torsdag 25 april 2024

Hängslen, livrem, skyddsnät och kardborreband

En kommundirektör sparkas, får en miljonfallskärm, sedan ett nytt jobb, men ingen avräkning av fallskärmen. Det är den vanliga visan vi hört till leda, men istället för ”Inga kommentarer” fick vi här en unik insyn i hur sådana människor tänker. En månad efter att kommunen pungat ut med 1,7 miljoner får hon ett nytt jobb för:

Vi måste också ha mat på bordet.

Jag vill inte hindra någon från att arbeta, men om fallskärmen var slut efter en månad skulle jag vilja se hennes utgifter. Och så avslutningen, vad hon tycker om dubbla ersättningar från flera kommuner samtidigt:

Jag menar man tar ju alltid en stor risk när man går in och tar ett sånt här jobb.

Den där risken, det där ansvaret, de där exceptionella arbetsförutsättningarna som gör att politiker och myndighetspersoner tycker att ingen ersättning någonsin är för hög, hur ser det egentligen ut? Ett ”fast” jobb betyder vanligtvis några månaders uppsägningstid, medan ”fallskärmsgruppen” ofta har ett förordnande eller en mandatperiod som löper över några år.

När den tiden är över – eller om de varit så extremt dåliga att de fått sparken i förtid – hjälper deras kompisar dem att få nya jobb. Ta Dan Eliasson t ex, Sveriges kanske sämsta myndighetschef genom tiderna, som varit helt värdelös på vartenda uppdrag han haft. Jag tror inte att han stått utan försörjning en dag i sitt liv. Nu sitter han på ”Elefantkyrkogården”, regeringskansliets avdelning för avpolletterade chefer som ska försörjas livet ut eller så länge de har lust. Vilka partier som styr spelar ingen roll, alla är med på detta.

Så jag menar tvärtom att nästan inget jobb är så riskfritt som skatteförsörjd politiker/politruk. Är du väl framme vid köttgrytorna är det bara att hålla sig fast vid sleven och du är mätt resten av ditt liv. Behöver du mer pengar kan du ta några styrelseuppdrag vid sidan av – kompisarna fixar och folket betalar, och eftersom dina jobb varken har prestationskrav eller närvaroplikt finns ingen gräns för kreativiteten. ”Man tar ju alltid en stor risk” – I call bullshit!

onsdag 24 april 2024

Vinbärsbuskar på plats

Jag brukar göra sylt av blåbär, rabarber och svarta vinbär. Blåbär för att det rent objekt är det bästa bäret, rabarber för att det ger en syra som gör att sylten funkar lika bra som ersättning för söt jordgubbssylt som för för lite syrligare lingonsylt, och slutligen svarta vinbär för att de innehåller pektin som gör sylten tjockare.

Blåbär hämtar jag i skogen, rabarber har jag på tomten, men vinbär har jag inte haft tillgång till sedan jag flyttade för två och ett halvt år sedan. Eftersom jobbet är minimalt borde jag väl ha skaffat vinbärsbuskar redan första året, men nu har det äntligen blivit av. Mat- och odlingskedjan Lidl hade extrapris på en buske vid namn Titania som ska vara motståndskraftig mot diverse ohyra. Dessutom kostade de 79 kr/st vilket var mindre än halva priset av vad jag hittade på Plantagen, Blomsterlandet etc.

En grop med 40 cm diameter och lika mycket djup på en solig plats, eller i mitt fall två soliga platser eftersom jag tänkte att det var smart att sätta dem på olika ställen. När groparna var grävda hällde jag ner gödsel i form av kodynga. Jord och plantor på det.

Och så kom jag på att jag ska täcka med bark för att slippa ogräs. Bark kan man köpa, men det kostar 40 kr säcken och det tyckte jag var onödigt när jag bor i en skog full av nedfallna träd som inte behöver sin bark längre.

Nu återstår det bara att vänta. Och vattna, vinbär vill ha fuktig jord. Mognadstid juli-augusti, men mitt mål för första året är bara att buskarna ska överleva väder och rådjur. För det sistnämnda använder jag plastnät som jag fått helt gratis av en granne som inte hade användning för dem.

Skulle rådjuren ändå lyckas komma åt buskarna kan jag tänka mig att fånga in dem, gjuta in deras klövar i betong och sedan sänka dem i närmaste fjord.

tisdag 23 april 2024

Grävande journalistik 2024

Jag har starka åsikter om kontanter. Det har uppenbarligen också SVT:s knattereporter som testat att leva helt kontant under en vecka. Eller ja, en timme blev det nog i alla fall.

Först ringer hon ett företag och frågar om hennes faktura kan betalas kontant. Det gick inte, men nog finns det väl fortfarande ett och annat bankkontor man kan gå till och betala? Där jag bodde tidigare hade tobaksaffären en sån här tjänst, att man betalade dem i cash, så betalade de din räkning.

Sedan frågar hon folk på Valhallavägen, ett par hundra meter från tv-huset i Stockholm om de vet var det finns en bankomat, men det är det ingen som vet. Så hon kollar Google Maps och påstår sig få svaret att det är sjutton minuters promenad till närmaste bankomat. Lustigt, jag gör samma sökning från där hon står i klippet och får svaret att det är 450 meter till Fältöversten, öppet dygnet runt. Hade hon tänkt krypa dit för att bevisa sin tes?

När hon väl tagit sig dit och fått ut en femhundring kommer nästa problem – hon har ingen plånbok. Okej, det kanske hon hade kunnat tänkt på innan det här undersökande wallraffscoopet. Hon tar i alla fall sina pengar till en matbutik där hon (gissningsvis till sin egen stora besvikelse) får handla lunch.

Sedan ska hon köpa ljus, smink och kaffe. Där gick det bättre! Eller rättare sagt, där lyckades hon hitta näringsidkare som inte tog kontanter och konstaterar att hon fortfarande är kaffesugen. Jag är rätt säker på att 7-Eleven rätt över gatan (en minuts promenad enligt hennes uppskattade gångtempo) ifrån platsen där hon frågade efter bankomat tar kontanter. Åtminstone har jag handlat kaffe med riktiga pengar där.

Sedan ska hon åka buss och det är tydligt första gången på 2000-talet eftersom hon verkade tro att bussföraren säljer biljetter. Hon hänvisas till Pressbyrån, smidigt och enkelt. Så istället klagar hon över att hon nu har mycket att hålla reda på, både biljett och kontanter. Smink, mobil och kamera också, men det var tydligen problemfritt.

Hon blir ändå tvungen att med besvikelse i rösten konstatera att det gått ganska bra att leva kontant. Det var mest det där med fakturan som inte ordnade sig. Så då hittar hon på ett nytt problem, att det varit pinsamt att handla med cash. För att inte tala om hur pinsamt det var att ta ut pengar ur bankomat för det gör ju bara gamla tanter och kriminella.

Allvarligt, det finns inte en enda förespråkare av kontanter som har något emot kort, fakturor och Swish. Vi vill bara kunna handla med pengar – också! Varför lägga tid på att försöka betala en faktura kontant? Och även om jag tyckte att hela reportaget var pinsamt ser jag fortfarande inte det pinsamma med att använda pengar. Det går lika snabbt att handla med cash som med kort, snabbare om du har jämna pengar. Att det skulle vara pinsamt att använda en bankomat blir bara för dumt. Argumentera gärna mot kontanter (eller mot frihet i största allmänhet), men kom då för guds skull på något bättre än att det skulle vara pinsamt. Pinsam kan hon vara själv!

måndag 22 april 2024

Idag blir det naket

Nej, det blir det inte, men det här tyckte jag var lite intressant och skojigt. Många frågar sig vad vi ska med AI till. Här är nog ett svar, att manipulera andras bilder och idka utpressning under hot om att publicera dem. Den utpressade kvinnan valde att måla över känsliga delar och lägga ut ”nakenbilderna” själv. Nu tror jag verkligen inte att de var äkta, men detta hade gått att göra även om de vore det.


OBS retuscherad! I verkligheten har jag mycket större biceps.

Det jag är nyfiken på är om någon verkligen betalar utpressare i det läget. Kravet på Anni var femtiotusen dollar! Hade de krävt 50 dollar hade det åtminstone blivit mer begripligt. Själv hade jag inte betalt 50 spänn om de så hade haft äkta nakenbilder på mig!

Till saken hör ju att den här typen av utpressning aldrig går att komma undan. Även om hon hade betalt den svindlande summan 50000 dollar, över en halv miljon svenska kronor, hade de såklart inte nöjt sig med det. Det är av den anledningen utpressare brukar börja på en lägre nivå, men dessa pangade på med jättesummor direkt.

Nåväl, kanske är det här fördelen med ny teknik, att den håller på att bli så bra att det är omöjligt att veta vad som är äkta och inte, och då kan ju allt viftas bort som fejk och fusk. Hittar ni några logiska fel i mitt resonemang kommer jag för övrigt hävda att hela den här texten är AI-genererad, så skyll på programmeraren.

söndag 21 april 2024

Mysigt boende eller trailerpark för underklassen?

När jag var dryga tjugo hyrde jag en stuga på en villatomt. 24 kvm uppdelat på kök, hall, sovrum och toa med dusch. Öppen planlösning, det var bara toan som hade en dörr. Hyran var aningen lägre än en hyreslägenhet i samma storlek, men jag tyckte att stugan hade många fördelar, även om jag inte hade velat bo så hela livet, boende på en familjs tomt kände jag mig nästan lite inneboende.

Jag trodde att attefallshusreformen skulle göra detta vanligare, men så blev det inte. Nu försöker i alla fall ett skattefinansierat företag i Norrbotten få unga människor att bo i ”minivillaområden” för att på så vis få bukt med bostadsbristen samtidigt som man lockar personal till ”den gröna industriomställningen”.

Jag är kluven. Å ena sidan gillar jag boendeformen. Å andra sidan känns det lite som att makten bussar runt människor. Skillnaden mot femtonminutersstäder är kanske bara att de inte ska bo i en storstad i södra Sverige utan i norra Norrland. Hade Donald Trump fått den här idén hade samma statsmedia som nu skriver glatt och intresserat kallat det för trailer parks och menat att han inte tycker att pöbeln förtjänar ett riktigt boende.

Man skulle också kunna hävda att anledningen till det svenska försöket beror på att det i alla lägen tar flera år att få bygglov för ett bostadsområde medan detta ”minivillaområde” går mycket lättare genom byråkratin. Kanske borde staten jobba med det istället.

När det skett frivilligt och helt utanför statens initiativ blir det något annat. Poängen med ett litet boende är ju att det tar liten plats. Om en grupp människor går ihop och köper en tomt (alternativt att en person hyr ut platser) får man plats med många bostäder på en liten yta. Lite som att bo i höghus, kanske någon vill mena, men skillnaden är att du ganska enkelt kan flytta din bostad den dagen du ledsnar på grannarna.

lördag 20 april 2024

Nu byggs det igen

Årets stora renoveringsprojekt för mig är målning av ladan. Det borde inte vara så svårt, men den är hög och den är stor. Den fanns på agendan redan förra sommaren, men i år ska det ske. Jag vill göra saker i rätt ordning och innan jag går lös med färgsprutan vill jag se till att virket jag målar är friskt. Sedan förra målningen är det en och annan bräda som gett upp. En del kanske hade gjort det redan då, men det finns en gräns för vad färg kan åstadkomma.

Steg 1 blev att gå runt och kolla vilka brädor som behövde bytas ut och det gjordes redan förra året. Gamla lador har av någon anledning alltid olika dimensioner på virket, förmodligen för att de inte köptes på byggvaruhus utan sågades upp av timmer från den egna skogen. Själv har jag ingen skog, men jag har hittat en ”bondsåg” som sågar på gammalt vis och köpte brädor med tre olika bredder.

Steg 2 var att sprätta bort ruttna brädor från ladan. För det mesta kunde jag skära av dem och bara byta bort den nedre delen eftersom det var den som var dålig. Det blev väldigt mycket enklare och billigare än att ta hela brädorna med sex meters längd.


En noggrann och kritisk inspektör övervakade jobbet inifrån för att se att det blev ordentligt gjort.

Sedan såga till nya, måla med ett lager röd slamfärg och banka upp dem på ladan. Det här gick betydligt snabbare än jag befarat. Efter två dagar var brädorna utbytta och målade. Då hann jag ändå med en del annat, så totalt var det inte mycket mer än en arbetsdag. Jag vet inte hur det är för andra, men trots att jag försöker att inte vara tidsoptimist är det ytterst sällan något bygg-/renoveringsprojekt går snabbare än jag räknat med. Jag tror nästan att det är vanligare att det tar dubbelt så lång tid som jag trott än att jag klarar tidskalkylen. Fler sådana, tack!

Gärna redan i nästa steg som blir att skrapa bort lösa färgflagor från hela ladan med stålborste och/eller piassavakvast. Det tror jag att jag ska klara utan byggnadsställningar eller skylift. Den sidan som är mest illa åtgången, södersidan, är lyckligtvis en långsida utan gavel. Eller lyckligtvis förresten... Det skulle inte förvåna mig om de som byggde ladan för hundra år gjorde detta val helt medvetet.

fredag 19 april 2024

Dålig stämning

Ibland tror man att nyheterna är skämt. Som amerikanen som stämt Swedish Match och Philip Morris för att han blivit beroende av snus. Det är nog hans minsta problem.

I och för sig verkar stämning vara en amerikansk nationalsport. Vi har alla läst om människor som stämt McDonald's på miljoner för psykiskt lidande när de fick för få servetter eller något annat dumt som att glassen rann eller kaffet var för varmt. Att stämma stora företag verkar vara en viktig del av den amerikanska advokatkårens jobb.

Men den här snusstämningen hade jag kunnat förstå ifall året vore 1974, men år 2024 kan väl ingen vuxen människa hävda att han inte förstått att nikotin är beroendeframkallande?! Jag hatar tobaksbolagen djupt och innerligt och köper inte alls tanken att snus ska ses som ett rökavvänjningsmedel. Både snus och cigaretter är skitprodukter inga arbetare, distributörer eller butiker borde vilja ha att göra med, men jag skulle inte drömma om att skylla på dem att jag en gång i tiden började röka, det var mitt beslut.

Även om personligt ansvar är helt ute undrar jag hur en del kan leva med sig själv. Killen som nu stämmer tobaksbolagen för sitt eget beteende, berättar han det för vänner och arbetskamrater? Vad blir i så fall deras reaktion? Själv skulle jag ha svårt att hålla mig för skratt, därefter hade jag undvikit honom på samma sätt som man undviker ”kaninkokerskor” som kan få för sig att anmäla en för sexuella trakasserier ifall man håller upp en dörr åt dem. En del människor tycks inte äga skam.