onsdag 5 juni 2019

Bemötande på landet

Kommun efter kommun går på knäna. Bl a för att de upptäcker att det statliga bidrag de fått för att ta emot invandrare inte varade för evigt. Kanske missade de det finstilta, kanske trodde de att arbetslösa invandrare utan utbildning eller fullgott språk skulle ha blivit självförsörjande efter två år i en kommun utan arbetstillfällen. Kanske tänkte de inte alls.

Landsbygdskommuner har det i ärlighetens namn inte lätt i ett land där alla politiker säger att ”hela Sverige ska leva”, men ingen gör något för att förverkliga visionen. På landsbygden växer man upp tills man gått ut skolan och ska börja tjäna pengar. Då flyttar man till storstaden och sedan flyttar man tillbaka lagom till pensionen och vårdbehovet.

Samtidigt har jag egen erfarenhet av att bryta mönstret. På 90-talet flyttade jag till en avfolkningsort som hade sluppit att betala för min barnomsorg och skolgång. Nu hade de kunnat dra nytta av mina fyrtio år som nettoskattebetalare och med lite tur hade jag gjort som deras pensionärer, flyttat hem vid yrkeslivets slut. Kommunen borde ha gjort vågen.


Ändå gjorde kommunens personal ingenting för att få mig att känna mig välkommen, tvärtom. Först var det byggnadsnämnden som hävdade att strandskyddet omöjliggjorde det mesta av byggande på min tomt. Vid ett tillfälle sa bygginspektören att jag inte ens skulle få sätta upp en friggebod utan tillstånd. När den ansvarige byggledaren konfronterade honom med uppgiften backade han såklart eftersom inte ens en kommunal småpåve står över lagen, hur gärna han än vill.

Sedan var det miljönämnden. Jag ansökte om att få gräva ner en tvåkammarbrunn, och eftersom platsen låg strandnära med möjliga översvämningar behövdes en infiltrationsbädd. Så det anmäldes, men miljönämnden krävde att det först grävdes en provgrop. Ett hål i marken som sedan kunde fyllas igen efter inspektion.


Problemet var att jag i det här läget inte hade väg ända fram till tomtgränsen, så att få dit en grävmaskin bara för provgropen hade kostat tid och pengar. Entreprenören som skulle gräva ner brunnen (och eventuell grop) sa att jag måste ha drabbats av en vikarie för det enda gropen skulle visa var att det behövdes infiltration, vilket vi ju redan angett. Men nej, ”vikarien” var miljönämndens ordförande och när jag till slut krävde att få veta exakt vad denna provgrop skulle användas till backade även han. Det var alltså bara för att jävlas (med ”Stockholmsjäveln?”).

Sotaren var i alla fall inte diskriminerande. Han hatade alla lika mycket och så sent som för några år sedan fanns en Facebookgrupp till hans ära, ”Vi som drabbats av skorstensfejarmästare [NN]” eller något liknande. ”Drabbats” var ordet...

Då var sotningen klar, skickar fakturan.

Jag ska inte skriva memoarer. Min poäng är att kommuner borde drivas mer som företag. Tänk att du går in på ett hotell och möts av en vresig portier som ifrågasätter varför du valt att bo just där. Hissen är trasig, men på väg upp för trapporna ropar hotellchefen att du har tur för egentligen behöver de bara erbjuda repstege. En timme senare knackar han på din rumsdörr och berättar att de ändå lagat hissen, så nu höjer de priset. Retroaktivt, för felet var så lätt åtgärdat att den hade kunnat funka redan när du kom. Städerskan som kommer för att dammsuga kl 05.30 berättar att priset stigit igen eftersom hotellet nu är en ”Healthy diet”-kedja (=hotellfrukosten är struken).

Troligen är du inte kvar till den indragna frukosten. Jag bodde ändå i den ogästvänliga kommunen i åtta år och drev med näbbar och klor igenom såväl bygglov som avloppsbrunn, men när kommunalrådet gråter ut i media och ber staten om mer pengar känner jag ändå lite skadeglädje.

19 kommentarer:

  1. Lysande!

    Med vänlig hälsning

    Lars

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Lite rädd att texten blev för lång för att passa i bloggen, men det här är ett ämne jag hade kunnat skriva en bok om och det är svårt att sålla.

      Radera
  2. Ingen risk att texten är för lång (säger jag som ofta skriver lååånga texter)

    Ja det där med att ta emot många invandrare kan ju gå lite hur som helst beroende på hur kommunen planerar. Olofström som är en bruksort med en Volvo AB-fabrik tog emot en massa finnar och kosovoalbaner (med flera andra östeuropeer) under 70-90 talet och har inte haft några som helst problem med integration eller liknande. De många fabrikerna däromkring skrek efter arbetskraft, och nu är Olofström en ganska väl fungerande liten stad/by.

    Det man har gjort på senare tid är inget annat än en katastrof om du frågar mig, givetvis allt i "humanismens" namn. Det har till små utdöende orter på landet i kommuner som redan kämpade med välfärden har välkomnat mängder med folk som var sig har ambitionen eller utbildningen att ta tag i sina liv och göra sig anställningsbara. De med hög utbildning har ofta flyttat till storstaden där det fanns jobb som passar deras kompetens. Kvar blir de som dessvärre kommer att leva på bidrag resten av sina liv. Kommunerna har ju fått finfint stöd för att bära denna kostnaden under 2 år, men nu när denna pengakranen sinar börjar kommunerna klaga och gnälla.

    Rätt åt dem, säger jag! Det finns något som heter konsekvensanalys, och detta borde kommunerna ägnat sig åt under i alla fall en halvtimme innan de gav klartecken till det kaos som nu har uppstått.

    jag håller med dig att kommuner verkar bedriva sin verksamhet på ett helt annat sätt än normalt funtade människor. Du och jag tänker, "hur många människor kan vi på kort tid klara av med tanke på skola, vård, bostäder etc" och därefter kan vi meddela högre instanser "okej 500 personer är vad denna kommun klarar av utan att göra större investeringar utan att det påverkar den vanlige skattebetalaren". Nej, istället öppnade man dörrarna på vid gavel och först långt senare när kaoset är ett faktum och kassakistan är tom börjar man klia sig i huvudet och tänker kring "vad hände"...

    Gissningsvis kommer det någon konstlad förklaring i stil med "vi var naiva". Jag kan inte förstå hur länge denna ynkedom kan passeras innan ansvariga får stå till svars? Man kan inte göra vilka tokigheter som helst och sen kalla det att "vi tog ansvar" eller "vi offrade oss för humanismen". Även inom frågor om migration krävs det att man inte har huvudet under armen när man fattar beslut.
    Även jag kan skriva hur mycket som helst om dessa tokigheter, för det retar mig något enormt att galenskaperna får hålla på utan att någon sätter ner foten på allvar. Och detta med migration är ju som du skriver bara en av många märkligheter som kommunerna ägnar sig åt. Detaljstyre i byggnadsfrågor är en annan sådan. En jobbkompis som byggde nytt hus fick inte godkänt att ha en ytterdörr med runt fönster i, det skulle vara fyrkantigt tyckte kommunarkitekten. Avslag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Olofström och andra behövde ju arbetskraft. Önskemålet kom från dem och det fanns ett gemensamt intresse för att få det att funka. Och ja, när de egna potentiella nettobetalarna lämnar kommunen hamnar man snabbt på minus om inte de inflyttade börjar tjäna pengar snabbt som sjutton. Men hur ska de kunna göra det när det inte ens finns jobb åt dem som pratar god svenska och har hög utbildning? Det är inte rättvist att begära.

      Kanske har de varit naiva (även om jag tycker att det gått inflation i den där naiviteten). En del kommunpolitiker låter uppriktigt förvånade över att ekvationen inte går ihop, men det är obegripligt för mig att de inte förstår att färdigutbildade svenskar måste tas emot med röd matta och applåder om det ska funka. Om din jobbarkompis flyttar från kommunen och inte betalar en enda krona till i skatt till kommunen, hur mycket har det då kostat kommunen att kommunarkitekten fick visa sin makt? Dårskap!

      Radera
  3. Halloj Sparo&Co! Efter åratal av tyst läsande känner jag plötsligt en underlig drift att dundra in i debatten med buller och bång. Med några år statligt arbete, ett tiotal år i privata sektorn och därefter femton år som kommunal tjänsteperson så har jag en något annorlunda nyanserad bild. Eller mer mångfacetterad ska jag nog säga. Nu har jag i och för sig bara jobbat i Stockholmsområdet så det präglar säkert min bild av framförallt kommunalt arbete. Med det sagt är jag den förste att erkänna att det självklart förekommer tokigheter i den kommunala världen, med politiker som driver frågor enbart i egentresse, tjänstepersoner som inte förstår sin roll osv. Jag hävdar ändå att dessa alltid hör till minoriteten och fåtalet, det är min samlade erfarenhet i alla fall. Väldigt få sabbar för väldigt många och det tyvärr föder både politikerförakt och ett allmänt kommunförakt. Det är rätt lätt att klumpa ihop hela den politiska skaran med hela tjänsteorganisationen och peka finger åt den diffusa kommunen. Det är dock en galet diversifierad verksamhet som inte finner sin like på långa vägar i den privata sektorn. Exempel: i min kommun bor ca 30000 personer. Det finns ca 2000 kommunalanställda som driver kommunens verksamhet. Alltifrån skolor från 6 års till gymnasiet, äldrevård, infrastruktur, social service, räddningstjänst, fastighetsskötsel, bostadsbolag, belysning, gator, va, parker, naturreservat, idrottsplatser, hundrastgårdar, sophämtning och fan och hans moster helt enkelt. Över denna lätt spretiga verksamhet agerar våra kommunalpolitiker bolagsstyrelser. I min kommun finns det en enda anställd politiker. Kommunstyrelsens ordförande. Alla andra gör detta på sin fritid för att de är engagerade i frågorna (de flesta, oftast). Alla är alltså lekmän som arbetar med helt andra saker och förväntas sätta sig in i på några betalda timmar om året det som t ex jag ägnat 15 år av mitt liv åt. Dessutom i oerhört vitt skilda frågor. Klart det blir svårt och galet ibland.

    Jag får nog langa in en fackla i migrationsbrasan också. Kommunerna håller inte på med migrationspolitik. Staten håller på med migrationspolitik. Det som hände under den stora flyktingstormen 2015 var att staten körde över det kommunala självstyret och helt sonika kvotera ut x antal flyktingar till varje kommun i Sverige. Efter det pyttsades det ut lite statliga medel som inte var i närheten av att täcka kostnaderna för det som kommunerna ställdes inför. Man fick ta sitt ansvar och gilla läget. Min övertygelse är att inte en enda kommun i Sverige gjorde nån slags vinst på den affären ens första året.

    Det här blev nog lite off topic med facitron i hand. Sorry, jag är en ovan svarare hehe.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Välkommen in i debatten!

      Nyansering är alltid bra, men det känns som att vi talar om olika saker. Jag öppnar för att det här är ett landsbygdsproblem, kanske en del bittra tjänstemän/politiker som hade velat komma längre, i kombination med att de jobbar i små organisationer där de tillåts styra lite som de vill. Så när du säger att du bara jobbat i Stockholm och att det färgar din bild är det plötsligt något helt annat.

      Men självklart finns det bra tjänstemän, både här och där. Det är inte min mening att såga alla. Jag berättar bara att jag möttes av väldigt många käppar i hjulet (i en kommun, så hur det ser ut i andra är en annan historia, jag har hört bägge varianterna). Och det är kart att det blir fel ibland, att man som enskild kommuninvånare har otur, men för mig kändes det som att vart jag än vände mig möttes jag av människor som brann för att utnyttja sin makt att jävlas.

      Helt rätt att det är staten som håller i migrationspolitiken, men om en kommun tar emot såväl flyktingar som statliga bidrag med öppna armar och sedan förvånas över att den ena faktorn försvann efter två år tycker jag att man är mer än lovligt naiv. Och det mönstret har vi tyvärr sett lite för ofta på sistone.

      Radera
  4. Underhållande berättelse :) På något vis känns det som att alla de som misslyckats helt i övrigt i livet slutar som kommunpolitiker? Då får de hålla hov och leva om, på andras bekostnad, vara lite viktiga för en gångs skull. Bygga imperier.
    Mvh investera-pengar.blogspot.se

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inte främst politiker i detta fall. Mest var det tjänstemän av typen 1:e byggnadsinspektör, och lite fördomsfullt tänker jag att det inte var vad de drömde om när de gick på mellanstadiet.

      Radera
  5. Jag har själv inte jobbat på kommun men har kommit mycket i kontakt med kommuner i mitt arbete. Lägger man till i kommentaren ovan så har glesbygdskommuner oftast betydligt större utmaningar är storstadskommuner och förortskommuner. Du har ofta en krympande skattebetalarkollektiv men har ändå skyldighet att utföra det som en större kommun kan putsa ut över betydligt fler skattebetalare. Dessutom så centraliseras många gånger arbetena på statliga myndigheter till större städer och företagen lägger ner för att flytta tillverkningen till dagens låglöneland. Befolkningen blir äldre och äldreboende och hemtjänst är dyrt som attan. Räkna då också in i kalkylen att många som bor i glesbygdskommuner har den lägsta pensionen, dvs de betalat troligtvis inte ens tillräckligt med skatt för att finansiera de 50 papp som ett äldreboende kostar i månaden. De anställda är ofta inte heller specialister som man kan i större kommuner utan snarare generalister för på miljö- och byggkontoret måste du hantera det mesta för de kanske bara är 2 anställda (verkligt fall). Sedan verkar våra kära riksdagspolitiker se det mesta ur storstadsperspektiv, vilket gör att de ytterligare lyckas utarma landsbygden. Sedan kan jag hålla med om att det finns inkompetenta idioter på kommuner men ärligt talat finns de också på privata företag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är ju detta som är min hela poäng! Glesbygdskommuner har betydligt svårare att få ihop ekonomin eftersom de ofta lämnas med kostnaderna (barn, skolgång, äldreboenden och hemtjänst), men går miste om åren då människor går med vinst. Så när unga vuxna bestämmer sig för att bo kvar, eller t o m flyttar till kommunen, borde man se till att de trivs. Inte jobba hårt för att de inte ska göra det.

      Radera
    2. Nu verkar du ha träffat på en synnerligen inkompetent person men jag tror problemet många gånger är att man inte har tid eller energi att göra något utöver att hantera det basala. Förbättringsprojekt drivs ofta av eldsjälar och sker med hjälp av projektpengar. Sen när pengarna är slut ska du försöka klämma in allt det arbetet tillsammans med de ordinarie uppgifterna vilket man ofta inte lyckas med.

      Strandskyddslagstiftningen som du tar upp medför för de kommuner som tillämpar lagstiftningen korrekt att de i princip inte kan tillåta byggnation inom 100-300 meter från stranden. Nu har lagstiftningen lättats i vissa delar om det kan vara till nytta för landsbygdsutvecklingen men den är tuff speciellt i norra Sverige där du har en hel del vatten utan någon egentlig trängsel. Ibland känns det som kommunerna får en hel del skit för att de faktiskt tillämpar lagstiftning som vi har i Sverige.

      Radera
    3. Inte en, minst fem! Och vad vore enklare/billigare än att släppa igenom bygglov och andra rimliga ansökningar istället för att slå ner på skitsaker som man sedan måste backa från eftersom man innerst inne vet att man inte har lagen med sig? För inte i ett enda fall som drabbade mig hade de behövt sätta sig på tvären, det verkade mer vara själva principen att första ansökan ger vi alltid avslag för att visa vår makt, oavsett.

      Radera
  6. Har själv erfarenhet från några småkommuner med lite varierande resultat. När det kommer till tjänstemän på kommunal nivå så är jag tyvärr villig att hålla med dig, det finns alldeles för mycket småpåvar som tror att dom stör över lagen. Men när man kommer ner på arbetarnivå och dom som faktiskt uför själva tjänsten (renhållning/omvårdnad mm) så får man på den nivån ett otroligt mycket bättre bemötande och service än i stora kommuner.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, för att de följer regler har jag inget emot, ens om de skulle vara onödigt nitiska, men här handlade det om att jävlas.
      - Gräv en grop.
      - Varför?
      - Gräv en grop.
      - Entreprenören säger att gropen bara visar att vi behöver infiltration och det ska vi ju ha.
      - Vi behöver en grop.
      - Okej, då vill jag veta exakt till vad och det vill jag ha skriftligt, för det ska inte vara för att kunna säga åt mig att jag behöver infiltration som jag redan kryssat för i blanketten att jag ska ha.
      - Eeh... Grop, nej det behövs kanske ingen när jag tänker efter.


      När det gäller renhållning har jag bara erfarenhet av min förortskommun. Minns tyvärr inte vad företaget heter, men påtalade en gång att de hemskt gärna fick låta bli att köra in sopkärlen längst in i soprummen eftersom vi då måste gå in i soprummet (där det inte luktar rosor) för att slänga kompost istället för att kunna göra det vid dörren. Det skulle också spara tid för sopgubbarna, men innan jag hann dra hela meningen fick jag svaret: "DU, DU SKA VARA GLAD ATT VI ÖVERHUVUDTAGET HÄMTAR ERA SOPOR!"

      Mejlade deras chef för att i all ödmjukhet höra om inställningen var företagets officiella servicepolicy. Fick inget svar, så det var det tydligen.

      Radera
  7. Intressant, slutsatsen kan bara bli att ha så lite som möjligt att göra med myndigheter. Vilket leder tankarna i riktning mot mindre byråkrati i stället för mera. Har många exempel när det gäller byggfrågor där den lokala lantmätaren blandat ihop lag och opartiskhet med att försöka vara kompis med så många som möjligt eller prioritera egna den egna organistationens ekonomi.

    Migrationsträsket tänker jag inte ens ge mig in i. Dock är Reinfeldts utspel om behovet av "pensionsräddare", åldrande befolkning och att alla jobba till 75 rent nonsens.

    Redan i pensionsuppgörelsen efter krisen 1992 togs det fram mekanismer för att hantera en relativt konstant men åldrande befolkning med hög sysselsättning. Dessa gäller fortfarande oavsett vilka utspel olika politiker gör och det har aldrig varit någon kris. (Dock var kanske nivåerna i det systemet lite väl snåla).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror att alla vill ha så lite som möjligt att göra med myndigheter, vilket egentligen borde vara helt galet. Myndigheterna betalas ju av oss och borde därför vara på vår sida. Regler borde endast finnas för att förhindra orättvisor och olyckor. Det är vettigt att man inte ska få bygga ett höghus i ett fritidshusområde, men det borde kvitta om mitt hus är 3,95 meter eller 4,10 meter högt ifall det ändå inte kan ses från tomtgränsen.

      Pensionssystemet är som jag ser det bara ett exempel på att vi inte i längden kan ha ett samhälle som bygger på konstant tillväxt.

      Radera
  8. Verkar det bekant sparo? https://www.dn.se/sthlm/beslut-om-bygglov-tog-18-ar-vaxholm-far-allvarlig-kritik/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Stör mig på, vad är det värt för den drabbade att JO riktar skarp kritik..

      Radera
    2. Ja, det tycks som att det inte bara drabbar avfolkningsbygder, och det är ju fullt logiskt. Egentligen borde det drabba Vaxholm oftare än Norrlands inland eftersom Vaxholm får fullt oavsett.

      Det är just det, fäll en kommun och det värsta som händer är "skarp kritik" eller en prickning i något register. För den privatperson som väntat på beslut i arton år och/eller fått hela sin ekonomi slagen i spillror hjälper det föga.

      Radera