Säg nej

Inför Euroomröstningen ombads Jens Spendrup att ge sitt bästa argument för att Sverige skulle byta valuta och ge upp kronan. Han tänkte efter en stund och sa så:

”Det är roligare att säga ja.”

Hur kan det ens vara ett argument? Men titta på vilken reklamfilm som helst och du kommer upptäcka att marknadsföring ofta spelar på nojan att gå miste om något. FOMO, som det heter på börsen, ”fear of missing out”. Bara hoppa på tåget, för inte kan du väl säga nej till den här grejen, bilen, tjejen, stilen...?

Jo, det går faktiskt alldeles utmärkt. Jag börjar mer och mer luta åt att nyckeln till ett gott liv är att våga säga nej, både till försäljare som vill ha ens pengar och till uppdragsgivare och andra som vill ha ens tid. Jag vet att hela konsumtionskulturen är inriktad på att tacka ja till allt möjligt.

”Tänk vad du kommer ångra allt du inte gjorde när du ligger på din dödsbädd.”

Men tänk då också på att varje gång du tackar ja till något tackar du nej till något annat. Genom varje köp blir du av med pengar du hade kunnat lägga på något annat, och varje evenemang du följer med på tar tid från något annat.

Särskilt den här tiden på året undrar jag över alla människor som gör allt de kan för att slippa vara hemma och lediga för att istället åka jorden runt och ösa ut pengar. Vantrivs man med sitt liv bör man inte göra sig av med de medel man har för att ändra på det. Eller som en ung, skäggig rockpoet skrev för ett par decennier sedan:

”För var dörr som öppnas
är det fjorton som stängs,
och under marken står människor
som burhöns och trängs,
på väg emot undergång –
redan för sen –
men snart ska just deras namn
huggas i sten.”

Japp, jag värjde mig för Svenssonliv redan på den tiden.

Bromsa sparandet?

Rätt ofta rekommenderas pensionssparare att sänka risken i sitt sparande vid 55 eller så, senast här:

”Håll hög riskprofil tills du blir runt 55 år. Trappa sedan ned risken med hjälp av ökat räntesparande.”

Några som gått i pension. Och en som borde.

Jag pensionssparar inte. Jag sparar för livet i största allmänhet och det skulle aldrig falla mig in att låsa in mitt sparande i ett öronmärkt pensionssparande. Men eftersom förståsigpåare i stort sett verkar utgå ifrån att pension är det enda man kan spara till och ger det här rådet i alla lägen tänkte jag ändå vädra mina åsikter.

Pensionsåldern är runt 67 nu, men de flesta av oss vet ju inte vad siffran är när vi själva kommer dit. Från 55-årsdagen är det kanske 30 år kvar av livet. På trettio år hinner pengar med en vettig avkastning tiodubblas på börsen, så jag ser inte vitsen med att sätta dem på ett bankkonto med låg ränta i flera decennier, även om det inte är smart att bara handla med högriskaktier och derivat med hävstång när löneavierna slutar att komma.

Här kommer en historia jag berättat förr, men den tål att upprepas. När min farmor var runt 80 gick hennes elvisp sönder och hon tänkte inte köpa någon ny med motiveringen: ”Jag ska ändå snart dö.” Hon blev 102! Slutsats: Det är inte fel att planera för att dö, men det är ännu viktigare att planera för att leva.

Ni stjäl min tid

Jag satt en gång i en ledningsgrupp som möttes en gång i veckan vare sig det behövdes eller inte. Vanligtvis gjorde det inte det. Eller rättare sagt, det hade kunnat vara väl spenderad tid om alla engagerat sig, men varje vecka var det samma visa. Den arbetsledare som skulle titta över sitt underhållsbehov hade inte gjort det, och den som skulle ha en semesterlista klar hade inte det eftersom personalen på avdelningen inte hade lämnat in sina önskemål i tid. Så punkt efter punkt sköts fram, bordlades och återupptogs. Och ältades, ältades, ältades.

Om alla hade gjort vad de skulle och förberett sig inför mötet hade det tagit en halvtimme istället för två timmar, och det hade lett till resultat istället för missad arbetstid.

Nu var detta en sällan skådad dysfunktionell arbetsplats, av en rad olika orsaker. Men knappast unik. Jag tycker att det här drabbar mig hela tiden. Inte bara att folk inte håller tiden för möten och deadlines, vilket är illa nog. Utan också att de inte är klara när de sagt att de ska, och inte heller hör av sig och berättar det. Så då har man ett möte för att ”stämma av” absolut ingenting.

Det behöver inte ens vara människor man känner. Även främlingar kan stjäla min tid och uppmärksamhet. Ta bara internetforumtrådar. Det är ofta en bra kunskapskälla. Men ingen tråd längre än femton inlägg är förskonade från kommentarer av typen:

”Nu har inte jag orkat läsa igenom hela tråden, men är det någon som tagit upp...?”

Ja! Tio stycken har tagit upp exakt det, för de har inte heller orkat läsa igenom det de ska kommentera, vilket i sin tur lett till att tråden blivit ännu längre, vilket gör att ännu fler inte orkar läsa innan de skriver.

Tänk om världen bestått av frågor och svar, och de som har varken eller klivit åt sidan och väntat på sin tur, alternativt skaffat frågor/svar. På en direkt fråga tycker jag att ”Jag vet inte” är en underskattad fras, mycket bättre än att låta käften gå för att täcka över detta faktum. Förutom att det nästan aldrig lyckas är det tidsödande och irriterande.

Sveriges onödigaste glashus

I min barndom var Stockholms busskurer tillverkade i grå, korrugerad plåt. De var inte snygga, men robusta och de höll regn, snö och blåst borta.

Redan när SL började göra vindskydd i glas förstod jag att det skulle bli dyrt. Att inte ansvariga myndighetspersoner och politiker drog samma slutsats är en gåta för mig än idag. Och inte blev det bättre av att övriga Sverige trots det hakade på. Häromveckan kunde vi läsa att 30-35 kurer vandaliserades utanför Göteborg på en enda natt. Säg fem rutor á 1200 kr multiplicerat med 30 kurer och vi har en kostnad på ett par hundratusen på ett bräde i lilla Kållered.

Det här är ju en vansinnigt onödig utgift. Bäst vore såklart om unga ligister gav sjutton i att vandalisera, men det kommer ju inte att hända. Jag har också pangat rutor på ödehus, klottrat och släckt gatlyktor i min ungdom. Barn är idioter.

Mitt förslag är att vi återinför plåtkurerna. Eller byt till trä! En hembygdsförening i Knivsta erbjöd sig i våras att ersätta en sönderplogad kur med en timrad, men Trafikverket och Upplands lokaltrafik tackade nej för att de ville slippa underhålla timmerkuren. Men glas går bra, här är en av UL:s kurer som är nästan helt underhållsfri. I teorin.

Egen havremjölk

Det finns massor av alternativa, veganska mjölkvarianter i butikerna, baserade på havre, soja, ris eller mandel. Gemensamt för samtliga är att de är väldigt mycket dyrare än vanlig mjölk.

Havre är nog billigast, men själv fick jag ändå punga ut med 15,50 kr för en liter havremjölk, alltså nästan dubbelt så mycket som för komjölk, som jag dessutom sällan köper till ordinarie pris utan köper på mig och fryser in när de har rea. Kommentatorn Ingrid berättade om en ännu billigare lösning:

”Jag har slutat köpa mjölk. Gör min egen av havregryn som mixas med vatten, smaksätts med dadel och så tillsätts lite olja. Billigt och bra, slipper bära mjölkpaket och jag har alltid mjölk hemma. Finns flera recept på nätet, går väldigt snabbt att göra. En bra idé är att investera i en nötmjölkspress så att man slipper hålla på med sildukar.”

Jag utgick ifrån Ingrids recept, men skippade dadlarna:

havregryn, 2 dl

vatten, 1 liter

olja, 2 msk

salt

Mixa havregrynen.

Tillsätt vatten, olja och salt. Blanda noggrant och sila bort ”bottensatsen” som går att använda till gröt, bröd, pannkaka eller vad som helst med mjöl i.

Köpehavremjölk vs egenmixad.

Färgen är likvärdig, det är inte priset – 15,50 kr mot c:a 2 kr. Då återstår smaken. Jag föredrar nog köpemjölken. Inte så att den är värd åtta gånger mer, men bättre. Kanske borde jag dra ner på vattnet, så att min blir lite starkare. Jag är inte sugen på Ingrids smaksättare dadlar, finns det andra förslag?

Skuld privat och på firman

John Skogman tog upp ett intressant ämne i Börspodden, avsnitt 250. Ungefär så här:

Många varnar för att köpa in sig i företag med hög skuldsättning, med nettoskuld högre än EBIT (rörelseresultat) gånger fyra. Om man översätter det till privatpersoner innebär det att den som kan sparar 5000 kr i månaden, eller 60000 kr om året, är högt skuldsatt med en skuld på över 240000 kr.

Johns slutsats var att eftersom väldigt många människor har betydligt högre skulder än så kan man lugnt fortsätta att köpa aktier i Hexpol, Nibe, Hexagon och andra bolag som presterat bra trots hög skuldsättning.

Jag har ett par invändningar. Den första är att ett företag inte är en privatperson. Därför finns det många jämförelser dem emellan som inte funkar. Men min stora protest bottnar i att ett beteende kan vara helt fel trots att det är utbrett. Många människor röker, kollar på Melodifestivalen och gillar fotboll. En icke obetydligt del av svenska folk gör allt det där, men det är ändå förkastligt.

Multinationella storföretag är som sagt inte privatpersoner. Hexagon har ett börsvärde på nästan tvåhundra miljarder, en omsättning på tretton miljarder och åttatusen anställda. Detta gör verksamheten stabilare än låt oss säga Robert Lind i Kramfors. Så om Hexagon har en nettoskuld på fyra gånger EBIT gör det mig inte särskilt bekymrad.

Robert däremot, han kan bli sjuk, få en depression, bli uppsagd, råka ut för en trafikolycka eller något annat som gör att intäktssidan försämras radikalt och utan förvarning. Så när John Skogman indirekt säger att en skuldsättning på fyra gånger årsvinsten för privatpersoner är låg och inget att oroa sig för säger jag tvärtom. Ingen, inklusive Robert, vet vad som kan hända under dessa fyra år.

”Jag köpte repen på Lidl!”

Ska han kunna köpa en bil och ett radhus kommer han med största sannolikhet behöva skuldsätta sig betydligt värre än så, men då är vi där igen. Bara för att andra är beredda att ta ett redigt banklån för att finansiera 85 procent av sin bostad måste Robert också göra det för att bli konkurrenskraftig. Det betyder inte att det är vettigt.

Politisk betting

Jag har aldrig satsat pengar på valresultat, men hade rätt både ifråga om Trump och Brexit, så kanske borde jag det. Särskilt Trump ångrar jag. Jag funderade länge på att först spela på att Trump skulle vinna det republikanska primärvalet, ett val som i mitt tycke kändes ganska säkert. Sedan hade jag kunnat satsa vinsten på att Trump skulle slå Clinton och i sämsta fall behålla pengarna jag gick in med, och i bästa fall (och som det blev) vinna ganska stort. Lite beroende på när och var jag spelat hade jag kunnat få 6-10 gånger pengarna.

"Pålitliga" Huffington Post dagen innan valet!

Men man ska aldrig gråta över spilld mjölk. Funderar däremot på svenska riksdagsvalet nu. Det går att satsa på allt möjligt. Vem som ska bli statsminister, vilka partier som kommer ingå i regeringen eller vilket parti som ska bli störst har alla minst tre möjliga utgångar och därför går de bort. Om ett parti kommer över en viss procent är lite lättare, och särskilt sugen är jag på:

• Kommer miljöpartiet klara fyraprocentsspärren?
• Kommer kristdemokraterna klara fyraprocentsspärren?

När jag var liten fanns fem partier uppdelade i två ”lag”: S+VPK och M+FP+C. Nu har vi åtta riksdagspartier och Alternativ för Sverige och Medborgerlig Samling som trycker på utifrån. Gränsen är fortfarande fyra procent och alla kan inte klara den varje gång. Så här ser oddsen ut.

Unibet

Miljöpartiet åker ut, 2.40

Kristdemokraterna åker ut, 1.72

Betsson

Miljöpartiet åker ut, 2.30

Kristdemokraterna åker ut, 2.00

Bethard

Miljöpartiet åker ut, 2.50

Kristdemokraterna åker ut, 2.00

Paf

Miljöpartiet åker ut, 2.40

Kristdemokraterna åker ut, 1.72

Alltså är Bethard bäst för bägge (när jag kollade i söndags), eller Betsson i KD-fallet. Spontant tycker jag Miljöpartiets frånfälle ger bäst avkastning. De har visserligen högre siffror i opinionsundersökningarna. Så här ser en sammanvägning av sju opinionsinstitut i maj ut, enligt sajten Val.Digital:

Men då ska vi komma ihåg att Miljöpartiet nästan alltid värderas högre i opinionsundersökningarna än i valen. För fyra år sedan, sommaren innan förra valet, trodde MP:s företrädare med visst stöd av opinionsmätningarna att de skulle kunna bli det tredje största partiet, i kamp med SD som tvärtom brukar underskattas i mätningarna. Det kan vi se i statistik från samma sajt:

Tabellen visar alltså avvikelser mellan opinionsinstitutens mätningar och det faktiska valresultatet. KD överskattas visserligen också genomgående, men där hamnar avvikelserna under en procentenhet medan MP överskattas ända upp till 3,6 procent av Sifo som sticker ut som det sämsta bolaget att bedöma.

Även om MP låg efter SD i varenda undersökning inför valet var de ibland inom felmarginalen. I slutändan blev de bara hälften så stora och hade mycket väl kunnat släppa förbi sig både C och V också. Håller trenden i sig kanske årets 3,8-4,5 procent i mätningarna blir under 3 procent i valet och då hjälper inga stödröster i världen.

Språkrören med sin partisekreterare Promoe.

Och vem skulle stödrösta på MP? Många socialdemokratiska väljare ger mp skulden för S-tappet i opinionen och är ganska less på att regera med dem. V fick inte vara med i regeringen och chansen lär väl inte öka om deras väljare stödröstar på MP. Då återstår väljare som tänkt rösta på Feministiskt Initiativ, men hur många är de? I de tre mätningar som gjorts i juni ligger F! på 0,6-2,3 procent, så även om så mycket som var tionde F!-väljare stöder MP i riksdagsvalet handlar det antagligen inte om mer än någon tiondel.

Då är jag mer rädd att KD stödröstas in. Åtminstone moderatväljarna, men antagligen även en och annan liberal och centerpartistisk väljare vill ha med KD i en M-ledd regering. Dessutom känner jag att KD inte riktigt kommit fram i debatten på sistone. Om Ebba Busch Thor får chansen att sjunga i tv igen eller om Alf Svensson dammas av för att mobilisera sistagångsväljarna kan vad som helst hända.

Jag ska grubbla någon dag till, men jag lutar åt att åtminstone skicka in en slant på att MP åker ur riksdagen. Och det har ingenting att göra med att Gustav Fridolin en gång spillde en drink på mig ;-).