Kostsam myndighetsaktivism

Sverige slår sig ofta för bröstet om att vara en exemplarisk rättsstat. Här får alla sin sak prövad och döms rättvist, till skillnad från ”de där andra länderna” där ingen går säker.

Men är det så enkelt? Är bara myndighetspersoner tillräckligt engagerade verkar det inte så noga med rättssäkerheten. Ett sånt exempel är jakt och varg. Jag fick ett mejltips från Anna som tyckte att det var anmärkningsvärt att länsstyrelsen uppmanar privatpersoner att anmäla misstänkta jaktbrott anonymt.

Misstänkta brott trodde jag skulle anmälas till polisen, inte till länsstyrelsen. Och även om man kan anmäla anonymt också till polisen tror jag inte att de producerar reklamfilmer där man uttryckligen ber allmänheten att anmäla i postbrev utan avsändare för att det inte ska gå att veta vem som skickat det.

Ett aktuellt exempel på överreaktion inom jaktområdet är Karl Hedin som misstänks ha skjutit en varg, men istället för att ringa Hedin och be honom komma in på förhör åkte nationella insatsstyrkan(!) hem till den 69-årige direktören och körde honom från Bergslagen till Stockholm där man slängde honom i en fyllecell.

Att det blev en fyllecell var inte för att han var full utan för att det inte fanns någon annan cell ledig. Det speciella med fylleceller är att de bara innehåller en plastinslagen madrass, saknar toalett och strömbrytare för lampan, och att de intagna väcks en gång i timmen hela natten så att de inte ska kvävas i sina egna spyor.

Att just den här klienten inte var full gjorde ingen skillnad. Så man väckte den snart 70-årige miljardären varje timme dygnet runt innan man efter fem dagar häktade honom ”på sagolika skäl” (advokatens syrliga formulering) och flyttade honom till en vanlig häktningscell där han fick sitta ytterligare nästan en månad. Är det någon som tror att tillvägagångssättet hade annan avsikt än att bryta ner honom?

Att jag tjatar om Karl Hedins ålder och status i samhället är inte för att jag tycker att människor ska behandlas olika utan för att tydliggöra hur orimligt allt är. En hemlös knarkare misstänkt för brott kan man vara rädd ska fly, återfalla i kriminalitet och vara svår att hitta igen, men en företagsledare med ett tjugotal styrelseuppdrag och en miljardkoncern med tusen anställda kommer troligen inte gå i landsflykt för att slippa böter.

I det läget hade man spanat på Hedin i 2,5 år, avlyssnat hans telefon samt förfalskat utskrifterna från samtalen genom att skriva ”ohörbart” på sånt som hördes hur tydligt som helst, men inte passade in i historien man ville förmedla. Man har inga kvarlevor efter någon varg som skulle ha skjutits och huvudvittnet har för länge sedan tagit tillbaka sina uppgifter. Ändå har man precis genomfört en rättegång för att försöka bevisa att en äldre, etablerad företagsledare skulle ha skjutit en varg. När domen kommit blir det troligen en anmälan mot åklagaren för så kallat obefogat åtal.

Detta hysteriska intresse för jägare i Sverige handlar knappast om att det skulle vara särskilt viktigt att stävja illegal jakt, som möjligen var ett större problem på Åsa-Nisses tid. Jag kan inte dra någon annan slutsats än att det handlar om enskilda myndighetspersoners egna intresse.

Denna ”hobby”, personliga vendettor, kostar samhället enorma pengar som hade kunnat täcka riktiga undersökningar, brott och behov, och är bara ytterligare ett i raden av skäl till att återinföra tjänstemannaansvaret.