måndag 12 september 2016

Köp den äldre modellen

Det finns en ny Iphone på marknaden! Konsumenterna som bildar köpsidan på denna marknad består enkelt uttryckt av tre grupper:
  1. Ja!!! Måste köpa – NU! Måste ha – NU! Och (om jag var otydlig) jag måste alltså ha den NU!
  2. Iphone 7? Nej tack, jag har redan en telefon. Jag återkommer när den gått sönder.
  3. Jaså, nu kom 7:an. Det innebär att det kommer slumpas ut en massa 6:or. Här ska fyndas!
Kanske lyser det igenom lite att jag tycker att kategori 1 är en lättledd köpboskap. Inte nog med att de sätter sig i ett dåligt förhandlingsläge, de riskerar också att springa iväg och köpa något de inte ens vill ha, om de skulle ta sig tiden att tänka efter. Det är helt okej att unna sig detta ibland, men var då väldigt tydlig åtminstone inför dig själv att du kostar på dig lyxen av att handla dyrt utan att tänka.


När det gäller mobiler är det ingen hemlighet att jag tillhör kategori 2. Jag inte bara tillhör den, jag leder den. I andra lägen är jag i andra grupper, för även om jag är en motvillig konsument händer det att jag öppnar plånboken. Och när det händer försöker jag tillhöra kategori 3, de konsumenter som tänker till och tar kloka beslut. På andras bekostnad, kan tyckas. Jaha, och?

Jag ska inte ens låtsas som som att jag vet skillnaden mellan olika Iphonemodeller. Vi tar något enklare – löparskor. Varje säsong, två gånger om året, släpper de stora skomärkena sina nya modeller. Ofta en uppgradering av en tidigare modell. Annan färg, lite annan dämpning och vikt. Om den nya är bättre är en smaksak, men att den är dyrare är en naturlag.

Min löparskopark

Nyhetens behag gör hur som helst att föregående modeller blir lite mindre attraktiva och eftersom tillverkare och detaljister inte vill lagerhålla femtio modeller i femtio olika storlekar sänker de priset på dem. Föregående sko blir ett par hundralappar billigare och förrförra modellen reas ut för en struntsumma.

Det finns en gammal myt att äldre skor blir sämre redan på lagret. Gummit sägs torka. Skitsnack! I en lufttät påse i en stöttålig skokartong kommer de hålla sig nya i många år, men bara ryktet pressar säkert också priset på gamla skor.

Själv köper jag konstant äldre skomodeller. Förutom att de kostar hälften så mycket som den senaste kan jag i lugn och ro beta av recensioner och lyssna vad kompisar tycker om sina skor. Det är bara ännu ett skäl att inte tillhöra gruppen av ovannämnda köpköpköööp-megafoner.

Det här tänkesättet kan med fördel tillämpas på annat än skor och mobiltelefoner, exempelvis cyklar, vitvaror, datorer och möbler. I många fall är det inte bara butikerna som sänker priserna, de pressas också ner av begagnatmarknaden, vilket genom principen om tillgång och efterfrågan kommer att gynna även de konsumenter som absolut vill köpa nytt i butik, med garanti.

Men okej, man får inte dra det här resonemanget för långt:

söndag 11 september 2016

Mer elgitarr i styrelserummen!

Det finns en massa olika orsaker till att köpa en aktiepost. Jag ska ärligt erkänna att en av de drivande krafterna till att jag hoppade på nyemissionen i A1M Pharma i början av sommaren var att grundaren heter Bo Åkerström och är sångare i kultbandet Torsson som jag lyssnat till på fyllan fler gånger än jag kan minnas, med hits som ”Det spelades bättre boll”, ”Blodomloppet” och ”Klippans centrum”. Det är killen längst fram till vänster:


Så här ser bandet ut 40 år senare (Bo Åkerström i mitten):


När Bo inte är rockstjärna är han forskare, och 1974 (några år innan första bilden är tagen) började han som doktorand forska kring ett protein som kallades A1M. Det var ett riktigt pissjobb. På riktigt alltså, han fick undersöka mänsklig urin.

Men eftersom Bo är en envis typ hade han 30 år senare klurat ut varför kroppen producerar detta protein och vad det är bra för. Det visade sig lindra följderna av oxidativ stress och kan användas i behandling av havandeskapsförgiftning och njurskador.

Företaget A1M Pharma bildades 2008 och aktien noterades 2013. Sedan dess har man fått igenom flera patent världen över. Precis som merparten av världens forskningsbolag tjänar de inga pengar, men det är ju inte så enkelt som att forskning är olönsamt. Rätt som det är smäller det till och miljarderna regnar, om inte bolaget dessförinnan köpts upp, vilket också brukar bli en jackpot för aktieägarna.

Jag har en kompis som ett tag bara handlade biotechaktier. Några gick åt skogen direkt. Andra tragglade på några år, men blev med tiden tämligen värdelösa. Och en liten klick smällde till och ökade med tusentals procent.

Huruvida A1M ska bli en sådan där tiodubblare vet ingen, men min magkänsla just nu är att jag inte ska ha så bråttom att göra mig av med den. Som vd uttrycker det, "en spännande höst väntar". Och den här veckan passerade aktien 2,65 kr. Nej, det är inte mitt anskaffningsvärde utan en supernördig Torsson-referens från den här låten:

lördag 10 september 2016

Skuldsanering

Först: Jag föraktar inte skuldsatta, jag fattar att livet kan gå åt skogen av en massa anledningar som inte innebär att man är en omdömeslös skithög.

Med detta sagt tänkte jag prata skuldsanering. Det funkar ju så att den som har tillräckligt hopplöst läge i sin privatekonomi kan få en betalningsplan och bli skuldfri genom att leva på existensminimum i fem år.

Det är något fint med detta. Alla människor har rätt till en andra chans. Men nog känns det för en utomstående som att många använder skuldsaneringen som en behändig livlina man alltid kan ta till. Av de Lyxfällan-deltagare som fått eller velat ha skuldsanering har åtminstone jag inte upplevt att de känt ånger eller visat ett behov av att göra rätt för sig. Visst, det är ett tv-program vars första prioritet inte är att redovisa hela sanningen utan främst ska underhålla, men så känns det.


Ytterligare bevis för den tesen är att det just nu är färre som ansöker om skuldsanering. Det beror nämligen knappast på att folk blivit bättre på att sköta sin ekonomi utan på att nya, generösare regler införs för den som söker efter 1 november i år. Regeländringen går i huvudsak ut på att man får två betalningsfria månader per år. Alltså låter folk sin privatekonomi förfalla ytterligare för att de slipper undan ännu mer av sin skuld genom att vänta med ansökan.

Skuldsanering innebär ju att fordringsägarna går miste om delar av sina krav för att på så vis ändå få in en del. Det är inte så att staten går in och täcker upp. Visst kan det vara skatteskulder och andra samhälleliga räkningar (varför det nu skulle vara bättre), men massor av stora och små företag förlorar pengar för att skuldsatta personer valt att köpa varor och tjänster de inte hade råd med. För andras pengar. Så kom inte dragandes med ”det drabbar ingen fattig”-argumentet, för exakt det händer hela tiden, alltså att människor får sin privatekonomi spolierad för att andra handlar för pengar de inte har.


Innan Kronofogden beviljar skuldsanering gör man en bedömning av framtida inkomster och om skulderna går att betala utan denna åtgärd. Vackert så, men borde man inte börja i andra änden och kolla hur skulderna uppkommit, noga förhöra sig om hur den skuldsatte tänkte i varje steg på väg mot avgrunden och väga in det i bedömningen?

Jag är less på argumentet ”jag visste inget för jag tog aldrig reda på det”. I förra veckan kunde vi läsa om en gubbe i Skåne som inte visste om att han fråntagits rätten att köra klass 1-moped eller att hans moppe var avställd. Hässleholms tingsrätt konstaterar att de ”inte kan bevisa att mannen haft uppsåt att bryta mot lagen”. Han hade nämligen inte öppnat kuverten från Transportstyrelsen eftersom han lider av ”en kraftig fobi för fönsterkuvert från myndigheter”.


Ja, vem gör inte det?! Jag skulle själv kunna ha fönsterkuvertsfobi om jag inte hade lidit av en kraftig fobofobi, alltså fobi mot fobier. Japp, även det är ett officiellt sjukdomstillstånd. Allt har en diagnos...

fredag 9 september 2016

Sålt, sålt, sålt

Den här veckan har jag skickat iväg tre aktieposter ur portföljen.


Academedia

Det började blåsa lite när Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt tog sig ton kring vinster i välfärden. Just det är jag inte så orolig över. V har sex procent riksdagsledamöter och regeringen behöver mer stöd än så för att få igenom sina budgetförslag. SD är tydliga med att de inte tänker hjälpa till med detta och det har gått alldeles för mycket prestige i frågan för att något av allianspartierna ska göra gemensam sak med regeringen, som kanske inte heller är på V:s sida. Deras utredare Ilmar Reepalu är trots allt bara en avdankad politiker som inte platsade i sossarnas ordinarie laguppställning, men som ändå måste beredas plats för lång och trogen tjänst.

Debatten riktade dock strålkastaren på sektorn och många ställer sig frågan hur mycket den egentligen kan stiga. Academedia-aktien introducerades på 40 kr i mitten av juni. Ska den verkligen gå över 70 kr redan i år? Jag tvivlar och valde därför att ta hem vinsten.


Swedencare

Swedencare säljer djurhälsoprodukter, t ex plackreducerande algpulver för hund och katt. Jag är tveksam till produkterna (eftersom mina hund- och kattägande vänner är det), men branschen är het. Dessutom har Swedencare köpt upp sina konkurrenter vilket gett dem fina marginaler.

Invändningen liknar den för Academedia. Sedan introduktionen för mindre än tre månader sedan har aktien stigit drygt 100 procent. Det kan förvisso finnas uppsida, men att det finns en nedsida behöver man inte vara veterinär för att begripa. Värderingen börjar helt enkelt bli lite galen.

Opus

Hade jag varit tvungen att behålla en av dessa tre aktier hade det blivit Opus, besiktningsföretaget med många järn i elden i många länder. Jag tror inte, som en del andra, att Opus är en uppköpskandidat, men de tjänar bra med pengar och de positiva nyheterna duggar tätt. När rapporten kom i slutet av augusti var jag glad att jag inte fallit till föga och sålt för billigt utan fick hänga med på en uppgång till.

Men nu tror jag att risken för nedgång har ökat betänkligt, särskilt om det skulle storma på börsen i stort. Innan sommaren var den under 4 kr, nu står den i 7,45 kr. Min post började bli lite för stor del av portföljen och istället för att fega genom att sälja av en del bestämde jag mig för att skicka iväg allihop. Kommer vi ner en krona kan jag absolut tänka mig att kliva in igen (blir i så fall tredje vändan i aktien). Går den upp får jag intala mig själv att jag ändå gjorde en bra affär med flera missade fallgropar längs vägen.


Jag vågar nästan inte kolla hur stor del av portföljen som är likvid nu, men troligen över 50 procent. Min höga andel oinvesterat kapital börjar på riktigt kännas jobbig. Jag har några aktier jag tittar på, men funderar också på fler säljpapper och mer råvaror. Eller trisslotter...

torsdag 8 september 2016

”Du som är ledig jämt...”

Jag jobbade natt några år. Fördelar: OB-tillägg och slapp se chefen. Nackdelar: Dygnsrytmen gick från skakig till helt galen, värre för varje år.

Och så en grej till. Hela samhället, inklusive släkt och vänner, vägrade att sätta sig in i min verklighet. Vänner kunde ringa mig halv elva på förmiddagen och fråga vad jag gjorde, samt be mig att göra en massa grejer åt dem ”för du är ju ändå ledig på dagarna”. Mm, och själva var de lediga hela nätterna, men jag knackade ändå inte på hos dem på väg hem från jobbet vid fyratiden för att höra om de skulle med och kolla på soluppgången!


Samhället valde att diskriminera mig på en rad olika sätt. Eftersom jag jobbade långa pass fick jag mycket högre karensbelopp eftersom en karensdag räknades som en arbetsdag, oavsett om den var två eller tolv timmar. När jag sedan blev arbetslös baserades a-kasseersättningen på min deltidslön, men jag var ändå tvungen att stå till arbetsmarknadens förfogande lika mycket som andra.


25 år senare är jag företagare. Vännerna säger nu saker som: ”Du som alltid har semester...” Va? Att vara företagare innebär inte att aldrig jobba, det innebär att man aldrig är helt ledig. Hela januari sitter jag med obetalt boksluts- och deklarationsarbete och närhelst en potentiell kund hör av sig släpper jag vad jag har i händerna, beredd att göra en akut sextontimmarsdag (nästan alla jobb är akuta i kundens värld).

Samhället då, som pratar om att vi måste vara flexibla på arbetsmarknaden. Hur har de anpassat sig till min nya verklighet? Det korta svaret är: inte alls. Som företagare är man i stort sett rättslös. Sociala skyddsnät – glöm det! Företagshälsovård... Mm, ring upp Sophiahemmet och fråga hur intresserade de är att skriva avtal med en enmansföretagare. Jag har gjort det. Samma korta svar igen: inte alls.


Banklån, privat hyresrätt eller ett enkelt bensinkort – kan du inte berätta vad du kommer tjäna nästa år hamnar du längst ner i näringskedjan även om du inte misskött en räkning i hela ditt liv. Och jag kan inte säga vad jag kommer tjäna nästa månad. Jag har inga löpande kontrakt eller uppsägningstider. I morgon kan alla mina uppdragsgivare säga att de inte längre är i behov av mina tjänster.

Jag stickar inga offerkoftor här. Jag har själv valt att inte vara anställd, och det är ett av få beslut jag aldrig ångrat. Men när samhället gått från allt färre tillsvidareanställningar av 9-till-5-karaktär vore det lite smidigt om politiker, lagstiftning, arbetsmarknadens parter och myndigheter hängde med på tåget och insåg att vi är många som hamnar utanför deras norm.

Vart fjärde år tävlar de politiska partierna om småföretagarnas gunst. Alla gillar oss, men ingen är beredd att anpassa samhällssystemen en millimeter för att passa oss. Den där flexibla arbetsmarknaden det talas så mycket om, när ska flexibiliteten gälla någon annan än mig?!

onsdag 7 september 2016

När bra nyheter blir dåliga

För en timme sedan beslutade Riksbanken som väntat att lämna reporäntan oförändrad. Men är sänkningar bra och höjningar dåliga? Eller är det egentligen tvärtom?

Styrräntor sänks för att öka konsumtionen. När Riksbanken sänker reporäntan försvagas svenska kronan vilket stimulerar svensk export. Där är vi nu med en reporänta på -0,5 % efter fem års sänkningar. Utvecklingen ser likadan ut i övriga världen där FED, ECB, Bank of England och andra också sänkt sig till runt nollan.


Nu händer det intressanta. I takt med att världens ekonomier stabiliseras minskar behovet av stimulansåtgärder och det blir istället dags att höja tillbaka räntorna till någonting mer normalt (vad tusan som är normalt numera). Det är i det skedet dåliga nyheter kan bli bra och tvärtom.

För marknaden vill ju ha den lustgas (okej, liknelsen är inte klockren) som räntesänkningarna innebär och således vill den slippa höjningar. Därför kan den tolka varje nyhet på två sätt. Vi säger att en sysselsättningssiffra blir betydligt högre än förståsigpåarna förväntat sig. Då kan man tänka:
  1. Vad bra! Det är snurr på ekonomin, vilket kommer gynna börsen. Bäst att handla medan det är så billigt.
  2. Skit också, med så hög sysselsättning kommer Janet Yellen snart lägga i handbromsen genom att höja FED-räntan och sedan är det bara en tidsfråga innan Riksbankens egen Farbror Melker gör detsamma.

För att krångla till det ytterligare höjs och sänks räntor inte bara för att världens riksbankschefer ska ha något att göra. De vill ju uppnå diverse effekter av åtgärderna. Om dessa effekter uteblir eller slår fel måste de kanske ladda om. Alltså kan det bli större effekt av att Ingves snackar om att höja räntan än när han faktiskt gör det. Därför kan han antyda att han ska höja i förhoppningen om att slippa göra det. 1992 höjdes Riksbankens marginalränta till 500 procent, det var ett sätt att berätta att man menade allvar. Gick ändå sådär...

Så det vi har framför oss nu är en tid då dåliga nyheter kan tolkas positivt, bra nyheter negativt, rykten kan tas mer på allvar än fakta och ingen vet vart vi är på väg. Och om jag inte lyckades tappa unga läsare när jag började yra om marginalränta (ett begrepp som försvann för över tjugo år sedan) ska jag nog lyckas med denna sammanfattning från en tv-serie som försvann ännu tidigare:

tisdag 6 september 2016

Det där med snålmånad

September är tydligen sedan gammalt en månad när många försöker leva sparsamt i något som på nätet kallas ”snålmånad”. Jag har sett åtminstone fem ekonomibloggar välkomna detta.

Och kanske är det bra. I alla fall om det leder till att fler människor upptäcker att det inte är en naturlag att exakt 100 procent av lönen ska gå åt varje månad, märker att det finns fler sparmöjligheter än de tidigare visste och att en del minskade utgifter inte ens skulle leda till försakelse.


Men … Jag har svårt att inte göra kopplingen till kvällstidningarnas bantnings- och motionstips. Precis som att man kanske inte tagit så väl hand om sin plånbok under sommaren gäller detsamma ofta för kroppen, och detta vill löpsedlarna råda bot på.

Felet med metoderna är att de aldrig går till botten med problemen på ett positivt sätt. Istället för att hitta en hållbar livsstil med bra balans mellan mat och motion ska man hitta en ”quick fix” vars största fördel är att den strax är över. Gäller det motion framhålls hur lite man behöver träna, inte hur kul det ska bli. Gäller det mat (för lustigt nog är det aldrig både motion och mat, alltid bara det ena) ska man chocka kroppen med en extremt ensidig diet där det är målfoto på om kroppen eller hjärnan först skriker stopp. "Bara fyra veckor" är inte så "bara" om varje sekund känns som ett helvete.


Förstår ni vart jag vill komma? De flesta som använder dessa kost- och motionsmetoder kommer att misslyckas, några lyckas, men ingen kommer att se tillbaka på dem som kul eller långsiktigt hållbara.

Jag är rädd att ”snålmånad” leder till är att människor 1 oktober känner att ”usch, vad jobbigt det där var, men nu är det över och vi kan äntligen återgå till det (bättre) liv vi hade innan”. Förmedla den känslan till era barn så kommer även de känna att slösa är kul, spara är trist.


Men som sagt, hatten av för den som kan göra snålmånaden till något bra och roligt, eller i alla fall inte tråkigt. Själv fortsätter jag att leva ett lustfyllt snålliv istället.