Aktiefiske

Undrar hur många läsare som gått in på en bank och levererat sin köporder muntligt varpå den bankanställde bakom disken fyllde i en blankett i sitt block med uppgifter om värdepapper och om kunden begärde en specifik kurs eller ville ha ”bäst möjliga”. Vi snackar 80-tal och i bästa fall kunde man få fram aktuella kurser med en kvarts fördröjning i text-tv-format på bankkontoret. Det var alltså inte läge för fill-or-kill-ordrar om man inte hade för avsikt att stå i kö femton gånger på två dagar och riskera att få stryk av kamreren.

Nu är det annorlunda. Man behöver inte ens vara vip-kund för att få aktiekurser i realtid. Det går att göra en bedömning av orderboken, jämföra med terminer och index och därefter lägga en köporder lägre än gällande säljkurs, eller säljorder högre än köpkursen. Gör ni så?

Bör man ens det eller är det klokast att inte krångla till det utan köpa/sälja när man bestämt sig och låta marknaden göra resten? Jag tycker att det är svårt att veta eftersom jag inte skriver upp de alternativa kurserna och följer värdepappret sekund för sekund efter att jag fått mitt avslut.

Jag väljer alltid en kurs. Även om det är ett högt omsatt papper kan ju marknaden helt plötsligt ta slut. Eller också kanske det blir ett datafel som gör att ”bäst möjliga kurs” under bråkdelen av en sekund hamnar 10 procent ner.

Och för det mesta lägger jag mig inte på gällande köp-/säljkurs så att affären går igenom direkt. Jag kan till och med flytta med ordern så att jag blir stöddigare efterhand. Fast ibland går det åt andra hållet, jag faller till föga och höjer köpordern bara för att konstatera att nu hade jag behövt höja ännu mer och ser affären glida mig ur händerna. Ibland blir det ingen affär alls, ibland blir den av några timmar eller dagar senare. Fiske kräver tålamod.

Det kan tyckas dumsnålt att bry sig om tioöringar på en aktie runt femtiolappen. Det är ju bara ett par promille. Men jag försöker att se det som pengar och inte procent. Den där tioöringen kanske är värd en hundralapp för mig och hundra spänn är inte kattskit! Jag skrev nyligen ett inlägg om hemlagad ärtsoppa. För en hundring kan jag äta en portion ärtsoppa varje dag i 2,5 månad. Jag gillar ärtsoppa. Okej, kanske inte tillräckligt mycket för att äta det 75 dagar på raken, men ni fattar vad jag menar – en hundring är en hundring, oavsett om den är ensam i plånboken eller som del i en sedelbunt.

Men jag tror absolut inte att jag sparar 100 kr/affär på att försöka hitta bästa kurs, och ibland resulterar det som sagt i missade affärer (på gott och ont), så jag vet inte om jag gör rätt. Fast jag tror det, annars skulle jag inte göra det. Men hur gör ni, betalar aktuell kurs eller fiskar efter bättre med fingret på musen timme ut och timme in?

Ha kakan och äta upp hela kakfatet

En kompis berättade att han erbjudit sin son en leksak. Haken var att sonen då skulle få avstå lördagsgodis den helgen. Det slog mig att vi vuxna ställs inför liknande dilemman. Det vore kul med en ny bil, semester är ju alla värda, ett renoverat badrum är en bra investering och jävlar vilken frän grill jag såg idag...

Tittar man runt i bekantskapskretsen hittas garanterat människor som unnar sig det där. Andersson har köpt sportbil, Pettersson åkt till Bali, Lundströms renoverade badrummet och Jansson köpte grillarnas Rolls-Royce. Men ingen unnar sig alltihop och definitivt inte under en och samma sommar. Vill man inte hamna i Lyxfällan får man välja mellan leksaker och godis.

Faktum är att många med riktigt dålig ekonomi verkar göra just detta tankefel. De ser att andra lägger pengar på resor, lyxkonsumtion och dyra investeringar och gör detsamma, men de reflekterar inte över att det inte är samma människor som köper allt, och att många sparar i åratal för att ha råd med bara ett enda av inköpen. Att slippa prioritera är inte en mänsklig rättighet!

Så hur gick det med grabbens val? Det blev leksaken efter att hans pappa pedagogiskt förklarat att godiset ju faktiskt tar slut inom en timme medan leksaken skulle finnas kvar. Jag har hopp om den killen! Fast själv hade jag antagligen valt bort både godis och leksak och köpt en sparobligation för pengarna. Jag var konstig redan som barn.

Skomakare – bliv vid din läst

Jag såg SVT:s dokumentärserie om Björn Borg och noterade hur självklart det verkat vara för honom att efter tenniskarriären bli affärsman. Påhejad av sin omgivning dessutom. Med tanke på att hans personliga varumärke var värt hur mycket som helst i början av 80-talet är det märkligt hur han kunde misslyckas. Han hade kunnat plocka upp vilken produkt som helst i handen och fakturerat åtminstone sexsiffrigt på tre minuter.

Men att man är bra på tennis betyder inte att man är bra på ekonomi. Björn Borg hoppade av skolan redan innan nian och gjorde sig tidigt känd för att i likhet med Nalle Puh vara en björn med mycket liten hjärna.

Därmed inte sagt att det inte går. Stefan Edberg har visat att tennisbakgrund inte behöver vara idiotförklarande. Simning är en annan sport som i mina fördomsfulla ögon inte kräver huvudet på skaft, men OS-vinnaren och styrelseproffset Bengt Baron är hur framgångsrik som helst och lyfte nästan på egen hand upp både Vin & Sprit och Cloetta.

Folk får prova vad de vill, och när Björn Borg fick ett par hundra miljoner och väldigt mycket tid över kunde han såklart satsa på business, men varför blir vi förvånade när det inte funkar? Riktigt framgångsrika idrottare har envishet och förmåga att fokusera på att lyckas. Det är väl det som brukar kallas vinnarskalle. Det är en bra grund, men sannerligen ingen garanti.

Mats Wilander fick nyligen frågan vad han skulle göra om han fick tio miljoner att placera. Hans svar:

”Allra först skulle jag köpa en ny husbil. Resten ger jag så fort som möjligt till någon som vet vad man ska göra med dem för jag har ingen aning.”

Att inse sina begränsningar är också en värdefull kunskap. Ändå blir det just Wilander som får illustrera vikten av att hålla sig till det man kan och hur fel det kan bli när man inte gör det. Ni behöver inte tro mig, men det här var Mats Wilanders minst pinsamma musikinslag på Youtube:

Buljongtärningen är kastad...

Upptäcker att detta är mitt hundrade blogginlägg. Men bara lugn, trots jubileet blir det inte mer pretentiöst än vanligt.

Nästan tvärtom, jag tänkte djupdyka i sopor. I alla fall i ämnet. Enligt Naturvårdsverket slänger svenska hushåll 720000 ton mat varje år. Bara hemma i köket alltså, det som kasseras i producent- och detaljistled är borträknat.

Jag är skeptisk till sådana siffror. Det skulle göra ett snitt på nästan ett och ett halvt kilo mat per person och vecka, alltså sex kilo för en familj på fyra personer. Det är väl ändå inte möjligt? Men oavsett hur det är med den saken är det otroligt mycket mat som slängs av hushållen, för surt förvärvade och beskattade pengar.

Min siffra är i stort sett noll. Jag slänger max en kompostpåse varannan vecka. Den är då halvfull och innehåller mest lökskal (den typen av oätliga matrester är förresten inte heller inräknad i siffran ovan).

Jag kan ändå köpa stora mängder av en billig matvara (där priset kanske är nedsatt just för att hållbarheten är begränsad). Matsedeln anpassas efter skafferiet, inte tvärtom. Jag försöker dessutom vara kreativ. Med mycket av en viss vara på lager försöker jag hitta nya recept och anpassa mina gamla. På myTaste kan man söka efter maträtter som innehåller det livsmedel som håller på att ta över kylen. Andra tips:

Tillred, stek upp och koka upp maten innan den ruttnar/surnar/möglar. Det förlänger livslängden. Hinner man ändå inte äta upp maten innan den tröttnat går det mesta att frysa in.

Håll koll på maten i kylen och agera innan den vill hoppa ut själv. Med lite ordning och eftertanke vet du vad du måste tillaga. Tänk inte ”jag gör det i morgon”, gör det direkt. Mögelost i all ära...

Ta med överbliven mat som matlåda till jobbet. Det är för övrigt inte farligt att äta samma mat flera dagar på raken, även om det inte får dig att längta till lunch från halv tio och framåt.

Bäst-före-datum är rekommendationer satta av den tillverkare som gärna ser att du kastar och köper nytt. Allt håller längre än till bäst-före-datum, mycket i veckor och månader över tiden. Särskilt om förpackningen är obruten. Inte lika långt den här tiden på året, men ändå länge.

I slutändan tror jag att mycket handlar om vilken inställning man har till matsvinn. Jag ser det som ett personligt misslyckande varje gång jag måste slänga mat jag köpt och släpat hem från affären. Därför händer det sällan. Jag äter hellre rödbetssoppa, rödbetsgryta och rödbetsbiff (rödbetsgratäng i ugn måste väl funka?) samma vecka än att kasta rödbetor i komposten. Jag har ju betalat åtta spänn kilot för dem!

Hagströmers aktietips

Jag vet inte om Sommar i P1 blivit mycket sämre eller om jag blivit mer kräsen. Antagligen lite av bägge. De verkar inte precis sträva efter mångfald bland Sommarpratarna och överraskningarna är få. Samtidigt är konkurrensen större. När jag började lyssna på programmet, på 80-talet, var talad radio där folk fick prata till punkt om sånt de själva valt mycket ovanlig. Nu finns den överallt, det kallas podd.

Jag minns något år när jag lyssnade på nästan vartenda program. I år blir det inte ens en handfull. Men finansmannen Sven Hagströmer var självskriven för det är en erfaren, smart och eftertänksam person.

Men om någon till äventyrs valt att inte lyssna på Hagströmers Sommarprogram tänkte jag serva läsarna med hans aktietips från programmet, ord för ord:

”Jag antar att många som lyssnar vill höra något om hur man blir en bra investerare. Mitt första råd är att vara långsiktig. I allmänhet så präglas aktiemarknaden av många motverkande krafter. Det är i längden en omöjlighet att försöka jumpa som på isflak från den ena aktien till den andra. Istället rekommenderar jag att man letar efter bolag som under en tid har skötts bra, och som man kan hålla fast vid. Det man förlorar i vinst på det vinner man oftast i säkerhet.

Den andra är att förstå vad bolaget gör. Man kanske dessutom är konsument och känner till bolagets produkter, som läkemedel, kläder, choklad eller bank. Vill man bli mer äventyrlig så kan man välja att stiga på när ett bolag som har misskötts får en ny vd. Har den nye vd:n gjort bra ifrån sig tidigare är chansen stor att hen (ett gammalt svenskt ord som betyder brynsten, men som här antagligen avser den korrekta termen ”han/hon” - min mycket konservativa anm) gör ett bra jobb även på sitt nya jobb. Fallgroparna är högre här, men det är även vinsterna.

Nummer tre är att köpa aktier med samma glasögon på sig som om man skulle köpa hela bolaget, dvs tro inte att du kan sälja en dålig aktie till en ännu större idiot än du själv. Det vill säga, att inte ens aktie stiger till himlen, utan det gäller att se till att få värde för sina pengar.”

Som ni hör, inte särskilt uppseendeväckande tankar, men de kan ju vara bra ändå. Det knepigaste tycker jag är att följa strategin.

Och när vi ändå är inne på kloka gubbar vill jag påminna om ett aktieråd jag tagit upp tidigare, från Warren Buffett.

”Jag försöker att bara köpa aktier i företag som är så fantastiska att en idiot kan leda dem. Förr eller senare lär det nämligen hända.”

Det påminner om Hagströmers första tips ovan, om än lite klatschigare formulerat.

Gratis transport

När jag kommer till en ny stad promenerar jag gärna dit jag ska. Dels är det ett perfekt sätt att lära känna en plats, dels kan man hamna väldigt fel väldigt snabbt genom att hoppa på fel buss (det har jag också provat massor med gånger). Eftersom jag har ett sjukt dåligt lokalsinne brukar jag börja med att fråga mig fram så att jag inte går åt helt fel håll. Den vanligaste reaktionen är: ”Du kan inte gå dit.”

Nehej, är det en å som delar staden och som bara går att korsa via en bil- och järnvägsbro? Nej, men det är långt. Ärligt talat, så länge man håller sig inom stadsgränserna kan man med gott om tid och hyfsade skor gå från norr till söder och tillbaka i alla svenska städer, längre är det inte.

Jag minns särskilt ett tillfälle. Jag hade anlänt till Göteborgs centralstation och skulle till Järntorget. Det var mitt på dagen och jag hade fyra timmar på mig. Så jag frågade någon som såg hemtam ut. Troligen en hundägare, de brukar ha bra koll och kan inte fly undan frågan ifall Fido är någorlunda social. ”Det är långt att gå dit.” Sträckan är drygt två kilometer! Jag går ganska snabbt, så även om jag inte hamnar exakt rätt, vilket jag mycket sällan gör, är det en promenad på max 20 minuter.

Fotrally, en årlig promenad på sisådär 25 mil

Fullt friska svenskar tycker alltså inte att ett par kilometer är gångavstånd. Jag går mer än så varenda dag, även om jag inte har något ärende någonstans, bara för att jag som de flesta människor behöver röra på mig. Om vi bortser från att det är nyttigt att gå är det dessutom ekonomiskt. Bensin kostar 13 kr per liter, men räknar man in värdeminskning och slitage kostar det runt femtiolappen per mil att åka bil.

Att åka kollektivt i Stockholm kostar 790 kr i månaden. Om man, som jag, inte kan motivera en månadsbiljett kostar enkelbiljetter minst 36 kr. Behöver jag byta zon är minimibeloppet 54 kr, så då är det över hundringen innan jag är hemma igen. I vissa lägen kan jag spara en rimlig timlön på att gå istället.

Och så har vi ju det där med att röra på sig. De flesta av oss sitter för mycket. Till mitt första jobb gick jag 3 kilometer enkel resa, varje dag. Det var den enda motion jag fick, men jag märkte snabbt hur min styrka och uthållighet förbättrades.

När jag gick i skolan var ungefär en unge per klass överviktig. Nu tror jag att det är minst hälften. Jag bor bredvid en högstadieskola och slås av att det är som om hela barbafamiljen dunsar ut på skolgården när det ringer ut. På vilket sätt försöker föräldrarna agera förebilder? De kör sina barn några hundra meter till skolan istället för att visa att det går alldeles utmärkt att gå. Det sker mängder med trafikolyckor kring skolor eftersom miljön inte är planerad för att varenda barn ska hämtas och lämnas med bil.

Skärpning! Gå eller cykla till skolan med era barn. På hemvägen tar ni vägen förbi affären och visar barnen och er själva att det är möjligt. För det är det. Eller skit i alltihop och köp segways och hoverboards till hela familjen. Då dör ni i förtid, vilket visserligen kommer att bespara er utgifter, men också göra att ni går miste om en massa ränta-på-ränta i era besparingar.

Teknisk analys, börsens astrologi

Det finns ingen logisk förklaring till att planeternas placering skulle påverka människors liv. Åtminstone har ingen kunnat visa att det skulle göra det trots att astrologins förespråkare har haft några tusen år på sig att bevisa sambandet.

Ändå kan vi inte låta bli att läsa horoskop, för det är festligt när man lyckas se den där kopplingen som egentligen inte finns. Att vi ens hittar den beror på att horoskop är så allmänt hållna att de passar alla. ”Ett oväntat möte”, ”tendenser att tappa humöret” eller ”en glad överraskning” sker ju hela tiden. Att något av det inträffar samma dag som vi läser ett horoskop är fullt rimligt.

Jag ska inte påstå att teknisk analys är lika ovetenskapligt, men likheterna är slående. Precis som inom astrologin finns en massa olika teorier, kurvor och regler. Alltid är det något som är applicerbart och ”bevisar” just den tes man förordar för ögonblicket.

Lyssna på TA-auktoriteter som Johnny Torssell eller Dawid Myslinski med den här tanken i bakhuvudet och du kommer att märka att de tycker sig kunna belägga vägen till den enda sanna guden, och även i efterhand kan de berätta varför det som hänt har hänt. För som sagt, alltid finns det något glidande medelvärde eller annan indikator som passar ihop med verkligheten. Oftast flera, och då har vi vad man skulle kunna kalla en trend.

Men inte sällan får de likt domedagsprofeter krypa till korset i efterhand. Kommer ni ihåg Martin Armstrong? Han som hävdade att börskrascher av någon anledning skulle gå att förutse med hjälp av pi, alltså 3,14. Eller rättare sagt pi*100=3140 (vi som inte sov på mattelektionerna hittar ett fel redan här). Av outgrundlig anledning skulle världens börser krascha var 3140:e dag, vilket hade gett ett ras 1 oktober 2015. Vet ni vad han har sagt sedan dess? Nej, inte jag heller. Jag tror att han har legat rätt lågt på sistone.

Självklart finns också TA-gurus med betydligt bättre resultat än mina, och så får jag väl erkänna att även jag kan tjuvkika på stöd och motstånd, fast jag vet inte om jag ser det som teknisk analys. Det handlar mer om sunt förnuft att titta på en akties tidigare rörelsemönster. Vore teknisk analys nyckeln till lyckad börshandel skulle väl alla framgångsrika fondförvaltare ägna sig åt detta på heltid? Det gör de inte. Istället tittar de på sådana där tråkiga saker som fundamenta.

Bärsäsongen igång

Sommar ses som viloperiod. Glöm det! Det är nu hela årets skörd av gratismat ska bärgas. Först ut var kanske rabarber, men den säsongen är ju igång hela sommaren och från allra första början har de med egna odlingar användning för rabarberna. Framåt juli har de fullt i frysen och "vill bara bli av med skiten". Det är då jag kommer in.

Därefter kom vinbär, först röda, sedan svarta. I min bostadsrättsförening finns det buskar av bägge sorterna, så dem tar jag. Ingen annan verkar bry sig, de tror helt felaktigt att vinbär kräver en massa jobb att ta hand om. Jag brukar ändå lämna lite och har aldrig sett några intressenter.

Lite beroende var i Sverige man bor är det dags för blåbär ungefär nu och minst en månad framåt. I år är det ett bra blåbärsår, men det är det nästan alltid. Varje sommar ser jag några andra plockare, men ingen annan verkar plocka några större mängder, så jag fruktar inte konkurrensen. Det räcker och blir över åt alla.

Blåbär är lätta att hitta och lättplockade. Med bärplockare (50 kr på Jula) skopar jag lätt upp två liter i timmen. Rensningen går ännu snabbare, på hemsnickrad rensbräda av spillvirke. Förutom att fylla den egna frysen för tolv månaders konsumtion har jag kommit på att blåbär är den perfekta presenten till släkt och vänner. Förra året stack jag till och med åt en granne en påse blåbär efter att han hjälpte mig upp med en soffa genom trapphuset.

Blåbär är dessutom en råvara som i likhet med guld och silver har ett beständigt värde i osäkra tider. Jag brukar plocka några liter åt en kompis som senare under hösten förser mig med delar av sin svampskörd (jag är helt värdelös på att hitta svamp). Euron, dollarn och pundet fluktuerar i värde, men blåbäret står alltid högt i kurs. Detta tack vare förädlingspotentialen:

Staten & kapitalet

Jag är absolut ingen anarkist eller anarkokapitalist som vill privatisera allt från bibliotek till brandkår. Jag tycker att vi ska ha en stat som tar hand om våra gemensamma intressen, vård, polis och sånt, men jag ser tre stora problem med den svenska staten:

1. Den var en gång mycket välfungerande och ville oss väl.

2. Det gör den inte längre.

3. Fler och fler börjar upptäcka punkt 2.

Varför är nu första och sista punkten att betrakta som problem? Vi tar det från början.

Det fanns en tid då Sverige hade politiker som brann för uppgiften att göra samhället bättre. På 1960-talet hade vi partiledare som Tage Erlander (s), Gunnar Hedlund (c) och Jarl Hjalmarsson (högerpartiet). Eftersom jag inte var född ska jag kanske inte recensera dem alltför ingående, men min känsla är att jag hade föredragit varenda en av dem – oavsett parti – framför dagens politiker som allihop tycks ha valspråket Makten framför allt. Även om partierna stod långt ifrån varandra politiskt (längre ifrån än idag) var allas mål att skapa ett bra land att leva i.

Folket vande sig vid att politiker och makthavare stod på deras sida. Dagens svenskar väntar sig att samhället ska ta hand om precis allting, istället för att själva visa lite handlingskraft. Under tiden har hederliga eldsjälar inom politiken bytts ut mot korrupta idioter med maktberoende. Ingen med alla pommes frites i kanoten tror väl att politiker som Veronica Palm, Mattias Karlsson eller Annie Lööf (en ur varje block, men jag skulle kunna namedroppa hundra till) blivit politiker för att de drivs av någon slags idealism?

Sista punkten då, att fler fattar att vi blir blåsta av makten måste väl ändå vara bra? Ja, på ett sätt, men viljan att betala skatt och bidra till det allmänna minskar när vi märker att politikerna leker bort våra pengar på ren skit eller för egen vinning. Utanför tidningarnas ledarsidor har jag nästan inte hört någon kritik mot dem som skatteplanerat genom att gömma pengar i Panama. De flesta av oss är mest avundsjuka.

Och nej, jag är inte ett dugg mer ädel och solidarisk än någon annan, men jag betalar gärna skatt till bra mat och resurser på ålderdomshem, kortare vårdköer och skickliga lärare. Fast det verkar ju aldrig vara ett alternativ till Mona Sahlins pension och lyxsemestrar, och livstids försörjning till Reinfeldt, Hägglund och Persson så att de slipper ta ut lön ur sina företag. Och så har vi de som fortfarande jobbar (fast utan närvaroplikt eller resultatkrav), riksdagens budget för i år är 1,8 miljarder. Känns det prisvärt?

Ekonomijournalistik och affärstidningar

Den här tiden på året märks tydligt i all tryckt media att det är sommar. Vikarier gör artiklarna, i den mån det ens skrivs artiklar. Det är väldigt mycket återanvändning av mer eller mindre tidlösa ”Här är de tio största... blablabla”-texter.

Tidningarna har fått mer konkurrens tack vare internet. Dels för att det är mycket lättare att komma åt internationella medier, dels för att specialintresserade privatpersoner många gånger skriver både mer initierat och stilmässigt bättre än professionella journalister.

Tyvärr är finanstidningarna inget undantag. Aldrig förr har så många varit så dåliga på att skriva om så mycket. Framförallt slås jag av att den skrivna ekonomijournalistiken utvecklats så lite. Det är som att journalisterna inte fattat att de kan komma åt företagens och den politiska maktens företrädare på Twitter och möta de inblandade i realtid oavsett om nyheterna gäller Sverige, Kina eller USA.

De skriver samma förenklade dynga de alltid gjort, och det enda den nya tekniken inneburit är att de infällt i artikeln nu ofta filmar något meningslöst samtidigt som de själva läser upp artikeltexten. Och så börsnoteringar! Indexsiffror och aktiekursförändringar rabblas överallt. Någon borde berätta för chefredaktörerna att alla som handlar med värdepapper kommer åt dessa siffror genom att logga in på sin egen aktiedepå. Vi behöver inte tidningar för att skriva artiklar med innebörden ”Idag så går det upp lite, men igår gick det ner nästan lika mycket”.

Men det finns skillnader. Vi börjar med affärstidningarnas hemsidor:

Dagens Industri

Tidigare något av svensk ekonomijournalistiks flaggskepp. Det är nog svårt för någon i tjugoårsåldern att fatta det eftersom den är så dålig idag. Förutom att alla som jobbar med webbdesign och teknik på DI borde få sparken på stående fot är även innehållet sömnigt. Den del man kommer åt (märkligt att de har så många betalartiklar när hela sidan är impregnerad med reklam) är snubblande lik skvallerjournalistik. Relevansen för svenska investerare är så låg att jag undrar hur mycket av intäktssidan som är betalning för produktplacering. T ex vill jag veta vad Blondin-Bella har för hållhake på tidningen, för hon kan knappt gå och snyta sig utan att det står i DI. Darriga mobilfilmer (ofta med vertical video-syndromet) hjälper inte heller upp nivån.

Affärsvärlden

Lite bättre sida än DI rent tekniskt, men motsatsen vore å andra sidan inte möjlig. Däremot har de så få nya artiklar varje dag att jag undrar hur många som jobbar på Affärsvärlden. Runt 30 artiklar per dag verkar det vara, men då är fler av dem korta notiser. Jag har sett enmansprojekt med högre flöde.

Privata Affärer

Har inte mycket till dagsnyheter, men i gengäld en del fördjupande artiklar. Marcus Hernhags börschat är annars den stora behållningen av den här sidan, men för att beta av den räcker det med att gå in en gång i veckan.

Veckans affärer

Ännu en sida som tror sig få läsare genom att bara redovisa tillräckligt många indexsiffror. Kanske funkar, men inte för mig. Jag har förresten papperstidningen Veckans Affärer också. Knappt värd priset, och då fick jag den ändå gratis. Den består mestadels av meningslös namedropping, som en Hänt Extra där kungligheterna och schlagersångarna bytts ut mot entreprenörer.

Dagstidningarna

Även traditionella nyhetstidningar har finansrapportering. Svenska Dagbladet och Aftonbladet har gemensamma ekonominyheter, eller rättare sagt åker väl Aftonbladet snålskjuts på Svenskans näringslivsdel som mest består av låsta artiklar och en och annan kortnotis. Det enda läsbara är Carolina Neuraths intervjuer.

Expressens variant är kanske bättre, att skita i finansavdelning helt och hållet och istället gå all-in på dokusåpa.

När det gäller börsrapportering får Dagens Nyheter stå som segrare av drakarna. På walk-over. Fast den är inte precis Financial Times.

Ekonomisajter, som EFN och Placera, utan bagage av såväl papperstidningar som av övriga nyheter, är oändligt mycket bättre, men att ekonomisajter är bättre på ekonomi än mer allmänna nyhetstidningar är kanske inte så konstigt.

Då är det märkligare att de gamla finanstidningarna inte alls utvecklats med sin tid. Internet har funnits i var mans hem i runt tjugo år. Ändå är det målfoto på om Dagens Industri och Affärsvärlden skulle bli sämre om de använde sina hemsidor till att bara lägga upp varsin pdf-version av papperstidningen. Släpp hörnflaggan och kom in i matchen!

I väntans tider

Nej, jag är inte med barn (även om det skulle förklara varför jag inte går ner i vikt). Detta handlar om helt andra blommor och bin. För en dryg månad sedan skrev jag ett odlingsinlägg. Sedan dess har jag vattnat och väntat.

Så plötsligt! En chiliknopp utvecklas till en blomma.

Det roligaste med detta är att min chiliodling är sprungen ur en chilifrukt jag handlade för en krona och petade ur fröna som jag tvättade, torkade och därefter förkultiverade i en tomatask.

Resultatet är än så länge fem plantor, som samtliga har utvecklat knoppar och växt till c:a en halvmeter. Om allt går väl kommer enkronasinvesteringen (för jorden var gratis) ge en rejäl skörd, och som jag förstått det borde plantorna vara fleråriga. Å andra sidan, om fröna från frukten går att plantera och är så här lättodlade är det ändå en evighetsmaskin.

Även squashen blommar, och här snackar vi decimeterbreda gula blommor.

Blommorna är faktiskt ätliga och kan exempelvis fyllas med något gott och friteras. Jag tycker att det verkar lite för bökigt och lägger energin på själva frukten istället, men det kanske kan vara något för den händige och hungrige.

Squashodlingen är inte lika spännande som chilin för det har jag provat tidigare. Dock är det alltid en svårslagen känsla att odla sin mat själv och se frukt, grönsaker och grödor växa till maximal storlek. Är man religiös kanske det känns som en direktlinje till Gud. Själv känner jag mer att jag är gud.

Dock verkar gräslöken inte repa sig efter min senaste omplantering. Herren ger och herren tar.

Var inte bankkund, var ägare

Att gnälla på bankerna är lika populärt som att klaga på vädret. De tar avgifter för alla tjänster, de erbjuder sämre och sämre service, de ger dåliga råd, de få bankkontor som fortfarande har kontanter kräver att man hör av sig i förväg om man vill ta ut pengar från sitt eget konto, de ger nästan ingen inlåningsränta men tar bra betalt för att låna ut pengar... Och vad i helvete har de för sig inne i banken efter tre...?

Jag håller med om all kritik, möjligen med undantag för det där med kontanter. Jag kan tycka att det är fullt tillräckligt att det finns en bankomat utanför varje bank och en och annan insättningsautomat. Och visst måste de tjäna pengar på något sätt, men inte på alla sätt hela tiden. Om de lånar våra pengar gratis och tar betalt när de lånar ut dem behöver de kanske inte ta betalt för att vi använder deras internetbank och bankkort.

Men så är det. Nya nischbanker och nätmäklare har pressat priserna, men storbankerna har fortfarande så oändligt mycket bredare utbud att vi (jag själv inkluderad) kommer att fortsätta att anlita dem.

And if you can't beat them, own them.

Gardera, eller ”hedga”, din kundrelation med banken genom att också köpa aktier. Inte nödvändigtvis i den bank du är kund, men i någon bank. Samtliga svenska storbanker har hög direktavkastning (över 5 procent) och en långsiktigt fin aktiekurva. De tycks dessutom närmast osänkbara eftersom staten sitter lite grann i knät på dem. Krisar det skjuter samhället till de pengar som fattas. Krisar det inte går vinsten istället till ägare och ledning.

Nu finns också många börsnoterade alternativ till de fyra stora. Avanza och Nordnet såklart, och nischbanker som Nordax och Resurs Holding. Glöm inte heller utländska banker, som Danske och DNB.

Om det är läge att handla bankaktier exakt just nu ska jag låta vara osagt, liksom vilken bank som i så fall är att föredra. Jag gillar framförallt principen att om bankerna sabbar villkoren för mig vill jag ändå tjäna pengar på det genom att dela på vinsten för alla andra de sabbar för.

Billigast middag vinner

Om mänskligheten ska överleva måste vi äta mindre kött och mer vegetariskt, sägs det. Jag skiter i mänskligheten och är rätt säker på att den kommer att dö i vilket fall, ända ner på individnivå. Men vegetariskt äter jag ändå. Det protein man får i sig genom att äta ärtor och bönor är i klass med köttalternativen, fast till ett helt annat pris.

Ärtsoppa är förmodligen det billigaste man kan äta, förutsatt att man gör den från grunden. Det tar ett tag, men är väldigt enkelt.

Gula ärtor, 1 kg

Gul lök, 5 st

Buljongtärningar, 2 st

Timjan

Skölj ärtorna. Blötlägg dem över natten. Skölj igen. 

Koka på svag värme i c:a två timmar (tills de är lagom mjuka), skumma av och rör om då och då. Låt övriga ingredienser koka med sista halvtimmen.

Tips 1: Skiva en rödbeta eller morot tunt och släng i samtidigt med löken, så blir färgen lite roligare.

Tips 2: Ta inte för mycket vatten om soppan ska frysas in. Om inte frysutrymmet är obegränsat är det onödigt att frysa in vatten man istället kan hälla på när man tinar upp soppan.

Själv fick jag ihop 5,1 kilo soppa av receptet ovan. Totalkostnaden blev 17,15 kr, vilket gör 1,35 kr per portion. Vill man lyxa till det med senap och ett par skivor knäckebröd blir det... fortfarande svinbilligt. Detsamma för den som av någon anledning vill ha fläsk i ärtsoppan.

Nytta med mål?

När jag tittar runt bland ekonomibloggar och andra sidor för ekonomiintresserade ser jag mål överallt. Någon vill bli skuldfri, en annan kunna leva på aktieutdelningar och en tredje vill kunna köpa sin drömbil. Jag blir lite avundsjuk. Inte på deras mål utan för att de överhuvudtaget har sådana.

Utan en tydlig målsättning blir allt ett planlöst irrande, sägs det. Det låter vettigt, vet man inte vart man ska blir det svårt att ens komma framåt. Man kanske bara tror att det är framåt, fast egentligen är det bakåt eftersom man ska åt andra hållet? Men nej, riktningen är given, ingen sparar pengar för att bli fattigare.

Tränar jag inför ett maratonlopp har jag en tydlig och mätbar målbeskrivning, så när det gäller annat än ekonomi sätter jag upp mål. Kanske för mycket, jag är inte säker på att resultatet skulle bli sämre om jag inte flera månader i förväg bestämt en planerad sluttid. Och kanske hade loppet blivit trevligare. För ärligt talat, jag kommer inte vinna nästa mara heller.

Jag drar nog ytterst sällan igång ett projekt utan mål, men när det kommer till privatekonomi tror jag mig aldrig ha haft varken mål eller delmål. Jo, möjligen ”en miljon”. Det är mätbart och bra. ”Ekonomiskt oberoende” är för flummigt. Vem är egentligen det? En del kan köpa drömbilen utan att grubbla, men kan någon vakna upp en morgon och tänka att ”idag vill jag köpa en söderhavsö”?

Man kan invända att man aldrig kommer vilja köpa ett större landområde eller en egen flygplats, men i så fall skulle man teoretiskt kunna vara helt pank och ändå ekonomiskt oberoende. Nej, om enda alternativet är icke mätbara mål föredrar jag att inte ha några alls.

Och jag har aldrig känt behov av privatekonomiska mål. Jag bränner inte mer pengar för att jag inte bestämt exakt vad jag ska göra med dem istället. Det är nog ett mycket ovanligt sätt att tänka, men jag skulle känna mig som en missbrukare om jag inte tänkte så. Varför köpa skit bara för att jag kan? Lite självdisciplin måste man väl ändå ha.

Vad säger läsarna, har ni tydliga mål för ert sparande? Har ni i så fall alltid haft det? Och om inte, har upprättandet av mål förändrat eller intensifierat sparandet?

Här är en kille som direkt visste vad han ville göra när han fick chansen:

Att sitta fast på jobbet

Läste ett intressant inlägg med tillhörande diskussion om chefer och arbetsplatser hos Onkel Tom. Istället för att dränka hans kommentarsfält tänkte jag utveckla mina egna åsikter här.

Jag har haft många riktigt dåliga chefer, vilket förmodligen är en tungt vägande orsak till att jag idag jobbar för mig själv, utan anställda och framförallt utan chefer. Är inte merparten av världens chefer rätt dåliga?

Jag hörde en kul spaning om detta, vi kan kalla den inkompetensnivå-teorin. En bra arbetare blir skiftledare, en bra skiftledare blir avdelningschef, en bra avdelningschef blir platschef osv. Fast det går bara åt det hållet, man petas inte ner på samma sätt.

Alltså blir en bra arbetare skiftledare och är han bra på det blir han avdelningschef. Är han en usel avdelningschef blir han inte befordrad, men inte heller nedflyttad till den skiftledartjänst han var bra på. Man kan därför säga att han blir befordrad tills han når en nivå han inte fixar, alltså sin inkompetensnivå. Och super han inte ner sig blir han kvar där. Troligen rätt missnöjd, vilket gör honom ännu sämre.

Min första chef var kanske min allra sämsta. Enda anledningen att jag stod ut med honom var att jag jobbade natt och därför slapp se fanskapet mer än i undantagsfall. Att han som var en usel ledare och en mycket ond människa idag jobbar som högt uppsatt chef på Trygghetsrådet, som ska ta hand om människor som på olika sätt farit illa på arbetsmarknaden ser jag som det ultimata beviset för att det inte finns någon gud.

"Nu när jag slutar vill jag även ge dig en present..."

På mitt sista fasta jobb (ja, sista – inte senaste) hade jag en chef som inte var lika dålig, men det berodde inte på viljan. Han var nämligen en genuint elak person som trivdes allra bäst när hans undersåtar mådde dåligt. Vid det här laget hade jag så pass mycket skinn på näsan att det inte störde mig så mycket som det hade gjort tio år tidigare, men ingen skulle ju frivilligt välja en sadist som närmast överordnade. Till exempel gick han varje morgon runt på anläggningen med främsta mål att ”störa folk”. Lyckades han reta upp eller ännu hellre skrämma någon anställd kom han sedan in på kontoret och skrockade gott åt sina bedrifter. Han var helt enkelt ett enda stort kräkmedel.

Men jag har inte bara dåliga erfarenheter av löneslaveri. På 2000-talet har jag jobbat extra på ett par olika företag och då inte alls upplevt chefer som ett problem. Jag tror inte att detta är en slump och här är mina förklaringar.

Som vikarie har jag inte varit i beroendeställning, om jag inte hade trivts kunde jag bara sluta. Lönen har gjort mig lite mer oberoende i min ordinarie verksamhet, men jag har egentligen inte behövt den. Lika mycket som ett förvärvsarbete har jag sett jobbet som ett socialt experiment. När jag jobbade som komiker och åkte runt och underhöll företag på kvällarna umgicks jag nästan bara med andra småföretagare i nöjesbranschen. Komiker, författare, serietecknare... Att hoppa in som semestervikarie gav mig en chans att få reda på vad folk snackade om i fikarummen. När det stönades om dåligt chefskap kunde jag rycka på axlarna och tänka att det här gäller inte mig, jag bara jobbar här som ”gäst hos verkligheten”.

Temporära anställningar ger temporära problem. Både jag och mina chefer visste att det här var en tillfällig grej. Vi behövde inte reta oss på våra respektive egenheter eftersom det bara gällde några veckor åt gången. Jag vet inte vad folk retar sig på med mig, men vad det än är kompenserades det säkert av den entusiasm man kan uppbringa på ett tillfälligt jobb.

På mitt första fasta jobb (och kanske senare också) har jag ibland fått panik vid tanken ”Ska jag sitta här och göra detta tills jag blir 65?”. På ett tillfälligt påhugg vet man att så inte är fallet. Då är det lättare att stå ut med tråkiga arbetsuppgifter eller idiotiska rutiner. Dessutom vet cheferna också om att man är där frivilligt, så då kan de heller inte ösa vilken skit som helst över en. Och tvärtom, en anställd som anar att chefen kommer fortsätta att vara hans chef i åratal är såklart mån om att få jobbet på sitt sätt, och vice versa.

Slutsats: Ju rikare och mer oberoende av ett jobb jag varit, desto roligare blev jobbet. Japp, att världen skulle vara rättvis är en seglivad myt.

Ännu en slutsats, kanske en smula kontroversiell. Den politiska vänstern och dess fackförbund hävdar ofta att fasta tjänster är bäst för arbetstagare medan motsatsen (vikariat och diverse visstidsvarianter) är arbetsgivarnas ideal. Min erfarenhet av fasta respektive tillfälliga jobb är den rakt motsatta. Aldrig har jag haft sådan pondus på jobbet som när jag varit tempanställd, med högre lön (eftersom jag som frifräsare sluppit facket och kunnat förhandla själv) och framförallt mer frihet än fastanställda kollegor.

Nu är det rätt många år sedan jag var anställd vare sig fast eller löst, men om jag skulle välja att gå tillbaka till att jobba åt andra skulle jag helt klart undvika fasta tjänster. För mig är definitionen av fast anställning en tjänst där man sitter fast. Anställningstrygghet behöver inte vara av ondo, men ser man det som en av jobbets stora fördelar har man troligen inte hittat sin plats i livet.

Avslutningsvis. Jag testade under ett par år att vara avdelningschef och jag var inte heller en bra chef (fast inte elak).

Juni i sammandrag

Sommar! På pappret, vädermässigt har månaden bjudit på blandade skurar. Med sommaren följer oavsett väder att internettrafiken går ner, och som jag tidigare flaggat för drar jag mitt strå till stacken genom att inte längre slaviskt blogga varenda dag. Men åtminstone varannan har jag tänkt, jag har för många åsikter för att vara tyst flera dagar i rad. Om någon månad öser jag nog på för fullt igen, det är ju så kul med alla kommentarer och reaktioner.

Det stora på agendan i juni var förstås Brexit, eller ”majoritetens tyranni” som en liberal riksdagspolitiker kallade detta demokratiskt fattade beslut. Jag tycker att EU vuxit sig alldeles för stort och ser det därför som en bra grej att britterna nu sa ifrån, men jag är alldeles för dåligt påläst på brittisk inrikespolitik för att ha starka åsikter om ifall de valde rätt och hur de tänkte.

Det jag vänder mig emot är att brittiska – men ännu mer svenska – journalister så tydligt tog ställning i frågan, och fortsätter att göra det. Det är svårt att fatta hur 52 procent av britterna – 17,4 miljoner väljare – kunde rösta för att lämna unionen när många tidningar varken före eller efter valet kunde hitta en enda människa med den agendan.

Media borde se granskning av makten som sin främsta uppgift, men lägger betydligt mer krut på att hjälpa makten att instruera folket om vad det ska tycka i sakfrågor. Journalister ska ju vara på den lilla människans sida mot makten! När blev det tvärtom, och varför?

En som provat på både journalistik och politik är Brexit-generalen Boris Johnson, som var redaktör och kolumnist innan han slog sig in i politiken. Men jag vet inte, jag tycker jag känner igen honom från ett annat sammanhang.

Tillbaka till de ekonomiska aspekterna av Brexit. Stockholmsbörsen dansade inte jämfota av glädje i måndags, men nog hade jag trott på ett större ras. De tre plusdagarna som följde har ju nästan neutraliserat tappet.

Vid förra månadssammanställningen jämförde jag min depå med OMXS30 och 10MkrAUM påpekade helt riktigt att jag nog borde jämföra mig med ett utdelningsjusterat index istället. Fast jag handlar ju också med utländska papper och råvaror. Blir det då inte fel att jämföra med Stockholmsbörsen? Jag vet inte.

Tills vidare tänkte jag jämföra mig med SIX Portfolio Return Index (SIXPRX), men det blir inget diagram den här gången eftersom några av mina innehav (NCC:s avknoppade bostadsbolag Bonava och ett par nya noteringar) gör kurvan helt galen. Men i siffror blev juniresultatet för SIXPRX -3,57 %. Min egen siffra är +0,38 % och den är jag mycket nöjd med.

Mest pengar har jag tjänat på ädelmetallerna (och då främst silver). Även Opus-innehavet har haft tvåsiffrig tillväxt i juni (plus att jag glädjande nog fick inleda månaden med blankt papper på bilbesiktningen hos dem). AcadeMedia fick en lyckad start (+47,5 %). Samma sak med Swedencare (+41,4 %) medan Dignita gått i motsatt riktning (-39,6 %). Har inte gjort så många andra affärer värda att skriva om. Jo, jag gick ur säljpositionen i Volvo med en mycket liten vinst, tyvärr innan Brexit. Jag blev väl lite rädd när varenda analytiker utropat Volvo till den mest köpvärda industriaktien.

Så nu fyller jag gärna på med fler säljpapper, för jag känner mig fortfarande ganska säker på att börsen inte nått botten för den här gången. Vid sidan av europeisk osäkerhet väntar en turbulent valrörelse i USA. Släng in Kinastök och ett par terrorattacker och jag tror att vi kan få se en sällan skådad säljfest.

Och med denna domedagsprofetia vill jag önska alla läsare en trevlig sommar. Fortsätt läs och kommentera min blogg! Jag slänger in ett boktips för den som föredrar romaner i hängmattan. Själv har jag precis läst en klassikersvit, nämligen Vilhelm Mobergs utvandrarserie bestående av Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige. Jag är absolut ingen historienörd, men de här böckerna är ett stycke välskriven svensk historia alla borde läsa. Gör det! Men skippa hängmattan, det är ju världens obekvämaste uppfinning. Ska vara en sån här i så fall.