Hur handlingsförlamad får man bli?

Läser att 59 procent av barnen i åldern 7-16 år skulle vilja vistas mer i naturen. Ja, men gör det då! Det finns ingen åldersgräns på att ge sig ut i skogen, ingen entréavgift eller andra kostnader, det är bara att gå!

Jag fattar att det är mycket med skolan och kompisar, men att skylla på tidsbrist, som både ungdomar och forskare gör i artikeln, köper jag inte. 13-15-åringar ägnar många timmar framför datorn och åt tablå-tv. Runt 30 procent av dem över fyra timmar per dag! Att då påstå att man inte hinner gå en skogspromenad på tjugo minuter blir fånigt. För de allra, allra flesta handlar det bara om prioriteringar.

Jag var sannerligen ingen leka-ute-unge, men idag hade jag nog framstått som en skogsmulle. Nu avslöjar jag nog hur gammal jag är och vilken gammaldags uppfostran jag fick, men en av anledningarna till att jag trots allt rörde mig mycket var för att transportera mig. Ville man som barn komma någonstans på 80-talet fick man gå eller cykla. Man gick till skolan, träning, kompisar och fester. Det var aldrig trafikstockning utanför skolorna av hämtande/lämnande föräldrars bilar.

Dagens barn lider av ryggproblem, fetma, psykosomatisk stress och ADHD i en lavinartad utveckling. Jag är övertygad om att alla dessa besvär skulle minska om ungarna tog sig ut mer. Och ”var fan är föräldraansvaret?!”, som skrikjournalisten Joakim Lamotte brukar ropa in i sin Iphone. Ta med barnen ut på helgerna när de fortfarande är så små att de inte kan välja. Har ni inte tid med det kan ni skaffa en guldhamster istället för barn, de motionerar sig själva.

Morgondagens blankarlista

Jag såg att Byggmax hamnat på listan över börsens mest blankade aktier, alltså de bolag med störst antal utlånade aktier, vilket görs av aktieägare som tror att kursen ska ner.

Jag har tidigare vädrat min aviga inställning till Byggmax, för att jag tycker att deras service är helt usel. Nu kan man ju, med visst fog, hävda att min subjektiva erfarenhet av två Byggmaxbutiker med en handfull medarbetare inte säger så mycket om hur företaget mår. Men något kanske det ändå säger, och jag fick mycket medhåll i kommentarsfältet när jag tyckte till om dem, så andra har liknande erfarenheter.

Marcus Hernhag var gäst i senaste Fillorkill och berättade då att han går en del på magkänsla, att ibland får man strunta i nyckeltal och bara tänka logiskt. Hans magkänsla bottnar i och för sig i nästan tjugo år som ekonomijournalist, men om jag gick all-in på min magkänsla finns det fler bolag jag skulle vilja ha upp på listan.

Ica

Ja, de tjänar pengar och ja, de har massor av kunder, men jag fattar inte varför. Det är inget fel på utbudet eller tillgängligheten, men de är galet dyra jämfört med Willys, Lidl, Citygross och antagligen alla andra kedjor med undantag för Coop. Någon gång måste väl storhandlande barnfamiljer inse att den korg de betalar 1000 kr för hade kostat 600-700 kr hos konkurrenterna, och komma på att de inte längre vill finansiera butikschefens lyxbil och swimmingpool.

Välkommen till din lokala Icahandlare...

Com Hem

Har ni träffat en nöjd Com Hem-kund? Inte jag heller. Jag förstår inte varför de fortfarande har kunder kvar, och att inte människor i ”Com Hem-hus” (hör ni sektvarningen?) gör uppror mot sina hyresvärdar och bostadsrättsföreningar för att slippa företaget vars kundtjänst är svårare att få kontakt med än Donald Trump. Nu ska de gå ihop med Tele2, som finns med på blankarlistan. Pga Com Hem? Vet inte, men de bara måste bli ett sänke för Tele2.

Facebook

Inte svenskt, men de går ju ändå att blanka. Jag ogillar allt Facebook står för, vad de gör med användarna, vad de gör med användarnas uppgifter och vad de gör med yttrandefrihet och demokrati. Men vi kan bortse från det. Facebook tappar unga användare och utan att vara alltför djärv vågar jag påstå att de aldrig mer kommer ta marknadsandelar i kriget mellan sociala medier. De äger Instagram, som åtminstone är lite hetare, men hur länge? Minns ni Playahead, MySpace och Lunarstorm? Det går fort i hockey.

Vilka bolag tror ni är morgondagens Fermenta och Eniro?

Någon betalar, troligen du

Jag måste erkänna att jag aldrig hade hört talas om Joacim Cans när han dök upp som gäst i podden På Riktigt, men jag har läst på. Han sjunger i Hammerfall. Jag letade upp en låt på Youtube och lyssnade så länge jag orkade, vilket var tre sekunder.

Det var betydligt intressantare att höra honom prata. I huvudsak handlade det om ekonomin som artist, men jag tror att det går att överföra till alla andra, och passar ihop med min gamla käpphäst att man aldrig kan lämna ifrån sig ansvaret för sin egen ekonomi.

Det viktigaste Cans hade att säga var att allt kostar, även om man inte tänker på det. T ex hade hans band avsagt sig starksprit i logen eftersom bandet inte drack den, och även om den inte hamnade på fakturan var det en kostnad för att boka bandet. ”Behöver vi något kan vi gå ut och köpa det själva, det är ju ändå vi som får betala.”

Jag jobbade som komiker i tio år och tänkte på samma sätt kring blommor. En bukett snittblommor kostar ändå några hundra. Lägg dem på gaget istället. Fin gest att få en blombukett när man kliver av scenen, men vad ska jag göra med den? Antingen skulle jag till ett hotellrum eller också sitta i en bil eller på ett tåg i sex timmar. Efter det är den buketten vissnare än Kristina Lugn.

Hammerfalls ekonomi var tydligt aldrig sämre än när de under några år anlitade en manager. Jag är helt med på det. Artistbokarna erbjöd sig sällan att boka åt mig, men jag hade inte låtit dem göra det även om de gjort det gratis (vilket de inte hade, allt kostar). Ibland ingick hotell för att kunden betalade (eller för att de hade eget hotell), så då fick jag leva med det. Motvilligt.

När jag bokade mina egna resor och hotell blev det alltid billigare och ofta bättre, eftersom jag jämförde färdsätt, biljettpriser och hotell. Nackdelen var att det billigaste tåget ofta var morgontåget som gick innan hotellet serverade frukost, men om tågresan kostade trehundra mindre fick jag väl shoppa frukost på 7-Eleven då.

Jag åker kollektivt till Arlanda för 31 kr – pendeltåg till Märsta och sedan SL-buss. Flygbuss kostar 99 kr, Arlanda Express 280 kr. Listan på exempel är oändlig, det finns så många helt onödiga småkostnader för den som aldrig planerar eller som inte själv drabbas av dem (eller inte förstår att de drabbas). Cans säger i intervjun att han är 20 procent artist, 80 procent företagsledare.

”För så mycket tid lägger man ner på det som inte är speciellt kul. Men det är ändå det som säkrar din framtid. Det är det som betalar räkningarna, ser till så att barnen har det bra och får sina julklappar.”

Så sant som det är sagt.

Jag trodde ockerhyror var förbjudna

Om jag hyr ut en hyresrätt får jag inte ta mer än ”marknadsmässig hyra”, men om kommunen hyr ut en markplätt finns inga begränsningar. Jo, om det finns väggar och tak får inte de heller ta i så de kräks, men en bit plan mark verkar få kosta hur mycket som helst.

Häromdagen tvingades jag betala för att ställa ifrån mig bilen på en sådan här ruta. Det kan jag tycka är rimligt, beroende på vad det kostar. Här var det ett sjukhus som tog 20 kr/timme för dessa nio kvadratmeter, i kallhyra utan vatten och avlopp.

En tjuga är kanske inte så farligt, men innan jag kom därifrån hade det kostat mig 110 kr och det kan jag veckohandla för. Så jag började fundera över rimligheten i beloppet. 20 kr/timme gör 14400 kr/månad. Helt okej för en femrummare på 120 kvm, inte för en p-ruta. Hur kan det ens vara tillåtet? Skulle man kunna komma runt begränsningarna i andrahandsuthyrningar av bostäder genom att sätta in en garageport och kalla lokalen för parkering?

”Vadå hus?! Det här är en carport!”

Vårt samhälle är uppbyggt kring bilen, och i detta fall hade jag inget val, jag var tvungen att ha med mig bilen och jag kunde inte parkera en halvmil bort där jag kanske hade hittat en billigare parkering. Som Stefan Sauk sa i en av sina Lorrymonologer: ”Vad fan vill de? Ska man stoppa bilen i fickan eller?!”

Rädd för storbanker?

I Marcus Hernhags fredagschat i Privata Affärer fick han frågan om hur han ställer sig till storbanker och svarade:

”Jag äger aktier i Sampo som är störste ägare i Nordea. Jag tycker det räcker som exponering mot storbankerna, som i och för sig kommer att vara kassakor ett tag till men utmaningarna från nischbanker, nätmäklare, fintech, bolåneutmanare, etc är orosmoment på sikt så jag tycker inte vi ska vara överinvesterade i bankerna utan hålla positionerna på lagom nivå.”

För egen del är jag rädd för aktier i största allmänhet. För det mesta, men särskilt nu. Men ska jag peka ut någon specifik bransch vore det verkstad eller möjligen fastigheter. Verkstadsbolagen drabbas av stigande råvarupriser, och är genomgående högt värderade. Fastighetspriserna är gissningsvis nära toppen. Klart att även bankerna drabbas av den lågkonjunktur som är på väg, men jag är inte rädd för en ny bankkris. Inte i Sverige.

Och de där hoten... Visst har storbankerna fått lite konkurrens på bolån, men nog verkar de stå sig rätt bra. Kommer ni ihåg reklamen som uppmanade oss till otrohet mot storbanken? Tror att det var Citibank som körde den serien för kanske tio år sedan. Poängen var att vi inte skulle byta bank utan ta in en till. Att de inte föreslog att vi ska gå över helt till dem var förmodligen för att de inte skulle klara av det.

Själv har jag inga bolån och skulle gärna välja bort storbankerna, men genom mina nätmäklare kan jag inte ens betala räkningar. Inte heller lägga mitt företagskonto och bankgiro där. Jag kan ha flera banker, nätmäklare och försäkringsbolag, men många vill ha en enda bank som sköter alla deras bankärenden och som har ett kontor i någorlunda närhet. Vilka företag erbjuder detta och har mer än något enstaka kontor utanför Östermalm i Stockholm? Nordea, SEB, Handelsbanken och Swedbank. Någon mer?

Slutsats: Jag tänker behålla mina storbanksaktier ett tag till.

Pensionärsgympa

I min kommun fanns tidigare kostnadsfri gymnastik för äldre. Det fanns olika varianter av gruppgympa, stavgång, qi-gong, yoga osv. Allt som krävdes för att få vara med var att man var över 65 år. Men 2016 beslutade Vård- och omsorgsnämnden att lägga ner seniorgymnastiken – av kostnadsskäl.

Gamla människor kostar pengar för samhället. Dels jobbar de inte, så de bidrar nästan inte alls med skattepengar. Dessutom behöver de mer vård än andra. I värsta fall på heltid, i någon form av äldreboende eller annan institution. Men exakt hur tärande de ska bli går faktiskt att styra. Ju piggare gamlingarna är, desto mer klarar de sig själva.

Det säkraste sättet att hålla energin uppe är genom fysisk träning. På den kommunala träningen fick de också chansen att träffa jämnåriga, något som inte är jättelätt för äldre personer som inte längre har ett yrkesliv där de kan knyta kontakter, som kanske flyttat för att komma närmare barn och barnbarn, och vars vänner börjar trilla av pinn. Att trivas med livet minskar också risken för sjukdomar.

Att slå igen den här verksamheten var alltså ett perfekt sätt att öka antalet hjärtinfarkter, typ-2-diabetes, höftledsoperationer och istället skapa apatiska och bensköra gamlingar som sitter och väntar på döden i sin ensamhet. Lokalerna fanns redan, ledare jobbade ideellt. Det är klart att det fanns kostnader, men löjligt små i jämförelse med vinsten både för samhället och för enskilda människor. Starkt jobbat, Vård & ”Omsorg”!

Nu har det visserligen bildats en privat förening som driver en liknande verksamhet, och även Friskis & Svettis bedriver en del verksamhet speciellt för den här gruppen, men bägge tar ut avgifter, någon tusenlapp om året. Inga jättekostnader för den genomsnittlige pensionären, men en och annan har inte de marginalerna, och ännu fler kommer inte unna sig gruppträning när den inte längre är kostnadsfri.

Politiker som inte tänker strikt på den egna nämndens budget utan på samhället i stort borde naturligtvis ha utökat den här verksamheten istället. Ge gamlingarna gruppträning, gymkort, gångstavar eller vad som helst. Förutom att de har förtjänat att samhället bryr sig om dem skulle det garanterat löna sig. En höftledsoperation kostar minst hundratusen, ett år på äldreboende flera hundratusen. Hemtjänst, hjärtoperationer, mediciner... Det här är bara för dumt!

Beröm och sånt

Jag har alltid varit dålig på beröm. Dålig på att ge, ännu sämre på att ta emot. Jag vet inte vad jag ska säga när någon tycker att jag gjort något bra. Jag är verkligen inte immun mot uppskattning, men förhoppningsvis har jag ju gjort mitt bästa, någon tyckte det var bra och så mycket mer finns väl inte att säga? ”Äsch, det var väl inget” vore att förminska personens åsikt. ”Tack, jag vet” skulle jag inte kunna säga ens det fåtalet gånger jag verkligen är nöjd själv.

I sociala medier är det lite lättare eftersom beröm där är så urvattnat att det inte behöver betyda någonting. Men jag är inte mycket bättre där. På Twitter finns hashtaggen #ffse (”Follow Friday” Sverige) för att framhålla twittrare man tycker borde ha fler följare. Jättekul när folk nämner mig, men själv har jag aldrig gjort någon sådan lista. Vem är jag liksom...? Vem bryr sig om vilka jag tycker någon ska följa?

På sistone har min blogg uppmärksammats här och där. Aktiepappa och Aktiewiki rekommenderar varje vecka läsvärda inlägg från andra ekonomibloggare och där har jag varit med flera gånger, vilket är jättekul. Kanske är det inte alltid de inlägg jag själv uppfattar som mina bästa som kommer med, men det är ju verkligen ett lyxproblem.

I helgen hamnade jag i en genomgång hos Aktieoutsidern. I gruppen ”välkända” ekonomiprofiler återfinns jag med Marcus Hernhag, Anna Svahn och andra vars bloggar är kända på riktigt, och samma dag fick jag ett helt eget inlägg hos Money Cowboy.

Egentligen är ju beröm något av det bästa som finns. Det är gratis och det gör människor glada. Jag får jobba på det, som sagt. En dag kanske jag blir så bra på det att jag klarar av att få det. Då vet jag vad jag ska säga också, men jag antar att ”Tack” funkar rätt bra.

Gör tråkig skit direkt

När jag växte upp betydde inte surdeg i första hand ett överskattat sätt att baka bröd. Istället användes uttrycket för att beskriva problem man under en längre tid hade behövt ta tag i, men fortfarande inte tagit sig för.

Inom privatekonomi har vi två tydliga exempel, pension och deklaration. Pensionen har många en gnagande oro för att de nog borde ta tag i, men det kulminerar när det orange kuvertet ramlar in och ligger som en anklagelse på bordet tills det slängs bort eller sätts i en pärm.

Deklaration är ännu tydligare. Den finns på nätet från mars, på hallmattan från april och ska lämnas in senast första vardagen i maj. Nu finns det en och annan som sprättar upp förpackningen innan valborg, men bara för att man kan få eventuell skatteåterbäring tidigare, inte för att det är skönt att få undan skiten.

Jag vet inte om jag är jättekonstig, men jag resonerar så här: Tråkiga saker jag inte kommer undan vill jag göra så fort som möjligt. Ska det ändå göras är det lika bra att få gjort. Enda undantaget är om det blir lättare ifall man väntar, men oftast är det ju tvärtom. Deklarationen är definitivt ett exempel på det. Telefonköerna till Skatteverket växer för varje dag och kostnadsräntan på kvarskatt över 30000 kr började ticka redan 13 februari.

Men framförallt är det skönt att bli av med sånt man ändå måste göra. Jag gör bokslutet runt nyår, deklarerar allt jag kan redan i mars, lägger in räkningar i datorn samma dag de kommer och ringer jobbiga samtal så fort jag kan. Inte för att jag är ett dygdigt as utan för att jag ogillar att må dåligt i onödan. Jag känner mig som en utrotningshotad art i Mañanasverige.

Första jobbet på sexton år

Det pratas mycket vårbudget nu. Jag har inte riktigt orkat hänga med. Vanligtvis är ju vårbudget något man gör med vänsterhanden för att det ska verka som att politiker jobbar lika hårt hela året, men egentligen är det ju bara lite garnering på den ”riktiga” budgetproppen som läggs på hösten. I år är det valår, alltså ännu mer fantasi och falskhet än vanligt.

Jag såg däremot en SVT-artikel som visar lite vilka problem våra politiker har att lösa. Det handlar om en 35-årig kurdisk kvinna som bott i Sverige i sexton år och under hela denna tid inte arbetat en enda dag. Jag antar att det är tänkt som en solskenshistoria att hon nu fått jobb (med att städa sitt eget trapphus), men jag ser en del mindre roliga saker här:

1. Hon är 35 år och har gissningsvis (just den biten har reportern valt att inte gå in på) levt på bidrag sedan 2002.
2. Jobbet har hon fått genom Kompetenscenter Angered. Det är säkert ett viktigt jobb som behöver göras, men om lönen betalas med skattepengar bidrar hon tyvärr inte mer till samhället nu än tidigare.
3. Med en välvillig tolkning pratar hon hjälplig svenska, som 35-åring, efter att ha levt hela sitt vuxna liv i Sverige. När är hennes svenska så pass bra att hon kan få ett jobb på egna meriter, med lönen betald av arbetsgivaren – 2030? Hur många yrkesaktiva år har hon kvar då?
4. Hon har fem barn som levt hela sina liv här och som aldrig sett sin mamma gå till jobbet eller varit en del av det svenska samhället på annat sätt än att hon då och då pratat med myndigheter. Vad får de för syn av hur Sverige fungerar? Hur delaktiga kommer de att känna sig?

Självklart kan vi inte ha människor som lever i Sverige i decennier utan att jobba eller behärska språket. Och det hänger ju ihop. En kvinna som inte har ett jobb, aldrig träffar svenskar, lever i ett område där det bara bor invandrare och där inte ens personalen i den lokala matbutiken kan mer än ett par ord svenska, hon kommer troligen aldrig komma in i samhället.

Hur många som själva vill sitta hemma och kolla på parabol-tv från hemlandet och hur många som inget heller vill än att få ett jobb, men som aldrig ges chansen, har jag ingen aning om. Men ska Sverige komma in i matchen igen måste bägge grupperna snabbt in på arbetsmarknaden. Det här funkar inte.

För det handlar om mycket folk och stora pengar. Hälften av de utrikesfödda är arbetslösa efter åtta år. Den siffran påstås ha varit ännu värre tidigare, men det beror nog mest på att man börjat räkna ”arbete” extremt generöst. Enligt SCB kan sysselsatt betyda en utbildning eller så lite arbetstid som ”minst en timme per vecka”. Hur många har efter åtta år ett heltidsjobb där arbetsgivaren betalar lönen – en av tio?

Jag är inte per automatik negativ till nystartsjobb, traineejobb och liknande varianter, men det måste leda till riktiga jobb inom rimlig tid. Statistiktvätt gynnar ingen. Inte ens ett valår.

Alla affärer är dåliga

Ett SVT-klipp jag kände mig träffad av hamnade i mitt flöde. Grundtanken hos den här ekonomiprofessorn på Handels är att vi aldrig vill sälja aktier eftersom vi hatar förluster och alla försäljningar är potentiella förluster.

En aktie som stigit kan fortsätta uppåt och om det händer efter att vi sålt räknar vi det som en förlust även om vi gått med vinst. En aktie som tappat i värde sedan vi köpte den är i alla lägen en förlust, men vi kan inbilla oss att den inte är det förrän vi realiserat förlusten. Och en aktie som först stigit och sedan gått tillbaka ser vi som en dålig affär ända tills den återigen slår rekord, varpå vi hamnar i första läget igen – en aktie vi inte vill sälja för att den är på uppgång.

Jag tror att vi alla kan känna igen oss i detta. Det är svårt att frikoppla ett värdepappers värde från vår personliga historik i det. För att inte säga omöjligt. Och är det ens önskvärt? Börshandel går ju ut på att sälja med vinst, helst på toppen.

Ett sätt att nästan komma ifrån problematiken är att bara köpa. Bra bolag i vad vi tror är billiga lägen, och sedan behålla dem till döddagar, leva på utdelningen eller möjligen sälja av dem på ålderns höst när vi behöver pengarna. För mig känns det inte attraktivt att ge upp säljfunktionen, lite som att gå till krig med bara halva vapenarsenalen.

Money for nothing and the stamps for free

Vi svenskar skickar allt färre brev. Jag vet inte om det finns ett samband, men den senaste tiden verkar PostNord ha slutat att stämpla de brev som fortfarande skickas. Recycling, eller återbruk, ligger ju i tiden, så här har vi ännu ett område.

Kolla varje gång du får ett brev om frimärket är stämplat. Om det inte är frankerat med en sådan där hemsk frankeringsmaskin är det stor chans att det sitter ett ostämplat märke på kuvertet. Riv då bort den delen. När man samlat ihop några ostämplade porton är det dags att frigöra dem från underlaget. Ingen anledning att krångla till det med vattenånga, lägg dem i vatten bara, kallt eller varmt.

När de legat till sig en stund har de släppt från kuvertet. Eventuella limrester skrapas försiktigt bort med en nagel. Sedan läggs frimärkena på tork. Gärna under press så att de inte skrynklar till sig i processen, men pressa inte under papper för då kanske de fastnar igen. Använd plast eller plåt.

Efter en stund har du ett gäng fungerande inrikesmärken. Dessa är idag värda 9 kr/styck, men kommer även fungera efter nästa chockhöjning (årsskiftet -18-19?). Allt som skiljer dem från nya märken är limmet. De återvunna frimärkena behöver ett par droppar klister för att sitta. Använd gärna ett vattenlösligt, så att mottagaren kan återanvända dem nästa gång de inte stämplas.

54 kr

Sedan kan vi skicka runt brev med Kungliga Postverket år ut och år in utan att utan att lägga en krona mer i porto hur mycket priset än höjs.

Dags att deklarera – nu informationsbefriad

Jag brukar inte öppna Dags att deklarera. Är det något jag behöver veta söker jag på nätet, men i år började jag bläddra lite i den och slogs av hur otroligt lite information den innehåller. Bara åtta sidor och i princip går broschyrens budskap att beskriva så här: ”Deklarera nu, gör det på nätet, bara godkänn våra uppgifter så får du snabb skatteåterbäring, så fundera inte så mycket, bara logga in och klicka!” För några år sedan var broschyren 32 sidor, alltså fyra gånger så tjock, och såg ut på det här viset:

Inte fantastiskt intressant, men den gick igenom avsnitt för avsnitt av Inkomstdeklaration 1, huvudblanketten för självdeklarationen. Idag finns ingenting av det. Det enda konkreta exemplet i den visar hur man gör avdrag för arbetsresor, annars handlar den bara om hur man godkänner deklarationen på nätet, hur man begär anstånd, vad som händer när man deklarerat, när man får eventuell återbäring osv. Inte länge någonting om hur man fyller i och kontrollerar blanketten.

Hur det blivit så här vet inte jag, men gissar att det skrämmande svaret är att allt färre ens bryr sig. ”Uppgifterna kommer ju från myndigheterna så det är säkert i sin ordning, och om inte kan jag ändå inte göra något åt saken.” Den genomsnittlige deklaranten vill bara veta:

1. Får jag återbäring och i så fall hur mycket?

2. När får jag den?

Tusentals kontrolluppgifter är felaktiga och hundratusentals avdrag görs inte trots att de vore helt legitima. Men klickar man på ”Godkänn” kommer pengarna snabbt, och nu är det ju Let's Dance på tv med den där tokrolige David Hellenius, så vi skiter i allt.

Varför råvaror?

Jag fick en fråga i kommentarsfältet om varför jag gillar råvaror och vad jag då handlar. ”Är det något som är oförutsägbart så är det väl detta?”

Allt är relativt. Det finns säkert helt galna kaffeoptioner med hävstången från Helvetet, men generellt tycker jag inte råvaror är mer oförutsägbara en andra investeringar. Själv har jag till och från handlat med guld och silver, uran och olja.

Generellt gillar jag att handla i värdepapper för själva råvaran, inte aktier, för jag vill inte vara beroende av enskilda gruvor och borrhål. Andra kan bedöma hur stora fyndigheter det finns i en gruva, men för mig blir det bingo. Råvaror styrs av tillgång och efterfrågan. Tillgången varierar. Det gör i och för sig även efterfrågan, men ju fler vi blir på jorden och ju mer välstånd vi vill ha desto mer går åt av metaller och energi.

Ädelmetaller har historiskt varit en säker investering när det blåst på börsen. Eftersom jag tror att det kommer att blåsa ännu mer den närmaste tiden känns det som ett bra sätt att staga upp portföljen. Här kan ni se vad som hände med min guld-ETF vid börsraset 2008 och hur den gått sedan dess.

Detta värdepapper är tyvärr ett av dem som försvunnit från den svenska handeln pga europeisk protektionism och klåfingriga politiker, men de andelar jag har tänker jag behålla i hopp om att grafen får en liknande spridning som 2008-2010 (eller till 2012 om jag vågar vänta).

Uran behövs för kärnkraft. Det vore jättefint om vi kunde effektivisera vårt elberoende och dessutom tillverka ström med hjälp av sol, vind och vatten, men inte verkar det så just nu. På den här nivån känns URA som en av mina säkraste placeringar trots att den gått upp fem procent på en vecka och nio på en månad.

En av de senaste inköpen jag gjort är den börshandlade fonden XACT Ravaror med innehav i olja, gas, guld, aluminium, koppar och lite annat smått och gott. Den har gått nästan onödigt bra.

Jag kan inte tänka mig att bara investera i råvaror, men som ett komplement till aktier känns det bra. För att sprida risken och tjäna pengar. Det är ju vad det går ut på.

En liten bankavgift

Ibland hör jag talas om folk som har abonnemang de inte känner till. Någon har dragit en slant från kontot varje månad i ett par år utan att kontoinnehavaren märkt det. Det skulle inte kunna hända mig för jag har järnkoll på mina bankkonton. Varje börsdag matar jag in mina saldon och aktuell kurs för alla mina värdepapper i ett kalkylblad. Det flyttas inga pengar utan att jag vet om det.

Men plötsligt händer det. Någon betalar mig pengar jag glömt bort eller inte räknat med, och på meddelandet till betalningsmottagaren står en sifferkombination som jag inte blir ett dugg klokare av. Vanligtvis är det Skatteverket som vill ge mig skatteåterbäring.

Den här gången var det dock inte Skatteverket, och eftersom jag inte kunde räkna ut vem som annars vill ge mig pengar utan motprestation (ytterst få vill det) drog jag iväg ett meddelande till banken för att fråga dem. Egentligen ville jag veta hur jag själv skulle hitta informationen för jag utgick ifrån att det går att klicka någonstans och få upp det på skärmen. Det tog några dagar, men till slut fick jag svar.

Swedbank alltså! Det drar ner möjliga betalare till ett par miljoner svenskar och företag. För att komma närmare en lösning på mysteriet måste jag betala 150 kr till banken som redan tar en månadsavgift av mig som tack för att jag lånar ut mina pengar gratis till dem. Jag vet inte om ett transaktionsunderlag (jag vet inte ens vad det är) skulle besvara frågan. Däremot vet jag att svaret inte är värt 150 kr, som är obetydligt lägre än transaktionen.

Det här är varken ett stort problem för mig eller för mänskligheten, men jag tycker att systemet känns märkligt. Om jag går in på banken för att sätta in pengar på ett konto (förutsatt att jag lyckas hitta en bank som hanterar kontanter, de är ju som bekant allt mer sällsynta) kommer bankkassörskan fråga mig varifrån pengarna kommer och jag måste legitimera mig. Den här proceduren tvingas jag genomgå även om jag ska sätta in mina egna pengar på mitt eget konto.

Om däremot någon annan sätter in pengar på mitt konto via sin internetbank får jag som kontoinnehavare inte per automatik (kanske inte på något sätt) reda på vem som satt in dem. Nästa gång jag gör en kontantinsättning och får frågan varifrån pengarna kommer tänker jag svara att den informationen kostar 150 spänn.

Andrahandsboende livet ut?

Sveriges Radios ekonomiprogram Plånboken gjorde ett reportage om folk som bor i andra hand i Stockholm. Mattias i reportaget säger att han behöver fyrahundratusen för att kunna köpa en bostadsrätt. Eftersom marginaler inte verkar vara hans grej förutsätter jag att han menar att det skulle räcka till 15 procents kontantinsats, alltså har han råd att bjuda 2,7 miljoner.

Det krävs nog för att få en bostad innanför tullarna, och bor han hellre med tillfälliga andrahandslösningar än att pendla en halvtimme med buss, tåg eller tunnelbana är det ju det han måste utgå ifrån, men idag bor han i andra hand i Skärholmen.

Senare i reportaget säger Mattias att för att spara ihop fyrahundratusen tar det fyra år om han sparar 20 procent av sin lön. ”Det är väldigt svårt... om man vill ha ett liv.”

Om vi utgår ifrån att han lyckats med bedriften att inte spara en spänn trots flera år med hög lön och räknar baklänges på 20 procent innebär det han har en nettolön på 37500 kr för att kunna spara de 7500 kr som skulle krävas för att få ihop pengarna. Men kanske menar han 20 procent av bruttolönen. Det skulle ge honom ungefär 19000 kr kvar att leva på.

I reportaget pratas om att man får lägga 40 procent av lönen på boende, men samtidigt sägs att han inte har råd att lägga 10000 kr i hyra. Jag får inte ihop det med en lön på ”över 30000 i månaden”. Men vi säger att han lägger 9000 kr, då har han 10000 kr/månad kvar till övriga räkningar, mat, resor och nöjen.

Har han inget fast boende räknar jag kallt med att han inte har någon bil heller. Hade det varit jag som behövt spara pengar hade jag lätt klarat mig på ett par hundralappar. Första månaden alltså, då jag hade köpt en cykel på Blocket. Men om vi utgår ifrån att Mattias är lite mer normal kostar ett månadskort hos SL 860 kr. Räknar vi på transport för 1500 kr har han råd med någon längre tågresa per månad och kanske någon taxiresa också.

Mattias har då 8500 kr kvar till mat och nöjen. Lägger han 2500 på mat och förbrukningsvaror så ligger han på riksnormen för försörjningsstöd, drygt tre gånger så mycket som jag betalar. Kvar blir 6000 för godis och strössel – två hundralappar om dagen. Detta är vad Mattias, som för övrigt har en master i Business management, anser är ”väldigt svårt... om man vill ha ett liv”. Jag håller inte med (för att uttrycka det diplomatiskt).

Vad är företagsobligationer för skit?

Jag är allmänt skeptisk till räntepapper. I perioder när jag inte tror på börsen ligger jag gärna lång i råvaror, men har heller inga problem med att sitta likvid. Säga vad man vill om kontanter, men deras utveckling är förutsägbar vilket sänker den totala risken.

Företagsobligationer har jag aldrig förstått mig på. På pappret låter det vettigt att låna ut pengar till företag med behov av pengar, och nu borde det väl vara ett perfekt läge att göra det. Räntan är låg, börsen högt värderad. Så varför inte satsa på en företagsobligationsfond?

Jo, det ska jag svara på. Simplicity företagsobligationsfond fick en köprek, så det borde vara en av de bästa. Hur bra är den då?

”Om du hade sparat 1000 SEK varje månad i 3 år hade du i normalfallet haft 37542 SEK (varav 1542 SEK är vinst).”

1542 kr är pengar, men utslaget på tre år med ett så pass högt månadssparande känns det rätt futtigt. Visst, risken är därefter och man kan inte jämföra en företagsobligationsfond med en börsraket som dubblas på någon månad, men uttrycket cash is king känns aktuellt. Kontanter är i princip riskfria och kan alltid slängas in på marknaden utan fördröjning. Om någon kan förklara för mig varför jag ska stoppa pengarna i Simplicity istället för att ett sparkonto med 0,5 procents ränta är jag idel öra.

En vägg fylld av vatten

När jag kom hem en förmiddag för knappt två månader sedan rann vatten på fönstret i arbetsrummet – på insidan, längs väggen och ner till en pöl på golvet. En entreprenadfirma spolade fasaden med högtryckstvätt (bostadsrättsföreningens påhitt) och lyckades få in det i en skarv rätt in i min yttervägg ovanför fönstret. När vattnet inne i väggen nådde fönsterkarmen rann det in i lägenheten.

Jag ringde entreprenören och förklarade att det vore en bra idé att STÄNGA AV VATTNET, FÖR HELVETE!!! Senare kontaktades även bostadsrättsföreningen och alla var överens om att det här skulle åtgärdas fortare än kvickt. Trogna läsare kanske minns att jag var rätt less på renovering när jag fixade det här rummet i somras, så jag tänkte inte ta upp arbetshandsken den här gången.

"Så var ska jag jobba nu då?"

Efter att jag tjatat i tio dagar besiktade entreprenören vattenskadan, men kunde i princip bara konstatera att ”här måste vi kontakta en fuktexpert”. Det kunde de ha räknat ut direkt, men varför göra idag det man kan skjuta upp till morgondagen.

Ytterligare en vecka senare konstaterade fuktexperten att väggen måste brytas upp och eventuellt torkas med fläktar. Först då kontaktades försäkringsbolaget. Jag ska inte hänga ut det specifika bolaget, men om ert försäkringsbolag spelar ”Don't you worry 'bout a thing” i sin reklam bör ni byta. Maken till seghet har jag inte upplevt sedan... byggentreprenören, vars representant hela tiden sa att försäkringsbolaget skulle kontakta mig inom ett par dagar och annars skulle jag återkomma. Det gjorde de inte, så jag återkom, och fick samma svar igen och igen. Och igen.

När det gått en månad började jag så sakteliga övergå från att vara Den förstående drabbade till att bli Kunden från helvetet. Vid det här laget hade bostadsrättsföreningens representant (som anlitat byggclownerna som förstört väggen) slutat låtsas som att han skulle leva upp till löftena om att hjälpa till.

”Jag tror att du måste ta alla dina frågor med försäkringsbolaget, det är deras ärende nu.”

Ja, tack så jävla mycket då. För absolut ingenting.

Nu när det nästan gått två månader sedan skiten började är rummet återställt. Det behövdes inga fläktar och till slut anlitades en byggfirma som visste vad de höll på med. Hur många timmar jag själv fått lägga på att jaga folk (annars hade jag fortfarande varit kvar på ruta ett), tömma rummet och flytta möbler vet jag inte, men jag är glad att det är över.

Två hål i väggen...

Det som stör mig mest är nog all falsk välvilja. Misstag och olyckor händer. Tur i oturen att jag kom hem och fick stopp på det. Hade jag inte jobbat hemma hade golvet fått brytas upp, och kanske hade vattnet läckt ner till grannen under också. Men när skiten väl träffat fläkten är det trist att ingen tar ansvar.

Bostadsrättsföreningens vicevärd har anlitat entreprenören, får lön varje månad, bl a tack vare min avgift. Han har hela tiden lovat att vara behjälplig, ligga på, fixa besked och hålla mig underrättad. Facit: Det hade sparat tid om han sagt som det var, ”Jag kommer inte lyfta ett finger”.

Byggentreprenörens kontaktperson är ännu lättare att recensera. Inte en enda gång höll han sina löften om att informera, återkomma eller överhuvudtaget göra sitt jobb i rimlig tid. Varje besked jag fick kom efter att jag först jagat honom via e-post och telefon och frågat vad som händer.

”Är fuktfirman inbokad?”, ”Har försäkringsbolag hört av sig?”, ”Är det klart vilken firma som ska riva väggen och städa upp efter er dundertabbe?”

Samma sak varenda gång. ”Javisst ja, jag fick besked i förrgår så jag hade precis tänkt ringa dig." Jo tjena. Han lyckades t o m snäsa av den nya byggfirman, som skulle återställa hans skit. 

"Menar du på allvar att jag ska betala för att nån gubbfan ska få leka bröderna Bäver i mitt hem?"

Och så försäkringsbolaget då. De älskar våra premier, men efter skador, olyckor, sjukdomar och djävulskap har de inte alls så bråttom som de låtsas i sina menlösa reklamfilmer. I detta fall var det ju inte mitt försäkringsbolag, men det är nog branschstandard.

Så hur gör man för att slippa undan sån här skit? Jag tror inte att det hjälper att undvika stora bostadsrättsföreningar eller den boendeformen överhuvudtaget. Även i eget hus drabbas man av hantverkare och försäkringsbolag. Lite lättare i hyresrätt, men då blir man ju blåst alla månader man inte har vattenskada.

Underhållsfritt boende?

Kaffesurrogat

Nu när vi verkar vara på väg mot tredje världskriget är det hög tid att förbereda sig. Något som inträffade vid bägge tidigare världskrigen var att kaffe ransonerades. Vi har som bekant rätt klen inhemsk kaffeproduktion, och när kaffet är slut blir man ju lite lättretlig:

Så vad gör man då? Man dricker kaffesurrogat, eller kort och gott ”surr”. Ett av de vanligaste surrogaten under andra världskriget framställdes av cikoria, en växt som tydligen funkar i sallad också, och verkar vara rena hälsokosten. Genom åren har den använts som bot för leverbesvär, magåkommor, gikt och aptitlöshet. Den har också en probiotisk effekt, gynnar nyttiga bakterier bra för tarmfloran och immunförsvaret, så den som köper Proviva för över tjugo kronor litern kan göra ett klipp här.

Bladen är vitaminrika och kan med utvärtes behandling lindra inflammerade utslag. Roten är rik på insulin och har därför ansetts bra för diabetiker. Och det är just rötterna man kan göra kaffesurr av. Hittade ett recept här. Man rensar och rengör cikoriarötter, skär och torkar dem i ugnen och avslutar med att rosta dem i stekpanna. Mixa dem till ett pulver och häll det i kaffebryggarens filter. Klart!

För att hitta vild cikoria verkar det tyvärr som att jag måste till södra Götaland, men "förvildad från trädgårdar ses den ibland även i mellersta Sverige", så kanske finns det hopp. Då behöver jag bara ett schysst recept på barkbröd, sen kan ryssen komma. Eller Trump, Kim Jong-un, Erna Solberg eller vem som än vill mucka. Jag sätter på bryggaren.

Urspårad jobbannons eller ogrässanering på banvallen?

Japp, de järnvägsrelaterade ordvitsarna i rubriken når nästan göteborgska nivåer. Det är inget bra betyg, så jag ska förklara funderingen. Internetleverantören Bahnhof (som jag skrivit om förr, bl a här) skrev en jobbannons med en ofta använd bild.

Män kan rasa för att den framställer oss som sexfixerade och otrogna maskiner. Kvinnor kan rasa för att den framställer dem som sexobjekt. Eller också kan man se det som en kul bild, om man har ett jobb och vill ha ett bättre kan det jämföras med att man har ett förhållande och är nyfiken på någon annan. Det betyder inte att man ska vänstra, det är bara en bild.

Den som inte vet vad som hände sen kan förmodligen ana. Människor kände sig kränkta. Inte så kränkta att de hörde av sig till Bahnhof och utvecklade sin kritik, utan bara så pass att de mejlade Expressen. En av de mindre skarpa knivarna, en norrbottning bosatt på Åland analyserade annonsbilden med att ”kvinnorna är fråntagna sin mänsklighet”, vilket gjorde henne ”så arg och ledsen”.

När och varför blev asymmetrisk lugg en politisk markör?

Hon och jag lägger olika innebörd i ordet mänsklighet, men den diffen löser vi inte. Jag tänkte göra en annan vinkel på detta. Bahnhof säger visserligen i artikeln att det är tråkigt att folk blir sura och uppmanar dem att söka de utannonserade jobben, men det tror jag inte att de menar. Jag tror istället att de ser detta som en win/win/win:

Win 1: Mediestormen ger annonsen spridning. En artikel i Expressen med påföljande debatt på Twitter och Facebook är värd pengar, men helt gratis för Bahnhof den här gången tack vare fiffiga formuleringar.

Win 2: Att jobba med memer och humor skapar intresse i den grupp Bahnhof vill anställa. På så vis blir det något så ovanligt som riktad gratisreklam.

Win 3: Kanske finns det jätteduktiga feministiska säljare, drifttekningar och webbdesigners, men risken finns att få in någon helt humorbefriad ”henniska” som lägger energi på att kräva projekt med hänvisning till snedfördelning av kön, etnicitet, sexuell läggning eller något annat som inte har ett skit med jobbet att göra. Vore jag arbetsgivare skulle jag helst se att dessa inte ens söker jobb hos mig.

Jag tänker inte söka jobb på Bahnhof den här gången heller, men jag håller nog lite hårdare om mina aktier än innan detta hände.

Lill-Babs kamp mot skulderna

När Lill-Babs dog förra veckan valde några tidningar att gräva fram vinkeln om att hennes privatekonomi var katastrofal för 45 år sedan. Jag kan tycka att det finns viktigare aspekter på hennes livsgärning, men eftersom det här är en ekonomiblogg ska jag falla i samma fälla.

Efter att Lill-Babs skilt sig från Kjell Kaspersen 1973 var det tydligen slut på kontot. Exakt hur eländigt det var är svårt att hitta information om, men rubrikerna löd ”Barbro 'Lill-Babs' Svenssons ljusa karriär hade länge en mörk sida – ekonomiska problem.” och ”Jag var nere på botten vad det gäller ekonomi”.

Det går upp och ner i livet för alla, men när detta hände var Lill-Babs 35 år, hade varit professionell artist och gett ut skivor i tjugo år, skådespelat i långfilmer både i Sverige och Tyskland. Världsstjärna är kanske mycket sagt, men rejält folkkär och antagligen en av Sveriges dyraste artister att boka. Med det utgångsläget borde det vara omöjligt att bli så fattig att man får tufft att klara mat och hyra. Själv sa hon sig dålig på att bränna pengar, och då borde hon varit snudd på ekonomiskt oberoende trots tre barn.

Jag gissar att ekonomi inte var hennes största intresse och att hon därför låtit andra ta hand om den biten åt henne. Jag vet folk som lämnat över ekonomin till ekonomiska rådgivare. För att de precis som Lill-Babs är ointresserade av finansiell förvaltning och för att istället kunna ägna sig åt sådant de gör bäst. Det har gått åt bägge håll. En del har fått bra, kunnig service, en del har drabbats av rena skojare.

Så här tror jag. Hur tråkigt man än tycker det är med siffror och pengar kan man aldrig leja bort ansvaret. Hur bra hjälp man än får bör man hålla sig informerad. Dålig städning, catering eller bilservice ger ett begränsat problem. Dålig ekonomiförvaltning kan bokstavligen sabba hela livet. Därför måste varje vuxen människa tvinga sig själv att hålla koll, enligt devisen ”Stå på dig, annars gör någon annan det”.

”Unga köper tillsammans”?!

Jag vill inte att halva bloggen ska vara kritik mot Avanzas affärsnättidning Placera. Jag gillar ju den egentligen, och vill åtminstone tro att dess existensberättigande inte dog med Tomas Linnala (kan för övrigt inte fatta att det är över ett år sedan han dog).

Men här är en artikel som stinker för mycket för att jag ska kunna tiga. Återigen är det skjutjärnsreportern Lovisa Eklund som bestämt sig för att snabbgoogla fram underlaget för ännu ett alster.

Tyvärr går det snett redan i rubriken. ”För dyrt med egen bostad – Unga köper tillsammans”. Jag släpper funderingen om varför hon slängt in en versal mitt i meningen och går på budskapet istället. Att köpa sin första bostad är dyrt – så långt allt väl. Men slutsatsen att unga köper bostad tillsammans är inte belagd någonstans. Längre ner i artikeln står visserligen:

”Finansinspektionen har i sin undersökning sett att antalet unga som köper bostad i allt större utsträckning har flera medlåntagare för att råd att köpa en bostad.”

Det tror jag på, men inte att de köper ihop med jämnåriga kamrater eller flick-/pojkvänner. Medlåntagarna är vanligen föräldrar med (åtminstone mer) färdigamorterade hus och lägenheter. I Stockholm har 27 procent sina föräldrar som medlåntagare.

Inget fel i att föräldrar hjälper sina barn. Dessutom har det historiskt varit en bra investering. Man kan invända att alla föräldrar inte har råd med detta, och så är det. Världen är inte rättvis, och den som har problem med det är välkommen att hjälpa en helt okänd människa. Men rimligheten bygger alltså på att man har råd. Om barnet tar ett skakigt lån och föräldrarna maxar sitt eget lån för att kunna skjuta till de femton procent man numera måste lägga i kontantinsats behöver man tänka en sväng till.

Det hade Placeraartikeln kunnat handla om, istället för att dra en vals om att ungdomar köper bostadsrätt ihop. Gör om/gör rätt!

Aktier för nybörjare

Nyligen dampade jag i bloggen på användandet av engelska facktermer, men troligen gör vi oss alla skyldiga till att använda obegripliga uttryck helt i onödan, vilket kan få folk som inte är aktiva på börsen att få känslan att det här verkar svårt. Jag fick lite aktiefrågor i gårdagens kommentarsfält och lovade att göra ett inlägg av det. Så här löd kommentaren:

Först och främst, de enda dumma frågorna är de oställda. Jag utger mig inte för att vara någon aktieexpert, men har ändå handlat med aktier i 30 år, så något har jag förhoppningsvis snappat upp. Vi tar det från början:

Korkat att spara på sparkonto?

Absolut inte! I vissa lägen är det t o m att föredra framför börsen. Generellt tycker jag att alldeles för många är alldeles för rädda att ha pengar på banken. Fast långsiktigt har börsen gett bättre avkastning än alla andra sparformer, så är det pengar man kan avvara ett tag är börsen oftast bäst plats att lägga dem, i aktier eller fonder.

Fast ett valv vore ju rätt coolt...

Hur börjar man som komplett novis?

Försiktigt! Som med det mesta, börja med att doppa tårna och ta det därifrån. Läs på, köp några småposter och lär dig hur det funkar.

Hur mycket pengar är bra att börja med? 20000-50000?

Det beror på hur privatekonomin ser ut. Det brukar sägas att man inte ska satsa pengar på börsen som man kan behöva inom det närmaste året. Jag tycker att den regeln måste anpassas till ekonomin i övrigt. Har man hög lön från ett stabilt jobb, och låga fasta utgifter skulle jag inte ta så hårt på det. Har man däremot låga marginaler, ett tillfälligt jobb och betalningsansvar för ett halvt knattefotbollslag är kanske ett år i minsta laget.

Vi vänder på det. De lägsta courtagen hos Avanza, Nordnet, Degiro och kanske någon till är 0-1 kr per affär och nu är ju systemet med aktieposter avvecklat. Därför kan man köpa en enda aktie i ett bolag till ett värde av någon hundring och följaktligen en bred portfölj med aktier i ett tiotal bolag för en tusenlapp eller två.

Med aktier för tusen kronor blir en nettoavkastning på tio procent bara en hundring, vilket man kanske inte vill lägga ner en massa tid på att få, men som provperiod funkar det. Så välj belopp efter plånboken, och definitivt inte efter andras förslag.

Ett alternativ för att få till bredd med en låg insats är att köpa aktiefonder, traditionella eller börshandlade. En del tycker fonder är tråkigt. För egen del tycker jag ingen investering som ger bra avkastning är tråkig, men jag kanske är ovanligt lättroad.

Var hittar man information?

Här finns massor av svar beroende på ens konsumtionsmönster. Själv gillar jag poddar och bloggar (se listan till höger). Jag är inte lika förtjust i ekonomitidningar, men skummar ofta Placera, Affärsvärlden, DI och missar sällan Marcus Hernhags fredagschat i Privata Affärer.

Och böcker. Även där vill jag slå ett slag för Hernhag, som skrivit ett par bra böcker. Samma sak med Claes Hemberg, som skriver väldigt grundläggande. Per H Börjessons ”Så här kan alla svenskar bli miljonärer” tycker jag också är en bra nybörjarbok för sparandet i stort. Överhuvudtaget tycker jag att det är en bra idé att gå igenom bibliotekets privatekonomihylla, bläddra och kolla vilka som har rätt inriktning på rätt nivå.

Och - kanske viktigast av allt - sluta aldrig fråga och samla information. Det finns en massa människor som samlat på sig kunskaper och gärna delar med sig. Och nu hoppas och tror jag att läsarna kommer att bevisa detta genom att dela med sig av sina bästa tips för nybörjare på börsen.