Att betala och frakta vatten

Jag har tidigare räknat ut att vatten kostar 75-1000 gånger mer på flaska än i kranen. Jag fattar att det inte är riktigt samma sak, men det ska mycket till för att jag ska betala tusen gånger mer för att få äran att bära hem livsmedel som finns i en ledning rätt in i min lägenhet.

Men det gäller inte bara rent vatten. Även sånt som innehåller vatten är dyrare ju mer vatten du bär hem. Fun Light, som spädes 1+9, är den enda saft som kostar under 2 kr/liter för färdig saft på Willys förutom Eldorados ”Blanddryck” (oklart varför den inte heter saft, vad är det då?). De mindre koncentrerade Bob och Önos kostar 3-10 kr per färdig liter och trenden håller i sig – ju svagare saft, desto dyrare literpris. Därför är det inte otippat att Festis, som säljs drickfärdig, kostar över 20 kr/liter.

På bönor och ärtor får man minst tre gånger så mycket mat genom att själv tillsätta vatten. Vita ekologiska bönor kostar 50 kr/kg. Torra kostar de 40 kr/kg, men blöter du upp dem så att det går att göra en korrekt jämförelse är priset knappt 16 kr/kg, nästan 70 procent billigare än konserven.

Förutom priset betyder mindre vatten i maten att matvarorna tar mindre plats i förråden. Den enda fördelen jag kan komma på med att kånka runt på dyrt vatten är att det är bra träning, men det är ett himla dåligt argument. Inte vatten värt ;-).

Vad är det farliga med att jämföra?

Man ska inte låta andras val styra livet, men hur ska man veta hur man ligger till i sånt som går att jämföra utan att ens snegla på omvärlden?

Jag läste en lärare som upplevde sig motarbetad när hon genomförde så kallade poängprov med sina elever. Vadå, kanske ni tänker, skolan måste ju ha prov och dessa måste rättas genom att sätta tydliga gränser för vad som ger poäng på provet. Nej då, nu har man istället ”matriser för bedömning av den undersökande förmågan”. Låter det snömosigt beror det på att det är det.

Men vadå, barn får inte ens tävla i idrott längre, så att under terminens gång bedöma vad elever verkligen vet så att de har en chans att anpassa sina studier efter det är såklart för mycket begärt. Om inte annat är det säkert diskriminerande för den klick elever som varken fattar när det är dags att lägga mer tid på studierna eller klarar av att göra det.

Likadant är det för oss vuxna. Jag är ingen utpräglad tävlingsmänniska, men när jag springer håller jag koll på både puls och kilometertider och även om jag mest tävlar mot mig själv sneglar jag gärna på andra medelmåttiga löpare och försöker slå så många som möjligt ifall jag tävlar. Utan att jämföra sig mot börsindex eller andra investerare är det omöjligt att veta hur våra investeringar går. Hur ska man veta om man har en bra lön ifall man inte hör vad kollegor och konkurrenter har?

Så låt oss jämföra, kika över staketet och snegla både hit och dit med målet att bli bättre människor med bättre liv. Det betyder inte att vi ska se ner på (eller upp till) dem. Jag är fortfarande ganska ointresserad av hur andra människor lyckas genomföra sina liv.

Kallt klimat och varma handlingar

Jag bor i en stor bostadsrättsförening med flera hundra lägenheter och tiotals lägenheter per uppgång. Jag vet vad grannarna heter i efternamn för det står på brevlådorna, men där slutar kunskaperna. Jag har inga större problem med det. Jag skulle inte vilja bo i ett hus där man lämnar dörrarna olåsta och springer in till varandra och lånar socker.

Men det är intressant att se vad som händer när när tillvaron skakar till. Häromdagen fick vi ett par decimeter snö på ett dygn. Plogbilarna syntes inte till på hela dagen och trottoarerna var snöfyllda över ett dygn. De var faktiskt värre utsatta än om vägarna inte plogats för det finns ingen plats för den plogade snön. Enda sättet är att skopa upp snön i lastbilar och köra bort den.

Dagen därpå blev det drygt tio grader kallt, vilket definitivt slog ut den kollektivtrafik som inte fått nog av snön. Både snön och kylan låter säkert futtig för någon som bor lite högre upp, men Stockholm blir lamslaget.

Och då inträffar något intressant. Folk lånar ut snöskyfflar, hjälper andra att skotta och knuffa bilar. Men fenomenet gäller inte bara i det akuta trafikkaoset. Vi börjar prata med okända, fråga grannarna i trapphuset om de behöver hjälp med att handla eller utföra andra ärenden.

Snart är snön borta, värmen återvänder och vi slutar att hjälpa grannar med annat än att på sin höjd hålla upp porten eller fråga om de ska åka med i hissen. På ett sätt kan jag tycka att det är synd, att det både skulle vara lite mer ekonomiskt och medmänskligt om vi hjälpte varandra med det vi är bra på, lånade ut saker vi ändå har och höll lite allmän koll. Grannsamverkan alltså.

Välja vänner efter plånbok

Marcus Dunberg är rik. Hans PR-byrå med två anställda på Östermalm i Stockholm omsätter sex miljoner. Däremot tror jag inte att han har så många vänner, åtminstone inte efter den här krönikan om hur svårt det är att umgås med folk som inte har hans ekonomi.

Det börjar med en skidresa i vänkretsen där alla har ”olika storlekar på plånböckerna”, men sedan drar han slutsatsen att det är bäst att undvika fattiglappar på hemmaplan med. ”De här människorna har jag inte lust att bjuda på Alba-tryffel och barolo” för ”de kommer dessutom bara att bli stressade och uppleva att de hamnar i skuldläge”.

Dunberg må vara rik, men vilket fattigt känsloliv han måste ha om allt som betyder något i umgänget med sina vänner är yta och konsumtion. För om vänskapen vore djupare än att bräcka varandra varvat med tacksamhetsskuld vore det väl inte så himla svårt att välja ett resmål alla vännerna har råd med? Ni behöver inte äta samma rätter eller dricka samma vin under hela resan om ni har olika budget. Någon gång kanske Dunberg och andra knösar kan sänka sin standard på hotell, restauranger eller flygbiljetter.

Sedan tänker jag att han kanske har rätt? De flesta av mina vänner kommer från ungefär samma bakgrund som jag. Deras föräldrar var ungefär lika rika som mina föräldrar. Men nej, jag känner både mångmiljonärer och ”fattiglappar”, och vi har inga större problem att resa ihop eller bjuda varandra på middag. Ingen av oss har tagit fram miniräknaren efter maten för att ta reda på om vänskapen är en bra eller dålig affär.

Fotnot: Albatryffel är tydligen en särskilt exklusiv tryffelsvamp som plockas i Italien, och Barolo ett italienskt rödtjut som går loss på 279 kr flaskan på Systembolaget. Att Dunberg i citatet ovan kastar in ett obefogat bindestreck på den ena högstatusmarkören och skriver den andra med liten begynnelsebokstav trots egennamn skulle kunna bero på att han är en obildad tölp, men det är en ren spekulation från min sida.

När bilden överträffar verkligheten

En kompis la ut en bild på Twitter som fick mig att tänka på börsintroduktioner. Ni vet, alla nya företag och affärsidéer låter så himla bra tills det kommer verklighet i vägen. Här är bilden:

Jag har aldrig träffat Leif Mannerström, men om hans utveckling följer pajens är han kanske en smal kille med BMI 21 och trist utseende. (Vänta nu, det där låter ju som jag.) För det var en bra sorglig paj! Lite som att den blivit berövad på alla riktiga råvaror och därefter överkörd av en ångvält. Så här säger Livsmedelsverket om bilder på matförpackningar:

”Bilder och illustrationer på förpackningar ska ge ett rättvisande intryck av innehållet.

Bilder har en stark effekt i märkningen.

Bilderna ska vara rättvisande om till exempel

• mängd, den får inte överdrivas
• proportioner av olika ingredienser, de får inte återges felaktigt
• beredningsgrad, man ska se om maten är ätklar eller om den måste tillagas
• ingående ingredienser, bara sådana ingredienser och tillbehör som finns i förpackningen får avbildas. Finns annat med på bilden, till exempel sådant som tillverkaren tänkt att man kan äta till, ska det stå 'serveringsförslag' eller liknande”

Om vi börjar med mängden är ju pajen på bilden minst fyra gånger så hög som i verkligheten. Där har pajskalet väggar medan den i verkligheten snarast ser ut som en pizza (i dubbel bemärkelse...).

Proportioner av olika ingredienser ”får inte återges felaktigt”. Vad hände i så fall med dillen på bilden, kördes den i mixer eller tog man bort den? Här känns det snarare som att man brutit mot att ”bara sådana ingredienser och tillbehör som finns i förpackningen får avbildas”. Förresten, de där räkorna i bildens vänsterkant, varför är de med på bilden? De kanske kom in i fotostudion för att säga hej till Mannerström för inte verkar de ha fastnat i pajen. Om de inte åkte ner i mixern tillsammans med de vackra dillbuketterna.

Nu kan man i och för sig invända att den som köper en färdigrätt från Dafgårds till det facila priset av tre portioner riktig mat har bett om att bli blåst. Färdigfel borde det heta.

Pay it forward

Pengar för egen vinning är ju aldrig fel, men en god gärning kan man också leva på ett tag. En del kommer kanske ihåg filmen Pay it forward, som gick ut på att goda gärningar ger ringar på vattnet och skapar en bättre värld. Se det som ett filmtips, den är faktiskt helt okej.

Det närmaste välgörenhet jag kommit i bloggen är en berättelse om när jag gav bort några böcker, men nyligen skrev jag om ”Aktiestinsen” som donerade 110 miljoner. Jag tror knappast att jag hinner ikapp även om jag som honom skulle bli över hundra år.

Men att jag började prata om Pay it forward är för att det är titeln på en Youtubefilm jag sett. Kanske såg ni texten jag skrev om antikhandlaren som köpte ett hus som ägts av en hoarder som bokstavligt talat fyllt det med gamla grejer. Samma kille gjorde en bra affär till.

Kort resumé för er som inte orkar, kan eller vill se filmen: En uteliggare hade hittat en Disneybild föreställande Bambi och frågade om antikhandlaren ville köpa den. Han fick 20 dollar, men bilden visade sig vara värd betydligt mer. Antikhandlaren sålde den på Ebay för runt 3500 dollar och istället för att bara konstatera att han gjort en bra affär letar han upp uteliggaren och ger honom hälften av nettovinsten, 1600 dollar. För resten av pengarna fick han mat, kläder, en hotellnatt och en biljett hem till familjen.

I slutet av filmen berättar antikhandlaren om en crowdfundingkampanj som drog in ytterligare 18000 dollar. Nu snackar vi totalt 178000 kr, som är pengar som skulle göra stor skillnad i många människors liv. Särskilt om livet inte innefattar ett hem.

Och i en senare film får vi veta att uteliggaren Adam nu är på väg tillbaka mot ett ”normalt” liv. Hoppas det.

Inkassobolagen gör vinst, vilka svin!

Aftonbladet går från klarhet till klarhet, senast med avslöjandet att det finns företag som tjänar pengar.

Jag undviker denna publikation för det mesta, men fick ett tips från @JakobInvest på Twitter och så principfast är jag inte. Ska vi nyansera det så handlar det specifikt om skulder till kommuner och landsting. När deras räkningar för slamtömningar och hemtjänst inte betalas i tid går de som alla andra till inkassoföretag för att driva in skulden och oftare än tidigare går räkningen sedan vidare till Kronofogden.

Men det där blir ju bara en kort notis, så för att smycka ut texten riktar man in sig på det här sensationella att inkassoföretagen, i detta fall Intrum som de har ett avtal med, jobbar för pengar. En person på Sveriges kommuner och landsting, SKL, tycker att ”incitament i affärsmodellen” kan leda fel. För honom och andra som inte begriper hur ett samhälle fungerar tänkte jag nu ta en snabb genomgång.

Alla räkningar betalas. Antingen av den som köpt en vara eller tjänst, eller av den som tillhandahållit den och blivit blåst på betalningen. När den lurade leverantören är en kommun eller ett landsting betyder det att räkningen betalas av oss skattebetalare, eller av dem som utnyttjar tjänsterna i form av en canceroperation eller så.

Det är liksom inte så att förfallna räkningar komposteras och försvinner helt obemärkt om inte ”ondsinta indrivare” ser till att folk gör rätt för sig. Sedan tvivlar jag inte på att det finns gott om sorgliga levnadsöden bland de skyldiga. Artikeln nämner dementa gamlingar och dessa känner man såklart för om man inte har ett hjärta av sten. Men kan vi inte enas om att inkassoföretag behövs och att de har rätt att få betalt när de jobbar?