fredag 18 maj 2018

Av alla idiotiska affärsidéer...

Jag fick ett tips i kommentarsfältet jag bara inte kan släppa. Företaget Beambox är ett dotterbolag till fastighetsbolaget Castellum vars motto är:
Vi tar hand om dina saker så att du slipper.

De hämtar, fotograferar och förvarar. Fotografibiten skiljer dem från Shurgard, City Self-Storage och andra, för det gör att man kan be att få tillbaka saker man magasinerat och sedan kommer på att man inte kan vara utan. Fast hur stor är den risken? Det fanns ju en anledning att man ville ha bort bråten från början, och om mina saker är så pass oviktiga för mig att jag vill slippa ha dem nu, kommer jag vilja ha dem senare? Min gissning är nej.

Jag kan fatta att privatpersoner behöver magasinera sina tillhörigheter under en begränsad tid, t ex mellan boenden. Men nog känns det som att den främsta anledningen att packa grejer i kartonger är att man inte behöver dem, inte nu, inte sedan, inte någonsin. Det är bara ett sätt att skjuta upp det oundvikliga – att ställa sig frågan om saken tillför något i ens liv. Det är svårare att göra sig av med avlidna släktingars fotoalbum än gamla möbler, men ingen blir glad av ett förråd fullt med skit.


Det spelar ingen roll om det var ett bra köp när det begav sig, om en sak var väldigt användbar för tio år sedan eller om den aldrig använts. Behövs den inte nu eller framöver har den inget värde för dig nu. Sälj den! Eller – om det inte går – ge bort den. Om inte heller det är möjligt – kasta skiten! För saker som inte ens går att skänka bort är verkligen skit.

Vad du än gör, ring inte Beambox. Förutom att deras tjänst borde vara poänglös är den dessutom dyr. En flyttkartong kostar 49 kr/månad att förvara, större grejer som cyklar och resväskor kostar 69 kr/månad. Hur lång tid tar det innan det hade lönat sig att kasta grejerna och köpa nytt den dag du saknar något? Eller, ännu hellre, låtit bli att köpa dem.

Det finns en gräns när sakerna du äger börjar äga dig. Det läskiga är att man inte vet var den gränsen går. En dag har man bara för många saker, så håll efter hela tiden. Men en sak är säker, när man behöver hyra in sig hos Beambox är alla gränser för rimlig konsumtion sprängda sedan länge. Lyssna på George Carlin, han visste det här för över 30 år sedan:

torsdag 17 maj 2018

En halv miljard skattekronor

Regeringen satsar 500 miljoner på artificiell intelligens. En elak människa skulle kanske säga att det faller sig naturligt eftersom den inte har någon egen intelligens att satsa på, men jag är såklart alldeles för snäll för det. Jag skulle inte ens kalla digitaliseringsminister Eriksson för Peter med röda näsan.


Men jag jublar inte för det. Varje gång politikerna ska försöka hjälpa näringslivet på traven med något "modernt" går det åt helvete. En garant för det är att blanda in "innovationsmyndigheten" Vinnova. De brukar finnas med i bakgrunden när staten ska försöka odla vindruvor i Norrland eller liknande idiotprojekt. Har de någonsin lyckats med något under sina sjutton år? Jag tror verkligen inte det. De har i princip gjort sig kända för totalt misslyckade "investeringar" (inte sällan med politiska förtecken) och vidlyftig representation.

I andra sammanhang brukar regeringen få skit när de ska lägga sig i näringslivets angelägenheter. Ministerstyre brukar det kallas, och det med rätta. Men nu startar man alltså ett forskningscenter där Vinnova ska pumpa in 50 miljoner om året i tio år. Det är priset för att regeringen ska få känna sig som en del av utvecklingen.


Astra Zeneca och Volvo Cars är två "tunga spelare" som är med i satsningen. Vad gör det för dem, vad gör det för deras konkurrenter? För att garantera katastrof ska kåken ligga i Göteborg, korruptionens högborg.

Jag hoppas att jag har fel. Jag hoppas att Sverige blir den ledande aktör inom AI som Peter Eriksson påstår, men historien talar emot sådana här satsningar. Låt näringslivet vara näringsliv och låt politiker ägna sig åt politik. Var man på sin plats, det behöver man inte kolla på Let's Dance för att fatta. Det är bara kolla på valfritt Vinnovaprojekt.

onsdag 16 maj 2018

Sälja sig själv

Jag gillar generellt att förhandla, men att sälja in sig själv tycker jag är svårare än att sälja en gammal bil. Som företagare utan anställda (och anställningar) utsätts jag inte för anställningsintervjuer, men det händer att jag hamnar i möten där jag ska sälja in mina tjänster till en uppdragsgivare.


Nyckeln för mig är förberedelser. Jag har varit företagare sedan millennieskiftet, så jag börjar ana på ett ungefär vad ”motparten” kommer fråga och säga, och vad i min CV jag ska trycka på. Men det börjar med att jag tar reda på allt jag jag kan om företaget och dess medarbetare.

När jag vet vad de vill ha ut av mötet kommer jag också veta på ett ungefär vilka frågor de kommer ställa och vilka svar de vill ha. Därmed inte sagt att jag bör säga exakt det och eventuellt ljuga. Jag vill inte ha varje uppdrag till varje pris. Jag är tydlig med vad jag vill och vad jag kan, men det skadar inte att veta var man har sin motspelare.


Det gäller egentligen alla möten och förhandlingar. Det skadar aldrig att försöka sätta sig in i andra människors vilja och behov. Sedan kan man ju fråga sig om andra vill samarbeta med någon som ser tillvaron som ett strategispel där det gäller att förutse nästa drag. Men varför inte? Jag försöker vara så transparent som möjligt. Man får helt enkelt vara bra blind och döv för att inte förstå när jag är nöjd respektive missnöjd, och varför. Jag är en okomplicerad kille på det viset.

tisdag 15 maj 2018

Inga svenska sedlar

I höst ska sedeltryckeriet på Tumba pappersbruk avvecklas och produktionen flyttas till Malta. Alla möjliga har ondgjort sig över detta sedan nyheten kom ut i slutet på förra veckan.


Jag förstår problemet för de 170 anställda som drabbas, men vad gör det oss andra? Sedlarna blir liksom inte mindre svenska eller mindre värda för att de trycks i ett annat land. Jag får en känsla av att kritikerna tror att sedlarna till slut kommer att ha Maltas president på framsidan. Det är ingen risk. Däremot kan de få ett €-tecken på sig vad det lider och det vore tråkigt, men har ingenting med tryckerier att göra.

Tycker man att det är upprörande att tryckeriet inte är svenskt borde man ha ”rasat” 2002 då Riksbanken sålde verksamheten till ett amerikanskt företag. Att detta flyttar för att spara pengar är väl inget att hetsa upp sig över?

Slappna av, det gällde hundringarna!

Volvo är kinesisk, Nordea finskt och sedlarna blir maltesiska. Ja, vad trodde folk att globalism betydde – att allt ska bli billigare, men att allt svenskt bevaras med hjälp av någon magisk kraft? Jag kan också sörja svenska fenomen, men om sedlarna i min plånbok tryckts i Sverige, av svensk pappersmassa, spelar ingen roll för mig, bara de är många och värdefulla.

måndag 14 maj 2018

Investmentbolag

Jag har inte ägt aktier i investmentbolag på flera år. Istället har jag fondandelar i Spiltan Aktiefond Investmentbolag. Är nöjd med den investeringen, även om det gått lite trögt på sistone.

Men jag tänkte att det kunde vara läge att kika lite på aktier i investmentbolag. Kanske köper jag inget just nu, men jag vill veta vad jag ska bevaka. Så här kommer en genomgång från A till Ö.

Nej!! Jag snackar om alfabetet alltså!

Bure

Investerar i medicinteknik och annat jag inte kan någonting om. Men okej, det är väl ett skäl så gott som något att låta andra sköta investeringarna åt en.

P/E 7,8. Direktavkastning 2,1 %.

Creades

Jag har den största respekt för Sven Hagströmer som investerare, av en rad olika skäl. Jag vet inte om jag gillar hans strategi att alltid försöka dela ut så mycket som möjligt. Anlitar jag honom för att investera vill jag att han gör det, inte lämnar tillbaka pengarna. Creades är hur som helst Hagströmers ”lekstuga” sedan splittringen med Qviberg. Investerar även i onoterat, bl a i Apotea som jag hyllat och hyllar. Aktien tappade nyligen 20 procent av sitt värde. Kanske är det dags att kliva in nu?

P/E 6,6. Direktavkastning 5,0 %.

Industrivärden

Fredrik Lundberg är en annan fiffig kille. Investerar i riktigt stora industribolag som Sandvik, SCA och Volvo. Aktien har stigit 11 procent om året det senaste decenniet, alltså lite mer än börsen i stort.

P/E 13,3. Direktavkastning 2,7 %.


Investor

Wallenberg, familjen vars plan är att verka utan att synas har inte lyckats undkomma att de är starkt förknippade med Investor. Ungefär samma investeringsprofil som Industrivärden, stora, tråkiga industriaktier. Men självklart SEB istället för SHB.

P/E 15,8. Direktavkastning 3,1 %.

Kinnevik

Då går vi över till familjen Stenbeck. Investerar fortfarande i många av Jan Stenbecks gamla bolag, Tele2, MTG, Millicom... Zalando är ju poppis nuförtiden, även om jag inte riktigt fattar varför. Kinnevik-aktien har gått väldigt bra de senaste två åren då de stigit mer än 50 procent.

P/E 5,5. Direktavkastning 2,6 %.


Latour

Stora innehav i stora bolag, som Securitas och Assa, men också i Alimak och Tomra, som jag undrar om de har så mycket mer att ge i närtid. Jag köper ju som bekant inte aktier för att ha i byrålådan i hundra år, så den här känns tveksam även om den backat en del.

P/E 21,6. Direktavkastning 2,4 %.

Lundbergs

Då var det dags för Lundberg igen. Samma gubbe, samma investeringar, så varför köpa både Industrivärden och Lundbergs? Som jag ser det kan man nöja sig med den här, som ändå har ett jätteinnehav i Industrivärden. Om man nu ska ha någon av dem.

P/E 11,2. Direktavkastning 1,0 %.

Ratos

Jag nickar "Bittermicke" på Twitter, men i jämförelse med aktieägarna i Ratos är jag en positiv kille. Aktien har nästan tappat halva sitt värde på tre år, så jag förstår dem. Företagets investeringar kan jag dela upp i två grupper - bolag jag inte tror på, och bolag jag aldrig hört talas om. Men utdelningen är ju fin, och kanske kommer någon förbarma sig och köpa upp hela bolaget.

P/E 49,9. Direktavkastning 6,9 %.

Svolder B

Vill man ha en spridning i noterade småbolag och en aktie som i stort sett inte rör sig är Svolder en möjlighet. Annars inte.

P/E 12,3. Direktavkastning 1,6 %.

Öresund

Mats Qviberg, den gamle tidningsmogulen, har precis gjort en förlikning med HQ:s konkursbo, så kanske kan han fokusera på investeringarna nu. Historiskt har Qviberg varit fantastiskt duktig på att nosa upp bra affärer, men det senaste året verkar han mest ha hängt med jurister. Och så var det det köpet av Metro då, som inte blev helt lyckat. Jag tror jag ligger lite lågt här.

P/E 3338,6 (inte illa, eller...). Direktavkastning 3,6 %.

Om allt annat skiter sig...

Så, har jag missat något bolag? Vilken är din favorit bland svenska investmentbolag och varför? Ska man ens hålla på med investmentbolag eller är det då bättre att hålla sig till fonder?

Vore jag tvingad att köpa en av de här aktierna idag skulle det nog bli Creades eller Investor, vilket lustigt nog är de investmentaktier jag haft tidigare, så jag är lika utvecklingsfientlig som vanligt.

söndag 13 maj 2018

Vart tog stekarna vägen?

Stekarna har förärats en Wikipediasida, men idag är det väl i princip enda livstecknet. Så låt oss friska upp minnet. Bildkvaliteten här är riktigt usel, men den är så pass informativ att vi får ha överseende.


Vart har de tagit vägen? Inte ens runt Stureplan har jag sett stekare på tio år. Det kan i och för sig bero på att jag inte hänger där (det gjorde jag inte för tio år sedan heller, även om det hände), men de verkar faktiskt ha försvunnit. Har de slutat att festa och skaffat jobb, eller har de flyttat till nätet och landat i någon patetisk Facebookgrupp där de kan steka virtuellt?


När jag var ung fanns inga stekare. Vi kallade dem kort och gott för råtöntar. Men seriöst, har dessa människor ingen spegel? Jag är kanske fel person att snacka utseende, men på den tiden jag hade hår var enda sättet att få det så där att låta bli att tvätta det. Men okej, det går säkert att kleta i något klägg man köper till överpris. Det spelar ju ingen roll när pappa betalar :-).

Kanske är det där snabelskon klämmer, att papporna har slutat att betala. Eller också letar jag för dåligt. Finns det stekare – berätta var! I väntan på det får vi återanvända de gamla stekarna. God överklassmorgon på er!

lördag 12 maj 2018

Löfven inte miljonär?

När jag häromdagen skrev om politikerlöner hade jag inte tänkt att det skulle bli en följetong, men jag blev uppmärksammad på att statsministern i ett barnprogram sagt: ”Jag är inte miljonär. Det är jag inte, men jag har det bättre än vad många andra har.

En ful fisk. Och så någon slags amöba.

Det var ju anmärkningsvärt att en person som dragit in en miljon om året i flera decennier inte skulle ha lyckats behålla en enda. Det var fler som reagerade på detta, och nu har det blivit en grej i media. SVT får ingen ordning på det, delvis för att Löfvens statssekreterare vägrar svara på frågan om chefen är miljonär med motiveringen: ”Vi har lämnat de uppgifter ni efterfrågat.” Oklart om de pratade tvärtomspråket på jobbet eller om hon var en aning trög, för det var ju precis det de inte hade gjort.

Så jag får väl reda ut detta också. Självklart är Löfven miljonär! Bara hans sommarstuga är med all säkerhet värd två miljoner (lån på 1,05 Mkr). Taxeringsvärdet är visserligen bara 1,4 Mkr, men de senaste åren har det renoverats av en byggfirma (lustigt nog en som saknade kollektivavtal), avloppet har byggts om och carporten förvandlats till ett extra boningshus. Löfven har dessutom fonder för minst en halv miljon.

"Så här lite har jag... Det vill jag vara tydlig med."

Så här tror jag: Löfven fattar inte att en miljon inte längre är en förmögenhet och att det inte skulle sticka väljarna i ögonen att han har en sådan (miljon alltså, inte förmögenhet). Tvärtom verkar det så misstänkt att det blev en nyhet bara av det, när allt kamrat Stefan ville var att glida undan lite obemärkt (the story of his life).

Vad är då mest anmärkningsvärt? Att han trots miljonlönen verkar ha rätt lite pengar, så lite att han t ex fortfarande har ett lån på sommarstugan? Eller att han har så dålig koll på verkligheten när han försöker lägga örat mot rälsen att han tror att han bör mörka att han är miljonär? Eller att han tror att han ska komma undan med det? Jag vet inte, det är ganska märkligt alltihop.