder. Men släng på lite ångest på det så blir det en jättegrej. Men leken funkade utmärkt för att komma över den "spärren" :)

      Radera
    3. Vi har nog alla den där spärren i en eller annan form. Det blir tydligt i program där någon ser det utifrån.
      - Varför sparar du den här när du inte använder den?
      - För den hade ett stort affektionsvärde för min mormor. Som är död.

      Radera
    4. Det har vi absolut. Jo, när någon annan ifrågasätter inser man vilka spärrar som finns.
      Men jag tycker också det är tydligt hur äldre människor ser sina ägodelar som skatter som de yngre generationerna borde älska att få. Min farmor flyttade från ett stort hus till en liten lägenhet och försökte pracka på oss andra allt möjligt. Serviser, krukor, fat, böcker, gamla kläder... Allt var SÅ BRA ATT HA, trots att vi barnbarn är i 30-årsåldern med egna hem sen många år. Kränkt blev hon också när vi inte såg värdet i dessa saker som hon samlat på sig i 60 år.

      Radera
    5. Känsligt, sånt där. Serviserna och böckerna skulle jag ha försökt övertyga henne om går att göra om till pengar, en ägodel nästan alla tycker är bra att ha. Har hittills inte drabbats av någon gamling som nödtvunget vill behålla sakerna i släkten. Kanske för att vi aldrig frågat utan låtit dem dö först. Fast jag tror de flesta skulle vara nöjda med att grejerna kommer till användning hos någon de inte känner.

      Radera
    6. Mycket lättare om de dör först, då slipper man höra deras klagande. Men i detta fall så handlade det just om att släktingarna skulle vilja ha den gamla bröllopsservisen eller servisen som kom från mormors mor. Hon tyckte att vi har en koppling till dessa grejer och borde vilja ha dem, men ingen av oss kände något alls. Svårt att övertyga!

      Radera
    7. Helt klart svårt. Jag kan fatta gamlingarna också. Här har de samlat saker hela livet och får i slutskedet av livet reda på att det just bara är saker.

      Radera
    8. Jag förstår det också. De kommer från en tid när man skulle ta tillvara alla gamla ting. Tiderna förändras.

      Radera
    9. Och sällan till det bättre :-(.

      Radera
    10. Själv har jag (haft) äldre släktingar som upplevt både första och andra världskrigen på onödigt nära håll. Vilket resulterat i att allt möjligt skulle sparas. Dels saker som "kan vara bra att ha" kanske nån gång.... saker som kantstötta krukor och tygtrasor. Dels saker som "det är det enda minnet från tant NN vi har" eller "det enda vi fick med oss". Vi i de yngre generationerna kämpar med att få bort oket av skuld så fort vi slänger något, som kanske skulle kunna vara till nytta för nån annan. Men jag orkar inte lägga tid på loppis/tradera/fb-säljsidor med allt tjafs som ofta tillkommer när nån ska pruta för att sakerna inte är perfekta, oanvända och med prislappen kvar.

      Radera
    11. Du har rätt i att det inte får ta för mycket tid och energi att sälja grejer, men samtidigt tar det bort lite av det där oket av skuld. Får man betalt för sakerna hade de ändå ett värde, som kan användas till annat till tant NN:s ära.

      Radera
  4. Skulle vara spännande om du byggde ett sånt där minihus på hjul eller ett utan hjul. Förvånansvärt vad mycket de går in på liten yta med lite smarta lösningar. Gäller att bara hitta en bra och trygg plats att stå på.
    Kan säga att med åldern har iallafall jag uppskattat en del av arvegodset Det händer något med de flesta upp i åren, plötsligt börjar man undra över döa släktingar, men det finns ingen längre att fråga för de är också döa eller borta på annat vis. Lätt hänt att man står där tjugo år efter begravning och bouppteckning och ångrar att man inte frågade eller behöll något/ Elsa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hjul blir det inte. Enda fördelen är ju att den går att flytta, men har man tänkt äga marken den står på och inte känner behov att flytta den spelar det ingen roll, så då får man bara nackdelarna: att behöva välja byggmaterial efter vikt, krångel med både inkommande och utgående vatten, el och viss risk att få ett dragit golv jämfört med att ställa huset på en riktig grund.

      Jag saknar också släktingarna och att man inte längre kan fråga dem om allt man vill veta om familjens historia, men jag har hittills inte saknat en enda avyttrad sak.

      Radera
    2. Ja, det är lustigt det där. Jag blev också lite granna intresserad av släkthistoria först i vuxen ålder. Var man kommer ifrån etc. Sådant man inte brydde sig det minsta om förr.

      Radera
    3. Det är väl det att man inser att det snart inte finns någon kvar att fråga, så vill man veta något är det bråttom. Två av mina mor-/farföräldrar hade dött innan jag föddes, men det var först när nästa dog som jag fattade att döden kommer att drabba oss alla, och då var jag 34 år.

      Radera
  5. Jag försöker köra Project 33 så bra det går. Inte militant på nåt sätt, men det har blivit avsevärt enklare och luftigare i garderoben sen jag började med det. Bra grej.

    Jag är en YouTube Tiny House knarkare av rang! Kan glo på video efter video av dom där gulliga små husen & container builds tills ögonen blöder. :) Jag tror det behövs flexiblare regler kring alternativa typer av boende framöver. Många har varje sig tid, råd eller intresse av någon megavilla och inte köper man eller bygger en villa längre för att bo kvar resten av livet som det var på föräldrarnas tid. Mer flexibilitet, frihet, mindre bolån, prylar och städning. Det verkar lyxigt om du frågar mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Själv försöker jag bara göra slut på befintliga kläder så att lagret minskar.

      Jag med! Det finns ju så sjukt smarta planlösningar att man bara vill packa och flytta.

      Framförallt att sätta sig i skuld för hela livet bara för att få någonstans att bo känns dumt.

      Radera
  6. En in - två ut. Annars så händer ju inget...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Beror på var man är i processen. Ibland räcker kanske en, ibland borde man ta hundra. Det är en av alla anledningar till min skepsis mot den typen av regler.

      Radera