H&M, skaffa en vd!

Stefan hette en man som drev ett stort klädimperium han ärvt av sin far. Men Stefan klagade inte, han älskade att gå till jobbet, dag efter dag. I sexton år var han verkställande direktör för företaget. Visserligen var jämförelserna med pappan ofrånkomliga, men trots att han inte skapat allt han ägde från två tomma händer behövde han verkligen inte skämmas för sin gärning.

Efter sexton år tyckte han ändå att det var dags att lämna över till yngre krafter medan han själv drog sig tillbaka som styrelseordförande, i klädföretaget men också i andra företag. Med tiden blev det ett tjugotal styrelseposter parallellt, i allt från skolor till fastighetsbolag.

Tanken var väl att Stefans son Kalle skulle ta över klädföretaget och att pappa Stefan inte skulle flåsa honom i nacken hela tiden. Tyvärr visade sig Kalles intresse finnas på helt andra håll. Kanske för att han inte ville jämföras med far och farfar, kanske för att han inte var särskilt modeintresserad. Han ville bara inte utan längtade ofta bort.

Inte blev det bättre av att aktien föll och mest verkade hålla sig uppe av pappa Stefans stödköp. Svenskar såg fortfarande familjens klädimperium som en del av den svenska folksjälen, medan utländska ägare tröttnade snabbare.

Kalle höll sig allt längre från rampljuset och de enda gångerna man såg honom i media var när han plöjde ner några hundra miljoner i en prisjämförelsesajt eller en app. Åren gick, klädföretagets marknadsandel och aktiekurs sjönk, pappa Stefan blev allt gråhårigare och undrade när Kalle skulle bli vuxen och ta tag i klädimperiet på samma sätt som han och hans far hade gjort.

Mitt tips till Stefan: Det kommer inte att hända! Ge H&M en vd som är intresserad av att driva företaget framåt. Karl-Johan är inte det! Jag fattar att han var det barn du valt ut att ta över efter dig och att man i ett klassiskt familjeföretag vill se verksamheten gå i arv till nästa generation, men märker du inte att han ledsnat? Om han ens var intresserad från början.