måndag 10 februari 2020

Att ändra sig längs vägen

Det är kul att se unga människor planera framåt. Oavsett om de vill bli snuskigt rika, skaffa en utdelningsportfölj för att kunna gå i tidig pension eller vill kunna bo halva året i en thailändsk bungalow. Bara att det fortfarande finns ambitioner är befriande. Men jag hoppas att de inte är för envisa för att våga tänka om. Att ändra inriktning på sitt liv är inte ett misslyckande, det är utveckling.


Tittar jag på mitt eget liv har jag vänt upp och ner på det mesta ungefär vart tionde år. Runt 1990 flyttade jag från storstad till landsbygd, till ett hus som från början saknade el och rinnande vatten. 2000 startade jag eget, lämnade min fasta anställning och flyttade tillbaka till huvudstaden för att försörja mig som ståuppkomiker. Sedan 2010 har jag i mitt företag främst arbetat med textproduktion och gick från väldigt mycket resande till noll hotellnätter.

När vi nu skriver 2020 har jag en hyfsat klar bild av hur jag vill leva resten av mitt liv, men jag har också hunnit bli så pass gammal och vis att jag vet att jag kommer hinna ändra mig. Det viktiga är att jag då också gör det.


Nu tror jag i och för sig att ju mer udda val man gör, desto mer reflekterar man över dem. Det faller sig naturligt ifall hela den övriga världen ifrågasätter. På det sättet är jag inte så orolig för ungdomar som bloggar om sina planer att gå i pension.

Då är det nog lättare att fastna i ett liv som bergsingenjör. Man pluggar till det, skaffar ett jobb, får ett bättre erbjudande av konkurrenten och så jobbar man där i 27 år. Parallellt med detta gifter man sig, skaffar två barn och jobbar ideellt i fotbollsklubben. Inget fel med något av detta, förutsatt att det var det man ville. Men bara då.

43 kommentarer:

  1. Din sista mening "bara då" är otroligt kraftfull. Jag tänker främst på hur många som egentligen ville ha ett liv som det exemplet (och alla varianter av det) du drog? Jag tror otroligt fler än vad antalet som erkänner det vill inte ha det så!

    Jag vill med detta säga att folk inte vågar tänka om, göra om,

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kunde överhuvudtaget inte tänka mig ett sådant liv. Sen kom käresta, barn några år efter. Och jag kan inte tänka mig något annat liv. Såååå nöjd. 😱😱😱🤙

      Radera
    2. Tack! Ja, jag tror också att ängsligheten att sticka ut eller verka underlig hindrar många från att följa sina drömmar. Och när det kommer till kritan märker man att få egentligen kommer ha några starka åsikter om andra människors liv.

      Såvida man inte redovisar detta liv i en blogg, men då får man ju liksom räkna med det. Annars kommer troligen ingen söka upp dig för att berätta att du lever "fel".

      Radera
  2. Människor som faktiskt reflekterar över sitt liv och har modet att följa sin egen väg är de mest intressanta. Då ingår det ofta att byta väg någon eller flera gånger i livet. Att du själv är en fritänkare är en anledning till att din blogg är så läsvärd!

    Det finns en viss inneboende motsättning mellan att vara målmedveten och att vara öppen för möjligheter som dyker upp, och att haka på dessa.

    Det finns nog en hel del variation mellan individer hur mycket man är trygghets- och stabilitetssökande och hur mycket man är beredd att ompröva och hitta egna vägar. En del är helt enkelt anpassade till att gå en utbildning och vara flitig revisor i 40 år och sedan gå i pension som en smal och uppskattad specialist. Andra hoppar runt och blir förhoppningsvis uppskattade generalister. Jag tror att samhället ofta belönar specialister. Samhället bygger ofta på specialisering. Då gäller det förstås att man blir specialist på någonting som samhället har långsiktig efterfrågan på. I ditt fall har du ju på sätt och vis blivit specialist i att skapa skriven text och tjänar tillräckligt på det.

    /M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är himla tur att det finns människor som vill utbilda sig och sedan jobba inom det området i 40 år, så jag vill absolut inte förringa deras samhällsinsats.

      Och du har nog rätt i att många är så pass trygghetssökande att det passar dem bäst. De mitt hjärta lider med är de som bara intalar sig att de tillhör denna grupp för att de inte riktigt vågar eller tar sig tid att känna efter.

      Radera
    2. Som den i bekantskapskretsen som utbildat sig till läkare och inte riktigt trivs, känns inte som en harmonisk människa. Men vad gör man efter många års studier och en hög lön. Känns det inte bra blir det som ett fängelse för vad ska du byta till som motsvarar lönen och den standard de är vana vid. Det är svårare att byta ner sig.
      Jag däremot känner mig privilegierad som lämnade en fast anställning inom min något kortare yrkesutbildning, för tjugo år sedan. Efter det har jag inte haft ett fast arbete utan varvat jobb med frihet utan bidrag. Har förvånats över hur lätt det har gått, eftersom man alltid blivit intalad att fast arbete är de enda eftersträvansvärda.
      Tur att vi alla är olika, bara vi hamnar rätt./ME

      Radera
    3. Det där måste vara himla tufft, när man gått en så pass lång utbildning, skaffat stora studielån osv. Samtidigt har vi ju bara ett liv (vad vi vet i alla fall).

      Radera
    4. Som läkare har du långt flera valmöjligheter än att jobba med att behandla patienter, tex finns många läkemedelsbolag som anställer läkare i parti och minut. Personen i vänskapskretsen har med andra ord en hel del möjligheter, men det är kanske inte där skon klämmer?

      Radera
    5. Det kan vara en medelväg, men har man ledsnat på hela vårdgrejen hjälper det kanske inte. Eller också var det vad Dr Oetker gjorde innan han började kränga pizzor ;-).

      Radera
    6. Arbeta inom läkemedelsindustrin verkar inte vara någon höjdare heller, alltför mycket business numera.Nu är det en bekant, så riktigt vad skon klämmer har jag ingen koll på. Människan har nästlat in sig på släkthåll, intressant att studera eftersom läkare inte ingår i min vänskapskrets annars. Uppväxt med att doktor var nästintill gud och förväntat mig en del klokskap, men så är det ju inte alltid./ME

      Radera
  3. Ouch! Sista stycket låter skrämmande likt mitt eget liv (minus "bergs-").

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha! Ville göra det lite konkret genom att skriva ut ett faktiskt yrke, men all likhet med verkliga liv är en ren slump.

      Radera
  4. Är inte FIRE en symtom på detta?
    Vi har skaffat oss ett välbetalt arbete men det känns inte helt rätt.
    Vi sväljer förtreten och köttar på men kan inte förmå oss att konsumera upp lönen.

    Vi ser ett ljus i tunneln, som kan ge oss det vi söker och rätt vare är så är vi ekonomiskt oberoende!
    Kalle56

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det tror jag att det är.

      Radera
    2. Hellre FIRE än friår!

      Radera
    3. Friår, om man menar miljöpartitanken, känns mer som ett sätt att börja vantrivas ännu mer. Man hinner få en inblick i drömmen, sedan tillbaka till fabriksgolvet.

      Radera
  5. Var med hela vägen ända tills bergsingenjör-partiet... :-) :-) Låt oss inte bli hängande ovetande här nu... Har du en kompis som valt det beskrivna spåret eller är det den väg resa du kunde... ha tagit själv? Hälsar & undrar Lars D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag varken känner några bergsingenjörer eller har sådana ambitioner själv. Vet ärligt talat inte ens vad de håller på med.

      Radera
    2. :-) Ett rörligt intellekt mao... Kul!

      Radera
  6. He he jag jobbar också med ord, inte riktigt men nästan samma saker som som dig Sparo.

    Och jag hatar varje sekund av det.

    Det enda som är kul, riktigt kul, är att se alla kulorna som trillar in.

    Det är ett STORT hinder från att ge alla kunder fingret och sen kasta sig ut i friheten.

    Är det samma sak som hållit dig tillbaka de senaste 10 åren?


    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, jag skulle aldrig stå ut i flera år med ett jobb jag inte gillar. Sedan finns det alltid förbättringspotential, men att "hata varje sekund" låter extremt jobbigt. Hoppas det löser sig.

      Radera
    2. Oj, det åter hemskt, tanken att först satsa på att tex utbilda sig till något som var någon annans önskan istället för ens egen. Sedan vantrivas med det man gör men ändå kötta på. Tittar man i fire communityn så verkar det dock vara i mångt och mycket just så. Eller hur har du uppfattat det?
      Mvh investera-pengar.blogspot.com

      Radera
    3. Av de jag träffat i FIRE-communityn (i den mån begreppet finns) är det ytterst få som verkat hata sitt jobb. De älskade bara fritiden mer. Jag kan bara komma på 1-2 som verkligen skruvat upp sparandet för att komma bort från sitt yrkesliv.

      Radera
  7. Vi har aldrig haft det så bra som nu. Vem som helst som har ett arbete kan oavsett ålder gå i pension om 10 år. Om du verkligen vill och tror att det är lösningen på livets problem.

    Men människan är inte skapad för att vara långvarigt lycklig. Evolutionen har prioriterat överlevnad och reproduktion. Därför är det meningslöst att söka den stora lyckan utan istället förstå att det är de många små stegen framåt som ger tillfredställelse.

    Vi har så många alternativ att välja livsinriktning att vi inte kan välja något utan att riskera att missa något annat. Resultatet blir att många bara står kvar medan tiden löper. Andra talar med livsstilscoacher.

    Jag tycker att vi har blivit mer ängsliga och osjälvständiga i takt med att våra valmöjligheter har ökat.

    Varför inte bara göra?
    /nils

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller med om mycket, även om jag inte vill göra svepande generaliseringar av vad människor är skapt för. Människor är rätt olika.

      Radera
  8. Väl rutet! Misstänker att många av oss är vanemänniskor som älskar tryggheten och därför blir lite rädda för förändring, jag ställer mig i det ledet.

    Här stämmer väl kanske också den gamle klyschan in, "Du missar 100% av alla skott du inte skjuter".

    Tack för bra blogg!

    // Utdelningsportföljen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Vi har väl det där lite till mans (och kvinns), att man vet vad man har osv. Men det där med skotten stämmer.

      Radera
  9. Håller med dig, man ändrar sig då och då. Jag ville inte ha hund, hade två :) Ville lära mig investera, nu finns det stabil portfölj och en blogg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Har en känsla av att hund är rätt dyrt, så det kanske tar ut portföljen ;-).

      Radera
    2. Hund är inte så dyrt, bara om den blir sjuk. Dessutom ser hunden till att man rör på sig, vare sig man vill eller ej. Förutsatt att det är en hund av lite större modell.

      Radera
    3. Men blir inte hundar sjuka förr eller senare? Jag har aldrig haft hund själv, men tanken på vad djursjukvård och eventuell specialkost kan kosta skrämmer mig lite.

      Radera
    4. Jo, hundar och katter blir sjuka förr eller senare och ja det är dyrt. Men det är värt det tycker jag som gillar djur. Veterinärvården är bra på att diagnostisera och behandla och framför allt snabba på att ställa en korrekt diagnos. De har även en helhetssyn, vilket många gånger saknas inom den vanliga vården. Önskar att humanvården vore lika bra och snabb. Dock har det på senare år blivit en kostnadsutveckling som inte är klok. Specialkost är mycket riktigt dyrt. Ska nog inte nämna några siffror, vill inte orsaka kaffet i halsen på morgonkvisten... /Babette

      Radera
    5. Jo, jag har ju hört från hundägare i min närhet som drabbats av både operationer och specialkost. En så enkel sak som röntgen verkar kunna sticka i höjden och försäkring tycks vara en absolut nödvändighet (så då tickar det på även för en frisk hund).

      Jag förstår ändå att det kan vara värt det, men då skulle jag nog hellre ha höns, som ger tillbaka även ekonomiskt. För att inte tala om bin :-).

      Radera
  10. Det är ju ganska lätt att göra lite som känner för medan man är singel och barnlös. Har man väl skaffat villa, vovve, volvo, partner och några ungar kan man inte gärna åka till Nepal och filosofera ett halvår. Eller visst kan man, men priset blir nog för högt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Absolut, för varje åtagande stängs några dörrar. Det får man ta med i beräkningen. Sedan tror jag även att få barnlösa singlar är så fria att de kan dra iväg ett halvår hursomhelst, men det är självklart ännu svårare med familj.

      Radera
  11. Av alla drivkrafter att bli ekonomiskt oberoende tror jag de flesta unga människor antingen vill bli helt fria på grund av att de vill leva i lyx eller på grund av att de är lata. Båda drivkrafterna kommer att leda till (epic) fail där de slutar som knarkare eller manodepressiva. Eller båda delar. Det gäller att ha ett lite mer raffinerat syfte än så och att förstå sig själv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om drivkraften (?) är att man är lat är det absolut dömt att misslyckas. Om man vill ha ett liv i lyx kan det gå, förutsatt att den längtan är tillräckligt stor. Det är så långt från min egen personlighet att jag inte ens kan försöka att sätta mig in i hur man tänker då, så det kan jag inte bedöma.

      Manodepressiv knarkare låter inget skoj.

      Radera
    2. Tänk Allra? Vad gör man inte för pengar då?

      Radera
  12. Haha, min kollega som är bergsingenjör har just slutat sitt jobb för att räkna ut vad hen ska göra här i livet istället för att fortsätta ännu djupare in i väggen som var alternativet just då. Oerhört inspirerande att resonera med hen om tankegångarna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det var lustigt, kanske bergsingenjör var ett bra val i texten. Hoppas att han/hon lämnar väggen (och först av allt kommer på vad han/hon är för kön, det känns grundläggande).

      Radera
    2. Jo hen är helt klar över att hen är en han eller hon :)

      Radera
    3. Vad skönt, då var det bara JAG som blev förvirrad ;-).

      Radera