Minns Wibble

Framförhållning är ingen svensk nationalsport (även om det förmodligen är ännu värre på många håll i världen). Igår skrev Svenska Dagbladet att mer än var tredje svensk säger sig vara beroende av skatteåterbäringen för att få ihop ekonomin. Här hade jag publicerat en länk om inte de snåla jävlarna hade spärrat artikeln för icke-prenumeranter.

Naturligtvis är det inte så. Trots att många säger sig inte kunna spara en enda krona mer än de redan gör skulle ingen med normala inkomster svälta ihjäl med en tusenlapp mindre i månaden. Men det fick mig att tänka på det här med buffert. Anne Wibble, som var finansminister -91-94, tyckte att alla svenskar borde ha en årslön på banken.

Gud så hatad hon blev för det! Ingenting tycks provocera så mycket som när man påstår att det går att påverka sin egen ekonomi. Själv skulle jag bli mer provocerad om någon påstod motsatsen.

Har det blivit bättre sedan Wibbles uttalande? Nej, det har såklart blivit ännu värre. Skuldkvoten (hushållens skulder i andel av disponibel inkomst) har ökat stadigt under det dryga tjugotalet år som har gått, från 94 procent 1996 till 176 procent 2015 och en debattartikel i DI gissar att denna siffra kommer fortsätta att stiga. För svenskar med bolån är siffran 300-500 procent, beroende på var i Sverige de bor. Vad tror ni händer när boräntan går upp från 1-2 procent till 6-7 procent? Det lär vi få se.

På något vis kan jag förstå att bomarknaden i storstäderna gör att många måste skuldsätta sig för att ha någonstans att bo, men det är inte samma sak som att man inte kan ha ett sparande. En Sifoundersökning 2011 visade att 29 procent av svenskarna inte ens har tiotusen kronor sparade. Då riskerar varje oförutsedd utgift att bli en kris, som ett akut tandläkarbesök eller nya däck till bilen. För att inte tala om hur chanslös man skulle vara med dubbla hyror vid en flytt, eller en månad utan inkomst om man byter jobb.

När jag administrerade löner (på den tiden jag själv hade lön) ringde en kollega från semestern. Han hade inte fått sin semesterlön och nu var han tvungen att få den i en extra utbetalning typ inom en kvart. Han fick sina pengar, men i mitt stilla sinne tänkte jag att med den bristen på marginaler kanske man ska fira semester hemma, förslagsvis med övertidsarbete.

Men okej, det var hans pengar som han redan borde ha fått. En kompis berättade nyligen att en av hans anställda ville ha förskott på lönen eftersom hon fått en räkning på fordonsskatten. Vi pratar alltså om en kostnad på en tusenlapp eller två som man dessutom borde kunna räkna ut skulle komma. Vad är det för fel på folk?!

Kan vi inte enas om att varje svensk borde ha åtminstone en normal månadslön i buffert? Den behöver inte finnas disponibel på ett bankkonto, men den ska finnas sparad/investerad. Fast själv kommer jag fortsätta tycka att Wibble slog huvudet på spiken, vuxna människor med ambition att ha ”en ordnad ekonomi” bör åtminstone sträva efter en sparad årslön. Eller fler.

Köp inte förlorare

Aktier i förlustbolag tenderar att rasa. Ingen raketforskning i det uttalandet, men man ska leva som man lär också.

Mina första aktier köpte jag i mitten av 80-talet, men det var först strax innan millennieskiftet jag började handla på allvar. Kort resumé för er som inte var med då eller har kort minne:

En samling IT-bolag med unga, hungriga ledare steg som raketer. Visserligen hade de aldrig redovisat vinst, men att det fanns pengar att göra på internet var det ingen som betvivlade. Och trots att de inte hade några vinster kunde de köpa upp konkurrenter och andra till synes tillväxtfria ”tillväxtbolag” genom att betala med egna aktier och optioner som värderades allt högre ju fler konkurrenter de köpte och ju längre tiden gick.

Jag gjorde som alla andra – köpte, sålde och köpte tillbaka igen. En del aktier blev kursdubblare på bara någon vecka. Men så gick det som det gick, marknaden började undra om det fanns substans bakom löftena. I många fall gjorde det inte det. En akties värde är en uppskattning av framtida vinster och om ingen tror på en framtida vinst blir aktien värdelös.

Och jag hängde med aktierna ner i väntan på vändningen som aldrig kom. Bolag som Framfab, Icon Medialab och Adcore gick från hundralappar till att plötsligt redovisas i ören. Jag förlorade massor av pengar, men vann en kunskap: i slutändan är det vinsten som räknas. Hur hajpat och haussat ett bolag än är – börjar de inte till slut tjäna pengar rasar de ner i källaren.

Idag handlar jag nästan uteslutande aktier i företag som går med vinst. På det viset missar jag många bra affärer, men jag missar ännu fler förluster. Idealet är såklart att hitta morgondagens storbolag medan de fortfarande är nya och ”billiga”, men hur ska man veta vilka de är? Vore jag road av lottsedlar skulle jag handla triss, helt courtagefritt.

Med facit i hand borde man ha ägt Fingerprint hela 2015 eftersom aktien rusade trots att bolaget gick med brakförlust. Jag är inte bitter (okej, lite då) över att ha missat resan från 30-kronorsnivån upp till dagens kurs runt femhundringen. Å andra sidan har jag sluppit vara med i krascher som Nordic Mines, Eniro, Mavshack... Under en livstid kan listan över aktier som tokrasar när luften går ur göras hur lång som helst. Vägen till framgång går inte i första hand ut på att pricka de stora vinnarna utan att undvika de stora förlorarna. I alla fall min väg.

Guide till sopförsäljning

Jag skrev ju en text om secondhand-försäljning, men tänkte gå in lite mer i detalj på det optimala tillvägagångssättet och svara på frågorna vad, var och hur. Det här ämnet kan jag efter att ha sålt möbler, skor, leksaker, skivor, filmer, böcker, klockor, mynt, prydnader, vaser, köksgeråd, porslin, vitvaror, handfat, väskor, bilar, bildelar, cyklar, telefoner, tavlor, musikutrustning... Det var förresten lite svar på frågan:

Vad

Det är lätt att bli hemmablind för sina egna tillgångar. Särskilt när det handlar om sånt man inte längre sätter värde på. Kolla runt på nätet och se vad andra säljer, och hur mycket de tar betalt. En del är såklart rena fantasier, men på auktionssajterna kan man se kundernas bindande bud. Det är betydligt mer inspirerande att gräva fram gammal lump från vinden när man vet att en likadan sålts för hur mycket som helst.

Var

Det gäller att sälja rätt sak på rätt plats. På Blocket säljer man till ett förutbestämt pris (och är beredd på prutande). Annonskostnaden ligger fast, från 20 kr upp till 125 beroende på kategori, oavsett om varan säljs eller inte. De flesta kunderna vill hämta och betala kontant, men genom att erbjuda fler leveransalternativ ökar chansen att sälja.

På Tradera lägger man upp auktioner och betalar normalt tio procent av köpeskillingen i avgift. Lämpar sig bäst för sånt som går att skicka, även om man kan erbjuda avhämtning. Om varan förblir osåld slipper man betala avgift. Därför kan man sätta ut sånt man inte vet om det är värt något och eftersom det är auktion är man åtminstone i teorin garanterad ett marknadsmässigt pris. Och optimera chansen till budkrig genom att sätta en sluttid när så många som möjligt har tid att sitta och bjuda, förslagsvis söndag eftermiddag (och undvik storhelger, krock med större idrottsevenemang osv). Jag glömmer aldrig när min gamla kantstötta dalahäst drog iväg till 1400 spänn, varav sista tusenlappen sista fem minuterna.

Böcker och skivor kan man sälja på Bokbörsen där såväl antikvariat som privata bokmalar trängs. Även här slipper man undan avgiften så länge man inte säljer. För de dyraste ”soporna” finns Bukowskis, Stockholms Auktionsverk och Lauritz. Lite högre kostnader, men det kan det vara värt. Sedan finns det specialsajter för både ditt och datt. Varenda hobby har ett eget forum med en köp&sälj-avdelning.

Men hoppa över rena secondhandförsäljningssajter som är gratis. Man brukar ju säga att gratis är gott, men att detta är gratis beror på att tallriken är tom. Tid är också pengar.

Hur

Att många är tveksamma till att handla av privatpersoner beror på osäkerhet. Man vill veta vilken garanti man har, vad frakten kostar och framförallt vad man köper. Så läs på så att du har svaren och var tydlig (tänk på att folk är idioter). Annonsen bör besvara de frågor du själv hade ställt. Ta bra bilder där varans skick framgår. Skriv allt du vet, både om historik och eventuella skavanker. Lämna telefonnummer på Blocket och mailadress på Tradera, och svara snabbt på eventuella frågor. På Tradera kommer du betygsättas. Ett högre betyg ökar antalet framtida budgivare och därmed priserna, så se till att förtjäna ett högt betyg genom att hålla vad du lovar.

Det finns en fördel till med att vara ärlig. Nej, inte att man kommer till himlen! Men sura kunder kostar. De tar tid och så mycket pengar vinner man knappast på att luras att det skulle vara värt gnäll och trassel. Snabba affärer ger snabba pengar och ett tomt förråd, och då är det faktiskt både lönsamt och kul att städa. När upplevde du den känslan senast?

Snålaste hotellgästerna

Aftonbladet presenterar tillsammans med Hotels.com en lista över hur mycket olika nationers turister betalar för hotell vid Sverigebesök. Artikelrubriken inleds med ”Avslöjat” på det där härligt självgoda Aftonbladetviset. Sedan skriver man om de ”snålaste” (just så, med citattecken för att skoja till det) turisterna som att det skulle vara något dåligt att betala så lite som möjligt för rummet!

Det är ju vad Hotels.com går ut på, att försöka hitta det billigaste hotellrummet. Visst, jag vet att man kan filtrera fram femstjärniga hotell och sedan sortera dem efter högst pris, men ingen använder ju sidan så. Själva undersökningen då, vad kom de fram till? Detta:

Jaha, polackerna är mest ekonomiska. Men så är de väl sällan turister utan hantverkare som ska bo här en längre tid. Undrar om inte det även gäller balter och ryssar. Grekerna på fjärdeplatsen – hur hade de ens råd att åka hit? Eller ork... Kanske är de asylsökande från Syrien som drog en rövare vid gränsen.

Apropå rövare är jag skeptisk till tyskarnas femteplats. Jag trodde tysk lag föreskrev att tyska medborgare på utlandsvisit måste bo i en älgbeprydd husbil och släpa med sig all mat och drivmedel från hemlandet.

I slöseritoppen hittar vi nästan idel långväga resenärer från skrytländer. Och så Norge då som antagligen tycker att de lika gärna kan satsa rejält när lyxsviten kostar som norska vandrarhem. Då är jag mer förvånad över schweizarna som jag trodde var balanserat fôlk.

För övrigt tycker jag att allt är ganska dyrt. Jag är själv van vid absolut lägsta hotellstandard eftersom det är där det har landat både när jag betalat själv och när artistbokare fixade hotellrum på den tiden jag kuskade runt Sverige och skämtade. Ni vet, sådana där rum med brun korkmatta, fönster mot en tegelvägg, utan egen toa och med en 14-tums-tv fastskruvad i golvet – som att någon skulle ha försökt sno den annars...

Stockholms (och när kvällstidningar skriver "Sverige" brukar det vara huvudstaden som avses) billigaste hotellrum kostar enligt Hotels.com 153 kr, i Gamla stan. Men okej, då är det sovsal med åtta bäddar. Där drar till och med jag gränsen. Men för 600 kr får man ett eget rum i Älvsjö. Ser lite ut som en fängelsecell, men jag har den egenheten att jag brukar blunda när jag sover. Några 1413 kr, som singaporianerna hade jag inte betalat under några omständigheter.

Men om vi ska titta på riktiga lågprisalternativ kostar en campingstuga 400-500 kr per dygn. Är man några stycken kan det bli billigare än sovsalen i Gamla stan. Särskilt om ni inte reser i mitten av juli. En airbnb-lägenhet i Stockholm går att hitta för 200-300 kr.

Jag får nog ändå säga att stugan är mitt favoritalternativ. Särskilt om alternativet är ett Scandic Hotel som inte renoverats sedan Torbjörn Fälldin var statsminister.

An offer you can't refuse?

Titt som tätt (tätare och tätare?) ramlar det in erbjudanden i aktiedepån med rubriker som ”ägarspridning genom nyemission”, ”Svenska Humhum AB emitterar preferensaktier” och ”teckning utan företräde”. Annars kan det stå IPO, som betyder ”Initial Public Offering”. På ren svenska är det alltså erbjudanden till nya eller gamla aktieägare att på det ena eller andra sättet köpa in sig i ett företag. Ibland i samband med börsnotering, ibland är det ett redan noterat företag som behöver pengar.

Ska man slå till då? Först får man ställa sig frågan om man tror på företaget och affärsidén. Men även om man gör det vill man ju inte handla för dyrt. Nyemissioner på gamla aktier brukar betyda att bolaget behöver pengar, vilket antingen kan bero på att det är slut på kontot eller att de ska göra ett större företagsköp. Ska de handla upp en konkurrent finns det förhoppningsvis något konkret att räkna på. Har de gjort slut på kassan utan att få fart på försäljningen tänds en varningslampa med olika watt-tal för olika företag. Är det tre månader sedan förra gången och då sa vd:n att de skulle klara sig i flera år, tänds en hel ljusramp av varningslampor.

Oftast är erbjudandet utrustat med en rabatt gentemot befintliga aktier, men rabatterat är inte nödvändigtvis detsamma som billigt, så räkna på det och försök klura ut vad som kommer att hända med aktiekursen i samband med emissionen. Googla runt och kolla vad de gamla ägarna säger, är de förhoppningsfulla eller känner de sig svikna och lurade? Fråga varför, om det inte framgår.

När det gäller börsintroduktioner är det i praktiken omöjligt att veta vad som är ett rimligt pris. Ska Humhum AB handlas till P/E 10 eller 30? För att krångla till det ytterligare får man ofta inte veta exakt prislapp utan erbjuds att teckna aktier till priset 14-18 kr/styck. Tänk dig det på ett redan noterat bolag: ”Idag kommer Autoliv-aktien kostar någonstans mellan 850 och 1100 kr, vill du köpa?”

Även antalet är en chansning. Bara för att du tecknar 5000 aktier för 14-18 kr/st (=70000-90000 kr) är det inte säkert att du får dem. För femton år sedan brukade man lotta ut aktier i det här läget, så att man antingen fick i närheten av det antal man begärt eller inga alls. Nuförtiden brukar det istället smetas ut så att ingen blir nöjd. Om intresset är stort får du kanske 200 aktier för runt 3000 spänn, men du var ändå tvungen att ha 90000 kr på kontot utifall att. Fördelen med övertecknade erbjudanden är att de brukar få aktien att ta fart uppåt. Alltså: antingen är det en bra affär, men då blir den så liten att du inte får någon större glädje av den, eller också är det en sjunkbomb och då får du hur många du vill.

Jag känner både de som konsekvent hoppar över sådana här erbjudanden och hellre går in i ett bolag en stund senare, när man sett åt vilket håll det är på väg, och de som tecknar allt de kommer åt eftersom det mesta går uppåt åtminstone första timmarna. Även om man inte får mer än en bråkdel av antalet man önskat får man glädjas åt den procentuella ökningen. En relativt riskfri tusenlapp på tjugo minuter är faktiskt inte kattskit.

Jag hade fjorton sådana här erbjudanden på min depå i helgen och bestämde mig för att tacka ja till tre. Normalt brukar jag nog ligga lite högre, men jag kände mig grinigare än vanligt. Resurs Holding, Litium och Gabather tänkte jag äga. Åtminstone en kvart, sen får vi se.

Dags att deklarera!

Varenda kvällstidning har den här tiden på året en deklarationsspecial med tio tips om smarta avdrag, så det hoppar jag över. Bara ett tips så allmängiltigt att det gäller alla deklaranter: deklarera tidigt.

Jag fattar att det är för sent för i år med bara en vecka kvar. Antingen har du deklarerat eller också är du inte tidig. Men här kommer några argument till nästa år:

Ångestfaktorn

Jag vet ingen som tycker att det är kul att deklarera (ska i så fall vara om man tar betalt för att göra det åt någon annan), men vi kommer inte undan. Gör man den i sista sekunden har man flera månader på sig att gruva sig. Om man istället gör den tidigt kan man glädjas åt att den är klar och passa på att håna sina vänner för att de har sitt framför sig. Håna inte för mycket bara, då har du inga vänner nästa gång.

Tidsfaktorn

Oavsett om du är löntagare eller företagare med oregelbunden arbetsbörda vet du faktiskt ingenting om hur ditt liv ser ut om en månad. Du kan göra en kvalificerad bedömning, men du vet inte. Både privat och på jobbet kan det stressa till sig alldeles fruktansvärt. Allt från oförutsedda arbetstoppar till sjukdomar och personliga tragedier kommer alltid oannonserat. Se därför till att få undan deklarationen medan du kan. Missar du deadline kostar det 1250 skattade och icke-avdragsgilla kronor.

Hjälpfaktorn

Även om du skulle kunna kontrollera ditt eget liv kan du inte styra andras. Om deklarationen ger problem du behöver hjälp med är det enklare att få den om du kan erbjuda lång svarstid än om du måste ha svar typ igår, och det kvittar om du behöver hjälp av vänner, arbetsgivare eller staten. Skatteverket är en mycket välorganiserad myndighet som svarar både på e-post och telefon, men jag kan garantera att svarstiden är kortare i februari än i slutet av april.

Själv brukar jag börja deklarera vid årsskiftet (ibland tidigare). Vanligen har jag förberett så långt det är möjligt när blanketterna kommer. Förr fick man lämna in den på kommunalhuset, men det var kanske för miljövänligt för myndigheterna? Bättre att vi tar varsin bil till närmaste servicekontor (i mitt fall Kista, 8 km bort). Nej, jag vet, de vill att vi ska göra det elektroniskt, så att de kan lägga ännu mer tid på att kontrollera oss. Det skiter jag i, jag gör det på papper, både för att det är enklast och för att jävlas. Men jag snålar in både på portot och bensinen. När det är dags (inte för tidigt!) springer jag med släkt och vänners samlade vedermödor till Skatteverket. Jag känner mig som finansministern när han/hon promenerar med nådiga luntan från Finansdepartementet till Riksdagen. Bara lite svettigare, och mycket mer rebellisk.

Curling – världens dyraste sport

Länsförsäkringar och Finansinspektionen har i varsin undersökning i år påvisat katastrofalt dålig koll på ekonomi bland unga. Barn är ju idioter, men nu har det alltså blivit ännu värre. Dock visar FI:s undersökning att unga som har fått ansvara för sitt studiebidrag har bättre koll än sina jämnåriga på hur man gör en budget, betalar räkningar osv.

Själv fick jag ta ansvar långt tidigare än så. När mina föräldrar ledsnade på att mängden lördagsgodis ökade utan att mängden gnäll gjorde motsvarande minskning fick jag och min bror till slut hand om godispengarna själva och hade således ingen annan att gnälla på än oss själva.

Det blev veckopeng, som så småningom övergick till månadspeng och sedan fick jag mitt studiebidrag mot att jag stod för en del av mina egna kostnader, som kläder. Vid sidan av det här bidragssystemet fanns dessutom chans till lön. Från tolvårsåldern ansvarade jag t ex för gräsklippning och fick en fast ersättning för det. Och så plockades det äpplen, tvättades bil osv. Mina föräldrar hade ingen aning om att de på detta sätt fostrade ett privatekonomiskt monster :-).

För det blev nästan inget mer godis efter att jag fick ansvar för godispengarna. Istället sparade jag till dyrare kapitalvaror, som datorer. Man kan väl säga att datorer på 80-talet låg på en något annan nivå än idag, men dyra var de.

På det här sättet lärde jag mig hushållsekonomi i samma veva som jag började lära mig att räkna. Genom att ta ekonomiskt ansvar fick jag upptäcka att när pengarna är slut är de slut. Vidare lärde jag mig att jag kunde påverka min ekonomi både genom att spara och genom att arbeta. Det blev både ansvarsfullt och roligt. För det är ju det som är kul med pengar – att man kan påverka sin situation.

Jämför med dagens curlande barn som får allt de pekar på och när veckopengen är slut tjatar de till sig mer. 95 procent av barnen får mer pengar än den fasta vecko-/månadspengen (som för övrigt har ökat med 240 procent sedan min barndom). Resten får bergis inget alls, för föräldrarna har inte råd. Bägge grupperna lär sig att pengar är någonting man inte kan påverka.

Redan när jag gick i skolan hördes röster om att införa privatekonomi på skolschemat, men fortfarande har inget hänt trots att dagens unga har ekonomiska utmaningar vi slapp, som snabblån och internet med nätspel och shoppingsajter. Men oavsett om man lägger in privatekonomi som ett eget ämne eller fixar det i befintliga som matematik, hemkunskap, samhällskunskap osv tycker jag att det är för sent. Skaffar du barn är det ditt ansvar att lära dem att bli vuxna. Det arbetet börjar inte i 15-årsåldern, då riskerar ditt barn att bli så här:

Kontanter i depån

En del får panik så fort de har en oinvesterad krona i aktiedepån. I aktiepoddar och forumtrådar vittnas om hur man nästan rituellt börjar handla värdepapper så fort lönen landar på kontot. Nu i utdelningstider diskuteras om man ska handla direkt när en aktieutdelning betalas ut eller möjligen vänta tills säsongen är över för att kunna köpa större poster.

Som motvikt till detta sa Ålandsbankens aktiechef och fondförvaltare Albert Häggström i EFN:s Börslunch i onsdags att hans aktiefonder har mycket kontanta medel i väntan på bra investeringsobjekt. Tidigare har jag hört den före detta hedgefondförvaltaren Mikael Syding gå i liknande tankar och säga något i stil med att det viktiga är att missa rasen, inte att vara med i varenda stigning, så därför kan man gott ligga likvid i osäkra lägen.

De som förordar att alltid investera allt brukar argumentera för att eftersom börsen går upp på lång sikt och eftersom ingen kan veta när tillfälliga upp- och nedgångar kommer är det lönsamt att alltid vara exponerad mot börsen. Och tror man sig veta att börsen i sin helhet ska ner borde man ju istället köpa ett bear-certifikat i något brett index.

Fast så enkelt är det inte, man kan ha en känsla utan att vilja investera en förmögenhet i den. Själv har inga problem med att ligga med kontanter i portföljen i väntan på tydliga signaler. Jag gör det just nu t ex, eftersom jag tror att börsen inte bottnat, men säker är jag inte. Den känslan har jag haft sedan april förra året, vilket glädjande nog var precis när börsen började falla. Därför ser min portfölj (grön kurva) ut så här jämfört med OMXS30 sedan förra våren.

Just idag har jag nästan halva portföljen likvid till 0,50 % ränta, och dessutom en del innehav i säljpapper. Blir det knarkarhausse kommer jag tjäna pengar, men inte lika mycket som den som gått all-in. Å andra sidan har jag kommit lindrigare undan i nedgången och så fort jag hittar en bra deal kan jag slå till utan att invänta försäljningar eller föra över pengar. Jag säger inte att det är rätt, men just nu funkar det bra, och när det väl tar fart uppåt tänker jag inte stressa upp mig över någon missad krona. I alla fall inte så mycket.

Dagens spartips: Gå ur Svenska kyrkan

Jag är inte kristen, men även om jag hade varit det är jag ytterst tveksam till om jag hade velat vara med i Svenska kyrkan. Det är lite för många dårpippis som gjort uttalanden i organisationens namn som förutom att jag inte håller med om dem också lätt kan konstatera att de går emot såväl Bibeln som budorden.

När jag tänker efter känner jag ingen som är bekväm med ett medlemskap i Svenska kyrkan. Antingen har de gått ur, eller också har de dåligt samvete för att de inte har gjort det. Lyckligtvis är detta lättåtgärdat. Sedan år 2000 har Sverige inte längre en statskyrka med tvångsanslutning och den som fortfarande är med kan lätt gå ur. Det finns till och med sidor på nätet som för någon hundring erbjuder tjänsten att gå ur utan att lämna datorn. Fast för egen del förstår jag inte varför jag ska betala för något jag kan göra själv genom att fylla i och skicka in Svenska kyrkans blankett. Jag gjorde det för femton år sedan och har aldrig ångrat mig.

Men något får man väl ut av sitt medlemskap? Ja, för att få gifta sig i Svenska kyrkan måste minst en av makarna vara medlem. En del tjänster i samband med ens begravning är ”gratis” för medlemmar och som medlem får man rösta i Kyrkofullmäktige. Har du någonsin gjort det? Nej, jag tänkte väl, av dem som får rösta väljer 7 av 8 att låta bli. Räknar man bort de politiskt engagerade och deras familjer gissar jag att siffran är 17 av 18.

Själv vill jag ha så lite som möjligt med den kristna kyrkan att göra, men även om man exempelvis drömmer om ett kyrkbröllop är det en rätt dålig deal att vara medlem alla de år man inte gifter sig. Och jag menar en riktigt dålig deal, det finns tiotusentals kronor att spara.

För nu kommer vi till vinsten med att gå ur. Kyrkoavgiften styrs av vilken kommun du bor i. Snittet ligger på en dryg procent av beskattningsbar inkomst (utöver begravningsavgiften, som ingen som har för avsikt att någon gång dö kommer undan). Vill du veta exakt vad som gäller för dig finns uppgiften här. I en del frireligiösa samfund betalar man fortfarande "sitt tionde" till församlingen, men jag tycker att "sitt hundrade" är illa nog. Många pengar blir det.

Men även om jag gläds åt de insparade slantarna gläds jag nästan lika mycket åt att aktivt ta ställning. Svenska kyrkan frågade mig aldrig om jag ville gå med och de upplyste mig aldrig om pengarna jag tvingades betala. Behöver du fler skäl? Här kommer ett:

Följ ärkebiskop Antje Jackelén på Twitter. Ställer du dig bakom tio procent eller mer av hennes åsikter är du tveklöst en ganska obehaglig person. Svenska kyrkan har 6,2 miljoner medlemmar. Jag är visserligen cynisk, men vill inte tro att 6,2 miljoner svenskar delar Svenska kyrkans värderingar och dessutom är villiga att betala för dess marknadsföring.

Blott Sverige svenska bolån har

Amorteringskrav på bolån är en följetong med ett nytt kapitel igår när Finansinspektionen lade fram ännu ett förslag som går ut på att alla nya bolån ska amorteras ned till 50 procent av bostadens värde. Är mer än 70 procent av bostaden belånad måste man amortera 2 procent av lånebeloppet, mellan 50 och 70 sänks kravet till 1 procent.

Bra, tror jag, men kan tycka att såväl myndigheter som låntagarna själva borde ha sett till att vi aldrig hamnat där vi är nu – ett belåningssamhälle där det är helt naturligt att ta ett lån på 40 år som man aldrig tänkt betala tillbaka. Samhället går dessutom in och skattesubventionerar dessa lån. Tacka tusan att vi får bobubblor och personliga konkurser när privatekonomier planeras efter förutsättningar ingen av oss vet, flera generationer senare.

Man kan idag köpa en bostad där man själv endast lyckats gneta ihop 15 procent av köpeskillingen. Om ens det! Många tar privat- eller blancolån även på kontantinsatsen. Sedan flyttar de in och svarar glatt ”Olsson!” i telefonen trots att det korrekta borde vara: ”Ja, det var hos Swedbank!”

När jag blir statsminister, som ende medlem i Folkhatarpartiet Håll Käften (fhk) subventioneras inga lån med skattelättnader, och den som inte kan langa fram minst 30 procent av köpeskillingen samt i detalj redogöra för hur och när resten ska betalas får snällt leta upp en billigare bostad. Tak över huvudet är en mänsklig rättighet, men banne mig inte att få slå ner sina bopålar vart man vill oavsett ekonomi, även om ens svåger bor ännu flottare och den vattenkammade bankmannen hejar på.

FI:s förslag är åtminstone en bit på vägen mot ett sundare ekonomiskt samhälle, men först ska vi se vad regeringen har att säga. Med tanke på deras egna krumsprång med våra skattepengar och sina egna plånböcker kan det sluta precis hur som helst.

För den som undrar kan jag berätta att "vi" i fhk lever som vi lär. Min bostadsrätt är inhandlad och renoverad för eget kapital. Eller som jag uttryckte det när mäklaren frågade efter min finansiering: 

"Jag tänkte betala med pengar, funkar det?"

Färre affärer, bättre resultat?

Det är kul att handla värdepapper. Det är spännande att se kursen röra sig uppåt och nedåt när man är på väg att trycka på knappen för att köpa eller sälja, och det kan ge en adrenalinkick att se affären gå igenom. Femton års företagande har inte precis fått mig att älska bokföring, men en lyckad aktieaffär är till och med kul att mata in i Excel. De senaste dagarna har jag handlat mer än på länge: köpt oljecertifikat, blankat Volvo och SCA, hoppat på nyemissionen av 203 Web Group igår och sålde innehavet efter ett par timmar...

Men jag handlar inte för att kunna skryta om hur många miljoner jag omsatt utan för att tjäna pengar. Det är inte nödvändigtvis så att fler affärer gör högre avkastning. I mitt fall snarast tvärtom faktiskt. 2001 hade jag nästan 500 avslut på börsen, 2015 runt 50. Som ni säkert redan har gissat blev resultatet bättre förra året än 2001. Inte så konstigt, 2001 var ett pissår som blev extra svårtippat när det 11 september började regna flygplan från himlen i USA, 2015 gick börsen upp 6,6 procent. Men 2001 fick jag stryk av index och 2015 slog jag det. Och det var ingen tillfällig rush, jag fick stryk av index vartenda år i början av 00-talet. Både 2014 och 2015 spöade jag index och 2016 ser också bra ut.

Naturligtvis gör jag inte automatiskt bättre affärer genom att dra ned på antalet. Förhoppningsvis har jag lärt mig en del också, men det har underlättat att ha fokus på börsen i stort istället för att leta snabba pengar. Med många, kortsiktiga affärer blir avgifterna mer kännbara och antalet möjligheter att klanta till det ökar också. Men jag lägger inte mindre tid på börsen nu, tvärtom. Fast jag lär mig mer av att läsa artiklar och rapporter än att sitta på helspänn och vänta på att en femma ska bytas ut mot en sexa.

Förutom att göra färre affärer jobbar jag med färre tillgångsslag. När jag handlade som mest, 2000-2002, höll jag på mycket med optioner och warranter, som jag nästan helt släppt eftersom det gick för dåligt. Nu är det närapå bara aktier och fonder i portföljen. Jag gör kanske en warrantaffär om året, om jag känner mig tillräckligt säker på utfallet att jag vill spekulera i en kvartalsrapport. Någon ETF eller ett certifikat smyger sig ner ibland också (tre certifikat den senaste veckan, men det hör som sagt till ovanligheterna).

Jag säger absolut inte att jag har hittat något slags vinstoptimeringsfacit, men jag har kontinuerligt utvärderat vad som funkat bäst för mig. Det har tagit femton år (hittills, arbetet lär fortsätta så länge jag handlar) och har kostat mig både tid och pengar, men det hade kostat ännu mer att låta bli. Klarar man inte av att utvärdera det man gjort lär man heller inte utvecklas och då kör man inte bara huvudet i nya bergväggar utan även sådana man redan tjongat in i. Lite så tänker jag.

Gör din egen Lyxfällanbudget

Nästan alla har bättre koll på hur de spenderar sin tid än på hur de spenderar sina pengar. Ändå jobbar de flesta mer eller mindre med sånt de inte brinner för, bara för att få ihop de där pengarna de inte vet var de försvinner.

Även vi som får pengarna att räcka till bör då och då fråga oss själva:

1. Vart tar pengarna vägen?
2. Är det precis det jag vill göra för mina pengar?

Jag har gjort det två gånger med några års mellanrum fastän jag till skillnad från Lyxfällan-deltagarna varken är fet eller tatuerad. Rätt intressant experiment trots att jag hade ett hyfsat hum redan innan. Alltid lär man sig något.

Ni behöver inte limma fast magneter på sedlar eller hyra en biograf för att kolla på siffrorna. Ett kalkylblad eller rutat papper går lika bra. Sen är det bara att ta reda på hushållets inkomster och utgifter per månad. Även om jag har förstått att inte alla vuxna sätter in sina räkningar och kontrakt i pärmar utgår jag ifrån att du som kommit så här långt i texten inte är helt dum i huvudet.

Inkomsterna går snabbast. Med fasta löne- och/eller bidragskuvert är det gjort på några minuter. Med oregelbundna inkomster får man räkna fram ett snitt. Utgå ifrån de sex senaste månaderna. Minst, ju längre desto bättre. Har du fått höjd timpeng, sänkta bidrag eller andra nya förutsättningar utgår du givetvis från de nya förutsättningarna. Om de börjat gälla, det ska redovisa dagens verklighet, inte morgondagens.

Så går vi till minusposterna. Dela upp dem i 5-10 kategorier. Fler kolumner ger högre transparens, men för många blir rörigt. I min budget hade jag Boende, Mat & förbrukningsvaror, Telefon & Bredband, El, Försäkring, Sparande, Kläder och Övrigt. I ditt hushåll kanske större delen av budgeten går till familjens travhäst eller pappas privatplan. Gör i så fall egna kategorier av dem, tryck inte ner hästen i ”övrigt”. En betydligt vanligare post är Lån, som ofta förtjänar en egen kolumn.

Ju mer regelbundna utgifterna är desto lättare är de att räkna på. Hyra, hemförsäkring och telefonkostnader är mer lättberäknade än semester och tandläkarkostnader. Försök att göra rättvisa bedömningar även om ni bara utgår ifrån några månader. Bor man i villa lär t ex uppvärmningskostnaden variera över året, fordonsskatt kostar varje månad även om räkningen kommer en gång om året och en svindyr all-inclusive-resa vartannat år får smetas ut lite godtyckligt.

När allt är klart, dubbelkolla pärmar och kontoutdrag. Är ni fler i hushållet, utmana varandra att försöka komma på någon bortglömd budgetpost. Ett omsorgsfullt jobb ger svar på första frågan: Vart går pengarna? Nu är det dags att fundera över nästa fråga: Är detta en idealbudget? Och om svaret inte är ett rungande ”JA!”: Vad ska pengarna satsas på istället och vad krävs för att komma dithän?

Dessa frågor kan – och bör – man ställa sig då och då resten av livet, för det här med budget funkar lite som det gamla brädspelet Othello:

Pengar är kul, tycker jag, och allra roligast blir de om man har kontroll över dem. Så försök att göra detta till ett kul projekt! Ta alkohol till hjälp om så krävs.

Det svarta guldet blev till sand

Förra fredagen berättade jag att jag köpt oljecertifikat  i förhoppningen om rikedom och lycka. Till de som eventuellt lyssnade kan jag bara säga: Jag är utbildad komiker, vad tror ni att jag vet om olja? Eller: Förlåt!

Det var ju så att de oljeproducerande länderna skulle träffas i Qatar igår. Målet var att frysa oljeproduktionen för att hålla priset uppe. Ett gäng pyjamasklädda ministrar vars historik av att hålla sams är på lägre nivå än fotbollshuliganer på anabolas, och så Ryssland på det... Vad kunde gå fel liksom? Rätt mycket. Iranierna dök överhuvudtaget inte upp eftersom de inte ville underkasta sig kravet på frysning. Saudierna hade redan på förhand förklarat att om inte alla (med tydlig adress: Iran) kom överens var det ingen idé.

Men nu var ju flygbiljetterna redan bokade så femton oljeproducerande länder satte sig till bords för att komma fram till åtminstone något vettigt. Det gjorde de inte. Inte ens ett vi-smilar-framför-kamerorna-och-säger-att-vi-jobbar-vidare-utlåtande blev det. Så vad händer nu? Nytt knytkalas i juni, antagligen ett skakigt oljepris tills dess.

På minussidan:

• När de här elefanterna bråkar finns det i regel bara förlorare.
• Oljepriset hade gått upp c:a 30 procent sedan botten - innan det här mötet – så det finns ordentlig fallhöjd.
• Vad är det som säger att de kommer överens i juni? Saudiarabien och Iran blev antagligen inte bättre vänner i helgen.

På plussidan:

• Oljepriset har nästan 200 procent upp till toppen sommaren 2014.
• Alla oljeproducenter, inklusive Iran, är intresserade av att tjäna så mycket pengar som möjligt på den olja de pumpar upp. Rätt många av dessa länder har inte så mycket annat att försörja sig på, olja är vad de lever på och av.
• Nu har Iran fått trilskas och visat musklerna. De är sura över att när USA väl hävde blockaden mot dem skulle de ändå inte få sälja så mycket olja de vill. Det kan ju tänkas att de lugnar sig lite nu.
• Hela världen är oljeberoende, nu och under lång tid framöver. Kanske krävs det ett eller flera underverk, eller att någon oljeshejk har ascendenten i Vattumannen med Merkurius i Stenbocken, men priset kommer att gå upp.

Solen har tveklöst gått i moln, men som det känns nu håller jag fast vid min ursprungliga plan och behåller mitt oljeinnehav i väntan på bättre tider. Bara lite fattigare. Som Markus Krunegård uttryckt det:

”Ibland gör man rätt.

Ibland gör man fel.

Lev med det.”

Middag om ett halvår

Det här är ingen matblogg, men ett av de populäraste inläggen hittills var min spaning efter idiotinköp i matbutiken. Och det finns en stark koppling mellan mat och pengar eftersom det är en tung utgiftspost för många. Dock inte för mig. Jag älskar mat och äter gott och nyttigt trots att jag lägger ungefär en tredjedel på matinköp av vad socialbidragsnormen anger, vilket nog många skulle anse vara en tight budget.

En av nycklarna till god och billig mat är framförhållning. Olika maträtter kräver olika förberedelsetid. För den här rätten är tidsåtgången ungefär ett halvår om man krånglar till det. Livet ska inte vara för lätt, nu kör vi!

1. Köp zucchini-frön på våren, mars-april.
2. Förkultivera fröna genom att sätta ett frö per kärl (plastmugg, botten av en mjölkkartong eller något).
3. Vissa frön blir något, andra inte. Det är precis som med människor. I början av maj tar du de frön som förvandlats till växter och planterar dem utomhus. Jag bor i lägenhet, så det blir kruka på balkongen.
4. Plantera basilikafrön i kruka inomhus.
5. Vattna och vänta.

6. Fortsätt vänta. Plötsligt händer det:

7. Såja, nu kom basilikan också.

8. Skörda.

9. Koka zucchinin i tio minuter. Dela den mitt itu. Skär sedan försiktigt loss inkråmet.
10. Finhacka inkråmet och basilikastjälkarna och fräs i kastrull ihop med valfri matsvamp (finns i skogen). Gör en stuvning genom att tillsätta mjölk och mjöl, salt och peppar. Koka upp.
11. Lägg zucchiniskalen som skålar i en ugnsfast form. Fördela stuvningen i skalen.
12. Garnera med basilikablad.

13. Riv eller hyvla ost över dem.

14. Ställ in i ugnen och sätt på den (förvärmning är ett dumt påfund av någon som inte betalade elen), värm på 200 grader och vänta tills de ser ut så här:

15. Ät! Är det inte asgott har du gjort något fel.

Har man inte ett halvår på sig går några av punkterna att fuska med. Zucchini/squash (samma sak) finns att köpa liksom basilika (går att använda torkad också) och svamp. Fast det blir inte lika gott som egenodlat. Eller lika billigt.

Snåla förebilder

Snål betyder sniken, girig, närig, missunnsam, ogenerös, småaktig och ogin. Känns nästan lite negativt... Jag föredrar att se mig som sparsam och ekonomisk. Igår blev jag kallad "spar-junkie" på Twitter, men har inga problem med etiketten snål heller.

Det hänger väl på vart man riktar snålheten? Jag vill inte strö pengar omkring mig. Framförallt försöker jag låta bli att köpa sånt jag finner onödigt, och när jag bestämt mig för ett köp lägger jag ibland galet mycket energi på att hitta billigaste inköpsstället. Men det där drabbar ingen! I ord som missunnsam och småaktig ingår ju att man utnyttjar sin omgivning. Det gör inte jag.

Ska en kostnad delas är jag den förste att hala fram plånboken och jag tror verkligen att ingen som känner mig uppfattar mig som ogenerös eller sniken. Så när jag kallar mig snål ser jag det som positivt. Som motsatsen till slösaktig. Jag vill slå ett slag för snålheten. När det gäller t ex bilar är snål en komplimang. Alla vill ha en bensinsnål bil. Nu är ju inte jag en bil, men ni fattar.

Jag kallar mig gärna snål, men är inte immun mot folks tankar och fördomar. Alltså känns det bra att det finns mer framgångsrika människor än jag med en – i mitt tycke – sund syn på pengar. Här är några av mina snålförebilder.

Ingvar Kamprad

Grundare av Ikea och Sveriges rikaste man med en förmögenhet på drygt 600 miljarder, 600000000000 kr. På frågan om sparsamhet sa han följande i en intervju: ”Folk kallar mig snål, och det gör mig inget.” That's my man!

Kamprad har infört en resepolicy på Ikea att man alltid flyger ekonomiklass, aldrig förstaklass för firmans pengar. Det sägs att han även uppmanar sina anställda att skriva på bägge sidorna på pappret.

Och inte verkar han vara slösaktigare på fritiden. Han gör stor sak av att han klär sig i loppisfynd och när han bodde i Schweiz räknade han ut att bästa prutläget på den lokala grönsaksmarknaden var på lördagseftermiddagar. Det som inte såldes då fick ofta slängas, så strax innan stängning gick Ingvar dit och skambjöd medan frugan stod på behörigt avstånd och skämdes.

Jag tror egentligen inte så mycket på den småländska sparsamheten (har träffat för många slösande smålänningar för det), men Ingvar håller fanan högt.

Warren Buffett

Världens rikaste man (lite beroende på dollarkursen) bor kvar i det hus han köpte 1957 och sägs ”leva ett sparsamt liv” (vad det nu innebär när man har mest av alla, han har t ex ett eget jetplan). Han har två ekonomiska regler: 1. Don't lose money. 2. Don't forget rule number 1.

Precis som Kamprad snålar han även med firmans pengar. Han tar ut hundratusen dollar om året i lön. Det är i och för sig en bra lön, men varenda avdankad riksdagspolitiker tar ju ut det dubbla för att klippa några band som landshövding. Ingen hade misstyckt om Buffett tiodubblat sin lön. Men den modesta lönen till trots skänker han ändå bort miljonbelopp. Man behöver som sagt inte vara missunnsam bara för att man är sparsam.

Günther Mårder

Nordnets gamle sparekonom, som uppfann Twitterhashtagen #sparadkrona, fortsatte att leva privatekonomiskt studentliv när han blev vd för Aktiespararna. Det där kan jag känna igen mig i. Även om jag aldrig varit i närheten av Günthers inkomster har jag ibland tjänat bra, men jag har aldrig förstått varför man per automatik ska höja sina omkostnader bara för att man kan.

Bland andra bevingade uttryck sa han följande i en DI-intervju: ”Skulle alla svenskar leva som jag, skulle alla hjul sluta snurra.” Även det kan jag känna igen mig i.

Gamlingar

Grovt generaliserat var hela generationen födda fram till 1930 sparsamma till sin natur. De och tidigare generationer hade inget val. Nu har mina mor- och farföräldrar vikt in kepsen, men jag är glad att jag hann se lite av deras tänk att ta vara på saker, kläder och pengar. Så väsensskilt från den slit- och slängkultur som växt fram därefter.

Okej, det är kanske inte vettigt att spara en kartong märkt ”snören för korta att knyta”, men det är tusan så mycket vettigare än att kasta bort fullt fungerande kläder, skor, leksaker, möbler, klockor, prylar... bara för att.

Gratis träningskläder

Mycket lite i vår värld är gratis, men min träning kommer skapligt nära. Jag är löpare. Inte av födsel, men av ohejdad vana. Jag har sprungit några maratonlopp och brukar nå mållinjen någon gång mittemellan att proffsen kutar in på 2.20 och att arrangörerna packar ihop vid solnedgången.

Men det här är ingen träningsblogg, så raskt över till pengarna. Att springa är såklart gratis, men utrustningen kostar en slant trots att det är en av de billigaste sporterna. Man bör ha ändamålsenliga kläder, fast det går att springa i vad som helst, åtminstone om man är dansk.

Innan man fastnat för löpning (som de flesta lyckas undvika hela livet) duger det gott med en sliten t-shirt och mjukisbyxor, men springer man tre gånger i veckan året runt vill man ha bättre grejer och då kostar det. Fast ändå inte. Själv har jag anmält mig till Yougovs webbpanel och fyller i deras marknadsundersökningar då och då, när jag har tid och inget bättre för mig. Efter varje genomförd undersökning får man poäng att handla för i deras poängshop där det finns allt möjligt, från köksknivar och elektronik till just träningskläder, av märket Craft. Utan att ens betala för frakten har jag fått hem följande kläder genom att bara betala med tid:

Även om jag ägnar mig åt en del barfotalöpning får väl skor anses som den viktigaste löparutrustningen. Jag har själv alltid 4-5 par jag växlar mellan. Bra löparskor kostar en dryg tusenlapp på de stora sportkedjorna och närmare tvåtusen på specialbutiker som Löplabbet och Runners' Store. Jag köper mina skor på nätet, vanligtvis från Start Fitness och Wiggle, för 500-600 kr paret, alltså halva priset eller bättre.

Det kan tyckas knepigt att köpa skor på nätet, men det finns tabeller för att räkna om storleken på sina gamla skor till den nya modellen. Håller man sig till samma märke går det också att maila tillverkaren för att höra vilken storlek man ska köpa. En enda gång har jag behövt skicka tillbaka ett par skor. Jag fick ont i knäna av dem, men trots att jag hade sprungit en mil i dem fick jag pengarna tillbaka. Och även om man skulle få stå för en extra fraktkostnad är det helt klart värt besväret. Ibland slänger de med ett par löparstrumpor på köpet också, som hade kostat över en hundring i en svensk butik.

Mina skor brukar hålla 120-150 mil, så totalkostnaden för mitt idrottande är runt 4 kr/mil, att jämföra med ett gymkort för 3000 kr och uppåt, och personliga tränare för flera hundra i timmen. Fast det förutsätter att jag bara springer för nöjes skull (och ja, jag förstår att många läsare starkt ifrågasätter nöjet, jag var som ni för bara några år sedan). Jag har sprungit för att handla mat eller göra postärenden och transportsprungit hem från vänner. Då hade alternativet varit bil eller kollektivtrafik, så ibland är löpningen ren vinst. Förutom den uppenbara vinsten alltså, att jag maximerar mitt välbefinnande och slipper bli tjock.

Kanske bäst att tillägga att varken Yougov, Craft, Start Fitness eller Wiggle betalat mig för denna text, men jag tycker att det är bra skit ändå.

Köpa sälj, dags för Volvo?

Förr innebar börshandel att man köpte aktier man tyckte var undervärderade. Det var en okomplicerad värld.

Nu kan man köpa derivat som optioner, terminer och warranter. Dessa funkar åt bägge håll, man kan alltså spekulera i en nedgång av det underliggande pappret. Det kan man också göra genom att blanka aktier, vilket innebär att man lånar aktier som man sedan säljer. Eftersom du sålt dem måste du köpa tillbaka dem, och om aktien gått ner under tiden tjänar du pengar eftersom du sålde dyrare än priset du köpte för.

Är man, som jag, en enkel småsparare kan den där processen bli rätt dyr. Dels åker man på en administrationsavgift och dels ränta på det lånade beloppet. Inga oöverstigliga kostnader eller bekymmer, men nu finns ett enklare sätt. Nordea har infört en så kallad blanka-produkt, ett certifikat som speglar aktien. Går aktien upp går ”blankningen” ner lika mycket. Just nu finns 62 sådana här certifikat. Du köper dem på samma sätt som du köper aktier, köp- och säljkurs ställs ut av Nordea, men det går också att sälja din post över börsen till någon som betalar bättre.

Jag har handlat i det här tillgångsslaget några gånger, främst i Volvo som är ett bolag jag aldrig gillat och ofta tyckt varit övervärderat. Nu känner jag att det är dags igen. Av två skäl:

• Volvos B-aktie står just nu i drygt 90 kronor. Det har den gjort ett antal gånger det senaste halvåret och varje gång har den vänt ner.
• 22 april släpper bolaget sin Q1-rapport. Sedan förra finanskrisen, 2008-2009, har Volvos Q1 varit en besvikelse för marknaden varenda gång med ett enda undantag (2013). Vid ett par tillfällen har den på kort tid tappat över 30 procent av sitt värde.

Jag ägnar mig inte åt teknisk analys, men som ni märker har jag inte nämnt företagets fundamentala värden heller. Så låt oss kalla det en oteknisk analys då. Jag tror hur som helst att Volvo ska ner från den här nivån. Att hoppas på 30 procent vore modigt, men jag är så nöjd med 10 procent. Förresten, när det gäller säljpapper behöver jag inte ens ha den avkastningen. Att tjäna pengar på nedgång är liksom vackert i sig.

Fast blir jag riktigt modig innan rapporten nästa fredag kanske det blir en liten warrantsatsning också, och av en sådan vill jag ha ut mer. Men möjligen nöjer jag mig med blanka-positionen eftersom den till skillnad från warranter och optioner inte har någon egentlig tidsfaktor. Jag kan lugnt sitta kvar och invänta att marknaden ska komma till samma slutsats som jag – att Volvo B är för dyr på 90 kronor. Den brukar som sagt komma fram till det, förr eller senare.

Mitt minst giriga minne

Apropå att sälja sina gamla sopor tänkte jag berätta en historia som egentligen inte har ett skit att göra med att tjäna/spara pengar, men den kanske får mig att framstå som mänsklig trots min iver att tjäna på det mesta.

Vid en vindsrensning hittade jag sju gamla böcker ur Bengt-Åke Cras serie om Löken. Jag gissar att det nu ringer en klocka hos många i min ålder som läste B. Wahlströms ungdomsböcker på 80-talet.

För er som inte fattar någonting kan jag berätta att Löken var en slags Kalle Blomkvist-typ (så för att förklara för yngre läsare jämför jag med något ännu äldre, smart Micke...) som tillsammans med två kompisar löste kriminalfall som i strikt litterär mening var rätt ... enkla.

Jag älskade de där böckerna när jag var 12-13 år och hamnade nu på en nostalgitripp på nätet. Kom ganska snart fram till författarens egen hemsida där han beskrev serien, som tydligen innehållit femton böcker totalt. Och så hade han publicerat ett läsarbrev från en man vars son hade dyslexi och ogillade läsning i största allmänhet. Men nu hade pappan lockat honom att läsa hans tre Löken-böcker som sonen slukat. Pappan ville självklart uppmuntra läsandet och försökte få tag i fler Löken, vilket visade sig svårt. I ett sista försök vände han sig till författaren som dock bara kunde hänvisa till antikvariat och önska lycka till.

Men här satt jag med min boktrave och insåg att jag faktiskt kunde påverka historien. Jag tog kontakt med Bengt-Åke som förmedlade kontakten. Det visade sig att den dyslektiske sonen inte hade läst någon av mina böcker som jag därför skickade till honom. Kommer inte ihåg om jag tog betalt för frakten, men alldeles oavsett tjänade jag inga pengar på ”affären”.

Så varför berättar jag detta i en ekonomiblogg när det inte gav några pengar? Jo, för när jag tänker på att jag hjälpte den här killen, som nog är vuxen nu, uppfylls jag fortfarande av en glädje som skänker den som gör goda gärningar.

Fast viktigast i livet är ju trots allt pengar. Nästa blogginlägg blir mer materialistiskt, det lovar jag.

Tillverka pengar av sopor

När jag flyttade fick jag ett hälften så stort källarförråd, så trots att lägenheten var större blev förrådet proppfullt. Detta gjorde i sin tur att varje gång jag skulle hämta något där tog det tre timmar. En timme för att bära ut saker, en timme för att hitta det jag sökte och en timme för att knöla ihop alltihop tillräckligt hårt för att kunna stänga dörren igen. Att klättra runt i källarförråd är inte en hobby för mig, och eftersom jag var för snål för att slänga saker började jag sälja dem. Inte främst för att tjäna pengar utan för att förenkla min vardag.

Först testade jag gratissajter, för gratis är gott. Så småningom insåg jag att det finns en anledning till att det är gratis, det är värdelöst också. Så jag gick över till främst Blocket och Tradera, och märkte att uttrycket om ”den enes sopor” verkligen stämmer. Jag har sålt allt från möbler och musikinstrument till DVD-skivor och böcker. När jag renoverade köket sålde jag mina gamla vitvaror för över tusen spänn (och slapp bära iväg dem, bara en sån sak!).

Enligt en undersökning gjord av Blocket 2010 har varje hushåll i snitt fyllt sina förråd med gammal skit för 24000 kronor. Själv har jag sålt för betydligt mer, men så ser jag det också som ett pågående projekt. När jag väl hade tömt källarförrådet bestämde jag mig för att det inte skulle fyllas på nytt, så nu säljer jag av saker lite då och då.

Och tänk smart! Sälj sommarmöbler på våren och vinterjackor när första kylan kommer. Det kan tyckas uppenbart, men många verkar inte upptäcka den där extra uppsättningen vinterdäck förrän de bytt till sommardäck i slutet av mars när marknaden för vinterdäck är som marknaden för sand i öknen. Apropå timing är det inte fel att fundera över kundernas ekonomi. Sätt helst ut annonser/auktioner lagom till slutet av månaden när folk har fått lön och barnbidrag. Sånt som kan fungera som julklappar säljer man på hösten, och när december kommer är plånböckerna tomma, så då säljer man ingenting förrän framåt påsk.

Och om man vänder på det, handla gör man när marknaden är som sämst. Behöver du nya skidor köper du dem på våren och om du behöver en cykel väntar du till hösten. Och pruta! Tycker du att det är svårt kan du ta en sista-minuten-resa nästan vartsomhelst i hela världen och se hur det går till.

Vilka köper då? Alla möjliga faktiskt! Jag har betat av såväl kändisar som Lyxfällan-deltagare. Jag har bl a sålt en begagnad resväska till en moderat riksdagsman, en LP-box till en utrikeskorrespondent på SVT och en kopparkittel ropades in på Tradera av en folkkär schlagersångerska.

Ibland blir det väldigt personligt när jag får höra köpares berättelser. De kanske hade en likadan i sitt barndomshem för 60 år sedan. När jag sålde av min farmors dödsbo fanns en gammal bok av en baltisk författare. Denna bok hade funnits i decennier på köparens sommarställe, och handlade om människor som likt hennes förfäder flytt till Sverige. Nu hade boken lästs av generationer i hennes släkt och pärmarna höll knappt ihop längre. Men så hittade hon min annons och kunde för en knapp hundring glädja familjen med en bok i nyskick. Det gladde farmor i sin himmel, det är jag säker på.