Utdelning är det nya svarta

”Resultatet har försämrats, det förvärv vi gjorde har inte gått så bra, framtidsutsikterna ser mörka ut. Det har vi flaggat för tidigare, men nu verkar det som att det ska bli ännu sämre. Men... vi höjer utdelningen.”

PANG! Aktien stiger 7 procent inom loppet av tre andetag. Nej, jag hittar inte på, det är en beskrivning av Com Hems kvartalsrapport för ett par veckor sedan.

Vindkraftbolaget Eolus Vind redovisade en förlust på 5-6 miljoner, men förhoppningen om en extrautdelning gjorde 8 procents stigning på en sur börs.

Andra aktier rasade istället efter sina Q3:or trots resultat i linje med förväntningarna, bara för att de inte höjde utdelningen. Jag har förstått att aktieutdelning blivit en religion, men att utdelning (eller utebliven sådan) nästan är det enda som spelar roll för marknaden känns som en ny företeelse i höst.

Jag har en affärsidé. Varför inte starta Svenska Utdelningsaktiebolaget? Ingen verksamhet, bara utdelning. Jag skickar in tio miljoner i bolaget, börsintroducerar och säljer halva firman ("ägarspridning"), 100000 aktier för 20-47 kr/styck. Det slutar med att det blir just 47 kr, men det är ju ändå 6 procent rabatt på substansvärdet, så det är billigt!

Direkt efter introduktionen kungör jag att SUAB ska dela ut 10 kr. En fantastisk utdelning, så redan innan utdelningen kommer aktien vara uppe i 62 kr, men sjunker såklart till 52 kr när utdelningen avskiljs.

Ett par dagar senare har den stigit tillbaka lite, SUAB är ju ett av börsens riktiga högutdelare nu, där vill man vara med. Så jag börjar sälja mina 100000 aktier, några tusen i taget. Kursen sjunker lite när det kommer ut, men det vänder när jag sprider ett rykte om en planerad extrautdelning. När pressen ringer spelar jag nervös, som att de kommit på något jag inte vill ska komma ut. För säkerhets skull lägger jag ut en tvetydig dementi på Twitter (nästan allt blir tvetydigt i en text på 140 tecken) och går sedan under jorden.

Förhoppningsvis kan jag snitta åtminstone 50 kr för mina 100000 aktier, vilket tillsammans med introduktionen och utdelningen ger mig en vinst på 700000 kr innan jag lämnar bolaget åt sitt öde. Vad kan gå fel, alla gillar ju utdelning!

Mat eller glutamat

Jag har nästan skippat helfabrikat och även många halvfabrikat, men jag köper färdigt bröd, pasta, ketchup och senap, så jag är inte absolutist. Det gör stor skillnad för ekonomin, men det är långt ifrån enda anledningen.

Som vegetarian och nötallergiker läser jag alla innehållsförteckningar och där finns väldigt många ingredienser jag ifrågasätter nyttan av, som färgämnen och en massa tillsatser som enkelt hade kunnat bytas ut eller tas bort om man använt riktiga råvaror istället för en massa fuskalternativ. En del varor åker tillbaka på hyllan utan att de innehåller animalier eller nötter, bara för att det är så fruktansvärt många ingredienser. Om en glass innehåller fyra saker känns det obehagligt att välja den som innehåller tjugo.

Jag är inte kemist utan bara en vanlig konsument som läst Den hemlige kocken och tänkt en hel del på de här sakerna. Och så har jag en annan drivkraft, jag lider av migrän. För den som inte upplevt migrän utan tror att det är ungefär som vanlig huvudvärk är det svårt att förklara, men tänk dig att du sätter en tving runt huvudet och skruvar åt tills den sitter fast. Skruva ytterligare fem varv, tills det börjar låta som att skallbenet ger efter. Sedan låter du den sitta där, några timmar upp till ett par dygn. Så känns migrän.

Den som lider av migrän är villig att testa det mesta för att slippa undan bara ett enda anfall. Jag hörde någonstans att glutamat (E620-625) kan ge migrän. Det finns naturligt i nästan alla grönsaker och i soja, men också som tillsatt smakförstärkare i väldigt många hel- och halvfabrikat och då i högre koncentration. Jag testade att aktivt välja bort soja och all glutamat i tillsatser. Då gick antalet migränanfall ner från ett per månad till ett om året.

Det finns inga som helst bevis för att glutamat utlöser migrän eller att det har några andra biverkningar, och en del som lider av migrän i unga år blir i stort sett besvärsfria senare i livet utan att ändra någonting i sin kosthållning eller livsföring. Men jag som vet hur den där ”tvingen” känns tänker inte pröva att gå tillbaka.

Och som så ofta pekar allt åt samma håll. Genom att välja mer hälsosam mat får jag billigare och godare på köpet. Mat jag lagar från grunden, utan en massa sönderprocessade skitingredienser, behöver inga andra ”smakförstärkare” än vanliga kryddor som salt och peppar, Och att mammas recept är godare än Mor Annas, Mamma Scan och alla de andra mödrarna, det vet vi.

Inga ekonomer!

När Ericsson sökt vd har jag på flera ställen hört och läst att det är viktigt att man inte anställer ännu en ekonom. Helst en ingenjör (det är franska och betyder Ingen gör), men viktigast är att det inte blir en ekonom.

Nu var ju förra vd:n Hans Vestberg civilekonom, liksom tillförordnade vd:n Jan Frykhammar, och ingen med aktier i företaget är väl imponerad av deras insatser, men beror det verkligen på att de är ekonomer?

Jag blir lite provocerad över tänkesättet eftersom jag själv nästan ratats på liknande sätt en gång i tiden när jag skulle ta över som produktionsplanerare på ett sågverk. Jag ska försöka att inte tråka ut er med träindustrifakta nu, men alla produktionsplanerare i företagets historia hade skoglig bakgrund, främst jägmästare och skogsmästare.

Jag kunde inte ett skit om skog. När jag kom till företaget (som administratör) kunde jag inte se skillnad på gran- och tallvirke och visste inte skillnaden mellan planka och bräda. Man bör ju veta åtminstone ett hum om produkten man jobbar med, men det går faktiskt att lära sig ganska mycket utan att gå fyra år på högskola. För övrigt hade säljare, sågoperatörer, timmersorterare och en massa andra människor den kunskapen och de fanns alla inom telefonavstånd.

Det jobb jag skulle utföra, att foga samman leverantörernas timmer, kundernas behov, marknadsavdelningens önskemål och anläggningarnas begränsningar krävde framförallt färdigheter inom matematik och några dataprogram, lyhördhet och förmågan att sätta ner foten (och vid behov trolla). Visst fanns det stunder när det underlättat om jag kunnat mer om trä, men då hade jag förmodligen haft andra brister. Inte vet jag, kollegorna gjorde kanske vågen när jag slutade (det hade jag nog gjort), men jag tyckte att det funkade rätt bra.

En kompis började för många år sedan som ekonom på McDonald's. Första veckan fick han jobba på en hamburgerrestaurang och steka burgare. Han skulle vara någon slags höjdare på huvudkontoret, men det spelade ingen roll. Alla fick en introduktion ”på golvet”. Det tycker jag är en bra idé som fler företag borde anamma. Man ska veta vad kärnverksamheten är hos arbetsgivaren, men man behöver inte leka hela havet stormar. Alla behöver inte kunna alla arbetsuppgifter.

Nu fick ju Ericsson till slut sin ingenjör. Han kanske blir bra, men vore jag aktieägare i Ericsson hade jag inte fått magknip av ännu en ekonom på tronen, Ola Rollén t ex. Jag tror helt enkelt inte på att det finns ett samband mellan att vara trögfattad och att vara ekonom:

Konsten att slösa

Jag skriver ofta om att spara, och hur jag tänker när jag ska handla olika saker för att komma undan så billigt som möjligt.

Ibland har jag av människor i min omgivning uppmanats att vända på frågeställningen och häromkvällen diskuterade jag ämnet över en middag med ekonomiboksförfattaren Joel Bladh och sparbloggaren Fantastiska Farbror Fri (fast nu när jag sett honom utan superhjältedräkt är vi på förnamnsbasis, så jag kallar honom bara Fantastiska farbrorn). Det pratas mycket om sparkvot på ekonomibloggarna, och underförstått är att ju större del av inkomsterna som sparas, desto bättre.

Men frågan jag ställer mig är alltså: skulle jag kunna göra tvärtom och öka mina utgifter? Skulle jag kunna gå från Sparo till Slöso? Nu ser jag inte poängen. Jag har god ekonomi, men jag badar inte i pengar. Men säg att jag gjorde det, skulle jag ändå leta extrapriser och anpassa mina matinköp efter säsongsmässiga prisvariationer? Troligen. Jag är osäker på om det är sorgligt och patetiskt eller bevis för att jag har hittat min plats i tillvaron, jag konstaterar bara vad jag tror.

Den amerikanske dramatikern George Barr McCutcheon skrev 1902 en roman som hette Brewster's Millions. Som de flesta obildade svenskar känner jag bara igen detta ifrån filmen med samma namn från mitten av 80-talet. I filmen får Brewster, spelad av Richard Pryor, ett arv på 300 miljoner dollar. Haken är att han först måste sätta sprätt på 30 miljoner under 30 dagar. Han får inte äga något av värde sedan, pengarna ska konsumeras. Inte heller får han ge bort pengarna, förstöra dem eller förstöra det han köper.

Det är väl ingen konst, bara att köpa Eniro-aktier, kanske du tänker. Men Eniro börsnoterades inte förrän år 2000, så det gick inte. Jag minns inte filmen, mer än att han hade ett helvete att göra av med pengarna, och det har jag inga svårigheter att sätta mig in i.

Att däremot köpa ost till ordinarie pris, att stoppa en enda vara i korgen utan att först kolla prislappen eller att inte ta med egna tygkassar till affären – nej, jag tror banne mig inte att det vore praktiskt möjligt för mig.

Antal innehav

Optimalt antal aktier i depån är tretton stycken. Så nu vet ni det. I morgon ska jag skriva om... Nej, jag ska som vanligt röra till det här lite mer.

Hur många olika innehav man helst ska ha i portföljen beror på bl a på:

• typ (aktie, fond, annat)
• innehavens storlek
• tid

Fler innehav betyder bättre riskspridning, men man måste ju hålla koll på sina investeringar. Har jag skickat in en icke oansenlig del av min totala ekonomi i ett aktiebolag vill jag för min egen skull hålla koll, annars kunde jag lika gärna köpa trisslotter.

Aktiefonder och investmentbolag är redan till viss del riskspridda. Därmed inte sagt att man kan köpa och glömma, men de kräver inte samma bevakning. Åt andra hållet kräver produkter med hävstång, som optioner, mer bevakning per investerad krona. Och ju fler kronor, desto mer koll, det säger sig självt.

Sedan beror det ju på hur mycket tid man tänker lägga ner på sin portfölj. Mer tid ger större möjligheter att hålla koll på fler bolag och branscher, men det finns alltid en begränsning. Det finns en anledning att analytiker som får betalt att bevaka börsen hela dagarna ändå bara följer någon bransch och en handfull bolag. Att hålla stenkoll på hela börsen är lika omöjligt som att förutspå framtiden eller att hålla isär rösterna i FillOrKill-podden, det går inte!

Därmed inte sagt att specialisering är allt. Är det något som slagit mig när jag lyssnat till duktiga investerare är det att de inte bara kan mycket om lite utan också lite om mycket. Även om de säger sig inte veta något om små udda bolag på First North vet de ofta ändå vad företaget gör, var de håller hus och kanske något om ledningen, kundbasen och varför man skulle vilja äga aktien, alltså mer än vad många amatörer vet om sina egna innehav.

Själv har jag aktier i arton olika bolag, samt ytterligare åtta innehav i form av fonder, ETF:er och annat jox. Jag kan tycka att det är i mesta laget för mig, men en del av dem är fånigt små. Har man ännu futtigare socialt liv än vad jag har (hur är det ens möjligt?) kanske man klarar av att ha betydligt fler innehav, men i något läge borde man väl då fråga sig om det inte vore bättre att köpa indexfonder.

Ekologiskt, rättvisemärkt, humbug...

Kanske vill jag bara rättfärdiga att jag inte köper ekologisk mat, men det är väl fler som funderat över hur miljövänligt det är att att köpa sydamerikanska äpplen med ekologisk stämpel istället för icke-ekologiska äpplen från grannkommunen?

En annan grej jag funderat på är att det verkar mer regel än undantag att KRAV- eller ekologiskt odlat är inplastat och märkt frukt för frukt medan det övriga utbudet är packat i påsar eller lösvikt. Hur logiskt är det?

Och dessa stämplar är inte en oberoende och kostnadsfri historia. KRAV-märkning kan man få genom en handfull certifieringsföretag. Dessa representerar inte staten, de är privata, vinstdrivande företag. Det kostar att ansöka och det kostar att bli certifierad.

KRAV är ju ett separat märke för ekologisk mat, men själva begreppet "ekologiskt" styrs av EU, lokalt av Livsmedelsverket. Det är en djungel och jag är inte jurist, men i Sverige verkar KRAV och ekologiskt vara obehagligt hårt sammanflätat. Kort sagt, ber du KRAV fara och flyga ska du nog inte hålla tummarna för att få grönt ljus från Livsmedelsverket.

Rättvisemärkt, eller Fairtrade, är ett aktiebolag till stor del ägt av lobbyorganisationen och fackförbundet LO. I styrelsen återfinns bl a den gamla LO-basen Vanja Lundby-Wedin, kanske mest känd för sin roll som styrelseledamot i en italiensk semesteranläggning LO hade köpt för medlemsavgifter, där även herr Wedin levde i lyx för andras pengar.

Vinstmarginalen för Fairtrade Sverige AB är knappt 20 procent och vinsten är 2,8 miljoner på nio anställda. Hur mycket pengar som når fram till U-landsbönderna i företagets reklamkampanjer vet jag ingenting om, men eftersom Lundby-Wedin är inblandad kan jag ana.

Den nordiska miljömärkningen Svanen verkar minst kommersialiserad, men å andra sidan verkar den tillåta praktiskt taget allting med undantag för hormonstörande och cancerframkallande ämnen som rimligtvis ändå borde ha varit totalförbjudna. Köper jag en miljömärkt deodorant vore det väl tusan om den skulle innehålla aluminium, men för Svanen är det helt lugnt.

Så hur duktig ska man känna sig när man tittar efter rättvise- eller miljöstämplar istället för prislappar i affären? Hur mycket handlar bara om att döva sitt dåliga samvete? Jag vet verkligen inte. Inte heller vet jag vem som kan svara på det. Antagligen ingen som jag skulle lita på. Planeten hade varit räddad för länge sedan om inte allt vore en kombination av profit och politik.

Tråkiga direktörer säljer inte

Siffrorna är i fokus så här mitt i rapportsäsongen, men även om det är siffror man tjänar pengar på är det ju människor bakom dem.

Alla som följde börsen runt millennieskiftet kommer ihåg Kurt Hellströms presskonferenser i samband med Ericssonrapporterna. Först kom rapporten med fakta och hårda tal. Sedan kom Kurt Hellström ut på en scen. Hans förhållande till kameror var ungefär som en daggmask på en metkrok, han ville verkligen inte vara där. Inte blev det bättre av att Ericsson av någon anledning skulle hålla sina utåtriktade aktiviteter på engelska (till skillnad från konkurrenterna i Nokia som alltid pratade finska). På knackig engelska lyckades Hellström på egen hand snacka ner aktien varenda gång!

Jag tittar gärna på Olle Qvarnströms utmärkta Finwireintervjuer med företagsledare i småbolag, ofta i samband med börsnoteringar. Det ger en snabb översikt över vad bolaget gör och hur de ser på framtiden. Det som slår mig är att många av dem är otroligt tråkiga. Jag menar inte att en börs-vd måste vara komisk, men säg något kul någon enda gång. Om inte annat – le!

De behöver inte ens vara särskilt roliga, men genom att åtminstone visa prov på självdistans signalerar man samtidigt att man vet vad man håller på med. Nervösa människor skämtar inte. Jo, det kan de visst göra, det vet alla som stått på en scen och haft som uppgift att få hundra nyvarslade betongarbetare att skratta. Men ni fattar, genom att skratta till och säga något kul tar man kontroll över situationen. Varför ska jag investera i en chef som inte verkar trivas när han pratar om sitt livsverk, vilket borde vara det roligaste han vet.

När speltillverkaren Paradox börsintroducerades tidigare i år var intresset på topp. Det fanns många anledningar till det. Kanske främst börsutvecklingen för konkurrenten Starbreeze, men jag tror att en icke oansenlig del handlade om Paradox vd Fredrik Wester som någon vecka tidigare hade pitchat sitt bolag på Avanza Forum. Han klev in på scenen i en huvtröja och skämtade om huruvida hans mamma skulle teckna aktier. I det läget var han allt som Kurt Hellström inte varit när han femton år tidigare talat om framtiden: ”We see some clouds ahead when we look a bit into the future...”

Fredrik Wester är inte humorist, men framstår som en skön kille som har kul på jobbet och är passionerad kring det han gör. Det borde man väl egentligen kunna kräva av alla som presenterar någonting. Sedan kan inte alla vara Steve Jobs, och definitivt inte Steve Ballmer.

Framförhållning sparar pengar

En del människor skjuter upp allt de kan så länge det går (eller lite längre). Frågar man dem varför har de inga svar. Varför då liksom? Det behöver ju inte göras än – då gör man inte det. Och det behöver inte ens vara jobbiga eller tråkiga åtaganden, man bara gör inte saker förrän man absolut måste.

En effekt av att vänta är att antalet alternativ minskar. Därmed blir det på ett sätt enklare. Samtidigt blir det ofta också dyrare att vänta. Ska man t ex resa kanske man med framförhållning kan välja promenad, cykel, kollektivtrafik, egen bil, samåkning och taxi. Väntar man tillräckligt länge finns bara möjligheten att kasta sig i bilen och trycka gasen i botten.

Ska man handla kan man från början jämföra olika butikers pris och kanske invänta en rea. Eller begagnat på Tradera eller Blocket. Och så finns medelvägen, att handla nytt på nätet, kanske från en utländsk sajt. Då ställs man ofta inför olika fraktalternativ, ju långsammare desto billigare, och med god framförhållning kan man lugnt välja det billigaste. Den som istället väntar tills det brinner i knutarna får hoppa in på första bästa (och dyraste) varuhus där varan finns i lager.

Konkret exempel: För ett tag sedan ville jag köpa kurslitteratur och valde mellan att handla från förlaget och att köpa begagnat på Tradera. Det var lite krångligt, med både skrivet och digitalt materiel, och eftersom nästan ingen längre kan uttrycka sig på begriplig svenska i skrift krävde det kompletterande frågor till bägge leverantörerna. Det tog i och för sig bara några minuter, men med inväntande av svar var jag uppe i en vecka innan jag till slut valde att handla begagnat för halva priset.

Hade jag haft mer bråttom hade jag köpt nytt och fått chansa på att jag förstått varubeskrivningen. Det kan vara något att tänka på så här i julklappstider. Eller är det inte julklappstider nu, du kanske tillhör gruppen som shoppar i trängsel dagen innan julafton? Dumt i så fall, för vid julafton och liknande högtryckstider blir alternativen nämligen färre och dyrare i en rasande takt för den som är sent ute. Den som köat på Systemet dagen innan midsommar eller nyårsafton vill aldrig göra om det.

Ett liknande exempel är deklarationen, som vanligen måste lämnas in första vardagen i maj. Skatteverket är något så ovanligt som en myndighet som ger snabba och begripliga svar på frågor, men de har begränsningar. En deklarationsfråga i februari besvaras på mejl inom några timmar. Eller också ringer man och får i värsta fall vänta några minuter. Samma fråga i slutet av april tar fyra arbetsdagar alternativt 45 minuter i telefonkö innan du kommer fram till en handläggare som i det läget är lika sönderstressad som du själv. Ditt val.

Framförhållning ger inte bara ett lugnare liv. Det ger valmöjligheter, prutmån och bättre bemötande. Tillhör du sista-minuten-folket, prova detta istället! För man är inte född till att alltid vara sen och sedan oförmögen att ändra på det. Jag var själv alltid två minuter sen en gång i tiden (eller strax efter). Nu är jag på plats, i tid, har med mig det jag ska ha och har alternativen klara för mig. Det spar mig tid, pengar, men framförallt irritation.

Företaget som inte kan sågas nog

Per Ericson på Placera gjorde en analys av Byggmax efter deras rapport i veckan. Siffrorna har jag inga invändningar emot, de stämmer såklart. Jag håller med om en del av hans slutsatser också. Hemmafixtrenden håller i sig och Byggmax har gjort ett par lyckade förvärv i år.

Som kund har jag däremot stora invändningar mot Byggmax. Jag är en prismedveten hemmafixare som borde älska företaget. Jag handlade en hel del där en gång i tiden, men tröttnade av flera skäl. Jag har bara besökt två av deras butiker, en i Stockholm och en i Uppsala, men all kritik gäller bägge butikerna, så jag gissar att den gäller fler, för att inte säga samtliga.

Min egen butiksvana inskränker sig till en veckas prao som 14-åring i en Icabutik. Någon av de första dagarna fick jag en kundfråga jag inte kunde svara på. Jag hänvisade då till övrig personal som fanns inom synhåll några meter bort och kommer ihåg att kunden blev märkbart irriterad över att jag inte följde med dit själv.

Den kunden hade inte blivit Byggmaxfrälst. När jag besökt Byggmax har det aldrig varit särskilt många kunder i butiken, så personalen har inte varit överhopade med arbete. Nu är ju inte Byggmax heller kända för personaltäthet, men den som söker skall finna. Jag har aldrig varit med om att Byggmaxmedarbetare följt med och visat den vara jag frågat efter. I bästa fall en pekande hand och uppmaningen ”Ditåt!”. Vill man veta jämförelsepriser får man snällt räkna ut dem själv med medhavd räknemaskin. Personalen idkar MMA – minsta möjliga arbetsinsats.

Priser ja. När jag för kanske tionde gången hade kollat ett pris på hemsidan och sedan fått en klart högre siffra i butiken skrev jag en sur kommentar på företagets Facebooksida. Jag hade inga baktankar med det utan ville bara gnälla, så jag tänkte inte på att jag jobbade som krönikör på tidningen Byggaren med många av landets småföretagande hantverkare som läsare.

Ni kanske anar vad som hände. En kvart senare ringde en hög chef och bad om ursäkt. De "lokala prisvariationer" butikspersonalen skyllt på skulle inte existera. Ett uppgivet pris på hemsidan skulle gälla alla butiker. Förresten hade jag innan priset kom upp angett vilken butik jag skulle handla i eftersom jag ville veta att varorna fanns på lager där. Höjdaren erbjöd mig en larvigt hög kompensation som plåster på såren. Men för alla som inte är krönikörer i en byggtidning (en kompis testade faktiskt samma sak), bered er på att bli blåsta.

Fler klagomål på hemsidan: den är skitful, oanvändbar och full med buggar. Bilderna är under all kritik och skulle de råka föreställa just den vara som anges är det att betrakta som en ren slump. Lagersaldot stämmer oftast, men vilka virkeslängder som finns i lager framgår inte av hemsidan. Ringer du butiken och de av en händelse skulle svara kommer de inte heller berätta det. Service är som sagt inte Byggmax grej.

Själv har jag lika långt till Bauhaus, som förutom personal och service oftast har samma eller lägre priser. Och är de inte billigast har de en ”lågprisgaranti” som innebär att du får köpa varan till ett 12 procent lägre pris än den billigare konkurrenten.

Så nej, Placera må vara försiktigt positiva till Byggmax, men jag är oförsiktigt skeptisk. Att jag som kund upplever ett bolag som dåligt behöver visserligen inte betyda att det är en dålig investering, jag är den första att erkänna att folk gillar skräp. Hur Bauhaus går ekonomiskt vet jag ingenting om, bara att deras aktie haft det tufft på den tyska börsen det senaste året (-26 %), alltså ungefär som Byggmax. Men det är banne mig enda likheten.

Containermat

Jag skulle ha svårt att tänka mig att leta mat i soprum om jag inte var absolut tvungen. Samtidigt kan jag inte riktigt peka finger åt människor som nattetid hämtar mat i containrar bakom mataffären.

Fenomenet kallas dumpstring (från engelskans dumpster diving) och aktivisterna friganer (efter engelskans freegans från free och vegan). Enligt polisen är det inte olagligt att hämta mat i ett olåst soprum under förutsättning att soporna saknar andrahandsvärde och man inte skräpar ner.

Tyvärr är det inte så enkelt. Att butikerna väljer att lämna soprum och containrar olåsta beror i en del fall på att låsen annars bryts upp eller fylls med superlim. Men om vi bortser från det och förutsätter att friganerna inte bryter upp låg, inte förstör eller skräpar ner, då är de ju faktiskt ideella renhållningsarbetare.

Det är inte klarlagt om det slängs mer mat i hushållen än på vägen dit (jordbruk, fabriker, grossister, matbutiker), men helt klart kasserar matbutikerna väldigt mycket fullt ätlig mat. Det är grönsaker med skönhetsfläckar, sexpack av vad som helst där fem paket är felfria och mat där bäst-före-datumet gått ut eller snart gör det.

Jag läste boken Svinnlandet av frilansjournalisten Andreas Jakobsson, som började dumpstra (ja, jag tycker också att det låter skitfånigt) som ett test och snart märkte att han kunde försörja hela sin familj med mat genom att hämta den helt gratis. Faktiskt fick han utan större ansträngning tag i mer mat än han kunde göra av med. Vi lever i ett bra sjukt samhälle.

Jag vet inte om lagarna kan ändras, om butikerna skulle kunna förmås att lägga mer energi på att bli av med maten på annat sätt än att slänga den eller om folk bara har det för bra, men det är märkligt att vi har pensionärer som svälter samtidigt som god mat slängs bort och i bästa fall blir biobränsle.

Apropå vad som ratas. Det har visat sig att konsumenterna ogärna köper bananer som inte sitter fast i en klase. Därför rensas de ut redan på lagret. Vi snackar alltså om fullt ätliga, fina, färska bananer vars enda fel är att de inte sitter ihop med andra bananer. En sång har de fått i alla fall.

Lägre utgifter framför högre inkomster

Att tjäna tusen spänn är lika mycket värt som att undvika en tusenkronors utgift (allt annat lika). Nu ska jag röra till det så att jag knappt fattar mitt eget resonemang. Häng med!

Jag menar nämligen att minskade utgifter generellt är att föredra. Enda undantaget är riktigt långsiktiga inkomstökningar, som en löneförhöjning på ett jobb man har tänkt behålla länge. Jag känner massor av människor som inte skulle kunna sänka sina levnadsomkostnader om så deras liv hängde på det. För ibland försvinner inkomsterna hastigt och olustigt, om man t ex blir arbetslös. Utgifter kommer man däremot aldrig ifrån. Alltså kommer man dra nytta av att vara sparsam hela livet.

För att få en inkomstökning är man beroende av andra människor, även om man så försörjer sig på att rycka väskor av gamla tanter. Alla har däremot utgifter de helt på egen hand kan sänka eller helt undvika.

Dessutom är en överhoppad eller minskad utgiftskrona en större del av de totala utgifterna än en inkomstkrona är av den totala inkomsten. Förutsatt att man har högre inkomster än utgifter, och har man inte det är man ju stentorsk i det långa loppet.

Vi ska se om jag inte kan beskriva det där ännu krångligare. Många ekonomibloggare skriver om sin sparkvot, alltså hur stor del av sin inkomst som hamnar i sparande. Tjänar du 20000 kr i månaden och skickar över 4000 kr till aktiedepån är sparkvoten 20 procent.

Jag har för oregelbundna inkomster för att se nyttan av denna kvot, men vi tar exemplet med tusenlappen igen. Får man upp inkomsten till 21000 kr utan att öka sina utgifter blir sparkvoten 23,8 procent. Om man istället med oförändrad inkomst minskar sina utgifter med 1000 kr blir sparkvoten 25 procent. Då blir det ju faktiskt skillnad mellan höjd inkomst och minskad utgift.

Lite så tänker jag, men lyckligtvis behöver man inte välja. Slimmade utgifter är inget hot mot ökade inkomster. Gasa på bara! Och bromsa.

Jag tjänar artontusen i månaden på ingenting

Det finns två skäl att bo i hyresrätt. Antingen vill man ha möjligheten att flytta snabbt, eller också har man starka indikationer på att hyresrätten ska omvandlas till bostadsrätt. I alla andra lägen bör man om möjligt äga sitt boende.

Visst finns det fördelar med hyresrätt. När det är stopp i avloppet, kranen droppar eller kylen går sönder ringer man bara värden. Å andra sidan ska jag strax visa att man har en rätt bra kassa att ringa andra nummer för att åtgärda dessa fel. Dessutom får man göra nästan vad man vill med inredningen i en bostadsrätt medan man i en hyresrätt i värsta fall inte ens får välja sina egna tapeter. Sina grannar får man inte välja i något av alternativen, men generellt kommer brf-grannarna vara att föredra.

Men tillbaka till pengarna. Månadsavgiften för en hyresrätt måste täcka kostnaden samt ge en vinst till ägaren, oavsett om det är en enskild fastighetsägare eller ett kommunalägt bolag. På hyresgästens sida finns bara Hyresgästföreningen som ju är sanslöst dåliga på att förhandla. Månadsavgiften för en bostadsrätt är långsiktigt alltid ett självkostnadspris, eftersom eventuellt överskott stannar i föreningen som alla betalande är delägare i.

Sedan tillkommer ju köpeskillingen för bostadsrätten. Min känsla är att det har snackats om bobubblor under hela mitt liv, men förutsatt att man inte bor i en avfolkningsbygd dubblas värdet på 7-10 år. Sedan finns det hack i alla kurvor, det är ingen naturlag att alla bostadsrätter är dyrare nu än förra veckan.

Bostadsrätters medelpris i Tkr

Om vi summerar kostnaderna för en fiktiv lägenhet som... Äh, det är min egen. Min månadsavgift är 2900 kr. En motsvarande hyresrätt hade kostat mig ungefär 7000 kr, så i runda slängar sparar jag 4000 kr i månaden. Under tio år blir skillnaden nästan en halv miljon. Men det stannar inte där. Under samma tid har värdet på lägenheten stigit minst 1,2 miljoner.

Den insparade hyran hade jag fått betala med skattade pengar. Bostadsrättens värdestegring får jag (så småningom) skatta för. Det där går ungefär på ett ut. Om jag säljer nu efter tio år har jag tjänat/sparat minst 1,5 miljoner efter skatt på att bo i bostadsrätt. Det motsvarar en bruttomånadslön på 18000 kr.

Nu menar jag inte att det är ett jobb att bo, men det finns människor i Sverige som tjänar mindre på att jobba 40 timmar i veckan än vad jag tjänar varje vecka på att jag för tio år sedan valde att köpa en lägenhet istället för att hyra. Jag köpte bostaden för egna pengar. Med lån hade vinsten varit lägre, men troligen helt okej så länge man inte köper lägenhet för sms-lån.

Man borde tjacka storbank

Å ena sidan säger allt fler analytiker att det är läge att köpa bankaktier trots att de pinnat på ganska bra under hösten. Å andra sidan varnas det för en ny bankkrasch med problemen för Deutsche Bank och ett gäng sydeuropeiska banker som triggers.

Själv brukar jag vilja ha en storbank i portföljen. Som kund vill jag vara så oberoende som möjligt från dem, av samma skäl som jag vill äga dem. Bankerna ser alltid till att tjäna pengar på sina kunder, i alla ändar. De tar betalt för kort, internetbank, rådgivning och utlåning, samtidigt som de helst inte vill betala betala någonting för inlåning. Blir det riktigt stora problem skjuter staten till det som saknas. Kan det bli bättre?

Någon gång i världen hade kanske bankerna ett ansvar gentemot folket. Alla som ville kunde åtminstone få ha ett lönekonto och något slags betalkort, men idag väljer de sina kunder efter eget huvud och det de kallar rådgivning är ju egentligen försäljning. Ingenting säger att du får mer objektiva köpförslag på banken än du får på Elgiganten, som aldrig kommer tipsa om bra tv-apparater på Net-on-net.

Men många svenskar sitter ju fast i storbankernas klor för de har sina bolån där, och då kräver banken en massa motprestationer som i värsta fall gör kunden helt livegen. Eller ”värsta” förresten, jag tror många bankkunder tycker att det är ganska bekvämt att vara fastlåsta till en leverantör. Blir de bara kallade plus- eller vip-kunder får de dessutom för sig att de hamnat i någon slags prioriterad gräddfil.

Därför vill jag äga en storbank. Om vi då tittar på våra fyra giganter ska jag försöka förklara hur jag väljer och varför.

P/E-talsmässigt är SEB högst värderad. Direktavkastningen är fördel Nordea, som dessutom har det lägsta P/E-talet. Och tittar vi på aktieutvecklingen har Nordea och SEB gått bäst på slutet.

Att Swedbanks och Handelsbankens aktier inte hängt med är kanske inte så konstigt eftersom bägge har haft ledningsbekymmer. Maktkampen i Swedbank mellan vd Michael Wolf och styrelseordförande Anders Sundström slutade med att bägge fick gå och ersattes av Birgitte Bonnesen respektive Lars Idermark. Ingen av dem fick marknaden att jubla, och jag undrar om det blåst klart där.

I Handelsbanken kastades gamla vd:n Pär Boman in som styrelseordförande i början av året när Frank Vang-Jensen gick in som vd. Vang-Jensen fick sedan sparken i augusti, efter ett halvår! Riktigt vad det handlade om har aldrig klarlagts mer än att han var en felrekrytering som inte klarade jobbet (men fick 19 miljoner i fallskärm för att han försökte). Att två tredjedelar av analytikerna har säljrek på Handelsbanken gör mig inte precis lugnare. Morgonens rapport ser dock ut att lyfta aktien, men det bruka skvätta över på de andra, som dessutom har sina Q3:or kvar.

Så för min del föredrar jag SEB och Nordea. Det är två hyfsat välskötta banker som jag ägt i omgångar. SEB är jag dessutom själv kund hos, och även om jag alltså försöker håller nere vår relation så långt det går är jag ganska nöjd med den service jag får. Deras internetbank är klart bättre än Nordeas. Vidare gillar jag att de har mer fokus på företag än Nordea, som istället kan ståta med nästan tio miljoner privatkunder. Men ärligt talat, är inte rätt många av deras svenska kundbas gamla personkontokunder från Nordbanken-tiden som bara inte orkat lägga ner?

Nordea är en dubbelt så stor bank, men historiskt har SEB haft en stabilare och lite bättre aktieutveckling. Det får nog bli Wallenberg i alla fall. Rapport i morgon.

Världens dummaste utgift

Ännu ett romanlångt inlägg, men kommer du igenom det utlovar jag spänning, äckel, ilska och kanske en tår för den blödige.

Av alla tänkbara utgifter är nog tobak den mest meningslösa. Inte ens särskilt många nikotinister tycker att det är ett bra köp, men som beroende måste man fortsätta handla såvida man inte lyckas göra sig av med beroendet.

Trots modern vetenskap börjar många av oss röka och/eller snusa. För att det är tufft, för att smälta in eller av någon annan idiotanledning. Alla mellanstadieelever får veta hur farligt det är att röka, se bilder av bruna lungor och statistik för lungcancer och KOL. Kanske biter det på några, för mig funkade det inte. Cigaretter smakar ju fan innan man har vant sig, men är man tillräckligt dum i huvudet lär man sig.

Jag var ordentligt vuxen när jag förstod att cigaretter faktiskt är dödliga. Jag hade gått och dragit på en jobbig hosta när jag till slut bestämde mig för att söka vård. Jag var inte dummare än att jag förstod att en rökare inte kan gå till doktorn med hosta och förvänta sig att få hjälp utan att först sluta röka.

Dessutom började jag vid det här laget bli jävligt rädd. Främst för KOL, som på alla sätt och vis verkar vara en vidrig sjukdom som man påminns om att man har vid varje andetag resten av livet. Det enda man vet är att den aldrig blir bättre och att den är dödlig. Och det är inte Triss-statistik på detta, runt en halv miljon svenskar har KOL, nästan samtliga rökrelaterad.

Så jag slutade, mitt i ett paket, och började löpträna istället. Träffade läkaren, gjorde ett spirometritest, fick reda på att jag inte hade KOL, tackade min lyckliga stjärna och lovade mig själv att aldrig någonsin mer röka.

Det har jag inte gjort heller, men några år senare fick jag en ny irriterande hosta och gick till min nya husläkare. Jag vet inte om det ingår i läkares arbetsuppgifter att lugna sina patienter, men i så fall misslyckades hon. Jag var rädd innan besöket, skräckslagen efteråt. Ett nytt spirometritest bokades in och några dagar innan julafton kom resultatet. ”Troligen KOL i första stadiet”, men jag remitterades till Danderyds Sjukhus för ett mer noggrant test. ”Men kan det vara något annat än KOL”, frågade jag för att få ett halmstrå att hålla fast vid. ”Nej”, svarade läkaren samtidigt som hon skakade på huvudet för att förstärka sitt utlåtande.

En stund senare löste jag ut en kartong medicin mot ”kronisk obstruktiv lungsjukdom”. Man känner sig inte oövervinnerlig i det läget. God jul...

Jag vet fortfarande inte varför jag gick hem och fortsatte leva istället för att kasta mig framför X2000, men två månader senare var jag helt friskförklarad. När jag hämtat mig från chocken bytte jag husläkarmottagning och återupptog ett normalt liv utan självmordstankar.

Slutsatser:

1. Skaffa en riktigt bra husläkare. Vi är alla odödliga tills vi blir sjuka (eller feldiagnosticerade), men den dag du behöver läkarvetenskapens hjälp vill du inte sitta hos en klåpare som fått sin läkarlegitimation på postorder.

2. Rök inte! Det kostar pengar, framförallt för att du dör av det och tappar framtida ränta-på-ränta-effekt. Har du inte drivkraften, läs på om KOL (eller lungcancer, om det känns läskigare). En av mina gamla arbetskollegor har 32 procents lungkapacitet kvar. Läs hans bok Sågverk, svartfötter & KOL, Äntligen icke-rökare! eller någon annan bok. Eller sätt dig en kväll och kolla KOL-videos på Youtube.

3. Röker dina barn, eller misstänker du att de gör det – tvinga dem till punkt 2. Förhör dem, bind fast dem, gör vad som krävs! Kolla på lite film ihop.

4. Lärare, rektorer och skolsköterskor. Sluta rabbla abstrakta siffror för att förmana ungdomar att inte börja röka. Skräm skiten ur dem istället! Bjud in KOL- och cancerpatienter till skolan som flåsandes med syrgastub på ryggen kan visa vad som händer – inte några enstaka som har otur, utan miljoner rökare.

Själv hade jag tur som klarade mig undan. Det tänker jag på varje dag. Maratonlöpare får ibland frågan varför de springer maraton. Det vanligaste svaret brukar vara: ”För att jag kan!” Det handlar också om hälsa, viktkontroll och en massa annat, men den främsta anledningen att jag springer är för att jag kan, och jag är oerhört glad att jag gör det.

Se över courtaget

Avgifter för aktiehandel kan tyckas vara en fjuttkostnad när man kommit ur storbankernas grepp, men i ett längre perspektiv blir det en slant, på samma sätt som att någon tiondels procents fondavgift gör stora pengar på sikt. Aktiecourtaget dras direkt vid avslut, så på dessa pengar får man därefter ingen ränta-på-ränta-effekt alls.

Både Avanza och Nordnet har fem courtageklasser, och man väljer själv vilken man vill tillhöra. Det enda som skiljer nätmäklarna åt är gränsen för gratisvarianten (50000 kr hos Avanza, 80000 kr hos Nordnet), och lite variationer på marknader och tillgångsslag. Så här ser Avanzas prislista ut:

Principen är alltså att ju högre minimicourtage, desto lägre avgiftsprocent, vilket ger tydliga brytpunkter för när den ena eller andra klassen blir lönsam. Gör man bara väldigt små eller väldigt stora affärer är det inga problem. För oss mittemellan är det knepigare.

Särskilt om man är spretigare i sitt handlande. Jag gör vanligtvis affärer där de tre högsta courtageklasserna Fast Pris, Medium och Small, är mest lönsamma. Men när jag exempelvis säljer av små IPO-poster på bara några tusen kronor vore Mini bäst, så det är hela skalan egentligen.

Möjligen finns det någon smart formel för att ta reda på vilken klass som är mest lönsam, men själv brukar jag någon gång om året kontrollera vad respektive courtageklass hade gett för totalkostnad. En miss med detta är att jag bara får reda på den historiska avgiften, som jag inte längre kan göra något åt.

En annan miss är att befintlig courtageklass riskerar att påverka storleken på de affärer jag gör. Och hur ska jag förhindra detta från att påverka mitt val av framtida klass? Jag måste ju mata in de historiska siffrorna utifrån verkligheten, inte efter storleken på affärerna om jag inte hade låtit befintlig klass påverka köpen.

Oj, det där blev rörigt till och med för mig. Och så har vi ju möjligheten att hålla Nordnetdepån så liten att den blir courtagefri, så kan jag göra de riktigt små affärerna där och istället välja en högre courtageklass hos Avanza. Eller skulle jag tjäna på att göra tvärtom? Eller... Äh, snart skiter jag i avgifterna och köper Trisslotter istället!