”Lägg ut!”

Kvällstidningarna älskar topplistor av den här typen:

Det här är bara en variant. Nästa gång är det ”Rikast i din kommun!” eller ”Kvinnorna som tjänar mest”. Det krävs bara några slagningar och bilder. Sedan har artikeln skrivit sig själv. Särskilt populärt när det är nyhetstorka.

Det är skitjournalistik och jag tycker inte ens att den här information ska gå att få fram. Det finns bra grejer med offentlighetsprincipen, men varför ska man få fram all info om en människa bara man har personnumret? Vad tillför det samhället eller oss som individer att veta vilken tonåring som ärvt mest pengar?

Men det säger också något om hur journalister – och i förlängningen läsarna – ser på detta. Människor med hög lön eller stor förmögenhet – häng ut dem bara! Det finns säkert människor i dessa grupper som utnyttjat sina medmänniskor eller trampat över lik, men knappast alla så vad är deras brott? Och nej, i konsekvensens namn vill jag inte se det här löpet heller.

En låda med pengar

Ibland när jag pratar med kompisar kan jag uttrycka att ”om man lägger alla pengar i en liten låda” som en beskrivning av en realiserad privatekonomi, utan lån och utan ägodelar, alltså det som skulle bli kvar om man sålde allt, löste eventuella lån och och la resten i en låda.

Men jag skulle aldrig göra det! Trots att jag gillar kontanter tycker jag inte att pengar ska vara i en låda. Definitivt inte i en skokartong i hemmet, men just så valde en man i Oregon att förvara sitt livs besparingar. Och dårskapen slutar inte där, för sedan råkade han slänga sin skokartong med pengar i återvinningen.

Jag är inte så hjärtlös att jag inte kan glädjas åt att pengarna hittades och att han fick tillbaka dem, men det väcker ändå den eviga frågan ”Hur in i helvete jävla korkad får en människa bli?!”

Jag gillar annars skokartonger. De är hållbara, tåliga och praktiska. När jag säljer secondhand-grejer packar jag gärna i skokartonger. Därför håller jag hårt i mina egna skokartonger och varje gång jag ser en skokartong i soprummet eller i tidningsåtervinningen (ja, en del tycks tro att skokartonger är gjorda av tidningspapper, apropå frågan ovan) får den följa med hem till mig. Tyvärr har jag inte hittat några pengar i dem än, men skam den som ger sig.

Nu då...?

Betalar vi inte nog med fordonsskatt?

Såg en nyhet som fick mig att fundera. Lulebon Kjell Eriksson har ledsnat på att en väg i hans närområde, hastighetsbegränsad till 70 km/h, knappt går att köra 20-30 på. Trafikverket svarar att det ser likadant ut i hela landet, medel saknas och vissa vägar kommer bli ännu sämre.

Lite tjälskott...

Fordonsskatt har tagits ut sedan 1922. Sveriges bilägare betalar totalt 19,8 miljarder per år i fordonsskatt, vägavgift, trängselskatt och skatt på trafikförsäkringspremier. Men det ska täcka allt mer. Inte bara bilvägar utan också gång- och cykelvägar, men också järnvägar. 90 procent av Sveriges persontransporter sker med vägtrafik, men trots det går nästan lika mycket av Trafikverkets underhållsbudget till järnvägen.

”Ser ni pengarna?”

Jag motsätter mig inte underhåll av järnvägar. Nästan varje gång jag åker tåg (eller öppnar en tidning) märks att även det underhållet är eftersatt. Så vart tar pengarna vägen? Är det byggbolagens asfaltsoligopol som sväljer våra skattepengar? Eller för många administratörer och myndighetschefer? Jämställdhetsintegrering i vägprojekt gissar jag också gör väldigt lite för att Kjell ska kunna köra 70 på sin 70-väg.

Entreprenörstips

Eftersom var och varannan podd haft sommaruppehåll eller högst sporadisk utgivning har jag lyssnat lite bredare än vanligt. Bl a har jag betat av några avsnitt av Framgångspodden. Jag tror att det lite fåniga namnet har skrämt mig tidigare.

Programledaren Alexander Pärleros intervjuar människor som på ett eller annat sätt haft framgångar. Många av dessa titulerar sig entreprenörer, vilket ju i princip kan betyda vad som helst så länge man haft någon slags rörelse i egen regi, så här samsas kändisar som Bert Karlsson och Thomas Ravelli till för mig helt okända youtubers.

Det intressanta med entreprenörer är att de ofta tänker utanför boxen eftersom de ställts inför udda problem. Därför kan de ha dragit en och annan lärdom man kan dra nytta av. De flesta entreprenörer i programmet fick frågan vad deras bästa råd skulle vara till människor som vill gå i deras fotspår. Utan att ha gjort någon vetenskaplig studie känns det som att de flesta landade i någon variant av följande tre svar.

1. Starta! Den som väntar på att den perfekta affärsidén ska ramla ner från himlen kommer aldrig igång. Kör på och se vart det bär.

2. Omge dig med rätt folk. Ingen kan allt, så det gäller att ta hjälp av pålitliga människor med andra kompetenser än du själv.

3. Se till att ha roligt! Att starta eget innebär i regel långa dagar, osäkra inkomster och i största allmänhet en otrygghet det är svårt att hitta någon annanstans på arbetsmarknaden. Det enda man vet säkert är att det blir jobbigt så se för Guds skull till att ha kul! Inte varje dag och hela tiden, såklart, men det måste finnas en annan drivkraft än bara pengar.

Det här låter väl gott och väl, men jag tänker att råden knappast gäller enbart egenföretagande utan nästan för allting, såväl i jobb som fritid. Livet ska vara hårt och roligt, annars kan det kvitta.

”Sätt dig ner på en stol och håll käft istället och få nå' gjort!”

Tröttaste börstexten i år?

När kvällstidningar skriver om börsen är det vanligen med ett av följande två fokus:

Blir det börskrasch i morgon?

eller 

Så här investerar kungafamiljen!

Den första rubriken begriper jag. I stort sett alla svenskar berörs av hur det går på börsen. Inte varje liten rörelse, men om Stockholmsbörsen på kort tid tappar tvåsiffrigt ger det lägre pensioner, ökad arbetslöshet och en massa prisförändringar som drabbar de flesta lite och en del mycket.

Den andra rubriken betyder däremot ingenting. Inte ens för kungafamiljen för jag har en känsla av att de kommer klara sig rätt bra oavsett. Åtminstone ekonomiskt. Och jag skiter faktiskt i om prinsessan Madeleine har gjort några ”sköna klipp” det senaste året. Jag har dessutom en stark magkänsla att det inte är ”Madde” själv som suttit och klurat.

Men det är kvällspressen – för idioter, av idioter. Jag blev däremot väldigt förvånad när Placera igår släppte artikeln ”Aktierna i Bill och Melinda Gates portfölj”. Intressesmurfarna hoppar av glädje!

Där får vi läsa (ja, vad fan, jag klickade!) att drygt halva portföljen består av Warren Buffetts investmentbolag Berkshire Hathaway. Att Buffett och Gates är bästa kompisar har säkert inget med det att göra. Men även i övrigt är den Gateska portföljen skittrist. Deras största innehav återfinns i några stora amerikanska bolag, gissningsvis samma år efter år.

Jag skulle betydligt hellre höra någon svensk och börsintresserad riking lägga ut texten om sina innehav. Då kunde man ju få lära sig något på riktigt. Fast det kräver att Placera gör något mer än att klippa och klistra.

Hjälp till självstjälp

Småbarnsföräldrar klagar över att tiden inte räcker till för vardagsmotion. Själv hör jag ofta löpare som inte hinner med de löpturer de skulle önska. Ofta får de förläggas till sena kvällar, eller pressas in på lunchrasten.

Jag fattar att det är svårt, och de jag pratar om, som kan ställa klockan på 4.30 för att springa, är givetvis i minoritet. Istället hyllar denna galna värld initiativ som tar bort den lilla vardagsmotion som ännu blir av. Minimum borde väl vara att knuffa en barnvagn i sakta mak. Inte längre!

Nu har elbarnvagnarna kommit. Det var väl ofrånkomligt när de vanliga promenaderna bytts ut mot segway eller elsparkcykel och cyklar numera ”trampas” av elmotorer. Men det är klart, vem orkar knuffa på en barnvagn när ena handen håller i en mobiltelefon, den andra handen petar på dess skärm och hela surfverksamheten tar all koncentration i anspråk?

Möjligen kunde det vara skönt när man springer ifall den medföljande barnvagnen går av sig själv, men det finns utmärkta joggingvagnar särskilt utformade för att springa med, där friktionen och tyngdpunkten är låg.

Och självklart stannar det inte där. En del eldrivna vagnar har en hylla bakom för mamma/pappa så att de helt slipper röra sig. Och nej, det är inte ett handikapphjälpmedel, målgruppen är latmaskar. Nästa steg är kanske vagnar som inte ens behöver en medföljande förare, så att denne istället kan sitta i soffan och titta på den självgående vagnen via en webbkamera. När den affärsidén börsintroduceras kommer jag köpa. Underskatta aldrig människans dumhet!

Hårfint spartips

Jag slutade gå till frisören 1997 eftersom den frisyr jag haft sedan dess inte kräver proffshjälp. Jag drar runt en trimmer i skallen ett par gånger i månaden och låter tillväxten singla ner. Hela processen tar några minuter och även om frisören vore gratis skulle jag inte göra mig omaket att boka en tid och ta mig dit för något jag gör lika bra själv.

Men nu är ju inte frisören gratis. Det finns frisörer och hårstylister som tar fyrsiffriga belopp bara för att ta fram saxen, men låt oss säga att en klippning kostar 400 kr och att jag skulle behöva gå dit varannan månad. Vidare utgår jag ifrån att det blivit 10 kr dyrare varje år (390 kr 2018, 380 kr 2017 osv) och att jag fått 8 procents avkastning på de klippningspengar jag istället kunnat investera. I så fall har jag sparat 93385 kr på att klippa mig själv.

Jag har visserligen köpt några trimmers under de här åren, men å andra sidan räknar jag rätt snällt i frisörens favör. Många klipper sig fler än sex gånger per år och för mer pengar. Dessutom har jag inte lagt till reskostnad eller satt en prislapp på den extra tid det hade tagit mig.

Jag fattar att många (både kvinnor och män) med möjlighet att odla hår hellre skulle skaffa peruk än att gå runt med en egenhändigt snaggad icke-frisyr och tycker att det är värt priset, vill gynna den lokala frisören eller njuter av att få håret masserat och bättra på svensk BNP. Det här är varken en uppmaning eller ett fördömande.

Men för egen del har jag inte saknat mitt hår en sekund under de här åren. Vi hade kul på 80- och 90-talet, men nu har jag mycket hellre kul med 93385 kr.