Orangea kuvertet

Första året man fick göra PPM-val var 2000. Då gjorde två tredjedelar ett aktivt val. Undrar hur många som sedan dess inte gjort någon ändring och lagt två strån i kors för att få en bättre pension. Troligen rätt många, eftersom folk verkar ointresserade av pengar i allmänhet och pension i synnerhet.

Jag vet inte hur många hundratusen människor som fortfarande betalar in pengar till en privat pensionsförsäkring, men varje person är en för mycket eftersom skatteavdraget är borttaget. I och för sig tycker jag att det är vidrigt av Folksam, Nordea m fl att fortfarande erbjuda autogiro till den här typen av sparande, när de vet att det är en garanterad förlustaffär för kunderna, men det är ändå varje vuxen persons skyldighet att ta ansvar för sina pengar och hålla reda på vad som gäller.

Premiepensionsmyndigheten har hunnit byta namn, men det brandgula kuvertet fortsätter att dunsa ner på hallmattan en gång om året. Var femte svensk öppnar inte ens kuvertet. Ju yngre, desto mindre intresse. Pension verkar inte intressera gemene man förrän tidigast i 55-årsåldern. Det är så dags att ta tag i det då.

Samtidigt förstår jag att pensionsvalet känns abstrakt för en 25-åring. Jag är 44 och kan inte säga att jag har någon större förhoppning om pension för egen del. Om jag lever till 70 eller hur gammal man nu ska vara för att få pension när min tid kommer utgår jag ifrån att politikerna satt sprätt på mina pengar eller åtminstone behovsprövar all pension. Har jag fel blir det en glad överraskning. Jag räknar med att försörja mig själv till den dag jag viker in kepsen.

Men vare sig vi vill det eller inte har överheten gett oss en påse av våra egna pengar att fördela på 1-5 fonder. Förr kunde jag koppla mitt PPM-innehav till Avanza-depån, men det visade sig att tillgängligheten gjorde att vi bytte fonder oftare, och det kostar pengar för myndigheterna som tog bort möjligheten. Fast det är inte så bökigt att gå på Pensionsmyndighetens hemsida att det egentligen ska vara ett hinder.

Det tycker jag faktiskt att man bör göra då och då, åtminstone en gång om året. Om man, som jag, ändå har hyfsad koll på läget och placerar pengar i aktiefonder kan man lika bra titta till pensionspengarna när man ändå ser över sin övriga ekonomi.

Och är man inte särskilt börs- och fondintresserad kan man ju ta chansen att bli det, i skarpt läge. De här pengarna ska ju placeras oavsett vad vi tycker. Så läs på, välj fonder och följ upp resultatet. Om det hade varit okej hade jag övervägt att spela lotto med de här pengarna, men eftersom det inte går kan man ju lika gärna försöka få dem att ränta sig tills man blir en sån där härligt bitter och krävande pensionär.

Pengafobi

En del människor tycks verkligen ogilla pengar. Och självklart finns det en diagnos. Har inte allt en diagnos idag? Chrematofobi betyder rädsla för pengar. Jag vet inte hur många som lider av detta, men tittar man på Sverige idag skulle jag gissa på ett par miljoner åtminstone. Här är några exempel på vanliga symptom:

Köpa dyrt

Bor man på en liten ort där man vill värna om sin lokala järnaffär eller radiohandlare fattar jag att man kan handla där trots att exakt samma saker går att köpa billigare någon annanstans, för att man tycker att det är värt kostnaden. Annars inte. Hur kommer det sig att folk köper en vara som finns billigare i exakt samma utförande, av samma tillverkare, på gångavstånd? Ta t ex en titt på utbudet i bensinmacken. Jag förstår att någon rycker till sig en chokladbit när de ändå handlar bensin, men välsorterade mackar säljer så mycket som ingen borde spontanköpa, allt från utemöbler och balkonglådor till vetemjöl och glass i storpack. Detta till ett pris som är 10-100 procent högre än andra detaljisters. För att det finns en marknad.

Onödiga köp

Att köpa dyrt är dumt, att köpa onödigt är ännu dummare. Jag vet inte hur många gånger jag har hört människor försöka motivera varför de köpt något de egentligen inte ville ha, men köpte bara för att förstahandsvalet var tillfälligt slut, eller i väntan på en ny modell eller på att de ska ha råd med det de egentligen ville ha. Hur tusan nu det ska gå till när de futtiga pengar de lyckas spara ihop bränns iväg på skit de inte ens vill äga.

Helt meningslösa köp

Fika på stan en kvart innan man är hemma, hemlevererad pizza för att det var omöjligt att förutse att magen skulle börja kurra trots att kylen är tom, träningskläder och utrustning för en träning man inte har börjat med, men är övertygad om att man ska få inspiration till bara man köper den där tröjan eller den där cykeln som är aningen mer lättrampad än den cykel man redan har i förrådet... Vi är alla mer eller mindre dåliga på att scanna av personer i vår omgivning, men vuxna människor som inte har en aning om ens hur de själva funkar måste ha ett allvarligt fel.

Semester på kredit

Oj, det blev sommar i år igen, vem kunde ana? Tydligen alldeles för få eftersom det shoppas semesterresor både med dyra blancolån och genom olika delbetalningslösningar direkt hos researrangören. Har man inte pengar att handla sin resa för stannar man hemma. Frågor på det?

Det här var bara ett axplock av dåliga beslut som tycks skräddarsydda för att slippa skrapa ihop en förmögenhet eller ens en liten buffert. Jag har full förståelse för att inte alla – som jag – sparar pengar nästan tvångsmässigt, men ibland känns ansträngningarna för att slippa ekonomisk frihet nästan medvetna. Antingen det, eller också är verkligen en betydande del av mänskligheten idioter, vilket skrämmer mig ännu mer eftersom jag är stupidofob.

Investerar du med könet?

Nyligen gick en kvinna ut med ett djupt bekymrat Facebookinlägg. Nej, hon hade inte nekats cancervård, hon hade inte blivit våldtagen eller blivit bestulen på alla sina pengar. Det som hänt var att hon fått en tidning från Ålandsbanken, gissningsvis deras kundtidning med det korta och intetsägande namnet Å. Men istället för att läsa artiklar hade hon jämfört andelen män och kvinnor avbildade i tidningen och kommit fram till att det var fler män än kvinnor, nästan bara män faktiskt.

Så fick det ju inte vara, så hon mejlade banken för att protestera. I bankens svar stod bl a det inte självklart innebär en nackdel att verksamheten främst bedrivs av män. Detta bad Ålandsbankens vd senare om ursäkt för, så jag antar att han tycker att det självklart är en nackdel med 51 procent eller fler män i banktidning. Eller också bad han om ursäkt för att någon blev kränkt, men ska man be om ursäkt varje gång någon blir kränkt av det man gör blir väl inget annat gjort nuförtiden.

I artiklar om ”problemet” med den hemska banktidningen får vi veta att Ålandsbanken har ett ”stort PR-problem”. Först ut var Aftonbladet, vars artikel blev startskottet för den här vattenglasstormen. Resumés Johanna Lindskog Lindell hakade på och fastslog att banken ”drabbats av en viral kris”. Eftersom jag är en jobbig jävel som inte bara köper ”sanningar” ville jag veta hur det stod till med den saken. För mitt höga nöjes skull plöjde jag igenom samtliga Twitterkommentarer på Aftonbladet-artikeln och kunde konstatera att över 90 procent av kommentarerna inte höll med om att det skulle vara ett problem att Ålandsbanken inte könskvoterat bilderna i sin kundtidning.

Så jag passade på att fråga Lindskog Lindell (bestäm dig för ett efternamn människa!) om hennes slutsatser hade någon slags faktaförankring, om hon läst Twitterkommentarerna eller noterat att omslaget på det senaste numret av Ålandsbankens kundtidning på nätet pryddes av två företagande kvinnor och inte en endaste man. Självklart fick jag inga svar, så det hade hon inte. Istället upprepade hon sina teser likt en papegoja, troligen i hopp om att de skulle bli mer sanna för det. Det blir de inte.

Jag tror knappast att det behöver klargöras för tänkande läsare, men jag har ingenting emot vare sig kvinnliga ekonomer eller företagsledare. Ej heller att de avbildas i tidningsform. Jag lyssnar gärna på kvinnliga ekonomijournalister som Carolina Neurath, som utnämnts till Sveriges bästa ekonomijournalist, och EFN:s Charlotte Stjerngren. Detta eftersom de är smarta och ställer de frågor jag själv vill ha svar på. Även om jag medger att jag en gång kommenterat Charlotte Stjerngrens utseende, fast det var rätt oskyldigt:

Jag läser flera finanstidningar, men har aldrig räknat könet vare sig på redaktionerna eller på de som avbildats i tidningen. Men jag gör ett stickprov nu. På nattygsbordet ligger Handelsbankens kundtidning Placeringar och senaste numret av Veckans affärer. Den förra har tio medarbetare, fyra kvinnor och sex män, men såväl ansvarig utgivare som redaktör är kvinnor, så det får väl ses som ganska dött lopp. VA har också en kvinnlig ansvarig utgivare, sju redaktionsmedlemmar varav fem män och ytterligare sju medarbetare varav fem kvinnor. Dött lopp där med.

Jag tror generellt att det är bra med könsblandade arbetsplatser, även i media, men det viktigaste med professionella människor måste väl ändå vara att de är just professionella? Oavsett om jag läser finanstips, behöver en sjukgymnast eller någon som lagar min bil är det kompetens jag efterfrågar. Om kompetensen tillhandahålls av en man, kvinna, dvärg eller skåning är mig fullständigt likgiltigt! Vi ska ju inte knulla, för böveln!

Ännu mer ”hemma hos”

Att renovera hemma behöver inte bli så dyrt om man är lite fiffig och beredd att hugga i.

Jag kom på att jag nästan aldrig använde mitt vardagsrum, så där är 20 i stort sett helt onödiga kvadratmeter. Så här såg det ut i bostadsannonsen innan jag flyttade in, tapetserade om och satte in mina egna möbler, men det kändes fortfarande lite som ett rum på ålderdomshemmet.

Dessutom behövde jag mer förvaringsyta. När jag flyttade in tog jag bort två garderober och en vägg. Det gjorde att hallen gick från liten och mörk till stor och ljus, men de där garderoberna saknade jag.

Så nu var tanken att sätta in en walk-in-closet i vardagsrummet och samtidigt göra rummet mer inbjudande. Jag hade en asiatisk plan i huvudet, men att få ner den på papper och sedan ett fullskaligt rum tog sin tid.

Jag ville ha det klassiskt rutiga, som åtminstone jag associerar till Asien, som genomgående tema. Detta genom att dela in väggarna i sektioner med grova stolpar med bröstpanel och gipsputs emellan. Allt från grunden, inte främst för att det blev billigast utan för att min vision inte gick att skapa på annat sätt.  

Stolparna är 3x3 tum och ohyvlade. Eftersom jag har en urgröpning i taket längs väggarna fick jag raspa dem till exakt mått eftersom jag ville skapa illusionen av att de fortsätter upp genom taket.

Bröstpanel byggde jag med mdf-skivor och en dekorlist som jag limmade fast med superlim. Sedan målade jag rutorna med lasyr på ett sådant sätt att det ser ut som att grunden är riktiga brädor och inte spånplattor. Resultatet blev förvånansvärt bra, om jag får säga det själv.

Bröstpanellist blev en utmaning. Det är överhuvudtaget svårt att få tag i eftersom nästan ingen bygger egen bröstpanel längre utan köper den som färdig (och svindyr) metervara. Dessutom ville jag ha en ganska rustik variant för att få det att passa in i stilen. Lösningen blev en ohyvlad fjällpanel avsedd för utomhusbruk. Så här ser den ut i profil:

Och så här blev det på min vägg:

Rutorna ovanför panelen är belagda med gipsputs, som visade sig vara ett väldigt trevligt material att jobba med. Billigt dessutom. Man köper det som pulver i tjugofemkilossäck, sedan blandar man det själv ungefär som murbruk. Lite åt gången eftersom man inte har obegränsat med tid att bearbeta det innan det stelnar. Bruket kastas upp på väggen med spackelspade och sedan krattar man till det i valfritt mönster med valfritt verktyg. Själv gjorde jag ett oregelbundet mönster med hjälp av en kraftig kvast, nästan åt stålborstehållet. När det stelnat kan man måla på ytan, men den ljusgrå, lite råa originalfärgen passade mig perfekt. Färdig vägg:

Från rummets innersta hörn tog jag två sådana här väggsektioner åt vardera hållet i anspråk till garderoben. Eftersom den skulle sakna fönster valde jag att bygga rutor (ständigt dessa rutor) av vanlig planhyvlad tvåtumsregel, samma lasyr som på stolpar och bröstpanel, och klädde sedan garderoben med tyg på insidan. Att använda hela reglar omlott åt två håll hade såklart blivit enklare än att sätta ihop väggar av en massa småbitar i en helt platt lösning, men livet ska inte alltid vara så enkelt.

Garderobens yttre hörna är en ohyvlad tretumsregel likadan som de som pryder väggarna runt hela vardagsrummet. Den är fastskruvad med en plåtvinkel i taket, men golvet är helt oskruvat. Min tanke har hela tiden varit att om jag, eller nästa ägare, vill ta bort garderoben ska det gå snabbt och inte lämna några spår. Allt som kommer krävas är att spackla igen ett skruvhål i taket. Eftersom hela garderobsväggarna består av reglar är konstruktionen mycket hållfast trots bristen på förankring.

Även inuti garderoben råder flexibilitet. Hyllplanen längst in sitter med konsoler så att de nedre hyllorna lätt går att byta ut mot ännu en stång för galgar, eller tvärtom. Trådbackarna till vänster och hyllan till höger är fristående och går alltså enkelt att flytta eller lyfta bort helt.

Avslutningsvis, så här ser rummet ut under användning.

Den sista bilden är i stort sett tagen ur samma vinkel som pensionärsrumsbilden högst upp. Oavsett vad man tycker om det är det onekligen en viss skillnad. Och var kostade kalaset?

Reglar och lister: 2600 kr

Mdf och plywood: 1573 kr

Färg och puts: 1004 kr

Tyg, gardinstänger, trådbackar mm: 704 kr

Övrigt (lim, spackel, plugg och annat jox): 711 kr

Totalt 6592 kr

Jag vet inte vad det ”ska” kosta att totalrenovera ett rum och bygga en walk-in-closet, men under 6600 kr borde ligga i det nedre spannet.

Guld & silver

Som tidigare nämnts tror jag på en kraftig börsnedgång inom en snar framtid och av den anledningen sitter jag med obehagligt mycket kontanter. Jag handlar med olja, som jag tror har bottnat, så det känns som låg risk och har gett bra avkastning i år. Och så har jag blankat lite aktier, men jag är inte så säker på min sak att jag vågar gå all-in på säljsidan.

Nu när räntan är negativ är ju vitsen inte så stor med att ha pengarna på ett sparkonto. Så vad gör man då, vad sägs om guld och silver? Min tanke är att handel med ädelmetaller ska sänka risken i portföljen. Vid de sex tillfällen börsen backat mer än 30 procent de senaste hundra åren har guld stigit fem gånger. Den enda gången guld hängde med ner var 1969-1970, då börsen föll 37 procent och guldet 17 procent.

Hur går man då tillväga, köpa ringar på Guldfynd? När jag tittar runt hittar jag faktiskt väldigt många som tycks barnsligt förtjusta i tanken på att köpa fysiska ädelmetaller i form av guldtackor eller silvermynt. Tydligen går det att köpa från exempelvis Baltikum. Jag fattar inte. Ville jag handla med metaller hade jag blivit skrothandlare.

Förutom att det kan vara bökigt att förvara guld och silver (det blir nog obekvämt att ha det i madrassen) är det dyrt och besvärligt att frakta. Och nej, ”fraktfritt” existerar inte, det är alltid kunden som betalar på ena eller andra sättet. Dessutom verkar det vara en ordentlig spread mellan köp- och säljkurs för fysiska ädelmetaller, redan där förlorar man flera procent.

Man kan köpa aktier i gruvbolag, men precis som i fallet med olja innebär det fler osäkerhetsfaktorer än om man handlar med råvaran. Värdet på en fyndighet kan ju sjunka/stiga drastiskt beroende på vad bolagen hittar, eller inte hittar. För den hågade finns t ex Auriant Mining, som dock gått upp en bra bit över 100 procent bara i år och har kvartalsrapport på måndag. Nej, den spolar jag...

Jag vill hellre spekulera i råvaran än i bolagen, och då finns det minifutures, long- och short-, bull- och bear-certifikat med och utan hävstång, råvaruobligationer... Enklast är nog ETF:er, alltså börshandlade fonder. Det finns både långa och korta ETF:er, och observera att det både finns ETF:er som handlar i själva råvarorna, guld och silver, och andra som handlar med råvaruaktier.

SPDR Gold Shares och iShares Silver är mina favoriter. Bägge investerar i råvaran, inte i bolagen, båda har liten spread och relativt låg förvaltningsavgift. Tyvärr handlas bägge i US-dollar. Det behöver ju inte vara ett problem i sig, men jag hade hellre gjort investeringar som inte riskerar att drabbas av valutafluktuering. Inte bara för att det är ett helvete att uttala.

Compact living

Eftersom jag en gång satt på en fest och diskuterade gipsplattor (ja, det var inte en sån där dansa-på-bord-tillställning) med tillträdande bostadsminister Peter Eriksson känner jag mig nödgad att göra ett inlägg i bostadsdebatten.

Svensken lägger i snitt 20-25 procent av den disponibla inkomsten på boendet. För stockholmare är siffran 30 procent. Högst andel blir det om man bor i hyresrätt, som ju är den sämsta lösningen ekonomiskt eftersom man då inte bara ska betala självkostnadspriset utan också bidra med en vinst till hyresvärden, som många gånger är ett kommunalt bolag där överblivna politiker ska ha sin utkomst. Ännu värre i andrahandsboende då man dessutom ska betala en slant till den ordinarie hyresgästen. En låginkomsttagare som hyr i andra hand plöjer i snitt ner över 40 procent av inkomsten på boendet. Samma gäller för ensamstående kvinnliga pensionärer.

För nästan alla är bostaden den högsta fasta utgiften. Det är också en av de fastaste. Busskortet går att säga upp, bilen och till och med hunden kan säljas, men någonstans måste vi bo. Dock väljer vi själva vilken storlek och standard vi behöver. Äldre läsare kanske minns Folke Pudas:

Jag hyrde ett tag ett hus på 24 kvm. Det var ett vardagsrum/sovrum, ett minimalistiskt kök med ett matbord för 2-3 personer och duschrum/toa. Inget ställe att hålla stora fester i, men en fullt fungerande bostad för en ensamstående utan stora förrådsbehov eller ett 2,5 meter brett favoritskrivbord som prompt måste med.

I samma veva åkte jag på semester med två kompisar och en 20 år gammal husvagn. Den var ordentligt sliten, men jag slogs ändå av hur fantastiskt smart inredningen på en husvagn är. Inget lämnas åt slumpen, smarta förvaringsytor och möbler med dubbla eller tredubbla funktioner. Enligt tidningen Husbilen väljer allt fler att bo permanent i husvagn och husbil. Jag fattar dragningskraften.

Men man behöver inte gå till ytterligheter. Ett mindre udda steg är att flytta till mindre lägenhet eller hus. I snitt bor svensken på 42 kvm. Gissningsvis mindre för medlemmar i stora familjer och mer för ensamstående. Priset för varje kvadratmeter är tiotusentals kronor och sedan tillkommer besparingen på driftkostnaden, så här finns pengar att spara för den som vill. Jag bor själv på 58 kvm. I det ingår ett arbetsrum eftersom jag jobbar hemifrån, men det är ändå klart mer än jag behöver.

Compact living är en trend sedan länge. Det finns gott om butiker som specialiserat sig på utrymmesbesparande inredning som bäddsoffor, våningssängar och multifunktionsmöbler. Vill man bygga eller kombinera själv finns dessutom massvis av inspirerande bloggar. Att bo minimalistiskt har blivit fint.

Sedan finns det alltid de som drar saker till sin spets. Här är en kille som verkligen maximerat sina 24 kvm:

Varför man nu ska ha 24 kvm när det räcker med hälften:

Eller vad tusan, vi går ner på 8 kvm när vi ändå är igång:

Jag kan lätt se mig själv i en mindre bostad i framtiden, även om åtta kvadratmeter känns lite väl slimmat för min smak.

Guds finger...

Fingerprint Cards är utan tvekan det senaste årets mest intressanta börsbolag. Deras affärsidé är att producera sensorer för fingeravtrycksigenkänning, för att bl a sättas i smartphones. Fingeravtrycksidentifiering är överhuvudtaget intressant, och att få in den i ny teknik tillgänglig för kreti och pleti är stort. Att öppna dörrar genom att identifiera sig med fingeravtryck låter som något hämtat ur Bondfilmer.

Men jag gillar inte Bond, och fattar inte vad det var för fel med pinkoder? Inget nytt under solen, det är ju som jag varit inne på tidigare, att jag i princip står utanför målgruppen för samtliga bolag på Stockholmsbörsen. Åtminstone är det inget av dem som skulle överleva om jag var deras typiske kund.

Aktien roar mig ändå. I januari 2015 stod den i 30 kr, nu är den värd 570. Sedan toppen i december 2015 på 675 kr har den varit nere i 344 kr. Come on, katten, det svänger ju!

Sedan aktien kom in i OMXS30 har den dock blivit stabilare hela tiden, så frågan är om den kommer att vara samma fantastiska tradingaktie framöver. Carnegie har som högst gett Fingerprint riktkursen 680 kr. I januari sänkte man till 500 och i mars 450. I den här takten påminner det snart om Fermenta. Om de får rätt alltså.

Det som fascinerar mest med Fingerprint är ändå dess ägare. Jag kommer inte på något svenskt bolag som haft lika hängivna anhängare, för att inte kalla dem fans. Ordet sekt nämns ofta kring Fingerprint – Fingerprintsekten. Fast som i alla sekter är det ingen som tillhör den som själv kallar sig sektmedlem. Ordet har liksom en dålig klang. Man får bilden av en faktaresistent galning som vägrar att överge sin gud/ledare vad som än händer.

En annan likhet med religiösa sekter är att medlemmarna sällan visar upp några större prov på humor och självdistans. När Placeras chefredaktör Tomas Linnala försökte skämta med gruppen genom att publicera denna bild en fredag när bolaget lämnat en dålig kvartalsrapport tog det hus i helvete.

Avanzas sparekonom Claes Hemberg och Svenska Dagbladets Peter Benson har också fått några slevar ovett när de ifrågasatt FPC:s förträfflighet när aktien rusat och vinsten uteblivit. Att värdera aktier på siffror och fakta istället för på förhoppningar låter sig inte göras när det handlar om framtida världserövrare. Och på ett sätt får man väl ge ”sektmedlemmarna” rätt. P/E 27 är förvisso högt, men nu tjänar bolaget ordentligt med pengar.

Fast det är inte bara aktien som kränger hårt, det stormar kring bolagsledningen också. Det ser inte så himla bra ut med stora börsbolag som får sina medarbetare dömda till fängelse för insiderbrott, även om förre vd:n Johan Carlström skulle klara sig undan. Carlström är för övrigt smidig som ett kassaskåp i alla offentliga sammanhang. Det har säkert bidragit till stormen, men kanske också till hypen.

Jag försöker att glädjas med dem som hängt med aktien på resan till himlen. Kanske kliver jag på en vacker dag, även om jag tvivlar på att jag kommer att tjäna några större pengar. Och sektmedlem blir jag aldrig.

Syltkok

Dagens spartips till den som gillar pengar och ogillar onödiga färgämnen och konserveringsmedel är att koka sin egen sylt.

Om jag ska odla min foliehattsimage tror jag faktiskt på allvar att en av anledningarna till att jag bara haft fyra sjukdagar sedan jag började jobba 1990 är att jag undviker hel- och halvfabrikat och med dem mycket kemisk smörja ingen människa mår bra av. Färgämnen kanske får maten att se bättre ut, en del andra skumma E-preparat kan få den att smaka mer, men oftast bara för att tillverkaren valt bort riktiga råvaror. För den som vill veta mer om detta rekommenderas Mats-Eric Nilssons böcker Den hemlige kocken och Äkta vara.

Tillbaka till sylten. Innan jag testade själv trodde jag att det skulle vara jättebökigt att koka egen sylt. Det är det inte. I min sylt ingår bär, strösocker och vid behov en skvätt vatten. Det går i stort sett att koka sylt av allt som växer. I mitt exempel:

Blåbär

För att de är goda, nyttiga, finns i överflöd där jag bor och är lättplockade. Fulla med antioxidanter och vitaminer (A och C).

Rabarber

Tillför syra, vilket gör att sylten går att använda istället för lingonsylt (även om den också funkar som smörgåsmarmelad, på pannkakor osv).

Svarta vinbär

Är mycket rika på C-vitamin, men också K-vitamin, fibrer och folsyra. Innehåller dessutom pektin, ett naturligt förtjockningsmedel som även finns att köpa i pulverform, men med vinbär (allra helst lite omogna) i sylten behöver man absolut inte tillsätta det.

Strösocker

Ja, vanligt strösocker. Det går också att köpa syltsocker för typ dubbelt så mycket pengar. Då får man pektin på köpet, men det behövs alltså inte när man har vinbär. Syltsocker innehåller också kaliumsorbat som har en konserverande effekt. Jag har frys. Min sylt håller 2-3 veckor i kylen, så det är bara att använda burkar man hinner tömma i tid.

Idag blev det ungefär lika delar blåbär, rabarber och vinbär. Det gör man som man vill, men med för mycket vinbär kan konsistensen bli i tjockaste laget, vilket i och för sig går att åtgärda med vatten.

Rabarbern mixar jag lite lätt för att det inte ska bli för trådigt, men det är egentligen överkurs. Sedan är det bara att koka ihop med övriga bär på svag värme. Utan vatten i det här skedet, för det kommer antagligen inte behövas.

När bären kokat ihop sig tillsätter jag socker. Att mäta är helt överflödigt. Häll i, blanda, smaka av. Upprepa tills det inte är för surt. Men socker är billigt, antagligen är det därför köpesylt innehåller väldigt mycket. Jag är inte sockerhatare på något sätt, men det är ju helt klart den minst nyttiga ingrediensen, så testa att ta lite mindre. Nu när jag kokar min egen sylt upplever jag att köpesylt nästan bara smakar socker. Min smakar bär istället. Förutsatt att man rör ut den där vita klicken på bilden.

Är konsistensen bra, låt  låt svalna, häll upp på burkar. Är det för löst, koka tills det är bra. Om det är för tjockt, tillsätt vatten. Men den tjocknar alltid lite när den svalnar, så försök att räkna in det.

Själva kokningen tar ungefär en timme och sköter sig själv rätt mycket. Under tiden kan du t ex skriva en text om hur man kokar sylt. Om du inte har ett liv att leva alltså.

Utdelningshysteri

Jag gillar utdelningsaktier. Att ett företag delar ut en del av vinsten till sina ägare betyder att:

A. De har en vinst att dela ut.
B. Ledningen inte avser att enbart sko sig själva.

Båda slutsatserna är bra ur aktieägarsynpunkt. Fast det är inte det enda som betyder något. Det går precis lika bra att tjäna pengar på att aktiens värde stiger under den tid man äger den. Jag får en känsla av att direktavkastning börjar bli en slags religion, och precis som inom alla religioner kommer det förr eller senare en profet som menar att detta är den enda sanna vägen. ”Vi har rätt, alla andra har fel. Prisa herren!”

Tittar man på svenska ekonomibloggar handlar de väldigt ofta om utdelningsaktier. En del har det till och med i namnet, som Utdelningsstugan och Utdelningsseglaren. Det här inlägget är varken menat som kritik mot dem eller mot andra sparare vars filosofi går ut på att leva på aktieutdelning. Jag tycker bara att pendeln svängt över lite väl långt. Ibland låter det som att utdelningsaktier är det enda stabila investeringsalternativet, att resten bara är oseriös spekulation i förhoppningsbolag.

Det är ju ändå så att en aktie värd 100 kr i ett bolag som delar ut 5 kr per aktie kommer att sjunka ungefär 5 kr i samband med utdelningen, och då har jag som aktieägare inte vunnit någonting, bara omfördelat från aktieinnehav till likvider. Sedan har stabila bolag med bra vinst en tendens att gå upp på lång sikt, så förhoppningsvis äts tappet snabbt upp och vi är tillbaka på tresiffrigt. Fast det hoppet är ju inte specifikt för utdelningsaktier.

Utdelningsbolag är ju faktiskt bara ett ord, precis som tillväxtbolag. Jag inledde med att i två punkter redogöra för det positiva med utdelningsaktier, men skulle kunna fylla på med mer kritiska funderingar:

C. Har de inget bättre att göra med pengarna än att dela ut dem? Som ägare har man ju köpt in sig i förhoppning om att bolaget ska förvandla pengar till ännu mer pengar.

D. Handen på hjärtat, är inte utdelningen nästan det enda som gör många utdelningsaktier intressanta?

E. Kommer inte tillväxtbolagen på lång sikt ge högre avkastning än etablerade högutdelare vars aktiekurser stått och stampat? Den genomsnittliga värdestegringen på börsen är ju högre än den procentuella direktavkastningen i samtliga utdelningsbolag.

Jag gillar som sagt utdelningsaktier, jag äger flera stycken. Men jag försöker att inte stirra mig blind på utdelningen i dessa företag. Ett bra företag är ett bra företag och en billig aktie är en billig aktie, oavsett.

En viktig aspekt är var man befinner sig på sin ekonomiska resa. För en gammal och rik investerare utan större utgifter, är utdelningsaktier tryggt och stabilt. Han/hon har antagligen lyckats samla ihop så pass mycket pengar att några procents utdelning är ett ordentligt belopp.

Som ung, med många års sparande och många stora utgifter framför sig, hade jag valt en mer blandad sallad. Köp gärna Ratos, Telia, Nordea och Axfood – om du tycker att de är attraktiva bolag, inte för att de delar ut 6-7 procent.

Telefonterror

Vad tänker du på när jag säger telemarketing? Garanterat något negativt, om du inte själv jobbar med det. De första orden är nog bluff, lurendrejeri, störningsmoment, polisanmälan, id-kapning... Ingen jag känner har någonting snällt att säga om telefonförsäljare. Om mataffärerna skulle ringa på min dörr och fråga om jag behöver mjölk skulle jag förklara att det blir enklare om jag hör av mig till dem när mjölken är slut. Fortsätter de skulle jag be dem dra åt helvete.

Exakt så är det med telefonsäljare! Oavsett om de säljer it-tjänster, teleabonnemang, medlemskap eller tidningsprenumerationer vet jag hur jag ska få tag i dem den dag jag behöver deras tjänster. Varför ska de störa mig alla andra dagar?

Svaret är för det mesta att deras erbjudande inte är särskilt bra. Höll det för en jämförelse i lugn och ro skulle de luta sig tillbaka och låta kunderna hitta dem. Men för att fortsätta att sälja skit och/eller dyrt känner sig företagen tvungna att stressa konsumenter till köp. Ett oseriöst företag som säljer via andra kanaler hittar andra sätt att stressa. ”Slå till inom en kvart så får du en badboll på köpet”, säger tv-shoprösten. Telefonförsäljaren finns där nu, han lägger på om några sekunder och – som det kan slumpa sig – erbjudandet gäller bara om du köper via telefon, snabbt och tanklöst.

Innan jag får invändningar från någon som jobbar i branschen (de verkar ha anställda som surfar runt för att hitta hatet mot dem, vilket inte kan vara alltför svårt) tänkte jag döda de vanligaste:

”Det säljs varje år för miljoner via telefon, alltså finns det efterfrågan på marknaden för denna tjänst.”

Svar: De varor och tjänster kunderna faktiskt behöver skulle såklart säljas ändå, via butik, internet eller telefon – på kundens initiativ. Ni vet, kunden, den där lilla människan som sägs alltid ha rätt. Don't call us:

”Branschen ger jobb till ungdomar och andra som har svårt att komma in på arbetsmarknaden.”

Svar: Med den logiken är klotter och skadegörelse bra, för det ger ju jobb åt glasmästare och saneringsfirmor.

”Anmäl dig till Nix-registret så slipper du detta.”

Svar: Att stoppa en oseriös bransch med seriösa metoder går inte. ”Oj, vad konstigt, för du finns med på min lista.” Ja, vad gör jag då, försöka strypa ynglingen genom telefonen? Eller ska jag anmäla företaget till den polismyndighet som inte ens försöker lagföra bil- och villainbrott längre? Eller anmäla till Konsumentverket där nästan alla telemarketingföretag redan har hundratals anmälningar? Förresten vet jag inte vilket företag det är, eftersom de ohederliga asen inte ens berättar det.

  - Hej, jag heter Lisa och ringer från Telenor.

  - Jaha, så du är alltså anställd på företaget Telenor, är det korrekt uppfattat?

  - Asså... jag ringer på uppdrag av Telenor.

  - Och tyckte att det bästa sättet att få till en affärsuppgörelse med mig var att inleda samtalet med en lögn? HEJ DÅ, LISA, OM DU ENS HETER DET!

När man började kunna nixa mobiler sa för övrigt företrädare för branschen uttryckligen att de inte tänkte följa rekommendationen. Oklart varför. Eller nej, såklart för att de flesta bara har mobil nu och ingen av oss vill bli uppringda av telefonförsäljare, så kunde vi välja bort dem har de ingen kvar att trakassera. Jag är dessutom företagare och får varje vecka samtal från företag som går via företagsregister och skiter fullständigt i vilka telefoner jag nixat.

Jag har inte för avsikt att göra så många politiska utspel i den här bloggen (jag röstar förresten blankt), men här kommer ett. Jag lovar att det parti som först går ut och föreslår ett totalförbud för telemarketing kommer att vinna tiotusentals röster.

Tills det händer (om någonsin) finns det bara ett sätt för oss konsumenter att handla – att inte handla! Om ingen av oss någonsin köper någonting från telefonförsäljarna kommer de förpassas till historien tillsammans med mjölkbud, korsriddare och andra yrkesgrupper ingen längre behöver. Jag brukar förresten säga det direkt till säljarna: ”Oavsett erbjudande kommer jag inte att köpa på telefon eftersom jag tycker att den verksamhet du bedriver borde förbjudas.”

Vill du inte få ditt foto upphängt som piltavla i telemarketingföretagens lunchrum kan du istället välja att bara lägga på. Handlar du är du en del av problemet. Ännu mer inspiration från Jerry Seinfeld:

Priset på vatten

Det bästa man kan göra som företagare är att sälja mycket av något ingen behöver och att göra det dyrt. Det finns många sådana produkter i världshistorien, allt från gångstavar till Eric Saade-autografer. Exemplet jag tänkte ta upp idag är enklare än så – vatten.

Vem kunde ana för bara tjugo år sedan att det skulle komma en dag när många av oss inte längre ansåg sig kunna dricka kranvatten? Trots att vi har världens bästa kranvatten känner sig många människor tvungna att köpa hem vatten på flaska. Totalt dricker vi 25 liter flaskvatten per person och år. Ibland kallas det mineralvatten, ibland källvatten, ibland bordsvatten. Jag vet inte om det finns någon produkt med fler fall av falsk marknadsföring, men alldeles oavsett benämning ifrågasätter jag nyttan. Ska möjligen vara att man blir stark i armarna av att släpa hem det.

Rik blir man inte. Kranvatten kostar ungefär 4 öre per liter. En 33:a Ramlösa på Pressbyrån är ungefär tusen gånger dyrare medan en tvåliters flaska ”bordsvatten” (kolsyrat kranvatten på flaska) från Lidl har ett literpris på 3 kr, alltså bara 75 gånger dyrare än kranvatten.

Men om du tycker att det är en dålig affär för dig kanske du kan trösta dig med att det är ännu sämre för miljön. Flaskvatten transporterat med lastbil eller i värsta fall flyg ger mer än tusen gånger så högt koldioxidutsläpp som lokalproducerat kranvatten, och koldioxid är ju bara ett av alla ämnen vi inte behöver släppa ut mer av.

Är flaskvattnet bättre då? Knappast. Eftersom det aldrig är lika färskt som kranvattnet kan det innehålla lite av varje, t ex för höga halter bakterier. Det har också ibland visat sig innehålla så höga halter av fluor och natrium att det överskriver Livsmedelsverkets rekommendationer.

Tillbaka till pengarna, det här är varken en miljö- eller hälsoblogg. Själv dricker jag mycket vatten, minst två liter per dag, men den här tiden på året ännu mer. Låt oss räkna med 2,5 liter i snitt, det gör 900 liter per år. Skulle jag köpa Lidls buteljerade kranvatten, som jag antar är marknadens billigaste, blir det 2700 kr, vilket för mig motsvarar en månads boende. På Willys blir årskostnaden 4000 kr, och med någon specialsort på Ica (ja, jag hatar Ica, så jag tar alltid dem som varnande exempel) vore det femsiffrigt.

Jag tycker att vanligt kranvatten är helt okej. Får det stå i kylen en stund blir det ännu bättre, men jag går själv ännu längre. Först köper jag en citron. Den kostar max 5 kr där jag handlar.

Den tvättar jag och skär bort det gula med en potatisskalare varefter jag skivar citronen, lägger den i en burk, fyller upp med vatten och ställer in den i kylen. Innan det är dags att äta häller jag av vattnet i en tillbringare på en dryg liter och fyller upp både burken och tillbringaren med kranvatten.

Resultatet blir kylskåpskallt, gott vatten med en frisk smak av citrus. För mig räcker citronen till 25 liter vatten (då har jag till slut rensat bort skalet och även konsumerat fruktköttet). Priset blir således 20 öre/liter, så årskostnaden blir 180 kr – minst 93 procent billigare än flaskvattenalternativet. Uttrycket "inte vatten värd" blev plötsligt väldigt relativt.

H&M – alltid rätt

H&M-aktien har gått trögt på börsen sedan förra sommaren. De senaste dagarna har det gått sämre än vanligt och efter J P Morgans sänkta riktkurs har vi nu nått den lägsta nivån sedan hösten 2013.

Förutom säljrekar och sänkta riktkurser har H&M på sistone nämnts ihop med barnarbete. Jag ska ärligt säga att jag inte vet om deras underleverantörer har högre eller lägre moral än konkurrenterna och ifall världen vore bättre eller sämre om de barn som jobbar med att sy kläder inte skulle göra det. Världen är en orättvis plats och det är inte okomplicerat.

Vidare vet jag inte om H&M:s modeller är mer anorektiska än andra modeller och om farsoten religion eller kvinnoförtryck sprids av att de haft modeller med slöja. Och med detta sagt tänkte jag ägna resten av texten åt aktien.

Så gott som alla svenskar som handlar med aktier har ett förhållande till Hennes & Mauritz. Jag har själv handlat med den sedan 90-talet. Vissa år har jag köpt och sålt den tio gånger, andra inte alls. Och så lite warranthandel på det. H&M har alltså åkt in och ut ur depån eftersom jag aldrig varit en förespråkare av ”buy & hold”. Men här kan jag bara konstatera att jag har haft fel.

Den som köpte en aktiepost för 1000 kr vid H&M:s börsintroduktion 1974 hade 35 år senare haft aktier värda 4,2 miljoner. Då har jag inte räknat in utdelningen och sedan 1974 har utdelningen aldrig sänkts, utan varje år varit oförändrad eller högre än året innan.

Vid årsskiftet 94/95, ungefär när jag började handla H&M stod B-aktien i 9,50 kr. Hade den sedan dess följt OMXS30 hade den varit värd runt 40 spänn, men den står i 258 kr. Ibland anses den billig, ibland dyr. Oftast gnälls över det höga P/E-talet, även av analytiker som tycker att aktien är köpvärd. Och under tiden tickar H&M på. De bygger sina butiker, växer ständigt, utvecklar sin näthandel och tjänar alltid pengar.

Jag har ju varit inne på rådet att man ska handla aktier i företag man gillar och begriper. Här är ett företag där det faktiskt funkar för mig. Jag fattar vad H&M gör och jag fattar varför de tjänar pengar. Oavsett mode och trender lyckas de alltid vara ”rätt” hos många målgrupper samtidigt, både de unga modeintresserade tjejerna och de prismedvetna pensionärerna.

Själv ligger jag mittemellan både i ålder och modemedvetenhet. Jag tycker inte att det är jättekul att handla kläder och när jag gör det vill jag varken besöka femton olika affärer eller spendera en förmögenhet. Ändå vill jag ha kläder som funkar i alla sammanhang. Alltså, olika kläder för olika sammanhang, inte samma. Ja, ni fattar…

Då blir det ofta H&M. Först kollar jag efter det jag vill ha på deras webbsida och jämför lite priser. Sedan beger jag mig till en närbelägen, stor H&M-butik där det mesta på nätet också finns i fysisk form. Vanligen är jag in och ur butiken på en kvart.

Jag äger H&M-aktier nu. Troligen kommer jag sälja dem, förr eller senare. Men varje gång jag gjort det har jag efteråt tänkt att det här var ju dumt. Även utan siffror på det har jag känt att H&M alltid fyller sin plats i depån. Det tar åtminstone emot mer att sälja dem än det gjorde tidigare, eftersom det bevisligen, på lite sikt, alltid varit fel beslut.

Därmed vill jag hävda att ryktet om H&M:s död antagligen är överdrivet den här gången också. Då har jag ändå inte nämnt att John Skogman säljrekade H&M i Börspoddens senaste avsnitt, och den karln har ju inte haft en siffra rätt på flera år.

Gemensam ekonomi?

Eftersom jag tidigare uttryckt åsikter om hur och när man bör introducera barn för pengar trots att jag är barnlös känns det som en naturlig fortsättning att som singel uttala mig om huruvida man ska ha gemensam eller delad ekonomi i parförhållanden. För den som tar illa upp kan jag avslöja att jag även har åsikter om narkotikamissbruk och självmord trots att jag varken knarkar eller har tagit livet av mig.

När man slår ihop sina påsar delar man antingen lika på alla gemensamma kostnader och behåller resten själv, eller så slår man ihop hela ekonomin. Eller någon variant, där den som tjänar mest betalar mest av det gemensamma. En fast procentsats eller valda delar. Det där lägger man ju upp som vill, men jag tror inte att jag känner till ett enda pissigt förhållande där inte ekonomi är orsaken till de flesta konflikter, ibland alla. Det här är några av varianterna i min bekantskapskrets (hoppas att ingen av dem läser och känner igen sig).

PAR 1

Han tjänar dubbelt så mycket som henne och anser därför att han kan spendera hur stora pengar han vill på sitt stora och dyra intresse. ”Klagar hon kan hon dra åt helvete.” Jag har inte hört henne klaga, men eftersom han har satt ribban känns det nog inte så kul för henne att överhuvudtaget beröra ämnet pengar.

PAR 2

Han är nollställd på papper och siffror, för att inte tala om datorer, så hon betalar räkningar, deklarerar och håller koll. Det passar honom, men inte henne. Fast det säger hon inte, i alla fall inte tillräckligt tydligt att han tycker sig behöva lyssna. Förutom att barnen håller dem samman tickar det på eftersom han aldrig skulle fixa att ta han om sin egen ekonomi, och hon skulle aldrig ha råd. Om det är vad som får en att leva "i nöd och lust" föredrar jag mitt eget sällskap.

PAR 3

Det finns ett gammalt skämt som lyder ungefär: ”Kvinnor har 90 procent av männens lön. Men så har de ju sin egen också.” Här är paret som lever efter det. Han tjänar mycket bra, hon tjänar hyfsat. När det kommer till att spendera pengarna är förhållandet det omvända - med råge. Han får motivera varenda krona han behöver och av det som blir över spenderar hon allt. När bolån och övriga räkningar betalats köper hon inredning, kläder och möbler enligt principen ”allt äldre än tre månader måste bytas ut”. Och infekterat ämne är bara förnamnet. Skulle han ens be om att få se sitt eget kontoutdrag bröt världskriget ut.

Gemensamt för alla tre paren är att makarna åtminstone på pappret har gemensam ekonomi och att ämnet aldrig diskuteras. De första två paren är nog ändå ganska nöjda, vilket är tur eftersom upplägget vid det här laget inte skulle gå att ändra. Särskilt när de inte pratar om pengar.

Det tredje förhållandet skulle aldrig överleva utan barn, fast det kommer garanterat spricka ändå och då lär bägge förvånas över hur mycket han faktiskt tjänar. Hade de försökt jämka ihop sina intressen tidigare kunde förhållandet ha överlevt, men nu har det gått alldeles för många år över bäst-före-datum.

Allt färre sambos och äkta makar slår ihop sina ekonomier rakt av. Från 2013 färre än hälften. Jag är själv tveksam till det vettiga i att ha helt gemensam ekonomi. För egen del skulle jag se det som helvetet på jorden att behöva förankra vartenda ekonomiskt beslut och kompromissa ihop det med en annan människa. Vi är alla olika, men lite rörelsefrihet i form av egna pengar tror jag att alla behöver och mår bra av.

Men prata om det! Vill man inte kommunicera känns parförhållande som fel idé från början.

Att ta hand om sin egen ekonomi har dessutom ett praktiskt värde. Om inte makarna lever lyckliga i alla sina dagar och sedan dör i en gemensam bilolycka kommer en dag när minst den ena måste kunna klara sig själv. Jag hade två släktingar där han skötte all ekonomi. När hon blev änka i 75-årsåldern hade hon aldrig betalat en räkning i hela sitt liv och blev helt hjälplös. Hade det istället varit hon som dött hade han gissningsvis levt på smörgåsar tills han följt efter. Det är naturligt att var och en gör det han eller hon är bäst på, men man behöver inte sluta att vara en fungerande vuxen när man går in i ett förhållande!

Ett annat par jag känner till har haft delad ekonomi i äktenskapet i över 40 år eftersom de har helt olika syn på pengar och tidigt insåg svårigheten att enas. Ja, det är faktiskt ingen naturlag att smälta samman något så personligt som ekonomi bara för att man älskar varandra. Särskilt om man vill fortsätta att göra det.

Snitta ner

Jag har en kompis... Det brukar ju heta så, men jag talar alltid sanning. Utom när jag ljuger. I alla fall, den här kompisen började precis som jag att handla aktier i större skala år 2000, alltså strax innan IT-kraschen. Men till skillnad från mig hade han dille på att snitta ner sig i sina aktieaffärer. Att sänka GAV (genomsnittligt anskaffningsvärde) var lite av en religion för honom. Köpte han på 100 och aktien gick ner till 90 köpte han ofta lika många till för att få ner sitt GAV till 95. Fortsatte aktien till 80 köpte han ännu fler osv.

Redan då var jag avig till taktiken, kanske mest för att jag ville tro att jag var en bättre trader. Fast samtidigt, förutsatt att aktien går upp någon gång (och de flesta gör ju det) kommer det ofta funka. Vi översätter det till roulette-taktik:

Roulettehjulet har 37 nummer, 0-36. 18 svarta, 18 röda och nollan är grön. Sätter du 10 kr på svart vinner du 18 gånger av 37. Då fortsätter du, 10 kr rikare än när du började. Förlorar du sätter du 20 kr på svart. Vinner du är du också 10 kr rikare än när du började. Blir det rött eller grönt är du istället 30 kr back. Då satsar du 40 kr på svart. Vinner du är du 10 kr upp, förlorar du sätter du 80 kr...

Problemet med taktiken är att du inte får sätta hur lite eller hur mycket pengar som helst, så du kan inte leka kvitt eller dubbelt i oändlighet. Förr eller senare (i snitt var 106:e gång) blir det rött/grönt sju gånger på raken och då förlorar du 1270 kr. Men på börsen finns inte den begränsningen. Teoretiskt kan du snitta ner dig så hårt att du kan sälja med vinst vid första bästa hack i nedåtkurvan.

Fast i praktiken är det inte alltid jättebra att skyffla in så mycket pengar att ditt största innehav är en aktie i fritt fall. Även om börsen inte har kasinots maxbetsregler är ingen plånbok outtömlig.

Ska man ens bry sig om anskaffningsvärdet? Om du äger en aktiepost i Jonssons Klet AB och aktien står i 100 kr blir den inte mer prisvärd för att du köpt för 90 kr än om du gett 110. Det intressanta är om den ska upp eller ner, vilket beror på priset på klet, den potentiella marknaden framöver, Jonssons kletlager, ledningen och personalen i bolaget, konkurrerande kletföretag osv. Kanske det politiska läget: kommer de styrande i Europa ens tillåta klet i framtiden, och vad händer när den kinesiska staten börjar tillverka syntetiskt klet...?

Jag sänker GAV emellanåt, men senast jag byggde på ett befintligt innehav (Advenica) höjde jag faktiskt GAV ganska kraftigt. Tänk bort innehavet och fundera på om du skulle ha köpt ifall du inte redan ägde. Om svaret är nej tror du inte tillräckligt mycket på bolaget för att köpa in dig i det. I alla fall inte på den här nivån.

Så hur gick det för min kompis? Idag jobbar han som arkeolog, en profession där det inte nödvändigtvis är av ondo att hugga i sten.

Gratis mobil

I Sverige har vi mer än ett mobilabonnemang per person. 1,28 för att vara exakt. Gissningsvis hänger de allra flesta abonnemang ihop med en telefon, som man får köpa till rabatterat pris genom att samtidigt binda upp sig hos en teleoperatör tills Helvetet fryser till is och grisar flyger.

Var den gamla telefonen trasig? Antagligen inte. Men det hade kommit en ny modell på marknaden och då måste man ju ha den! I USA gjorde talkshowen Jimmy Kimmel Live! ett konsumenttest genom att gå ut på stan med den allra första Iphonemodellen och presentera den som det nyaste nya för allmogen. Vad tror ni hände?

Japp, konsumenterna är överförtjusta över en fyra år gammal telefon. Så när folk vill ha det senaste är det alltså inte de senaste finesserna och funktionerna de är ute efter, de vill bara ha det som är nytt. Förra årets (eller kvartalets) telefon läggs i en skrivbordslåda ihop med fem andra gamla telefoner, som det inte heller är något fel på.

Jag chockar antagligen ingen när jag avslöjar att jag har en annan syn på det här. Också. Jag har ingen smartphone. Ja, ni läste rätt – jag har ingen smartphone!!! Jag sitter vid min datamaskin 12-16 timmar per dag. Viljan att surfa är precis noll när jag reser mig upp ur kontorsstolen. Jag är inte överförtjust i sms heller. Varför ska jag trycka fram ett meddelande på en liiiten telefon när jag kan skriva samma sak med tio fingrar på datorns tangentbord på nolltid, eller ringa och få det sagt ännu snabbare?

När jag skaffade mitt mobilabonnemang fick jag ett kontantkort på köpet ”för att sätta i den gamla telefonen”. Leverantören förutsatte alltså att alla som skaffar abonnemang hos dem gör det för att kunna köpa en ny telefon med någon idiotiskt avbetalningsdeal. Men nej, jag har telefoner så det räcker. Här är några av dem.

Och jag har fler. För mig är telefoner nämligen gratis eftersom jag har kompisar med självinsikt som vet att telefonerna annars aldrig kommer lämna slutförvaringen i den där skrivbordslådan fullproppad med gamla telefoner. Några har jag hittat i elsoprummet också, oftast i helt perfekt skick. Inte så konstigt, de har ju oftast bara använts i några månader.

Vad är då skillnaden mellan mina antikviteter och en fräsig Iphone? De är lättare och mindre (får t ex plats i löpartightsens nyckelficka när jag springer, till skillnad från Iphones som löpare blir tvungna att spänna fast på armen som en annan hubot). Laddningen håller 5-10 gånger längre för mig, och mina telefoner går att ringa med även om det skulle vara regnigt, kallt, fuktigt... kort sagt, de funkar utomhus även de dagar det är någon typ av väder.

Viktigast av allt, förutom att jag alltid kan ringa och går att få tag i: min månadskostnad för telefoni är 95 kr inklusive moms. Vad är din?