Rik eller Medelsvensson?

Jag fick ett tips i kommentarsfältet om en gammal artikel som utifrån Steve Siebolds bok How rich people think jämför rika människors sätt att tänka med övrigas. Egentligen gillar jag inte sådana här grova generaliseringar där man klumpar ihop grupper och deras sätt att tänka. Jag är en individ liksom. Men bara för sakens skull, här kommer listan ihop med mina kommentarer och val:

1. Medelsvensson tror att pengar är roten till allt ont. Rika människor tror att fattigdom är roten till allt ont.

Ja, ni hör ju. ”Rika människor” - var går gränsen och tänker alla ovanför den på ett visst sätt? Självklart inte. I roten till allt ont lär det finnas mer än pengar. Men måste jag välja går jag på den rika formuleringen här. 0-1.

2. Medelsvensson tror att egoism är en last. Rika människor anser att egoism är en dygd.

Återigen vill jag gardera med kryss, men jag tycker att egoism är en drivkraft. Jag kliver inte upp på morgonen för att världen ska bli bättre, jag gör det för att mitt liv ska bli bättre. Världen blir knappast sämre av det. Jag är inte så självgod att jag tror mig påverka den så mycket, men går den åt något håll av att jag får det bra så är det uppåt. I så fall är det en bonus. 0-2.

3. Medelsvensson har en mentalitet baserad på slumpen. Rika människor har en mentalitet baserad på agerande.

Jag säger som Leif G W Persson: hata slumpen. Men okej, en del saker bara händer. Fast varför skulle de hända just mig? Det går att bli både rik och lycklig av ren flax, men det enda vi vet helt säkert är att slumpen inte går att göra något åt. Så varför inte fokusera på sånt vi kan påverka? 0-3.

4. Medelsvensson tror att vägen till rikedom grundas med formell utbildning. Rika människor tror på att förvärva en specifik kunskap.

Jag känner framgångsrika människor med både hög och låg utbildning. Däremot känner jag ingen som verkligen lyckats utan att brinna för vad de gör. Jag tror mer på bildning än på utbildning, men mest tror jag på att snöa in på saker som intresserar en. 0-4.

5. Medelsvensson längtar tillbaka till den gamla goda tiden. Rika människor drömmer om framtiden.

Nostalgi i all ära, men dåtiden kommer inte tillbaka. Jag önskar ibland att jag kunde leva mer i nuet, men valet mellan framåt och bakåt är en no-brainer. 0-5.

6. Medelsvensson tänker på pengar på ett känslomässigt sätt. Rika människor tänker på pengar på ett logiskt sätt.

Här vill jag verkligen helgardera, för mig är pengar både känslomässigt och logiskt. Tvingas jag ändå välja finns det få saker som är så logiska som pengar. Jag menar, bara försök att jämföra dem med människor, blommor eller en god middag. 0-6.

7. Medelsvensson tjänar pengar genom att göra saker trots att de inte älskar att göra det. Rika människor följer sin passion.

Det är lätt att skita när arslet är fullt, som en mindre sofistikerad människa skulle säga (inte jag, det måste vara ett datavirus). Är man mycket rik kan man såklart följa sin passion och strunta i om det ger några pengar. Där är inte jag. Möjligen är mitt bankkonto där, men inte hjärnan. 1-6.

8. Medelsvensson sätter låga förväntningar så att de inte blir besvikna. Rika människor gör sig redo för utmaningen.

Återigen förstår jag inte varför man inte kan göra både och: att utgå ifrån att allt går åt helvete och sedan satsa järnet på att det inte ska göra det. Men låga förväntningar är något jag aktivt jobbar på att uppnå, så det får bli en allmogepinne till. 2-6.

9. Medelsvensson tror att man måste göra någonting för att bli rik. Rika människor tror att man måste bli någonting för att bli rik.

Vad är skillnaden? Man blir inget utan att göra något och tvärtom, det här känns mest som en ordlek. Men man sitter inte på en stol och inväntar rikedom. 3-6.

10. Medelsvensson tror att man måste ha pengar för att tjäna pengar. Rika människor använder sig av andra personers pengar.

Det går absolut att bli rik utan att först ha pengar, men också utan att använda sig av andras pengar. Alternativ 2 låter förresten som att man ska stjäla, men jag antar att det menas att man lånar eller hittar andra som investerar. Fast det allra vanligaste måste väl ändå vara att man först investerar sin egen tid och engagemang genom att arbeta. Kryss kanske, men måste man välja får det bli ”andras pengar”. Att man först måste ha pengar är ju direkt felaktigt. 3-7.

11. Medelsvensson tror att marknaderna drivs av logik eller strategi. Rika människor vet att marknader drivs av känslor och girighet.

Tror någon enda människa att marknaden är logisk? 3-8.

12. Medelsvensson lever över sina tillgångar. Rika människor lever under sina tillgångar.

Betyder det att Erik Penser, Joachim Posener och Björn Borg är ”medelsvensson”? Men nu börjar jag kritisera frågorna igen. Var jag själv befinner mig på skalan är solklart för mig och alla som träffat mig. 3-9.

Själv går jag!

13. Medelsvensson lär sina barn hur de ska överleva. Rika människor lär sina barn hur de ska bli rika.

Jag har inga barn, så jag lär dem inte alls. Hade jag haft det skulle jag vilja lära dem både att överleva och att bli rika, det är liksom ingen motsättning där. Om de inte överlever har de inget större behov av rikedom heller, men jag antar att frågeställningen ska tolkas som att man antingen lär sina barn att få pengarna att räcka till eller att skapa ett överflöd. 3-10.

14. Medelsvensson låter sig stressas av pengar. Rika människor finner trygghet och lugn i rikedom.

Pengar har bara stressat mig när jag inte haft dem, och ju mer jag har desto mindre stressad blir jag. Om jag fick välja ett enda ord för att förklara vad jag ska med pengar till skulle det bli just trygghet. 3-11.

15. Medelsvensson blir hellre underhållna än utbildade. Rika människor blir hellre utbildade än underhållna.

”Bröd och skådespel åt folket”? För att ha varit professionell underhållare är jag förvånansvärt ointresserad av underhållning. Jag tittar aldrig på underhållningsprogram på tv (jag har inte ens en tv), lyssnar aldrig på musik och läser hellre en bok som utmanar mitt intellekt än går på konsert. 3-12.

Okej, barn-tv kan vara underhållande om det är trovärdiga skådisar!

16. Medelsvensson tror att rika människor är snobbar. Rika människor vill helt enkelt bara omge sig med likasinnade människor.

Jag tror inte på någonting av detta. Hur svartvit man än är i huvudet fattar man väl att det i gruppen rika finns både snobbar, idioter och vettigt folk? Och jag tror att de flesta vill omge sig med likasinnade människor, men inte nödvändigtvis ur samma samhällsskikt. Jag har vänner som är fattiga, andra som är rika, några som tjänar bra och andra som tjänar sämre (och det är inte nödvändigtvis de som tjänar mest som har mest). Det här är bara fördomar, jag går vidare till nästa fråga.

17. Medelsvensson fokuserar på att spara pengar. Rika människor fokuserar på att tjäna pengar.

Tvingas jag välja mellan dessa underbara hobbies, att spara och att tjäna, får det bli ettan för det är det jag gör mest konsekvent. 4-12.

18. Medelsvensson tar få ekonomiska risker. Rika människor vet när det är dags att ta risker.

Också en korkad frågeställning, men jag är i grunden en fegis. 5-12.

19. Medelsvensson älskar att känna sig bekväma. Rika människor finner tröst i osäkerhet.

Jag har avsagt mig en fast och trygg inkomst och karriär för en osäker frilanstillvaro. Men ändå, en fegis. 6-12.

20. Medelsvensson gör aldrig kopplingen mellan pengar och hälsa. Rika människor vet att pengar kan rädda ens liv.

Här går fördomsmätaren upp på rött igen. Är s k ”medelsvensson” verkligen liktydigt med att vara en aningslös idiot? 6-13.

21. Medelsvensson tror att de måste välja mellan att ha en bra familj och att bli rik. Rika människor vet att man kan få allt.

Om (och det är ett stort "om") någon tänker att rikedom per automatik innebär att man måste försaka en massa saker känns det som en försvarsmekanism för att intala sig själv att man är lyckligare än man är. 6-14.

Det verkar alltså som att jag är 30 procent medelsvensson och 70 procent knös. Ska jag tro kommentarerna till artikeln betyder det att jag är en känslokall roffare som glatt trampar över lik eftersom jag saknar empati. Det är klart, varför ska kommentarerna vara mer nyanserade än artikeln? Hur som helst vill jag föra till mitt försvar att jag blir glad när lyckliga människor berättar om sina liv och igår klappade jag en hund i flera minuter. Så det så.

Vad säger läsarna, är ni också psykopatiska svin?

Less is less... och billigare

I min barndom såldes chips i 200-gramspåsar. I alla fall i matbutiker, på Pressbyrån var de mindre. Nu går det nästan inte att få tag i mindre chipspåsar än 300 gram, det som förr kallades ”partypåse” för att visa att man bör vara ett gäng för att kunna mofsa i sig en hel påse. Nu är partypåsar (eller ”partybags” som de numera heter eftersom engelska uttryck är så tuffa) på 500 gram. Åtminstone senast jag tittade, sedan dess har det kanske kommit enkilospåsar eller hela sopsäckar med chips.

För trenden här är rätt tydlig och går igen i fler varor. Lösgodispriset på 80-talet redovisades i kronor per hekto. De påsar som tillhandahölls i butiken gick för övrigt inte att få ner mer än ett par hekto godis i. Nu är det alltid kilopris som gäller och de påsar som finns skulle man i princip kunna bo i.

Läsk såldes som mest i flaskor på 1,5 liter, men vanligen var det 33 cl som gällde. Coca-Cola körde med 25 cl och tydligen släckte även dessa törsten. Flaskor på två liter var inte uppfunna, åtminstone hade ingen kommit på att man kunde sälja läsk i dem. Och definitivt inte att sälja storpack av tvålitersflaskor för att på så sätt sälja uppemot tio liter till samma kund. Så mycket läsk gick inte ens åt på barnkalas.

Dagens barn och deras föräldrar har vant sig vid (med mina mått) hysteriska mängder godis, snacks och läsk. Fredagsmys var inte uppfunnet i min barndom. Sen tror jag dessutom att konsumenter tror att de sparar pengar genom att köpa stora kvantiteter. Det stämmer när varan är blomkål eller toapapper, men köper man lösgodis (en blandning av grisfett, socker, färgämne, citronsyra, ytbehandlings- och konserveringsmedel) för femtio kronor har man förlorat just femtio kronor.

Men det måste man göra, det är det nästan lag på. För nu är det slut på veckan, det är ...

Fullt på skattekontot?

Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF. För ett par veckor sedan hade jag nog aldrig hört talas om denna organisation. Anledningen att jag gjort det nu är att myndigheten beslutat att Vänsterpartiets ungdomsförbund Ung Vänster, Sverigedemokratisk ungdom (SD:s tidigare ungdomsförbund) och Sveriges Unga Muslimer (SUM) nu blivit av med sina bidrag från MUCF.

Orsakerna är lite olika. Ung Vänster har haft för dålig koll på sin ekonomi. De andra sägs inte vara tillräckligt demokratiska eller icke-diskriminerande. Jag har ingen insyn i det och tänker inte recensera förbunden, men kan i mitt stilla sinne undra om de i så fall ansetts mindre diskriminerande tidigare. Det jag vänder mig emot är att skattepengar går till en myndighet som sitter och pytsar ut våra skattepengar till diverse ungdomsorganisationer utifrån deras åsikter.

Och det är inte lite pengar! SUM fick nästan två miljoner förra året och SDU 1,4 miljoner, men märkligast är nog ändå Ung Vänsters bidrag. Enligt MUCF hade de 1689 medlemmar år 2015 och fick 1,5 miljoner om året i statligt bidrag från denna myndighet. Det är alltså nästan tusen spänn om året per medlem! Och då ska vi komma ihåg att Ung Vänster har en historik av underligheter i sin redovisning (det är ju också därför de nu blir av med stödet), så hur många av de 1689 medlemmarna som är verkliga och betalande människor låter jag vara osagt.

Men om vi för skojs skull köper att medlemssiffran stämmer så är det ju en pytteförening. Hundratals lokala idrottsföreningar har fler medlemmar. Till och med min blogg har större spridning än Ung Vänster. Därmed inte sagt att jag vill ha 1,5 miljoner skattekronor, även om jag är rätt säker på att jag gör mer för demokratin och sunt förnuft än Ung Vänster.

Varför finns då MUCF? ”Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor är en statlig myndighet som tar fram kunskap om ungas levnadsvillkor och om det civila samhällets förutsättningar. Vi ger bidrag till föreningsliv, kommuner och internationellt samarbete.” Så genom att ge ungdomsförbund massor av pengar helt utan anledning ger man unga människor kunskaper ”om ungas levnadsvillkor och om det civila samhällets förutsättningar”? Välkommen till ”the twilight zone”...

Det verkar vara runt 700 organisationer som får bidrag från MUCF, allt från femsiffriga belopp upp till 18 miljoner. Här finns bl a Dansare utan gränser. Hur skulle Sverige klara sig utan dem? Och KvinnorKan (men tydligen inte utan 191520 kr per år). För att inte tala om ett antal SR- och SVT-journalister som skapat sin egen lekstuga i föreningen Allt är Möjligt. Det tror jag det! Trehundratusen kronor om året möjliggör en helt del.

Och som ni förstår skulle jag kunna fortsätta en stund. Totalsiffran och vad det kostar att driva myndigheten har jag ingen aning om. Lustigt nog verkar informationen svår att få fram. Nog lär det vara miljardbelopp i alla fall, men vill vi ens veta? För som alla med en egen ekonomi att balansera handlar det om prioriteringar. Pengar som går till att Dansare utan gränser ska ”bryta gränser genom dans” hade också kunnat användas till att låta dementa åldringar äta middag.

Bahnhof – som på räls?

Första gången jag var inne i Bahnhof var i september när aktien rasat på en försening av dotterbolaget Elementicas serverhall för att sedan vända brant uppåt efter att Bahnhofs (och Elementicas) vd Jon Karlung köpt fler aktier. För ovanlighetens skull tog jag hem vinsten direkt, vilket visade sig vara rätt för den har gått sidledes sedan dess och jag har kommit tillbaka in i aktien på en lägre ingångsnivå.

Jag gillar Bahnhof av flera skäl. Ett är att deras produkt funkar. Jag är själv kund sedan flera år och har upplevt mycket få avbrott i deras bredbandsleveranser. När jag tänker efter vet jag inte om det varit något enda som berott på dem själva och inte på nätleverantören.

Vidare upplever jag att även andra kunder gillar dem. Oavsett om jag går till min 75 år gamla granne eller till ett hackertillhåll på nätet verkar alla nöjda och glada. Grannen för stabila internetleveranser och snabba besked från kundtjänst. Hackarna för att Bahnhof är den enda internetleverantören med lite stake.

När film- och tv-bolag startade upp en myndighetsliknande organisation vid namn Spridningskollen.se med målet att skrämma fildelare till lydnad genom att skicka dem hotfulla och ibland grundlösa fakturor registrerade Bahnhof snabbt varumärket Spridningskollen under hemsidan Spridningskollen.org och skickade i sin tur en faktura till Spridningskollen.se.

Och häromdagen kom detta på Twitter:

Okej, när det kommer till stavning har Karlung en bit kvar till toppen.

Jag håller själv inte på med fildelning (varken laglig eller olaglig), men jag blir trött på att varje gång myndigheter eller (som i fallet Spridningskollen) privata aktörer försöker tvinga internetleverantörerna att släppa ifrån sig kunduppgifter ställer många av dem upp snällt och lydigt. För att inte kontrollsamhället ska kväva oss behöver vi företag som tar vårt parti. Hur stor del Bahnhof hade i att Spridningskollen la ner är omöjligt att säga, men jag är övertygad om att dylika övervakningsvurmare utan mothugg inte skulle nöja sig förrän de tillåts sätta upp kameror i våra sovrum.

Mitt tredje skäl att gilla Bahnhof är strikt ekonomiskt. Med ett P/E-tal på 27 är det inte börsens billigaste bolag, men de tjänar bra med pengar och förväntas fortsätta att göra det. Internet är långt ifrån färdigbyggt ens i Sverige. Behovet av bredband, lagring, serverhallar och molntjänster växer lavinartat.

Förra veckan kom en köprek från analyshuset Remium med riktkursen 217 kr (+16 %) tack vare ”konjunkturokänsliga och i praktiken repetitiva intäkter i kombination med ljusa tillväxtutsikter och ett starkt varumärke”.

Remium spår en vinst på 7,20 kr i år, 8,73 kr 2017 och 10,19 kr 2018. Som sagt, inte en anmärkningsvärt låg värdering, men generellt föredrar jag ett högt värderat bolag med stora och ökande vinster framför förhoppningsbolag som aldrig sett röken av vinst.

Staffan var en slösare

Expressen gör en artikelserie om fattigpensionärer och häromdagen var turen kommen till Staffan, 63. Staffan kommer pga att han hamnar mellan två pensionssystem enligt nuvarande prognos bara att få ut 7850 kr netto om han går i pension vid 65. Detta trots att han verkar ha jobbat sedan slutet av 60-talet.

Jag tycker såklart att det är skit att Staffan inte får högre pension, men jag undrar över en del annat också. Staffan berättar att han vetat att han skulle få en låg pension. Vidare säger han sig ha haft jobb med ”hyfsat betalt”. Sitt nuvarande jobb har han haft i tjugo år och där har han ”en bra månad” fått ut närmare 30000 kr.

Så var är dessa pengar? Han bor tillsammans med sin åtta år yngre fru i en hyresrätt för 7000 kr i månaden och om jag förstår rätt har han ingen buffert överhuvudtaget. ”Den dag jag inte orkar så rasar det.”

Även om han skulle behöva stå för hela boendekostnaden själv borde han inte ha några som helst problem att spara undan några tusenlappar varje månad. Om vi för enkelhets skull räknar med ett sparande på 4000 kr i månaden i femton år och en avkastning på åtta procent skulle Staffan, även om han slösat bort varenda krona under 1900-talet, vid det här laget ha 1,3 miljoner på banken. Med en fortsatt avkastning på åtta procent skulle Staffan som pensionär kunna betala hela hyran och ändå få 20000 kr över varje år utan att tära på kapitalet.

Men nu är Staffan alltså helt utfattig? Inte en krona sparad till ålderns höst? Som sagt, även om artikeln på typiskt Expressen-manér ger långt ifrån hela bilden tycker jag att Staffan borde få betydligt högre pension, men om han alltså suttit med facit har jag också mycket svårt att förstå varför Staffan inte gjort någonting åt sin egen situation. Hoppas att han hade kul längs vägen i alla fall.

Det var en gång

Sedan några år tillbaka sparar de flesta börsintresserade svenskar i investeringssparkonton och kapitalförsäkringar som inte beskattas efter resultat utan efter innehav. Tack vare den låga räntan sänks skatten på dessa sparformer nästa år till 0,375 procent, vilket innebär att alla investeringar med en årlig avkastning högre än 1,25 procent gör sig bäst i schablonbeskattade sparformer. Därför sker inte så mycket skatteplanering inför årsskiftet längre. Nu ska Farbror Fossil berätta om en tid när årets sista vecka också var årets stressigaste börsvecka.

Denna saga utspelar sig vid den tiden att från kejsar Carlsson utgick ett påbud att hela Sverige skulle reavinstbeskattas. Men inte bara det, också förmögenhetsbeskattas, vid sidan av alla andra skatter såsom inkomstskatt, arbetsgivaravgift och moms. Det fanns ingen hejd på vad kejsaren kunde ta sig till för att ha råd med guld, myrra och rökelse på skattebetalarnas bekostnad. Precis som hans företrädare, och många, många efterträdare skulle komma att göra.

Därför fanns heller ingen hejd på vad folket kunde göra för att slippa undan. Förmögenhetsskatten fungerade så att beroende på var man hade sina pengar räknades skatten olika. Aktier på A-listan beskattades, medan O-listan skonades. Således kom det sig att många svenskar sålde sina aktier i LM Ericssons Telefonaktiebolag runt jul för att istället köpa Hennes & Mauritz, som låg på O-listan. Runt trettondagen flyttades pengarna tillbaka, allt för att lura kejsaren och dennes lakejer på Riksskatteverket.

En annan metod var att plocka ut sina surt förvärvade silvermynt från banken över årsskiftet. Därför kunde man se bättre bemedlade medborgare göra bankuttag på en halv miljon. Denna berättelse utspelar sig nämligen i en tid då bankerna hade kontanter, och dessutom lät oss ta ut våra egna pengar utan förvarning och utan att fråga vad man ämnade göra med dem, varifrån de kom och om grannens chefs frus skostorlek. Dessutom i en tid då medborgare kunde flanera med mer än tusen kronor utan att löpa en överhängande risk att få huvudet tillplattat av samhällets bottenskikt.

Nu har denna tid flytt sin kos för länge sedan. Förmögenhetsskatten är (åtminstone tillfälligt) avskaffad och reavinstbeskattningen drabbar mest gamla tanter som behållit sina aktier i decennier. För oss andra har staten lärt sig att kontrollera våra penningar på andra vis. I den mån vi ens ser dem kommer de beskattas och fråntas oss på mer sofistikerade sätt.

Så kom det sig att årets mest turbulenta börsvecka blev den tråkigaste. En dag som denna är det därför svårt för en grånad herre att inte få något nostalgiskt och religiöst i blicken. Fast det kan mycket väl vara begynnande starr.

Julesvinn

Många klagar över hur dyr mat är. Det är ju inte så konstigt ifall man slänger bort maten. Enligt SVT ökar matsvinnet med tolv procent under julen, och det från en nivå som var sjuk redan innan. Svenska folket slänger hundratusentals ton mat varje år. Och varför skulle just mat inhandlas med sans när folk är helt galna i övrigt den här tiden på året? Återigen visas med all tydlighet att ryktet om Sverige som ”landet lagom” är kraftigt överdrivet.

Som jag skrev i mitt julfirarinlägg: ”Välj ut några rätter. Det blir säkert tillräckligt för att frossa i mat ändå. Poängen med julmat är att man ska umgås med nära och kära över en bit mat. Upplevelsen blir inte ett dugg bättre för att man har femton olika rätter som räcker till rester hela januari. Sprid hellre ut tillagningsdatumen över flera månader och ät maten färsk.”

Är det verkligen så enkelt? Ja, precis så enkelt är det. Handla och fira med lite balans. Själv bakade jag pizza på julafton precis som vanligt. Och risgrynsgröt, det är ju jul, för böveln.

Säg hej!

Ett lite udda och möjligen långsökt spartips, men håll ut så ska vi se om jag inte får ihop det.

Lyssnade på en podd där man pratade om inbrott och grannsamverkan. Jag har själv varit inne på ämnet här. Då handlade det mer om att hjälpas åt och låna grejer av varandra, men här fokuserade man alltså på inbrotten. Ett tips att motverka inbrottsrisken var att hälsa. Så enkelt, att säga hej till människor man möter i sitt bostadsområde.

De menade att inbrottstjuvar ofta kommer och rekar i området och om de får välja mellan boende som tittar ner i gatan och sådana som tar ögonkontakt och säger hej väljer de såklart den första gruppen. De som tittar ner i gatan bryr sig troligen mindre om sina grannar, och de kommer inte att lämna ett signalement på gärningsmannen, för de har inte ens sett honom.

Alltså, skyltar om grannsamverkan i all ära, men den allra enklaste handlingen kräver inga skyltar, möten eller nattvandringar. Bara ett hej. Forma läpparna vid utandningen och sätt igång!

2014 lyssnade jag på Fredrik Wikingssons Sommarprogram. Det minns jag för att jag ärligt talat hade rätt låga förhoppningar, men blev positivt överraskad. Och för en historia om när Fredrik som nioåring hade promenerat med sin farmor och en moppeyngling sagt ”Tjenare” när de gick förbi. När farmodern frågade vad han ville sa han: ”Jag ville bara säga hej.” Resten av dagen hade farmodern varit genuint glad över händelsen och förklarat det med att ”när man är gammal räknar man inte med att någon ska hälsa”.

Idag kanske vi säger ”god jul” till människor vi inte känner. Det funkar ett par dagar till, men sedan blir det jävligt märkligt att önska god jul. Låt oss då inte tystna, säg ”hej” istället. Det är helt gratis, det kan få ner inbrottsstatistiken och det kan glädja en främmande människa mer än vi anar.

Så från mig till er alla, ett rungande hej (och god jul)!

Ovanliga snåljåpar

Även om jag är en sparsam jävel har jag aldrig gått all-in snålkuf. Jag bor i lägenhet, jobbar med dator osv. Nuförtiden pratas det om preppers och hipsters som att de uppfunnit hjulet, men för bara några generationer sedan levde ganska många som självförsörjande bönder, odlade sin egen mat, tillverkade sina egna kläder och saker. Det var inget konstigt med det.

Konstigt blir det först när människor väljer bort det moderna konsumtionssamhället och fortsätter att leva som om industrialismen aldrig inträffat. De väljer inte bara bort Iphone och tv utan också elektricitet, rinnande vatten och andra moderniteter. Misär, kan tyckas, men om de trivs med sina liv kan de väl inte vara så dåliga? Man ska inte komplicera saker i onödan.

Några exempel. Erik och Sigvard hette två småländska bröder (Småland verkar klart överrepresenterat när det gäller att vägra utveckling) som blev tv-kändisar på äldre dar. Inte så udda egentligen, bara hundra år efter sin tid.

Hästmannen, ännu en fryntlig smålänning som i likhet med många av dessa original fått stånga sig blodig mot myndigheter för att få leva som han alltid gjort. Deras liv är liksom inte CE-märkta, men det skiter de i och just det skrämmer stat och myndigheter mer än något annat. En imponerande man med ett imponerande skägg:

Många är de inte och knappast en växande skara, men än stretar de på. I boken De Ovanliga och uppföljaren med det föga innovativa namnet De Ovanliga 2 beskrivs ett gäng enstöringar många skulle kalla knäppisar. Antagligen säger de samma sak om oss.

Ett boktips till. Burk-Curt kallades en gubbe som större delen av sitt liv kunde ses gå runt och plocka tomburkar i Skellefteå. Varje dag gick han dock förbi biblioteket för att läsa börskurser. Han hade ett genuint börsintresse och vid sin död visade han sig vara god för tolv miljoner. Om han var nöjd med sitt liv vet jag inte. Jag hade inte valt det, men detsamma skulle jag säga om de flesta av mina vänner.

Än ni'rå?

Sedan telefonkatalogföretaget Eniro var på toppen har aktien tappat 99,99 procent. Man kan säga att de haft det lite motigt de senaste femton åren. Jag har varit inne på det här bolaget förr, men kan inte sluta att fascineras. Ni vet alla bakgrunden: Störst (i princip ensamma) på telefonkatalogmarknaden som sedan försvann och lämnade bolaget i limbo.

Genom åren har jag sett ett femtiotal analyser av Eniro. I bästa fall har de varit neutrala, men jag tror mig inte ha sett en enda som ansett bolaget undervärderat. En av de mest positiva är Leif Petterssons fem år gamla Placera-analys som ändå slutar med: ”Vi anser därmed att det finns betydligt attraktivare alternativ på börsen på 3-6 månaders sikt.” Efter att han skrev detta har aktien tappat runt 99 procent, så där får man ge honom i rätt i sin profetia.

I förra veckan hamnade Eniro på börsens observationslista eftersom ”väsentlig osäkerhet föreligger om bolagets ekonomiska situation”. Inte läge att gå all-in Eniro-optioner och åka på semester alltså.

Men – och det är här min fascination ligger – fortfarande finns köpare. 10-15 miljoner aktier om dagen byter fortfarande ägare. En stor del av köparna hittas bland privatpersoner på Nordnet och Avanza. Hur tänker den som köper Eniroaktier? Jag är uppriktigt intresserad av hur man motiverar detta. Lotto känns som en bättre investering.

Något lättnadsrally har inte inträffat på över två år, och sedan förra gången har aktien gått – ni har redan gissat rätt – mer än 99 procent back. Det mesta i detta bolag tycks ha hänt för mer än 99 procent sedan. Och tusan vet om inte det senaste pressmeddelandet innebär att vi är på väg mot 100. ”Väsentlig osäkerhet föreligger om bolagets ekonomiska situation”. Jag håller inte med. Få saker känns så förutsägbara som Eniros ekonomiska situation.

Sopsortering 2.0

Jag har redan talat mig varm för att plocka hem sopor, främst från mitt elsoprum. Häromdagen var det dags igen. Jag var där med några trasiga glödlampor och batterier, men som vanligt kollade jag om det fanns något att ta med sig därifrån.

Och det gjorde det, också som vanligt. Den här gången hittade jag två par hörlurar, och eftersom det gått sönder lite sådana för mig på sistone fick de följa med mig hem. Det händer att det slängs trasiga saker i elsoprummet, även om de är undantagen. För det mesta är de fullt fungerande med enda problemet att ägaren ledsnat på dem. Mycket riktigt, även dessa lurar var perfekta.

Men då slog det mig. Borde det inte nästan vara lag på att alla ställen där man kan lämna sopor också ska ha en avstjälpningsplats för fungerande saker? Om sedan ingen vill ha dem – okej, då får de åka på sopberget i alla fall.

Men genom att slänga något som fungerar i en container, korg eller hink avsedd för sopor har man ju nästan garanterat att de inte kommer till användning. En del kommuner och stora bostadsrättsföreningar har redan ett sånt här system, men det jag efterlyser är att det ska vara standard.

Får man då ta sopor? Det där är inte lätt att svara på. Om soporna helt saknar andrahandsvärde får man det, men genom att någon vill ha det har det ju uppenbarligen ett värde, om än lågt. Vissa sopor (en del metaller, trä och andra material) har tveklöst ett värde, men i praktiken måste det göras väldigt storskaligt för att det ska funka så. En återvinningscentral kan få betalt för att skicka iväg några ton trä, men en bostadsrättsförening tjänar inga pengar på att boende slänger en pinnstol i deras soprum.

Alltså har jag inget dåligt samvete för att ta denna stol, eller hörlurar, högtalare, lampor, sladdar, skåp, bord... Inte för att jag hade låtit bli ändå. Tvärtom tycker jag att alla borde återvinna andras sopor. Och när ni ledsnar på dem – sälj dem.

Uppesittarkväll... Äh, jag går nog och lägger mig

En gång i månaden kör Unga Aktiesparare uppesittarkväll, på Youtube och på Twitter. Idén är att kvällen innan löning planera vilka aktier man ska köpa för pengarna. Denna månad är det tydligen ikväll.

Vad är det för fel på det här nu då? Inget alls egentligen. Jag gillar att diskutera aktier och tycker att det är en av Twitters allra vettigaste s k hashtags. Inte för att konkurrensen är direkt mördande, men ändå. Min invändning handlar om hetsen. Varför är det så bråttom att handla just när lönen kommer?

När TV-shop var ett begrepp (finns det fortfarande, jag har ingen aning) hade de ofta en twist av typen: ”Slår du till inom femton minuter får du utan extra kostnad...” Givetvis i förhoppningen att tittarna skulle kasta sig på telefonen och köpa ett träningsredskap för ett par tusenlappar eftersom de skulle få en badboll för tre spänn på köpet. I fallet Uppesittarkväll är det konsumenterna/investerarna som själva ger sig en deadline, men om resultatet ändå blir ett irrationellt köpbeteende är ju det minst lika illa.

Min mamma har berättat att jobbarkompisarna på en av hennes tidiga arbetsplatser (jag tror att vi snackar sent 1950-tal) gjorde en liknande grej. Dagarna innan löning gick tjejerna ut i Stockholms butiker och tittade ut vilka kläder och grejer man ville ha, så att man så fort lönen kom kunde shoppa bort den så fort det bara gick.

Äh, jag är väl bara en sur gubbe bitter över att inte få lön den 25:e. Självklart är det bättre att kidsen köper aktier än shoppar kläder de inte behöver eller för en kväll blir kung i baren. Nu ska Farbror Surkart dricka en kopp kaffe och stoppa in löständerna ifall det vankas pepparkakor.

Frystetris

Så länge det är ”max tre per kund” går det bra, men ovillkorade extrapriser i matbutikerna kan ställa till det för oss snåljåpar. Plötsligt står jag med åtta ostar eller 30 kilo ris. Riset går an. Visserligen äter jag inte mer än ett par deciliter i månaden, men det håller ju i evighet.

Grönsaker och mejeri är värre, där finns ett bästföredatum och de kräver kylning. Jag steker, fryser in och äter samma sak fem gånger på raken. För det värsta jag vet är att slänga mat, det går otroligt mycket emot hela min livsfilosofi.

Ta extrapris på mjölk som exempel. Det inträffar ju bara när mjölken redan är gammal, så egentligen har man bara en dag på sig att dricka upp den. Fast den håller ju någon vecka över tiden om det inte är mitt i sommaren.

Men jag kan inte låta bli att köpa på mig minst tre veckors förbrukning. Så då blir det pannkakor, risgrynsgröt och stuvningar för att bli av med den. Och så fryser jag in det jag inte gör av med. Mjölk går jättebra att frysa in, men den tar ju plats. Frysen blir som rena Tetrisspelet. För att kunna rymma fem mjölkkartonger måste frysen packas perfekt och exakt.

Det fungerar så länge det bara är en vara. Så pass mycket självkontroll har jag att jag inte packar en resväska med mjölk. Men om jag dagarna innan köpte tre stora ostar och veckan före det frös in två realiserade brödlimpor blir det trångt.

Nej, en del matvaror köper jag inte oavsett pris.

Trohet in i döden?

Jag är kanske en av få som inte har några starka åsikter om Fingerprints gamle vd Johan Carlström. Jag vet inte hur han är som människa eller som chef, om han är skyldig till allt han anklagats för eller om han någonsin har haft en hals.

Men på en del sätt tycker jag att han har fått onödigt mycket skit. Det är ett obestridligt faktum att Fingerprint gått från ett okänt förhoppningsbolag till ett företag på OMXS30 och att Carlström har en stor del i det. Börsen behöver fler Carlströmmar. Sverige behöver fler Carlströmmar.

Men otack är världens lön. Först lämnade han ifrån sig vd-posten, sedan lämnade han styrelsen. Han har inte längre nycklar till kontoret och nu ”beskylls” han för att ha sålt av en stor del av sina Fingerprint-aktier. Vore det så himla konstigt?

Eller att han hemlighåller hur många aktier han har kvar och kommer undan med det eftersom aktierna är förvaltarregistrerade. Karln har ju haft miljoner FPC-aktier. Kan tänkas att han har några stycken kvar och att han inte vill se värdet på dem försvinna. Egoistiskt? En aning. Hand upp den som hade tänkt annorlunda.

Jo, DI:s börsexpert Anders Hägerstrand kallar agerandet ”fruktansvärt oseriöst”. Han kanske har råd med denna höga svansföring. Det borde kanske Carlström också ha, men varför skulle han känna någon slags lojalitet till företaget? Jag hade inte gjort det.

All animals are equal...

Djurfarmen och 1984 är fantastiska böcker. Trots att det var länge sedan jag läste dem går det nog inte en vecka utan att jag tänker på hur rätt George Orwell skulle visa sig få om Sverige och den civiliserade världen, redan för 70 år sedan.

Varje gång jag hör uttrycket ”allas lika värde” (som för övrigt är en felöversättning från FN:s deklaration om mänskliga rättigheter) tänker jag på Djurfarmens: ”Alla djur är jämlika, men några är jämlikare än andra.”

Missförstå mig rätt (ett annat uttryck jag har svårt för), jag tror inte mer på allas lika värde än någon annan. Vi står oss själva, vår familj och våra vänner närmast, så funkar människan. Det räcker med fem minuter i trafiken för att konstatera hur lågt i kurs ”allas lika värde” står på principhimlen. Som när två filer går ihop till en. Enligt den välbeprövade – och fungerande – blixtlåsmetoden ska man då släppa in varannan bil från den andra filen. Hur många bilar funkar det innan någon idiot försöker tränga sig för att tjäna två sekunder? Och om man på allvar brydde sig om andra människor skulle en majoritet använda blinkers även de gånger man inte är rädd för att krocka utan bara vill informera med- och mottrafikanter om vart man är på väg.

Samma sak i kollektivtrafiken. Alla puckon som brer ut sig och tar ett extra säte, för sin väska, dator eller sina ben (och tro mig, s k manspreading är inte förbehållet män). Och folk som snurrar runt runt på en överfull t-banevagn med ryggsäck på sig så att vi andra får den i sidan (eller i ansiktet), är det en hyllning till ”allas lika värde”?! Knappast.

Så om en majoritet av befolkningen inte ens kan bete sig vettigt mot sin omgivning när det knappt kostar dem något kan de självklart inte offra riktig bekvämlighet. Vad är det kommunisterna säger, ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Hade det funkat i praktiken skulle vi inte ens behöva lagar och regler. Eller skatter. Men det gör ju inte det, har aldrig gjort och kommer aldrig att göra. Zappa kan ha sammanfattat det bäst:

Även om jag tror mig vara en vettig människa som inte beter mig som ett arsle och som utan egen vinning glatt hjälper bekantas bekanta eller ibland till och med en ren främling står jag också mig själv närmast, och hade jag kommit undan med det skulle jag varken betala skatt eller följa lagar mer än när det slumpar sig så (vilket i och för sig skulle hända rätt ofta eftersom jag varken kör för fort, säljer knark eller slår människor).

Det är den mänskliga naturen och kommer gälla i all evighet, såvida vi inte börjar tro på ett annat George Orwell-citat: ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.”

Duger inte ens som dassläsning

I somras skrev jag ett inlägg om affärstidningar där jag sågade det mesta. Redan då fick Veckans Affärer mycket skit, men nu ska de få ännu mer.

Eftersom jag är en snål jävel som fått tidningen gratis (vann en prenumeration i en texttävling i Facebookgruppen Aktier & vänner) har jag läst varje nummer i snart ett år, men jag fattar inte varför.

För det första är halva tidningen reklam. Ofta i form av helsidor skrivna som artiklar, men med tillägget ”Hela denna sida är en annons”. Vad resten handlar om har jag inte riktigt fått kläm på. Definitivt inte om börsen. Den som vill ha en papperstidning för att läsa börsnyheter får lika lite nytta av Veckans Affärer som av Bamse eller Kamratposten. Inte ger den särskilt många andra ekonominyheter heller. Inga makronyheter, ingenting om världsläget, finanspolitik eller annat matnyttigt.

En del om jämställdhet (läs: feministpropaganda) och nyttan av kvotering. Jag har inget emot kvinnor, vare sig i affärsvärlden eller någon annanstans, men i ett temanummer om kvinnor kändes ”Död åt alla män”-banderollerna nära till hands.

Jag behöver knappast berätta tidningens inställning till kandidaterna i presidentvalet i USA. Efter valet skrev chefredaktör Åsa Uhlin en osande hatisk ledare som inleddes: ”Så stängde USA dörren om sig och låste ordentligt inifrån.” Sedan skyller hon alla problem i världen, från Digerdöden fram till år 2050 på Donald Trump, som inte ens tillträtt. Men det är klart, varför ska hon låtsas vara journalist just nu?

Apropå bristande självinsikt skrev krönikören Karin Winther följande i senaste numret: ”Eftersom NPR är ett public service-bolag genomsyras samtalen av ett uppfriskande oberoende tonläge, där analys tar mer plats än tyckande.” Hahaha! Ja, det är ju precis det vi svenskar kopplar ihop med public service, ”ett uppfriskande oberoende tonläge”. Eller inte.

Mest handlar Veckans Affärer om listor. Lite som pop- och nöjestidningarna i slutet av 90-talet, men istället för ”snyggaste syntharna” eller ”världens häftigaste hårdrockstrummisar” är det ”30 framgångsrika personer under 30”, ”Näringslivets 111 mäktigaste kvinnor” och en lista över Sveriges 178 miljardärer. Jag tänker på Nöjesguiden, Okej och Ultra, men mest tänker jag på en Killingsketch om Expressen Fredag:

Så när VA skickade ett förvirrat brev till mig på knagglig svenska där de berättade att de ”uppdaterat villkoren gällande er prenumeration” tänkte jag att det var fara på färde. Jag äter hellre bajs än betalar pengar för denna tidning! Men eftersom de inte lyckades förmedla på vilket sätt villkoren försäm... uppdaterats mejlade jag kundservice. Jag fick inget svar, så jag mejlade igen. Och igen. Sedan twittrade jag till redaktionen. Eftersom jag har ganska många följare som skulle kunna vara målgrupp för tidningen brukar sådant ta skruv. Men inte då.

En tidning som inte ens bemödar sig med att svara på kundtjänstmejl har i mitt tycke tappat allt förtroende. Inte för att Veckans Affärer hade så värst mycket förtroendekapital att spela med, men ändå. Det slutade i alla fall med att jag fick ringa tidningen och fick dem att lova att aldrig mer skicka mig sin tidning, reklam eller fakturor. #sparadkrona, som man skulle säga på twitterspråk. Och #besparadilska.