"Jag vann!"

”Congratulations! You just won €13.447...”

Har ni också fått det här mejlet/SMS:et? Troligen. Hade jag fått en krona varje gång jag fått reda på att jag vunnit över hundratusen... ni fattar. Lustigt förresten att det ofta är ett udda belopp, som att det skulle göra det hela mer trovärdigt. Fast ett jämnt kan också funka.

För det här måste ju funka! Om ingen någonsin skulle gå på bluffen skulle det inte plinga till i datorn eller telefonen stup i kvarten för ännu ett idiotgrattis. Har jag förstått rätt går turerna ungefär så här:

1. De som svarar ”betalar” bluffen på två sätt. Först visar de att kontaktvägen är öppen och att personen bakom numret/adressen är benägen att gå på sån här skit. Därmed går kontaktuppgifterna att sälja vidare. Men en del går till punkt 2:
2. Skojarna ber dig lämna ut personlig information för att få ut vinsten. Kreditkortsnummer, körkortskopia eller något annat användbart.
3. För nu kan de öppna konton i ditt namn, köpa saker eller ta lån.
4. Och be dig betala pengar. För att du ska få ut din rättmätiga storvinst måste du betala några dollar/euro/kronor. Och sedan några till, och några till. Har du redan betalat en hundring är det ju rena förlusten att inte betala en slant till (nyemission någon...?).

Det kan ju inte vara många som är med så här långt, men eftersom processen kräver en del handpåläggning från bluffmakarna och de ändå begår olagligheter och därmed teoretiskt sett kan åka dit måste de lura rätt många människor för att det ska vara värt besväret. Och det är det uppenbarligen.

Vinster i ”välfärd”

Det är ingen nyhet att det är skillnad på folk och folk, men jag har funderat länge över ett fenomen jag inte förstår. Får se om någon kan fylla i mina vita fläckar ifall jag tänker högt.

Vinster i välfärden har diskuterats i många år. Ska man kunna tjäna pengar på skattefinansierad verksamhet? Enkelt uttryckt tycker jasidan att privata företag genom effektivisering kan göra bättre jobb till lägre pris medan nejsidan tycker att varje vinstkrona hos dessa privata aktörer visar att de fått för bra betalt.

Nu är ju inte världen så svartvit. Oavsett vad man tycker är verksamheten troligen här för att stanna, inte minst för att det inte finns nog med resurser hos stat, kommuner och landsting för att ersätta alla privata skolor, vårdhem och sjukhus.

Och var går gränsen? Om man är emot privata företag i skattefinansierade verksamheter, är det då okej med en privat vikariepool? Privata konsulter? Ett privat städbolag som städar kommunhuset? En privat byggfirma som bygger skolor och sjukhus? Draget till sin spets måste det annars finnas statliga bolag som trycker skolböcker och reparerar tvättmaskinen på äldreboendet.

Men nu till det jag inte förstår. Vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt går bananas över privata skolor som drivs av Academedia och Engelska Skolan och över börsnoterade sjukvårdskoncerner som Capio och Attendo, men han har inga problem med att Robinsonvinnaren och sossepolitruken Jan Emanuel Johansson badar i pengar han tjänat på sina privata flyktingboenden och hvb-hem.

Inte ens när superkapitalisten Bert Karlsson insåg att flyktingbranschen är mer lukrativ än dansbandsindustrin hörde vi Sjöstedt beklaga sig. Jag kan ha missat det, men jag tror inte att någon enda medlem i vinsterivälfärdshatarpartierna V och MP kritiserat att riskkapitalister tjänar pengar på flyktingmottagandet, samtidigt som de absolut inte får driva skolor eller vårdinrättningar med vinst.

Det finns skillnader mellan skolor, äldreboenden, akutsjukhus och flyktingförläggningar, men finansieringen är densamma, skattepengar. Så hur kan man tycka att privata aktörer är helt förkastliga på ett område, men helt okej på ett annat? Hjälp mig förstå, den som kan. Och fyll vänligen inte kommentarsfältet med åsikter om den förda invandringspolitiken, för frågan gäller vem som ska och inte ska bedriva den verksamhet som finns idag.

Fasta kostnader

Tänkte jag skulle skriva om fasta kostnader och vikten av att hålla dem låga, men jag stupade redan på att jag inte lyckas utröna exakt vad fasta kostnader är. I företagsvärlden är definitionen av fasta kostnader de återkommande utgifter som är konstanta oavsett verksamhetens storlek och därmed förutsägbara hela tiden.

När privatpersoner, inte minst ekonomibloggare, pratar om fasta kostnader menas kostnader man inte kommer undan. Exempelvis elräkningen varierar ju beroende på hur många kilowattimmar man gjort av med, men man kommer inte undan den och även om den går att påverka lite grann är den på det sättet en fast kostnad.

Kan vi enas om den definitionen? Klart vi inte kan, jag börjar tro att det inte finns ett enda ord med en klar betydelse. Jag såg att Cornucopia ansåg att mat är en fast kostnad med motiveringen: ”Inte direkt något man kan skippa.” Fast till skillnad från elen går ju matkostnaden att halvera eller fördubbla om man ger sig tusan på det.

Annars kan jag inte komma på en enda kostnad som är fast. Åtminstone inte mer än ett år i taget. Jaja, det kvittar kanske vad vi kallar kostnaderna. Det viktiga är att vi försöker bli av med dem. Lite tips på vägen kan vi få från spargurun Maakus:

Krönikören jag skrev om häromdagen verkar ha låtit sig inspireras en del där.

Vårens utförsäljning igång

Våren är ju städningsårstiden framför andra, det är sen gammalt. Gruset sopas bort från gatorna, trädgårdar krattas och vissna växter eldas. Jag städar hela året genom att sälja saker jag inte behöver, men som jag varit inne på tidigare anpassar jag försäljningen efter säsong. Utemöbler säljs på våren, snöskyfflar på hösten – var sak har sin tid.

Men vissa tider gör man klokast i att inte sälja alls. Mitt i sommaren hänger folk på stranden, inte på Tradera. Och strax efter semestern är många utan pengar, så då kommer de inte heller köpa sådant de inte verkligen behöver.

I december ska man bara sälja sådant som kan funka som julklappar. I januari är det i allmänhet slut på kontot igen, så då säljer man inte alls. Februarilönen är den första som kan spenderas på skit (och då gäller det att tillhandahålla skit) och nu har även marslönen ramlat in på lönekontona. Påsken är på gång med mycket fritid för rastlösa konsumenter.

Alltså har jag dragit fram kartongerna från källarförrådet och grävt i garderober och skåp. Lite i taget för att inte anstränga mig, men tillräckligt mycket saker för att det ska vara värt mödan att fotografera, skriva annonser, packa och skicka iväg.

Jag tycker egentligen att jag kommit ner på botten av mina förråd för flera år sedan och eftersom jag mest köper aktier, mat och förbrukningsvaror borde de inte fyllas på, men på något sätt lyckas jag alltid hitta försäljningsobjekt. Det blir inga jättepengar, men ett par hundra här och någon tusenlapp där blir förvånansvärt mycket i slutändan. Och så blir det rent och snyggt också!

Tullar – inget nytt

De senaste veckorna har det pratats mycket om amerikanska tullar på utländska importvaror, främst från Kina, men eventuellt också från Europa. Vi får väl se var det landar, hur mycket som handlar om signalpolitik (både inrikes och utrikes) och att känna sina handelspartners på pulsen.

En del av tullarna är klubbade, andra kan tillkomma och det kan sätta igång motåtgärder i andra länder, men kan vi släppa krigsrubrikerna snart? Tullar och andra handelshinder är inget nytt fenomen uppfunnet av Donald Trump. Här är t ex en artikel om när den nytillträdde presidenten Barack Obama gick i liknande tankar. Även EU har importtullar på varor från Kina, bl a stål.

Den som är fri från skuld kastar första stenen. Eller också gäspar vi unisont i en synkroniserad flashmob och försöker gilla läget. På börsen tjänar en del företag på tullar, andra förlorar. Precis som vid priskrig och inhemska skatter.

Antingen kör vi globalism och frihandel fullt ut och accepterar asiatiska löner. Eller också får vi nog leva med att varje land försöker skydda sina industrier och intressen. Det kommer knappast stressa fram ett världskrig i år heller. Då är jag betydligt mer oroad över att halva I-världen slänger ut ryska diplomater utan grund bara för att man vill låtsas som att det är Putins fel ifall deras folk skulle få för sig att rösta ”fel”.

Utslängda fripassagerare

Då och då fylls tidningarna med artiklar om barn som avvisats (eller ”kastats av” som det heter på kvällstidningssvenska) från kollektivtrafiken. Historien brukar alltid vara densamma. Barnet har glömt sitt busskort eller också har det gått ut. Han/hon drar en rövare och försöker få åka med ändå, men det spricker.

Jag gjorde själv så som liten skägglös parvel eftersom jag aldrig löste den tilläggsbiljett som krävdes för att man skulle få åka efter en viss tid på kvällen. På en trång buss kunde man blixtsnabbt visa upp kortet för chaufförerna som förhoppningsvis inte såg eller brydde sig. När de ändå gjorde det och ropade tillbaka mig klev jag istället ut och gick hem.

Inget nytt under solen alltså, men det nya är att barnens föräldrar rasar, skriker och pekar finger. Inte åt sina slarviga barn utan åt busschaufförer som (till skillnad från deras egna barn) bara följt reglerna. En reporter hakar på och så blir det en ”Vem ska ta ansvar för det här nu då?”-artikel.

Våra far- och morföräldrar kunde utan problem gå eller cykla en mil varje dag till skola och annat, men av någon anledning måste dagens barn skjutsas precis överallt, antingen av föräldrarna eller av samhället. Inga sträcka är för kort för bil- eller busstransport.

Det finns naturligtvis ömmande fall, men poängen med giltiga färdbevis är just att de berättigar till resa. Förutsatt att det är med alltså, och att det överhuvudtaget finns. Lös biljett så slipper vi se sånt här:

Här har vi alltså en tolvåring som skulle åka hem från skolan med sin lillebror som saknade busskort. Förutsatt att de åkte buss även åt andra hållet är det en busschaufför som gjort fel genom att låta barnet åka till skolan. Men felet är såklart att eftermiddagschauffören gjorde sitt jobb och bad om färdbevis.

Många är frågorna jag önskat skulle ha ställts i detta reportage, men självklart ställs en massa andra istället, som ”vad kunde ha hänt” om inte storasyster var med? Vad spelar det för roll, nu var hon ju det! Men varken hon eller lillebror försökte starta någon dialog med chauffören, gissningsvis för att de visste att hon hade rätt och de hade fel. Men vad spelar sådana detaljer för roll? Så här löd en av kommentarerna under en annan av dessa ”vi gjorde fel-ni borde skämmas”-artiklar:

”Omdömeslös chaufför. Inlåsning är väl rätt hårt eftersom han de facto utförde sitt jobb till punkt och pricka men sparken vore ju lämpligt.”

Undrar just på vilka grunder. ”Grovt vållande till att ha gjort helt rätt”? Seriöst, om man ska sparkas för att man gör sitt jobb exemplariskt, vad blir då påföljden för att göra fel - stående ovationer?

Helsingborg är en liten stad och gissningsvis skulle det här tillsynes friska syskonparet inte längre än att de hade kunnat gå sträckan, men jag antar (det förtäljer inte historien) att de ringde till pappa som fick komma och hämta dem. Och han säger inte åt dem att de får skärpa sig och se till att komma ihåg korten nästa gång utan ringer istället Helsingborgs Dagblad som gör en snyftare.

Mitt hjärta blöder för barn (och för den delen även gamla) som glöms av en taxichaufför och får vänta flera timmar, och för synskadade som släpps av vid fel hus och får ett smärre helvete att ta sig hem. Men friska tolvåringar borde inom kort (om inte redan nu) kunna ta hand om sig själva under föräldrarnas tjänsteresor/semestrar, laga mat, klä sig och sköta sin vardag rätt självständigt. En promenad från skolan dör de inte av, så sluta behandla dem som treåringar!

Halvdant är helfel

Jag har mer eller mindre alltid på ett lite manodepressivt sätt gått in stenhårt för saker eller släppt dem helt. Jag har svårt för att testa saker och puttra på i halvfart. Oavsett om det gäller jobb eller fritid, inkomster eller hobbies (jag brukar försöka göra inkomster på mina hobbies) gräver jag ner mig och plöjer ner sjukt mycket tid och energi.

Det här brukade jag ha dåligt samvete för, att jag inte åtminstone kunde låtsas vara lite normal, men det har jag slutat med. Det påstås att det hör ungdomen till att se världen i svartvitt, att vi blir mer nyanserade med åren. Det stämmer på ett sätt. Erfarenhet gör att man tar in fler aspekter och inte rusar iväg. Men när det gäller ”all-in-tänket” har jag snarare anammat det mer och mer.

Det är inte så att jag tänker att jag som snart ska dö måste jobba effektivt. Nej, jag är fortfarande odödlig, eller tycker mig åtminstone ha mer än halva livet kvar. Jag är bara less på resultatlösa projekt. Som ung kunde jag spela i band som inte ens var lovande på pappret, köpa bilar som inte var mina drömbilar, i väntan på att bättre skulle dyka upp, eller hänga med vänner som slukade mer energi än de gav tillbaka.

Fuck that (det skrev jag inte för att verka ung utan för att jag inte hittade en tillräckligt bra svensk motsvarighet)! Nu vill jag ägna mig åt sådant som smakar mer än det kostar. Projekt kan ge pengar, glädje, sinnesfrid eller framtida möjligheter. Är de värda mödan är de värda att satsa järnet på. Annars får det vara.

Radhus – det sämsta av två världar

Jag trivs rätt bra i lägenhet. Visst kunde det vara kul med en tomt ibland, men är det värt priset? Jag har bott i fristående hus och tycker nog inte det. Det är störande när grannen i höghuset har fest och verkar förlägga halva tillställningen till trapphuset, men det är inte så himla vanligt där jag bor.

Mitt eget behov av att höras på obekväma tider är obefintligt och har nog alltid varit det. Jag har spelat elgitarr, men det är ju faktiskt inte värre än att man pluggar in hörlurar i förstärkaren så kan man i princip banka loss mitt i natten.

Ska jag åter sätta mig i en villa är mitt grundkrav att kunna kissa på tomten utan att grannarna ser det. Det är inte så att jag har ett stort behov av att dra ut draggen i ljuset, jag menar bara att om tomten har full insyn kan jag lika gärna hänga i en närliggande park där jag själv slipper klippa gräs och beskära fruktträd.

Det för mig till den obegripliga boendeformen radhus. Så här skriver Svensk Fastighetsförmedling om påfundet:

”Ett radhus erbjuder villakänsla men utan samma ansvar och sysslor som kommer med traditionellt villaboende.”

Det är ju precis tvärtom! I ett radhus har man nästan samma kostnader som i en villa. Eventuellt i bostadsrättsform, men det innebär ju bara att man inte själv kan välja när det är dags att måla fasad, byta fönster osv.

Radhustomter är precis så stora att man måste ta hand om dem, men för små för att vara till nytta. Man kan inte odla mer där än på balkongen. Två solstolar, ett parasoll och en trädgårdstomte – fullt. Grannen kanske väljer att fylla sin plätt med en studsmatta för sina högljudda barn och så är halva året förstört av den anledningen.

Inomhus hör man när grannarna spolar i toan och när fyllot i huset mittemot slår igen ytterdörren mitt i natten. Det är ingen slump att tv-serier som Svensson Svensson och Svenska hjärtan utspelar sig i radhusområden. Ingenstans frodas misären och missunnsamheten som där. Man går miste om lägenhetens anonymitet utan att få villans avskildhet. Det rimliga priset för radhusboende borde ligga någonstans mellan tält och mögelskadad lägenhet med rivningskontrakt.

Skillnad på spel och spel

Jag är lite less på att inte ens affärstidningarna verkar förstå skillnaden på gaming och betting. Allt kallas ”spelbolag” i rubrikerna, sedan får läsaren själv reda ut och sortera. Ett exempel:

Den övre artikeln handlar om Kindred, Leo Vegas, Evolution Gaming, Betsson och Kambi. Fem bolag i huvudsak verksamma inom casino och betting. Nere till vänster är en artikel om Paradox, ett bolag som utvecklar dataspel för rekreation. Artikeln till höger handlar om Scout Gaming som håller på med e-sport och traditionell sportsbetting.

Att kalla alla dessa för ”spelbolag” och låtsas att de befinner sig i samma bransch är som att kalla Vin & Sprit AB för ett matbolag och jämföra dem med Mat.se eller Axfood. Eller egentligen ännu dummare, för jag skulle nog säga att Vin & Sprit har mer gemensamt med Axfood än Evolution har med Paradox.

Vad beror då detta på, är ekonomijournalister idioter som trots att varken dataspel, roulette eller vadslagning är nya fenomen inte förstår skillnaden? Det tror jag inte, men i sin iver att förenkla verkligheten och locka till klick försöker åtminstone rubriksättarna bunta ihop alltihop till något kontroversiellt och komplext när det i själva verket handlar om fullt begripliga, men väldigt olika, företag och affärsmodeller.

Jag förstår att man inte på en börstidnings förstasida kan reda ut skillnaden mellan casinoleverantören NetEnt och spelportalen Betsson, men börja åtminstone att göra skillnad på betting och gaming. Det ena är spel om pengar, det andra är dataspel, för bövelen!

Dassig syn på mitt och ditt

Vänsterjournalisten och författaren Kajsa ”Ekis” Ekman har jag inte haft några starka åsikter om och har förstått att det gör mig ganska unik. Okej, en åsikt kommer här. Jag brukar ondgöra mig över människor som inte kan nöja sig med ett efternamn och ”Ekis” fullständiga namn är Anna Kajsa Helena Langemar Ekman Makboul. Varför slängde hon inte in Rullgardina Krusmynta när hon ändå var igång?

Nåväl, jag tänker inte recensera henne nu heller, men såg en artikel där jag reagerade på ett uttalande:

”Jag köper bara sådant som är lustfyllt att köpa. Alltså mycket kläder, träningsredskap, alkohol. Jag köper inte toalettpapper, det tar jag från fik, krogar och sådant där. Jag har hittat massa kläder i grovsoporna. Men så kan jag också lägga 5000 kronor på en klänning på nätet bara för att jag vill ha den. Alla de här skorna jag har är plastskor från nätet.”

Hon får köpa vad hon vill, så det lämnar jag därhän. Att hon ”har hittat massa kläder i grovsoporna” säger jag heller inget om även om jag tvivlar på att så är fallet. Att hon säger sig vara ”trött på posörer” betyder ju inte att hon inte tröttnat på sig själv.

Posör-spotting...

Men det jag hänger upp mig på är såklart att hon säger sig stjäla toapapper från restauranger. Jag tror inte att hon ljuger. Till skillnad från att plocka kläder från grovsoporna är inte detta en pittoresk egenhet, det är stöld. Rent tekniskt är det stöld att hämta kläder i grovsoporna också, men ingen ser det så, det är bara märkligt och kanske lite äckligt. Men att en 37-årig välbetald kvinna skulle ha satt i system att stjäla dasspapper från lokala näringsidkare har jag svårt att ta in.

För några år sedan gick ett tv-program som hette Superspararna där de medverkande berättade om sina mer eller mindre konstiga spartips. Någon gjorde maskrosmarmelad, en annan samlade rabattkuponger. Men så var det ett par som gick till McDonald's och snodde ”gratisgrejer”:

”Jävla missfoster!” löd en av de snällaste kommentarerna. ”Ekis” är (gissningsvis till skillnad från dessa ”tv-stjärnor”) inte fullblodsidiot. Därför är jag nyfiken på i vilket läger hon tror att hon ska plocka poäng genom att berätta att hon stjäl sitt toapapper för att ha råd att köpa kläder och sprit.

Såvida inte bekännelsen var ett försök till skämt. I så fall hoppas jag att hon inte tänkt livnära sig som komiker, för då får hon nog börja stjäla pappershanddukar och tvål också så att hon har råd med hyran.

Frilanssådd

Bara lugn, alla odlingshatare! Jag ska inte dra upp min chiliodling igen (men årets förkultivering är i full gång, bara så ni vet).

Istället tänkte jag snacka frilansarbete. Jag älskar att frilansa, att kunna välja mina uppdragsgivare, påverka inriktningen på mitt arbete, arbetstiden och storleken på mina inkomster. Jag älskar med andra ord det som brukar kallas otrygghet.

Men det kräver att man tänker på ett lite annat sätt än när man har en arbetsgivare som garanterar en fast lön inte bara den här månaden utan minst ett halvår framåt. På två sätt. Det första är att jobba med marginaler. Jag hörde nyligen en frilansade skribent säga att som frilans bör man ha en månads utgifter i buffert. Jag tycker att ett år är rimligare.

Det viktigaste för frilansare är nog ändå att ständigt leta inkomster. Det är här jämförelsen med odling kommer in. Om man hela tiden sår en massa olika frön, på olika åkrar med olika jord och gödsel kommer en del av dem växa upp till frodiga växter som ger mat i magen.

Har man inte en fast anställning hos en arbetsgivare gör man klokt i att ägna sig åt växelbruk. Inom jordbruket gör man det för att gardera sig mot utarmning av jorden, skadeinsekter och klåfingriga politiker. För en frilansande skribent eller kulturarbetare är farorna konkurser, lågkonjunkturer och produktionsomläggningar. Och klåfingriga politiker, det har vi gemensamt med bönderna.

Jag har massor av idéer/fröer att sätta i jorden i år. En del kommer aldrig växa upp och bli livskraftiga, för att jag vattnar för lite eller för att de helt enkelt inte är livsdugliga. Andra kommer jag kunna skörda till hösten, och i bästa fall inte bara i år utan i flera år framöver. Och det här tänket kan med fördel även löntagare använda sig av. Det är som Thore Skogman konstaterat:

"Man måste vara om sig och kring sig

för att man ska få nåt i sig och på sig.

På den lata sidan

får man inte va'.
Man jobbar både natt och dag."

Inte gör det ont när bubblor brister

Den här bostadsbubblan som det pratats om i några år nu... Ni vet, den som precis är på väg, redan är här eller inte går att undvika, alltid i feta krigsrubriker. Jag tror inte på den.

Bostadspriser kommer alltid gå upp och ner. När räntan höjs (vilket ju verkar dröja eftersom ECB säger att det dröjer och Ingves sällan eller aldrig gör något annat än att följa efter storebror) kommer det säkert att kyla ner marknaden ett tag, och när lågkonjunkturen kommer och fler förlorar jobbet blir marknaden trögrörlig.

Så långt är jag med, men att priserna ska sjunka till ett minimum och människor får gå från hus och hem när de inte har råd att bo kvar och ingen vill köpa – det tror jag inte kommer hända inom överskådlig tid.

Av flera orsaker. Svenskar är visserligen högt belånade, men vi har en betalningsmoral och för gott om annat att spara på för att stora delar av befolkningen ska hamna i Lyxfällanläge pga sina bolån.

Men kanske främst för att svenskar inte spekulerar i sitt boende. I många länder är hus det normala sparobjektet. Man köper ett hus och bor i det, men så fort ekonomin tillåter köper man ett till för att hyra ut, och helst ännu ett. Det gör inte vi. Vi kan möjligen köpa sommarstuga, men i övrigt sätter vi eventuella sparpengar på börsen. Vill vi investera i bostäder köper vi aktier i byggbolag eller bostadsutvecklare, inte fysiska hus.

De flesta svenskar bor i eller i närheten av större städer, eftersom det är där jobben finns. Det kommer vi fortsätta att göra och därför minskar inte marknaden. Möjligen det ekonomiska utrymmet, men det ger hack i uppåtkurvan, inte krasch och kris.

Hus i en bruksort där en av få stora arbetsgivare lägger ner eller flyttar till Baltikum kommer sjunka i värde, men det är ingen bobubbla, det är urbanisering. Dessutom kostar en villa där redan mindre än en walk-in-closet i Stockholm, så inte heller där finns det så mycket fallhöjd.

Alltså tycker jag att vi blåser av bobubblan. För även om den skulle komma – vad ska vi göra åt det? Den som bara äger sitt eget boende kan inte sälja av några bostäder i förebyggande syfte eftersom köerna till hyresrätter är längre än en konjunkturscykel. Därför kommer inte bomarknaden krascha.

Städning är pengar

Jag kom för flera år sedan på att jag kunde sälja saker ur källarförrådet. Möbler, böcker och ren skit. Detta projekt startades inte främst för att tjäna pengar, även om det gett mycket mer pengar än jag hade kunnat föreställa mig. Istället handlade det om att få ordning.

För en snåljåp är det en jobbig känsla att veta att jag har en sak, men att det tar för lång tid att få fram den för att det ska vara värt det. I vissa lägen med proppfullt förråd hade det lönat sig att inte ens leta utan köpa nytt istället. Genom att sälja och slänga fick jag fler användbara ägodelar.

Är det någon som sett...? äh, glöm det.

Och det här gäller inte bara i förrådet. Jag försöker hålla maximal ordning i hela lägenheten, bland pärmar och inte minst i datorn. Distraktioner, stök och brus stjäl fokus och tid. Eftersom jag konstant ligger på gränsen till utbrändhet behöver jag den energin till vettigare sysslor än “brusreducering”.

Konkret försöker jag göra följande:

• Sälja, ge bort eller i värsta fall kasta sådant jag inte behöver.
• Städa datorn, kasta överspelade dokument och sortera filer i logiska strukturer med mappar och sökbara dokumentnamn.
• Hålla e-postprogrammets in- och utkorg tomma. Så fort ett ärende är klart ska det raderas eller sorteras in på rätt plats.
• Skriva listor över dagens arbetsuppgifter, sådant som ska bevakas, tider att passa, saker att göra.

Sedan får man dricka öl.

Er känner ni?

Rubriken är en ordvits från Solstollarna (japp, ribban är därmed satt).

Tullaren: ”Erkänner ni?”
Skumberg: ”Ja, mig känner jag. Det är ju jag som är Skumberg.”

Men faktum är att de flesta nog borde svara nej även om de tolkar frågan som Skumberg. I den stora staden USA görs en återkommande hälsoundersökning kallad NHANES, National Health and Nutrition Examination Survey, som består av både fysiska undersökningar och intervjuer. Exempelvis får deltagarna själva rapportera vad de har ätit under en period.

Hur tror ni det går? Jo, i takt med att det blivit allt trendigare att äta nyttigt säger sig folk äta allt nyttigare. Och mindre. Så till den grad att det näringsintag många rapporterar borde ha resulterat i att de blivit gravt undernärda och i värsta fall dött. Samtidigt som hälsoundersökningen visar att de gått upp i vikt.

”Du blir vad du äter”, inte vad du haft för avsikt att äta. På samma sätt har du vad du sparar, inte vad du hade tänkt eller skulle vilja spara. Att göra en budget och räkna samman sina utgifter kan ge helt andra siffror än man hade trott. I Lyxfällan (måste sluta referera till ett program jag inte sett på väldigt många år) säger de flesta deltagarna att de går back mindre än de gör. En del menar till och med att de går plus minus noll. Inkassoräkningarna har bara råkat regna in, oklart varför.

När jag började granska mina egna utgifter blev jag också förvånad. Fast åt andra hållet, eftersom jag gör av med mindre pengar än vad jag själv hade trott är möjligt. Det kan i sin tur bero på att jag ibland framstår som typ helt kokobello i huvet, ett faktum jag inte heller riktigt tagit in. Alltså borde jag nog också svara nej. Nej, mig känner jag inte.

”De är privata företag”

”Privata företag får göra vad de vill” är ett argument som kastas fram ibland när det snackas yttrandefrihet. Men det får de ju inte. Om jag startar en krog kan jag inte välja mina kunder eller ens tillåta rökning. Stora internetföretag verkar däremot kunna diskriminera lite som de behagar.

Ett av de senaste exemplen är Google, som äger världens största videotjänst Youtube och en ganska populär sökmotor. Om vi börjar med Youtube har man dels plockat bort en del konton permanent, men framförallt har videos och hela konton hindrats från att ha reklam och att låta läsare kommentera och bädda in videos, alltså att hindra spridning och försöka ge vissa ”Youtubers” yrkesförbud.

Ska Google få göra så? Den kund eller användare som inte gillar företagets policy kan ju använda konkurrenter som Bitchute. Det som stör mig mest är att Google inte står för sina principer eller svarar på tilltal. Deras regelverk är flexibelt med formuleringar som ”includes but is not limited to...”, vilket ju passar in på precis vad de de vill. De har inget telefonnummer och svarar inte på mejl. De kan göra vad de vill och behöver inte ens förklara sig.

Det är ingen hemlighet att Google har en tydlig politisk profil och att det just är politiska videos som ryker. Kanske särskilt Youtubeprofiler som uttryckt sig positivt om Donald Trump, men det stannar inte där.

Fullblodsnazister, kanske ni tänker, men när en rätt harmlös kille som Pewdiepie hotas med avstängning är det inte högt i tak. Det senaste svenska exemplet är Granskning Sverige, som blev av med sina Youtubekonton för att Expressen och Dagens Nyheter krävde det. Ingen rättegång, ingen rimlig förklaring. Egentligen säger Paul Joseph Watson allt jag har att säga i ämnet.

Över till sökmotorn Google. Jag gissar att runt 90 procent av alla webbsökningar görs med Google. I Sverige är siffran ännu högre (i väntan på att fler ska upptäcka Duckduckgo). Igår berättade Google Sverige att man satt sina utvecklare på att förbättra sina system ”för att ge mer kvalitativa sökresultat i Sverige”. Kan censuren bli tydligare?

Facebook är en annan plattform med snudd på monopolstatus. Min känsla är att det mest är en sajt för uppladdning av söta kattbilder, men tack vare sin storlek används Facebook till lite av varje. Jag har haft teleoperatörer där man kan komma åt sina sidor, läsa och betala sin räkning genom att logga in med sitt Facebookkonto. Föreningar och yrkeskårer samlar massorna där.

Praktiskt, så länge man inte blir avstängd. Facebook har anställt tusentals personer för att granska och plocka bort misshagliga annonser, inlägg och användare. Ofta räcker det med att tillräckligt många går ihop och anmäler något de inte gillar. Det kan vara ett flera år gammalt inlägg, men om en grupp på kort tid anmäler samma Facebookkonto stängs det av. Den censurerade får själv ingen möjlighet att protestera, förklara sig eller ens berätta för sina kontakter att de den närmaste tiden inte kommer kunna svara på tilltal på Facebook. Visst har vi yttrandefrihet, men få av oss har de ekonomiska musklerna att starta en egen internetplattform med en miljard användare.

Facebook är ett privat företag, men mycket av det offentliga samtalet sker på Facebook. Vad betyder det för demokratin att grundaren Mark Zuckerberg tänker kandidera till presidentposten i USA samtidigt som hans företag kan styra och stänga av den offentliga debatten helt subjektivt?

Den moderata debattören Ann Heberlein bestämde sig för att skriva en debattbok och finansiera projektet genom crowdfunding. Efter två dagar, när hon kommit halvvägs, stängde Kickstarter ner insamlingen efter massanmälningar från Heberleins politiska motståndare. Men visst, Kickstarter är ett privat företag och Heberlein kunde ganska lätt samla in pengarna på Swish istället.

Swish ägs förresten av några stora banker (även dessa privata). De kan själva bestämma vem som har rätt att använda tjänsten, vilka internetsajter man inte har rätt att handla av osv. Detsamma gäller Paypal.

Jag har inga ”extrema åsikter” och kommer troligtvis inte stängas av från något av alla dessa privata företags tjänster, men yttrandefriheten kränks och krymps varje dag! Inte av stater och diktatorer utan av privata företag med slogans som ”Don't be evil” (Google).

De ser sig säkert som goda människor med goda intentioner, men yttrandefrihet och demokrati kan inte styras av ett fåtal subjektiva makthavare. En dag är det du och jag som tycker ”fel” och därför inte får använda vardagliga tjänster som krävs för att våra liv ska fungera. Eller också bestämmer sig dessa aktörer ”bara” för att begränsa funktionerna för icke-aktieägare.

Det är ingen mänsklig rättighet att få ha ett Facebookkonto, att ens hemsida indexeras av Google eller att föra över pengar med Paypal, men det hjälper inte att vi är lika inför lagen när lagen övertrumfas av privata företag med "rätt att göra som de vill".

Deo för hela dygnet

Jag nyttjar sällan kollektivtrafik i morgonrusningen, men de få gånger jag gör det händer alltid samma sak. Jag tvingas sitta i närheten av någon som gett sig fan på att den deodorant han/hon (oftast hon, men inte alltid) sätter på sig på morgonen ska marinera kroppen i tolv timmar.

Jag är inte allergisk. Inte mot parfym, men mot idioter. Det känns som att syret försvinner i ett moln av kemikalier. Ibland har jag mött människor på gatan som stinker så mycket parfym att det känns obehagligt att andas in. Vad är det för fel på folk?!

Så här kommer ett litet spartips för den som varken vill lukta svett eller döda allergiska eller lungsjuka medmänniskor: Ta med dig deo i burk eller flaska istället för att förvara den på kroppen. Det får plats i fickan och väger 50-100 gram. Vill du inte släppa den fram och tillbaka kanske du kan förvara den på jobbet, så att du vid behov kan dutta på lite framåt lunch.

Okej, kanske inte i kontorslandskapet.

Det blir garanterat billigare. Deodorant kostar ändå upp till 10 kr millilitern, så här finns pengar att spara. Men vill man spara ännu mer kan man testa att hoppa över lunchsprutet utan att dränka sig i deo på morgonen. De som tillbringar dagarna inomhus någorlunda stillasittande tror jag normalt klarar sig en hel arbetsdag.

Dessutom är nyproducerat svett i princip luktfritt, så istället för att duscha i deodorant kan man säkra upp situationen genom att innan arbetsdagen duscha i vatten och tvätta sig med tvål. Bara en tanke.

Knäppt om knapp

En liten berättelse för att visa hur olika man kan välja att se på saker och ting. Det grämer mig att länka till hatsajten Expressen, så jag drar hela historien för den som inte vill läsa källan.

Sandra satt på tåget och sydde på en banderoll till internationella kvinnodagen. På samma tåg satt en engelskspråkig man som tappat en knapp i sin jacka. Eftersom han såg att Sandra satt och sydde frågade han om hon möjligen kunde sy i knappen åt honom.

Hon sa sig inte ha tid, men erbjöd honom att låna nål och tråd. Han svarade att han inte kunde sy, vilket gjorde henne rasande. Trots att hon enligt egen utsago inte hade tid att sy i en knapp eftersom hon vid sidan av sina heltidsstudier ”jobbar heltid med att kämpa mot patriarkatet” valde hon därför att skriva ett långt brev till mannen. Eftersom hon verkar sjukt dålig på engelska hade det nog varit enklare och gått snabbare att prata med mannen (som alltså satt ett par meter därifrån), men vad gör man inte för att bekämpa patriarkatet...

Kritiken gick i huvudsak ut på att hon blev sur på att han som man (japp, hon ”könade” honom utan att ha en aning om ifall han i själva verket identifierar sig som kvinna eller motorgräsklippare) bad henne, som kvinna, att utföra en traditionell kvinnosyssla som att sy.

Ingen har brytt sig om att lokalisera mannen och höra hans historia, men utifrån artikeln verkar det inte som att han slängt jackan i knäet på henne och förväntat sig hjälp. Han frågade om hon kunde hjälpa honom. Jag gissar vilt att orsaken till att just hon fick frågan inte berodde på att hon var kvinna utan på att hon höll i nål och tråd.

Min tredje och sista invändning är att hon ljög när hon sa att hon inte hade tid. När hon var klar med att sy ägnade hon minst lika lång tid som det tar för mig att sy i en knapp (och jag är inte särskilt bra på det) åt att skriva ett helt meningslöst brev. Men hon fick sina ryggdunkningar på Facebook och sin hyllningsartikel av Expressens eget rikspucko Lars Lindström.

Och då är det alltså ”självgod” som ska in på lodrät 4.

Nu över till min kvinnodag. Jag la en halvtimme på förmiddagen åt att skotta snö åt två granntanter. Bägge i åttioårsåldern, med sviktande hälsa. Bägge kör bil, men skulle knappast orka skotta fram sina bilar när det kommit mycket snö, så då hjälper jag dem med det när jag har tid och möjlighet. Jag har inte reflekterat över att jag skulle cementera könsroller genom att skotta snö. Jag gör det för att jag kan, och troligen mer för att jag är frisk än för att jag är man.

Till skillnad från den unga arga feministen handlar det inte om att visa vilken god och fin människa jag är. Jag promenerar varje dag och springer några gånger i veckan för att jag behöver motionen. Jag kan lika gärna korta ner en promenad och skotta snö istället. Medan jag skottade hade jag en podd i öronen. Just nu lyssnar jag på poddar om ekonomi, filosofi och samhällsfrågor, på några olika språk för att även underhålla den delen av hjärnan.

Om jag medan jag tränar både kropp och knopp kan hjälpa medmänniskor är det en tredje vinst. Jag vet att tanterna uppskattar detta, vilket är en fjärde poäng. Kanske borde jag känna mig utnyttjad och kränkt för att jag utfört en traditionell manssyssla, men det gör jag inte.

Hade ingen bild på min skottning, så här är istället feministisk snöröjning.

Jag vet inte vad Feminist-Sandra vill skapa för samhälle, men uppenbarligen inte ett där man hjälper andra ens när det inte kostar en något. I alla fall inte om den hjälpbehövande är man. I sitt brev till den knapplöse invandraren uppmanar hon honom att lära sig att sy och att utbilda sig om patriarkatet (”lern how to sew” och ”lern about patriarchy” på hemsnickrad engelska).

Av vem då? När han träffade en som kunde sy ville den personen inte hjälpa honom. Och om feminism är att bete sig som en idiot mot sina medmänniskor blev han kanske inte så sugen på den biten heller.

Minskad konsumtion – ökad makt

Sparbloggar som min får ibland kritik för att vi fokuserar alltför mycket på minskad konsumtion framför sparande och inkomster. Jag försöker jobba i alla ändar, men det finns en anledning till att rikta den största energin på konsumtionen.

Ickekonsumtion är oberoende av andra faktorer. Låter jag bli att köpa en grej för 100 kr sparar jag 100 kr (som dessutom hinner bli en femhundring tills jag blir pensionär). Fortsätter jag att rata detta hundrakronorsköp sparar jag 100 kr varje gång, om inte mer eftersom få saker sjunker i inköpspris.

Om jag istället hittar någon som säljer samma sak för 80 kr sparar jag bara 20 kr, och då är jag beroende av denna eller andra lågprisleverantörer. Det påverkar inte min ekonomi lika mycket och jag kan inte göra besparingen på egen hand, utan hjälp.

När det kommer till inkomster är jag ännu mindre självständig. Jag behöver uppdragsgivare som ger mig pengar för utfört arbete. Den dag ingen vill betala för uppdraget försvinner hela inkomsten. Dessutom påverkas inkomster negativt av beskattning. Plötsligt är min insats bara en liten del av det ekonomiska utfallet.

Minskad/överhoppad konsumtion är helt oberoende av företag, stat, samhälle och andra människor. Ju mindre jag köper, desto mer makt får jag över min egen plånbok och i förlängningen över mitt liv, och så länge politikerna inte hittar ett sätt att beskatta snålhet kan ingen göra ett skit åt det.

Plånboken på vid gavel igen

Mitt gamla surdegsinnehav A1M Pharma ska återigen göra en nyemission eftersom de bränt sina pengar utan att få in nya för femtifjortonde gången. Så då vill de istället fylla på med ägarnas pengar – igen. Jag känner mig lite som Al Bundy i Våra värsta år när han i introt apatiskt delar ut pengar till alla familjemedlemmar, inklusive hunden.

Den gamla vanliga frågan, ska man bara acceptera att man klivit in i fel bolag och kliva ut medan man har några pengar kvar för att inte riskera att skicka in bra pengar efter dåliga? Ser man till utvecklingen av den teckningsrätt som det handlas med den här veckan ut är det många ägare som lutar åt alternativ 2. Fast frågan är om de löper hela linan ut eller om de sitter kvar med sina originalaktier och bara tackar nej till möjligheten att köpa nya.

Börsreaktionen när emissionen offentliggjordes.

Jag vet som vanligt inte vad jag ska göra. Det enda jag vet (nästan) säkert är att om jag säljer mitt innehav nu kommer företaget inom kort få sitt forskningsgenombrott och sedan exploderar aktiekursen uppåt. Bitter? En aning kanske...

Endast Sverige svenska bönder hava

Kommer ni ihåg den svenske bonden med handlingskraft och en förmåga att lägga klagosången åt sidan till förmån för sin egen försörjning? Nej, inte jag heller.

Istället är det ett fasligt gnäll på sådant de inte kan påverka. Det regnar för mycket, för lite, det blir varmt för tidigt... Rekordet jag hört var bonden som beklagade sin goda skörd eftersom ”det drar ju näringen ur jorden”. Det är lite som att gråta över vinsten i Börs-SM pga den höga skatten.

1 mars sänkte Arla ersättningen till mjölkbönder med 23,9 öre (=7,3 %) till 3,02 kr/kilo. Det är surt, det fattar jag med. Men de bönder som nu ”rasat” i media oroliga över hur de ska överleva glömde att berätta att ersättningen höjdes med hela 27 procent under 2017. Hand upp den som fick en högre löneförhöjning än 27 procent förra året.

Jag säger inte att bonde är den mest lukrativa karriär som tänkas kan, men...

1. den som blir bonde vet detta, det är inget speciellt som hände vid månadsskiftet.
2.  jag har aldrig någonsin träffat en bonde (och jag har träffat många!) med en bil äldre än tre år.
3. det finns andra jobb för den som inte trivs.

Dumsnålt skoköp

På löparskor har jag efter tiotals timmars forskning och tusentals timmar i löparspåret ganska bra koll. Jag vet vad som utmärker de olika märkena, deras styrkor och svagheter, vad jag gillar och ogillar med dem. Jag köper 1-2 par per år. Det blir inte alltid rätt, men ofta ganska bra och ibland väldigt lyckat.

Vinterkängor är en helt annan sak. Det köper jag kanske vart tionde år. Jag vet inte vilka varumärken som gäller eller vad man ska titta efter, så jag gick strikt på pris. Hos Zalando hittade jag ett par kängor av märket Your Turn för 254 kr. Jag fattar att ett par skor för 254 kr troligen är klart sämre än fyrsiffriga alternativ, men jag hoppades att det skulle vara mycket sko per krona. Det var det inte.

Jag har aldrig handlat hos Zalando, men Kinneviks aktieägare verkar gilla dem. För mer obekanta företag letar jag efter recensioner och klagomål. Här sökte jag på skon istället. Jag hade aldrig hört talas om Your Turn, men så här sa nätet:

”Your Turn är tyskt varumärke från Berlin, som fokuserar på kreativt och avslappnat mode i stilen streetwear. Märket riktar sig till unga män som tycker om att klä sig snyggt men ändå vill se avslappnade ut.”

Jag är varken ung eller avslappnad och funderade inte särskilt mycket på utseende. Ska jag klä upp mig blir det mycket sällan vinterkängor, men det där lät väl bra. Recensionerna av modellen lät också okej, de få som fanns. Någon tyckte att den ”klampade” men värre än så var inte kritiken.

Så jag slog till. Snabb leverans och de såg ut som på bilden. Så långt allt väl. Tyvärr några mindre bra observationer:

• Efter tio steg i snö känns det som att ha en såphal ishockeypuck under vardera hålfoten. Det är som att sulorna suger åt sig snöslask och packar den till hård is.
• Skorna har ingen som helst dämpning, så när underlaget inte är snö känns det som att sulan är tillverkad i flintasten.
• Jag fryser sällan om fötterna. Har gått i gympadojor hela vintrar och springer barfota ner till +7. Men i dessa skor fryser jag mest hela tiden. Det är som att de helt saknar foder. Det är ännu en rätt dålig egenskap för vinterkängor.

• Det sämsta till sist. Så här ser sulorna ut (bägge lika bedrövliga) efter ungefär fem mils användning. Som synes börjar sulan i hälen nästan vittra sönder. Löparskor förväntas hålla c:a 100 mil. Mina brukar hålla 120-160 mil, så jag brukar inte trampa sönder skor på nolltid. Men dessa skor är gissningsvis helt slut efter 50 mil. Min recension: Skit!

Så vad lär jag mig av detta? Ska jag köpa ett känt märke nästa gång? Och vad är ett känt märke? Ecco, Salomon, Dr Marten's? Jag vet inte, och den sista slängde jag in mest för att kunna avsluta med den här videon:

”Okay boots... do your stuff!”

Färre sparar

26 procent, mer än vart fjärde hushåll, har inget långsiktigt sparande. När Avanzas sparekonom Johanna Kull ifrågasatte regeringens ansvar för att allt fler står helt utan sparande svarade Per Bolunds sakkunnige med att ifrågasätta andras slutsatser. Eftersom hans regering inte beställt fram mer detaljerade siffror om problemet kan man inte säga hur problemet ser ut (eftersom man valt att inte ta reda på det).

Man behöver såklart inte vara sakkunnig för att fatta att om staten aktivt bekämpar sparande kommer färre att spara. De senaste åren har följande hänt:

• Möjligheten att följa och göra fondbyten i PPM via nätmäklare har tagits bort.
• Skattemiljön för ISK och KF har försämrats.
• Avdragsrätten för pensionssparande har tagits bort.
• Man flaggar för förmögenhetsskatt (=lika bra att konsumera, annars får du betala högre skatt).

Detta samtidigt som lån fortsätter att skattesubventioneras. Och så frågar man sig hur det kan komma sig att färre svenskar sparar. Ja, vaaaaaad kan det bero på?! Eller som Lotto-Åke skulle uttryckt det: ”Vad är det som har hänt?” Precis med det tonfallet också.

Girig?

Girighet är ju en av de sju dödssynderna, enligt katolska kyrkan. Med tanke på deras historiken anser inte jag att katolska kyrkan sitter på facit över vad som är bra och dåligt, men helt klart anses girighet som en rätt dålig egenskap.

Därför hickade jag till när jag kallades girig i söndagens kommentarsfält. Närmare bestämt löd kommentaren på min text om förmodad förmögenhetsskatt så här:

”Ärligt talat. Jag är en riktig snålekonomisk person som gärna sparar i aktier och lägger pengar på hög men om det finns folk som behöver så ska de fan få hjälp. Släng på arvsskatt när man ändå håller på. Äckligt med giriga människor som du, tyvärr.”

Jag har inga problem med att någon tycker att jag är girig. Värre stämplar har jag fått, men vill bena lite i om det ligger något i det. Så här säger Wikipedia:

”Girighet innebär ett överdrivet begär av att samla ägodelar förenat med överdriven sparsamhet, vinningslystnad eller snikenhet.”

Svenska Akademiens definition är nästan identisk, så vi får väl köpa den. Riktigt vad som menas med ”överdrivet” framkommer inte, men någon ska alltså anse någon annans beteende som ”för mycket”. Ordet snikenhet kan definitivt inte misstas som något positivt.

”Överdrivet begär efter att samla ägodelar” låter inte bra, men i detta kan väl knappast inräknas att vilja slippa att bli skattad till döds. Det är ju inte att samla ägodelar utan att behålla de ägodelar/pengar man redan har.

Den ofta rätt vettiga författaren och vänsterdebattören Lena Andersson skrev en ledare i DN för ett par år sedan med rubriken ”Skatt är den sanna girigheten”. För visst borde det väl anses girigare att sträcka sig efter andras pengar än att hålla hårt i sina egna? Hur kan det vara äckligt girigt att vilja behålla sina egna pengar, men anses solidariskt av staten att vilja ta dem ifrån mig?

Jag är inte motståndare till solidaritet, men den ska i första hand ske på frivillig grund. När staten ska roffa åt sig blir åtminstone jag mindre benägen att hjälpa andra. Dels för att det är därför staten tar pengarna, dels för att jag kan behöva dem själv om det ska poppa upp nya och höjda skatter i tid och otid. Gör det mig girig? Kanske. Gör staten mig girigare. Troligare.