fredag 4 oktober 2019

Den enes död...

Första gången jag förstod att döden är big business var när min far vek in kepsen. För den som är medlem i Svenska kyrkan (varför i all världen någon fortfarande skulle vara det, gå ur!) ingår de flesta av kyrkans avgifter, präst, lokal osv. Några hundringar för transport till eller från kremering tänker jag inte bråka om, även om jag vet att man är i sin fulla rätt att köra själv.

Men när det kom till begravningskaffet erbjöd kyrkan detta i en närliggande lokal. Det verkade ju praktiskt. Ända tills det framkom att priset för en kopp kaffe och ett par småkakor motsvarade en brakmiddag på restaurang. Pappa var visserligen inte lika snål som jag, men han hade vänt sig i graven om vi betalt flera hundra per kuvert för fika.


Pga orutin bokade vi en av de större begravningsbyråerna, Ignis. De var inte bara stora, de var väldigt dyra också. Vid senare begravningar i familjen har vi använt Edsvikens Juridiska (nej, jag får inte betalt, jag är bara nöjd). Jag fattar att en liten firma har lägre overheadkostnader, men att de kan hålla halva priset måste betyda att jättarna badar i pengar.

Vi frågade en bank om de kunde göra bouppteckning. De kunde de inte utan hänvisade till begravningsbyrån, men så kastade de ur sig att man kan göra den själv. Det hade jag inte ens reflekterat över, men laddade ner blanketten och märkte att det var en baggis.

Efter begravningen hörde dock Ignis av sig och erbjöd sina tjänster. Jag förklarade att jag skulle göra bouppteckningen själv och tänkte att det var färdigt där. Men nej, då fick jag ett mejl där de betonade att jag blir personligt ansvar för bouppteckningen och felaktiga uppgifter skulle kunna ge mig fängelse.

Begravning? Då har du kommit rätt.

Då blev jag förbannad. Jag svarade att jag trodde att deras företag skulle hålla sig för goda för att hota människor i sorg med rena maffiametoder. Jag skickade en kopia till vd också, men fick inget svar från vare sig den ena eller andra vilket jag tar som en kraftig dementi på att dessa as skulle hålla sig för goda för någonting alls.

Det får mig att tänka på en scen i P&B. De hade kommit över ett parti gummerade syltetiketter och chefen, spelad av Allan Edwall, fastslår att dessa kan man skicka till änkor. Sagt och gjort, de skickar etiketterna till gråtande änkor som betalar sina döda mäns förmodade köp och gråter vidare.

Gör inte så! Det är sorgligt när en närstående dör, men att inte vilja öppna plånboken på vid gavel för skojare betyder inte att man älskar någon mindre. Jo, skumraskföretag är alltid svårälskade oavsett om det är begravninsbyråjättar eller består av kyrkans män.

Och med det sagt ska jag nu gå på begravning för min mor. Inte min definition på fredagsmys.

14 kommentarer:

  1. Begravningar är definitivt inte fredagsmys, men det brukar vara skönt att få en chans till ett sista hejdå. Det är inte på något sätt ett avslut på processen, men helt klart en bit på vägen.
    Jag tänker på dig idag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Jag är så där tråkigt realistisk att jag inte känner att det går att ta avsked efter en människas död, men visst är det något som ska göras och känns skönt att få undan det. Och själva begravningen blev värdig och fin.

      Radera
    2. Skönt att höra. Hoppas du får en fortsatt fin helg.

      Radera
    3. Inte en chans! Jag målar och tömmer lägenhet :-(.

      Radera
  2. Jag hoppas att du får ett fint farväl av din mor. Begravningar är väldigt sorgliga, men jag tycker ändå att de kan vara en hjälp i själva sörjandet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack och jodå! Jag har svårt att knyta upp sörjandet till begravningen, men förhoppningsvis kan den resultera i att jag slutar komma på grejer jag måste berätta för mamma, bara för att sekunden senare inse att det inte går. För det är ingen bra känsla.

      Radera
    2. Min vän hade en fin begravning för sin mamma. Efteråt kom tanken att hon skulle ringa mamma och tala vilken vacker begravning hon hade varit på. Svårt när nära går bort, all tröst till dig./ME

      Radera
    3. Tack! Jag förstår din vän. Inte så att jag suttit med luren i handen, men nog kommer tanken emellanåt.

      Radera
  3. Oj, vilket sätt de använde, den där begravningsbyrån. Bra att du berättade om det, så att man vet vilka som till varje pris ska undvikas framöver. Vad obehagligt att bli bemött så.
    Hoppas begravningen gav ett bra farväl,
    Mvh investera-pengar.blogspot.com

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag tyckte det var riktigt ruttet. I det läget hade jag redan sörjt i många år pga sjukdom, men kan tänka mig att folk som är helt knäckta har svårt att stå emot när begravningsbyrån låtsas som att bouppteckningen är jättesvår och att polisen kommer om du sätter ett kryss i fel ruta.

      Tackar som frågar, den blev helt okej.

      Radera
    2. Jag känner igen mig i det du skriver, jag har också sörjt i förtid ganska länge nu så att säga. Jag vet inte vad som är värst egentligen. Att ens föräldrar försvinner tvärt och snabbt, eller att det sker mer utdraget... När det blir min tur att dö en gång, så hoppas jag nog att jag själv dör mer knall och fall. Tror jag nästan.

      Radera
    3. Idealet är kanske att det sker knall och fall, men i en ålder när man vet att det måste vara dags. Men även om man jobbar för det får man ju inte välja själv.

      Radera
  4. Har förlorar en förälder ganska snabbt och den andre efter en årslång smärtsam sjukperiod och för min del är då valet enkelt. Skulle jag få välja så valde jag att vara frisk så länge som möjligt och sedan dö snabbt och oväntat.
    Visst kan en snabb död vara chockartad för efterlevande men att hjälplös se ngn tyna bort i smärta är sämre tycker då jag

    SvaraRadera
    Svar
    1. Själv har jag bara testat den utdragna varianten, men jag tror att du har rätt. Sjukdom sliter på den sjuke, men också för de anhöriga OCH på den sjuke för att att det sliter på de anhöriga.

      Radera