Hur kallt kan man ha inne?

I vintras stängde jag av ett par rum i mitt hus. Jag stängde alltså dörrarna och hade ingen värmekälla i dem. Jag hade termometrar och såg till att det inte blev för kallt. I ett av rummen hade jag mitt samlade förråd av färg och annat som inte fick frysa, men jag försökte ändå hålla dem över sju plusgrader.

Men räcker det? Ämnet har kommit upp någon gång här på bloggen. Jag kan rätt lite om sånt här, så jag försöker lyssna på andra. Vilket inte är lätt när de säger olika (detta är orsaken till att uttrycket ”Lyssna på vetenskapen” aldrig funkar).

Jag sträckläste en internettråd där en del menade att det enda som betyder något är luftfuktigheten och började jämföra fuktmätare, andra sa att äldre hus (som mitt snart nittioåriga) går att kyla hur mycket som helst eftersom man gjorde så förr och hade inte huset klarat av det hade det inte funnits nu. Det låter logiskt.

Andra hade exakta siffror, ”Har du frånlufts-värmepump så behöver du hålla minst ca 17 grader”. Ibland gör jag (och andra) misstaget att tro att människor som låter tvärsäkra vet vad de snackar om, men det vet man ju inte. På samma tema läste jag att WHO menar att man ska ha minst 18 graders inomhustemperatur, varför i herrans namn de ska ha åsikter i ämnet.

Men det hoppas jag att ni har, antingen hur ni tänker för egen del eller vad ni tycker att jag ska göra. Jag har en värmepump av typen luft-luft som jag höll på 16 grader förra vintern, men slog av när strömmen var som allra dyrast. Utöver denna har jag vedeldning på bägge våningarna och ser detta som min huvudsakliga värmekälla. Källarens har krypgrund och god dränering. Där blir det aldrig kallare än 7-8 grader med hjälp av spillvärmen från varmvattenberedare och frysbox. Det nyligen renoverade badrummet har golvvärme som jag aldrig använt mer än för att testa att den funkar.

Tack vet jag ved.

I år har jag rikligt med ved och ännu högre elpris. Min tanke är att eventuellt klara mig utan luftvärmepumpen, åtminstone fram till december-januari, och att ha tre rum helt stängda så länge värmen där ligger någonstans mellan 5-10 grader. Badrummet lämnas med öppen dörr och blir därigenom torrt och tillräckligt varmt med hjälp av värmen från mitt närliggande sov- och arbetsrum.

När jag sitter still vid datorn i långa sittningar vill jag inte frysa, men använder gärna tjocka tröjor och tofflor. Om det är 12-15 grader i huset på morgonen eller när jag varit borta har jag inga problem att stå ut med lite obehag tills jag fått upp värmen. Nedåt 8 känns inte värdigt, då får det nog bli lite värmepump ändå.

Ungefär så tänker jag. Hur tänker ni? Hur hade ni gjort i mitt läge och tycker ni att jag är på väg att bita mig i foten genom att sabba mitt hus pga dumsnålhet? Alla respektfulla synpunkter och kommentarer är välkomna.

Ymer ylar om årslöner

I min barndom var golf och tennis sporterna som ansågs bäst om man ville tjäna mycket pengar. Jesper Parnevik verkade stormrik trots att han var mer känd för sina töntiga kepsar än för sina golfresultat, och hela premissen för tv-serien Smash var att några ganska dåliga tennisspelare åkte runt och förlorade, men att åtminstone deras ledare/advokat ändå tjänade bra pengar.

I verkligheten trodde jag att man ändå måste vara världsklass för att dra in storkovan, men när jag läser att tennisspelaren Mikael Ymer säger sig tjäna en normal årslön på att bli utslagen i första omgången i en okänd ATP-turnering blir jag osäker.

Jag har aldrig sett rörliga bilder av Mikael Ymer och även om jag har hört namnet skulle jag aldrig ha kunnat nämna honom om någon bett mig rabbla tennisspelare. Jag är visserligen inte tennisintresserad, men tror mig kunna säga att han inte precis är Björn Borg.

Ymer har under sin proffskarriär förlorat fler matcher än han vunnit och aldrig varit rankad högre än nr 67. På åttiotalet hade det inneburit att han inte ens varit aktuell för Davis Cup-laget om alla ordinarie spelare varit sjuka, men jag ser att han dragit in över två miljoner dollar i prispengar. Med reklampengar utöver det kanske det stämmer som han säger, att han verkligen drar in hundratusentals kronor på att åka på stryk av världens 71:a bäste spelare.

Utom tävlan.

Så när Mikael Ymer ropar till publiken att han under en enda tennismatch tjänar mer än de gör på ett år fick jag återigen bevisat att jag inte kan något om tennis. Att rikedom kan skapas, men att klass och gott beteende är svårare att tillgodogöra sig visste jag innan det illustrerades av Ymer.

Nu kommer stresstestet!

I decennier har alla med bolån fått höra att de bör klara av räntenivåer på 5 procent, för det är ingen omöjlighet att vi hamnar där. Räknar man med att ha lån i 30 år (många jag känner har inte planerat för att någonsin bli skuldfria) måste man ta höjd för lite av varje.

När det blir skarpt läge visar det sig dock att många inte alls är beredda på att skiten ska träffa fläkten. Inget nytt under solen, kanske, men att en halv miljon svenskar kan tvingas flytta redan vid 3,5 procent var bortom min mörkaste gissning.

Två brasklappar:

1. Det är SVT, en medieplattform med väldigt kort väg mellan fakta och rent hittepå.
2. Folk har en tendens att slå på stora trumman. Ta bara alla bilister som sagt sig redo att sälja bilen vid nästa bensinhöjning, och det har de sagt sedan soppan gick över tian, men de tankar vidare.

”Nej, nu jävlar!”

Någon sanning ligger det helt säkert ändå i detta. Om inte vid 3,5, så vad händer vid 5, 6 eller 7 procent? I Sverige anses det helt naturligt att maxa lånen och köpa bostad så fort man dragit ihop minsta tänkbara handpenning, men bara för att det är vanligt är det inte nödvändigtvis vettigt.

Inte nog med att många kommer behöva sälja. Det är också så att köpsidan av marknaden inte står oförändrad om räntan blir dubbelt eller tre gånger så hög. Det är surt att betala låneränta på sin bostad, men gissningsvis sju resor värre att betala ränta på en bostad man sålt, men där försäljningssumman inte täckte lånet. Och vart ska de bo, i ”alla de nya hyresrätter” staten och marknaden pratat om att bygga (också det i decennier)? Om naivitet blivit en folksjukdom kan vi mycket väl få svar på några av dessa frågor.

Periodiserad matlagning

Jag fick ett mejltips från Mattias om Janne som lagar 500 matlådor på två veckor för att sedan slippa laga mat fram till sommaren.

Till skillnad från Janne gillar jag att laga mat och skulle inte vilja ha 500 matlådor (bor människan i ett frysrum eller vart tusan förvarar man så mycket mat?!), men jag tycker om idén. Han gillar rotfrukter och köper in dem när de är som bäst och billigast, alltså nu, och så gör han denna tråksyssla i ett par veckor, så att han slipper sedan.

Det är inte alltid kul att laga mat.

Jag hade ett sommarjobb som fick mig att göra en variant på detta. Jag jobbade riktigt långa dagar, måndag-fredag och ibland på helgen. Jag gick hemifrån tidigt på morgonen och när jag kom hem hade jag inte tid att ställa mig och laga mat. Många hade säkert valt att äta utelunch och köpa färdigmat till kvällen, jag tjänade bra under mina sextiotimmarsveckor. Samtidigt gjorde jag ju inte det för att slösa bort pengarna.

Alltså lagade jag minst trippla portioner av lunch och middag på helgen. På det viset fick jag fem matlådor till jobbet och middagsmat för hemmabruk måndag-torsdag. Det tar obetydligt längre tid att göra en större sats av en sås eller gryta, och att koka pasta, ris eller potatis tar exakt lika lång tid oavsett mängd. Kanske la jag en extra timme på matlagning under helgen, men resultatet blev att jag under veckodagarna bara kunde skyffla in lådor i mikron.

Paj är perfekt matlådemat.

Den som varken vill laga 500 lådor i stöten eller anamma min ”helgmetod” kan såklart köpa helfabrikat, uteluncher och skräpmat, men skyll inte på tidsbrist.

Idiotbeteende är bankens fel

Nu har HD bestämt att grovt oaktsamma bankkunder ska få sina pengar tillbaka när de exempelvis lämnat ut lösenord och bankdosekoder till vilt främmande människor i telefon.

SVT berättar bl a om Inger som glatt lämnade ut sina uppgifter när ”en vänlig man som påstod sig vara från Klarna sa att Inger hade en obetald räkning på 11 000 kronor”. Till att börja med, hur shopaholisk är man om man inte vet huruvida man har handlat för elvatusen? Inger var uppenbart inte en representant för de så kallade fattigpensionärerna.

Och vad händer när bankerna blir ansvariga för alla kunders grova oaktsamhet? Jag antar att det blir slut med bankdosor och kortbetalning på nätet även för oss med en rimlig syn på vår omvärld. Istället kommer vi behöva använda ansiktsigenkänning, fingeravtryck eller andra krångliga lösningar.

”Ursäkta, är det någon här som har sett min pinkod?”

En lösning skulle kunna vara att ansvaret flyttas från både banker och bankkunder till de verkliga brottslingarna, men det bygger på att polisen börjar jobba. Med tanke på att det finns otaliga exempel på när poliser beslagtagit dataskärmar och andra enheter utan informationslagring verkar det nästan vara ett krav för att komma in på Polishögskolan att man ska vara teknisk analfabet.

Även i de fall de bedragna själva gräver fram gärningsmän lägger polisen ner utredningen eftersom den annars skulle riskera att krocka både med deras fikarast och med innebandymatchen mot det andra vaktdistriktet. Så det är nog inte heller mycket att hoppas på.

Andra lösningar, någon?

Hur lång tid tar det då?

När jag föreslår folk att plocka bär, laga mat, snickra och skruva själva är en vanlig invändning att det tar tid. ”Vi vill hinna leva!”

Vad ska ni då med den tiden till? Det är väl detta som är livet, att ta hand om sig själv, de sina och sin plats på jorden? Jag tänker ofta på George Carlin-citatet: ”We buy things we don't need with money we don't have to impress people we don't like.” För mig är det motsatsen till meningsfull användning av sin tid. Att visa människor man ogillar att man har ett bra liv kan vara en drivkraft, men när jag kommer på mig själv med att lägga mer energi på själva visandet än på att de facto ha ett bra liv försöker jag byta riktning.

Men nu kom jag bort från ämnet. Vad är det där livet många snackar om ifall det inte är att ta hand om sig själv, nära och kära? Jag tycker att det skulle vara ganska tråkigt att räkna på min ”arbetstid” när jag lagar mat eller putsar fönster och sedan försöka optimera livet genom att bara göra sånt som lönar sig i kronor och ören här och nu.

Aktiviteter har dessutom andra värden. Att plocka bär eller att promenera istället för att ta bilen är nyttigt för kroppen, att ha byggt sin egen bokhylla ger en tillfredsställelse man inte får genom att köpa den på Ikea, även om det är för pengarna man tjänat själv. Till och med riktigt tråkiga eller otrevliga jobb som att rensa avlopp eller skura golv ger en viss glädje när det är klart.

Undantaget skulle kunna vara att jämföra abonnemang eller läsa finstilta försäkringsvillkor, det gillar nästan ingen. Men de gånger den typen av verksamhet ger väldigt bra timlön må det väl vara hänt.

Dags att tälta?

Lite inspirerad av Energimyndigheten som nyligen uppmanade människor att bygga energibesparande kojor i vardagsrummet har jag snöat in lite på campingvideos. Jag har inte bott i tält på flera decennier, men rent hypotetiskt gillar jag idén och blir ännu mer sugen efter att titta på ”campingproffs”.

Först ut, Paul Messner, en brittisk campingentusiast som recenserar tält, stormkök, sovsäckar och allt man behöver för att campa. Det jag framförallt uppskattar är att han ofta testar billiga grejer. Det är lätt för folk som lever campingliv (och dessutom sponsras av tillverkare) att utgå ifrån att alla är som dem och glatt lägger många tusenlappar på tält och annat, men inte Paul.

Näste man, Erik Normark, som ger sig ut i norrländsk natur med kajak, vandringskängor och tält. De flesta av hans videos är knappt tio minuter och i snitt säger han inte ens ett ord i minuten. Ändå har han 177000 prenumeranter som sitter och tittar på en gubbe som tänder en brasa för att laga mat och koka kaffe över öppen eld.

Självklart kan vi inte prata camping utan att nämna Norge, landet som byggt en kultur på att ”gå på tur” och mycket av detta beror på Lars Monsen. Han har gått från norr till söder genom Norge (300 mil), korsat Kanada (825 mil) och en massa annat. Ibland till fots, ibland med kanot eller hundspann. I sina tv-serier går han på tur med kända eller okända norrmän och vanligtvis bor även han i tält under sina expeditioner.

Jag är nog för bekväm för att bli en campare av rang. Dessutom är jag tveksam till om jag skulle fixa att släppa jobb och projekt för att bo i naturen och laga mat över öppen eld längre tid än några timmar, och då känns ju tält som överkurs. Men kanske borde jag ta en vecka då jag skiter i allt annat än att fiska, hänga med rävar och koka vedeldat kaffe. Antagligen borde jag.

Ett offer för ”strömnazister”

Här följer en historia om ett mindre lyckat system i Norge. ”Eltilsynet” (antar att det är Norges motsvarighet till Elsäkerhetsverket) kan granska elen i privathushåll. Vanligtvis sker det vart tionde år, men som jag förstått det kan myndigheten när som helst dra ner intervallerna utan motivering.

I mitt hus är mycket av elen ganska nydragen så jag var inte särskilt orolig, men trots det lyckades inspektören (som beskrev sig själv som ”Strøm-Nazi”) hitta sjutton punkter som krävde åtgärd. Tre månader hade jag på mig, men eftersom de sammanföll med sommaren, den period då det är lögn i helvete att få en enda käft att jobba, såg jag det som stressigt.

Jag började med firman som dragit elen. Några av punkterna kändes som rena reklamationsärenden, så där hoppades jag på kraftig rabatt, allra minst. Men särskilt arbetsvilliga var de inte. Jag mejlade och fick svar att de skulle återkomma i slutet av juli och när de inte gjorde det skrev jag att vill ni vara med och bjuda på det här jobbet är det nu, annars måste jag gå vidare med andra företag. Jag tyckte inte att det skadade att indirekt påpeka att de inte är själva på marknaden. Det tycktes ta skruv för ett par dagar senare kom chefen och tittade.

Ytterligare några dagar senare kom en offert på 20000 kr. Den var inte uppdelad på jobb och material, men när jag kollade vad delarna borde kosta kom jag fram till att elektrikern tyckte att 1600 kr var en rimlig timlön för de elva timmar han bedömde krävdes. Jag såg det inte som lika rimligt och ringde den närmaste konkurrenten, som var intresserad ända tills han fick klart för sig att jag fått en offert av grannfirman. De framtida elarbetena i det nya garaget jag flaggat för i min förfrågan ville han däremot gärna göra. Glöm det, tänkte jag. Vill du inte jobba nu får du inte jobba sedan.

Så jag mejlade ytterligare några firmor, nu i andra byar för jag tänkte att de kanske inte är med i oligopolet. Nej då, jag fick napp på en som hade rimligare priser och kunde börja ganska snabbt, så de fick jobbet och gjorde det för 9938 kr (och fick på köpet ett erbjudande om att dra el i garaget).  Tjugotusenkronorsmannen fick göra de kostnadsfria reklamationerna han lovat medan han fortfarande hoppades på att även få göra resten.

Nu är ju jag en prutande, jobbig jävel. Annars hade jag varit drygt tiotusen kronor fattigare nu. Den första elektrikern erkände utan omsvep att han umgicks privat med eltillsynsmannen, som alltså indirekt gav honom jobb. Inte minst med tanke på att det verkade vara en tyst (eller skriven, vad vet jag?) överenskommelse mellan de lokala elektrikerna att inte ta jobb från varandra genom att pressa priser.

Dubbelkolla alltid ett bra pris

Det finns företag som inte är seriösa, som saknar moral och inte drar sig för att lura folk. Antagligen tänker ni nu ”Ja...?” och förstår inte att jag precis kommit med ovärderlig och tidigare okänd kunskap. För det har jag ju inte. Oseriösa försäljare har funnits så länge det funnits pengar och kanske ännu tidigare.

Ändå läser vi ständigt historier om folk som låtit sig luras utan att vidta några som helst försiktighetsåtgärder. Som Rashid som köpte en stavmixer, inte läste det finstilta och sedan inte upptäckte att pengar drogs från kontot varenda månad i åtta månader!

Till Rashids försvar ska sägas att han inte verkar se sig som ett offer. Han tar den ekonomiska smällen och inser att han troligtvis inte kommer att få tillbaka pengarna. Han säger sig mest vilja varna andra. Däremot finns naturligtvis inget försvar för att han inte upptäckt att det dragits pengar från hans kontot förrän efter över ett halvår och ett halvdussin ”abonnemangsavgifter”.

Jag näthandlar ibland av för mig okända företag, men jag har aldrig någonsin gjort det utan att först webbsöka företagsnamnet ihop med ord som bluff, fraud och scam. Hade Rashid gjort det med Plusshop hade han fått upp mängder med varningar och sett flera kundrecensionssajter redovisa riktigt dåliga resultat. Långt innan Rashid köpte sin stavmixer med tillhörande abonnemang fanns hundratals beskrivningar av företagets ”affärsmodell”.

Måste verkligen alla blåsta människor bli blåsta personligen av varenda skojare på nätet? Informationen finns ju där! Vad mer ska behövas?!

Fler gamla är bättre än en ny

Jag fick ett ämnesförslag från den flitige kommentatorn Anders Persson som jag här ovan misslyckat försökt att formulera utan att få det att låta som ett gammalt barnprogram.

Anders berättade att han har en snart 40 år gammal motorsåg vars enda fel är att den är svår att hitta reservdelar till. Därför har han köpt fler ifall den första går sönder. För det är ju så med gamla grejer, att många inte ser värdet (och då har de ju inget värde). Så då kan man få eller köpa dubbletter nästan gratis så länge de finns.

Jag har ett eget exempel. Min mor var ännu mindre imponerad av teknik än jag (ja, det går). När hon lärt sig att använda en Nokia 3310 ville hon inte byta telefon. Även om detta är en slitstark modell tar de slut, så jag såg till att det fanns fler. I första hand var det batterierna som gav upp och då var det lätt att ta ett nytt från lådan. Om skalet sprack byttes det, och om själva telefonen gick sönder flyttade jag istället över batteri och SIM-kort till en ny mobil. När mamma inte behövde fler parades de bästa delarna ihop och sålde med laddare på Tradera, totalt uppemot ett tiotal.

Dagens mobillager är som synes kraftigt reducerat.

Jag hade en gång en pulsklocka som var poppis bland motionärer. Stor display och inte så många onödiga funktioner de flesta av oss ändå inte använder. Att tillverkaren slutade sälja dem höll uppe andrahandsvärdet och flera år efter att jag köpt den ny i butik hade jag kunnat få en tusenlapp för den. Tio år senare köpte jag en likadan, nu för en hundring.

Apropå träningsutrustning har jag några gånger hittat löparskor jag verkligen förälskat mig i och då försökt köpa fler. Eftersom jag ofta köper förra årets modell (det är en seglivad myt att löparskor torkar ihop på lagerhyllan, det är bara priset som minskar) och har en udda storlek är det då oftast för sent att få tag i fler, men någon gång ska jag lyckas.

Cashen, dom tas

Nej, detta är ingen hyllning till 90-tals-hiphop, det är ännu värre. I Israel är kontanttransaktioner över 18700 kr olagliga. Så långt tror jag inget land i Europa gått, men det finns tveklöst både politiker och opinionsbildare som gärna skulle göra det.

Jag uppskattar möjligheten att kunna använda kontanter. Det handlar inte om att jag vill handla svart eller understödja ljusskygg verksamhet. Jag vill bara kunna göra vad jag vill med mina egna pengar utan att vartenda steg i mitt liv går att följa likt en dystopi i 1984-anda. Jag vill inte att staten ska veta allt jag gör, inte heller få reklam från företag som drar slutsatser om mig utifrån mina vanor.

Men om vi vänder på det, varför vill man förbjuda eller kraftigt begränsa användandet av pengar? Om Björn Ulvaeus vill slippa riskera att bli rånad kan väl han och hans familj bara sluta att använda cash? Så hatisk mot kontanter som han varit i alla år utgår jag ifrån att han redan gör det. Jag respekterar det och har inga synpunkter. Så varför propagerar han för att hindra mig att agera annorlunda?

Jag tänker att den som vill tvinga andra att agera som man själv har en rätt svag produkt att sälja in. Det gäller inte bara pengar. Den som tycker sig ha ett sunt och bra liv borde ju bara kunna leva det och se lärjunge efter lärjunge ansluta. Och om de inte gör det? Ja, då var det väl inget bra liv – för dem.

Fem decennier, tom plånbok

Det snackas mycket om brist på ström, men den ständiga strömmen av gnälliga pensionärer som inte får ihop ekonomin sinar visst aldrig. Det finns pensionärer som har det dåligt ställt. Många är det till och med synd om, men Kjell Gustavsson i Halmstad är knappast en av dem.

Kjell är 67 år och har, om man får tro artikeln, jobbat sedan han var 17. Sedan dess har börsen stigit c:a 20 gånger pengarna. Hade Kjell sparat ett par hundralappar i månaden där under dessa femtio år hade han troligen varit miljonär. Hade han köpt en bostad hade han haft ännu mer, men Kjell äger ingen bostad. Han bor i en hyresrätt tillsammans med sin fru som gissningsvis också jobbat.

Om man varit frisk och i arbete, som Kjell, begriper jag verkligen inte hur man kan gå genom ett helt arbetsliv utan att ha någon som helst beredskap för några procents inflation. Tvärtom, Kjell tvingas jobba allt mer och ändå ”maler” tankarna när han ska sova. En ledtråd till vad som hänt får vi i slutet av videon då Kjell konstaterar:

”Nu måste man planera inköpen.”

Okej, har han under alla tidigare år alltså bara köpt vad som fallit honom in, lastat kundvagnen full med mat och shoppat loss överallt hej vilt? Det förklarar en del. Hade han istället redan tidigare planerat sina inköp (han levererar repliken på ett sätt så att jag undrar om han inte föraktar sig själv lite – fy sjutton att behöva bli en tänkande individ) skulle han inte behöva sitta fast i ekorrhjulet som nybliven pensionär utan möjlighet att sluta jobba. Synd att det skulle ta 50 år för den polletten att trilla ner. Om den nu har gjort det.

Vad ska internet vara bra för?

I början av 90-talet åkte jag hem till en kompis som hade internet. Ni som var med på den tiden vet att dåtidens internet såg ut mer som text-tv, men det var stort att hitta information om allt möjligt. Det var tider det!

Det tog till år 2000 innan jag skaffade en egen hemsida, och då hade det slagit över och, i mitt tycke, blivit alldeles för mycket grafik, blinkande lampor och skit. Jag använde internet för information och kommunikation, och det gör jag fortfarande. Det viktiga för mig är att så snabbt som möjligt hitta relevant information och då underlättar det om sidan inte ser ut som ett jävla flipperspel.

På ett sätt är jag född i helt rätt tid. Jag var runt tjugo när jag kopplade upp mig och är glad att internet inte fanns när jag var liten. Det faktum att ”allt” inte var tillgängligt gav mig ett tålamod ingen app i världen skulle kunna ge mig.

I vuxen ålder har jag jobbat med datorer i stort sett dagligen, och många fritidsintressen har också varit kopplade till nätet på olika sätt, allt från ekonomi som börsen och nätpoker till att söka kunskap om sånt som intresserar mig. Just nu är det mycket biodling och självstudier i det norska språket.

För de flesta (t ex alla som läser detta) är internet en naturlig del av livet, men så har det inte alltid varit. Journalisten Herbert Söderström vara bara fyra år äldre än jag är nu när han gjorde följande profetia, som med facit i hand inte blev helt lyckad.

Samtidigt vill jag ge honom lite rätt. 1984 var det tveklöst bättre att gå till telefonkatalogen än hemdatorn för att hitta ett telefonnummer. Teknik bör bara användas när den fyller ett syfte, gärna en förenkling. Annars blir utveckling bara inveckling:

Gratismat är godast

Två av varandra oberoende grannar dök upp med rotfrukter. Den ena, bonden, med potatis, morötter, rödbetor och ytterligare några för mig okända rotfrukter. Den andra grannen odlar inte själv, men hade fått så mycket morötter av någon att han började dela med sig.

Nu hade jag köpt såväl potatis som morötter strax innan, och eftersom jag som bekant hatar att slänga mat står det mycket rotfrukter på menyn. Denna gång i form av en gryta med linser. För att få den lite roligare, eller i alla fall godare, lägger jag till selleri och lök, samt broccoli för färgens skull.

Sedan är det bara att dra igång. En påse röda linser (800 gram) sköljs några gånger, tills vattnet slutar att löddra sig.

Jag sätter kastrullen med linser och vatten på spisen medan jag hackar grönsakerna i ätvänliga bitar.

Kanske borde man börja med dem som kräver längst koktid, men jag gör det lätt för mig. Ungefär när linserna börjar koka öser jag ner alla grönsakerna, en burk krossade tomater och två buljongtärningar.

Sedan börjar kampen att hitta rätt kryddning. Förutom salt och peppar väljer jag oregano, körvel och timjan. Och en gnutta senap. Efter c:a 30 minuter är jag nöjd med både konsistens och kryddning. Det räcker till ett antal måltider och funkar att frysa in.

Det stämde igen, gratis är godast! Fast nu var ju inte detta riktigt gratis. Linserna kostade 30 kr och övriga ingredienser säkert en femma. Men så blev det väl tio portioner, så med god marginal under 5 kr/portion. Ändå helt okej.

Pacta sunt servanda

Så där ja! Kan jag inte skrämma bort läsare på andra sätt brukar latinska citat vara ett säkert kort. De är ett sömnpiller för mig med, men detta gillar jag innebörden av – avtal ska hållas. Har man sagt en sak får man också hålla sig till det, även när det svider.

Det handlar såklart om att elbolag börjar bli sura över de fasta elavtal de ingått när elpriserna var betydligt lägre. Glädjande nog verkar Konsumentverket rätt säkra på att det inte finns någon grund för elbolagen att hoppa av.

Och varför skulle det? Elpriser går upp och ner. De konsumenter som vill vara säkra på att inte plötsligt behöva betala mycket mer kan binda sina priser och får normalt betala ganska mycket för den säkerheten. Men inte den här gången, så grattis till dem! Om situationen hade varit den omvända, att priserna sjunkit kraftigt, hade elkonsumenter med bundna priser givetvis inte haft några möjligheter att hoppa av ofördelaktiga avtal. Sagt är sagt, det gäller åt bägge håll. För annars vore det inte ett bundet avtal, då vore det rent självplågeri för folk som vill stötta sitt elbolag.

”Bundet avtal, säger du?”

För samtidigt tjänar bolagen antagligen bra pengar på oss med rörliga avtal, som bara har att välja mellan att fortsätta att betala och att binda sitt avtal till ett betydligt högre pris, om det ens finns som alternativ där man bor.

Varför blir det då så här? Gissningsvis för att elbolagen är genompolitiserade och drivs av väldigt många nuvarande eller före detta politiker, hela vägen från kommunala elbolag ända upp till Vattenfall. Dessa människor vet inte vad en fri marknad är. De tycks inte kunna tänka tanken att stå för sina beslut eller att själva ta sig ur en knepig situation. Nu hoppas jag att det ska bli ändring på det. Avtal skall hållas!

Oekonomiskt skryt

Hur kommer det sig att jag (och troligen du) kan rabbla upp säkert tio kändisar med omtalat dålig koll på sin privatekonomi, men nästan ingen kändis som är duktig med pengar? Var och varannan dag ser vi Alex Schulman eller Pernilla Wahlgren berätta om sina sämsta affärer, eller en berättelse om hur Thorsten Flinck återigen blivit utslängd från ett hotell efter att han inte kunnat betala notan.

Jag är inte oskyldig, jag har bloggat om samtliga, men jag tycker att det är synd att vi inte får höra om fler som gått åt andra hållet. När Charlie Söderberg och Mathias Andersson startade sin ekonomipodd gästades den av kändisar, som oftast var klienter i Anderssons managementstall. Där fanns Gry Forsell, Rickard Olsson och Patrik Arve. Alla med det gemensamt att de har dålig koll på pengar, och skryter om det.

Jag kan bara komma ihåg två motvikter. Det var Joacim Cans från Hammerfall och skådespelaren Claudia Galli Concha. Cans berättade att bandet började boka sina egna turnéer när de upptäckte att det blev bättre ekonomi än att lämna över det till managers och artistbokare. Claudia Galli berättade att hon sålt på loppis, importerat och sålt eget te och kläder hon fått när hon skådespelat.

Det måste ju finnas många fler och jag tror inte att det blir tråkigt att höra på den typen av historier. Jag tror istället att dessa håller tyst för att inte framstå som tråkiga, giriga eller för präktiga. Det är som att det vore fult att ta hand om sin ekonomi. Att däremot berätta att man bränt hundratusen på en galen festkväll, det vittnar om att man är en skön person, om än lite galen.

Nej, det vittnar om att man är idiot!

3930 kr för mat

Jag hade inte räknat med att mina utgifter skulle ses som mer normala i Norge än de gjorde i Sverige, och jag fick antagligen rätt. På samma sätt hade jag svårt att förstå mig på ”vanligt folk” i Sverige, och inte blev det lättare av att flytta. Jag hittade denna lista som jag tror är Norges svar på existensminimum, per månad:

I min värld är det mycket som är galet här. Räknar man in alla kostnader för telefoni och internet i ”Lek og mediebruk” förstår jag siffran 1550 kr även om jag inte kommer upp till den. Annat är det med möbler, 490 kr, och kläder, 880 kr – wow! Svenska Lyxfällan räknade alltid med en femhundring för kläder, och jag reagerade varje gång. Har man ett modeintresse kan man väl lägga 500 kr i månaden eller ännu mer, men Lyxfällan-deltagarna hade lite andra problem än huruvida de hade rätt t-shirt när de gick på Konsum.

Men jag tänkte fokusera på matkostnaden, 3930 kr för en vuxen man. Och den siffran anses nu låg eftersom den inte anpassats till de senaste månadernas prishöjningar. En podd jag hörde sa att många nog behöver lägga ytterligare en tusenlapp nu.

”På vei til butikken!”

Och här hade det såklart varit lägligt att berätta min siffra, men jag har inte hunnit göra en ordentlig kalkyl av den. Jag är övertygad om att den fortfarande ligger under tusenlappen. Den senaste uträkningen i Sverige på 663 kr är gammal, men i den inkluderade jag också allt annat man köper i matbutik, vilket väl i bilden ovan anges i ”Andre dagligvarer” och ”Husholdsartikler”, alltså ytterligare 820 kr.

Jag kan inte begripa hur människor kan göra av med så mycket pengar! Ett litet delsvar får jag när jag läser att varje norrman i genomsnitt kastar 42 kilo mat om året, och det ser inte mycket bättre ut i Sverige. Jag vet inte om jag har ett helt unikt koncept, men om något börjar bli gammalt i min kyl äter jag upp det. I nödfall kan jag kasta ner det i frysen, men att låta mat gå till spillo bara för att jag har lust att äta något annat finns inte på kartan. I min kompost ligger det mestadels använda kaffefilter och gamla lökskal.

Det jag undrar nu är vad som händer om (när) folk får sämre ekonomi. Kommer de börja handla lite smart och rationellt eller fortsätter de att köpa överprisat skit och slänga hälften? Uttrycket att rätta mun efter matsäcken finns även här – lage munnen etter matsekken. Men om det är mer än ett ordspråk vet jag inte.

Myndighet föreslår koja i vardagsrummet

I Europa och övriga industrialiserade länder är vi vana vid att alltid ha fått det lite bättre än föregående generation, men förra och förrförra generationen hade ström, inte bara vissa tider på dygnet. Jag tycker fortfarande att det är ett osannolikt scenario att hushåll ska kunna kopplas bortperiodvis, men omöjligt är det inte.

Upprörande såklart, och ännu värre när man hör myndigheternas inställning. Först ut Anders Wallinder på Energimyndigheten:

”Det handlar om enkla saker, ha varma kläder på dig, om det blir långvarigt så samla familjen eller de du bor med i ett och samma rum och värm det, är man ensam kan man bygga en koja under ett bord med filtar över och sova där, isolera fönster och dörrar.”

Hade någon sagt detta för bara några år sedan är jag inte säker på att den blivit tagen på allvar, men nu är det en fullt rimlig hållning att människor uppmanas att bygga kojor av filtar inuti sina hem. Och MSB (Myndigheten för samhälls... Äh, Dan Eliassons gamla lekstuga) vill inte vara sämre:

”Ta reda på om du känner någon som bor i ett område där det inte bryts ström just då. Då kan man samordna att vara hos varandra om det är kallt och utnyttja varandra vid behov.”

Steget efter – såklart.

Då undrar jag, på vilket sätt minskar det elförbrukningen att åka hem till andra och använda deras el? Om A laddar sin elbil hos B går det åt lika mycket ström som hemma. Eller egentligen mer pga transporten.

Hur som helst, man kan välja att skratta eller stöna åt myndigheternas uppmaningar eller också ta chansen att inspireras. Jag menar inte att man ska bygga en koja av filtar, men kanske, som jag, stänga av några rum på vintern, klä på sig för att klara sig med en lägre inomhustemperatur och om möjligt elda med ved. Inte för att jag behöver myndigheternas uppbackning för att våga tänka utanför boxen, men kanske hjälper det någon annan.

Borde tjacka bredband?

Jag gissar att många blogginlägg idag handlar om valet och svensk politik. Själv tänker jag att ni, som jag, redan är trötta på det och vill diskutera något annat. Jag tänkte därför vädra ett privatekonomiskt dilemma istället.

Jag och mina grannar blev nyligen inbjudna på möte till kommunen som skulle presentera ett bredbandserbjudande. Jag är egentligen väldigt nöjd med det mobila bredband jag använt sedan jag flyttade hit för ett år sedan, men fiber är ju alltid fiber.

Fast det brukar bli dyrt. Svenska vänner i villa har erbjudits att få fiber inkopplat för runt 25000 kr och det får man väldigt mycket mobilt bredband för. Och är inte tanken att allt i hela världen till slut ska vara trådlöst? I ett tidigare boende erbjöd sig Telia (fan vet om de inte hette Televerket då) att dra in en telefonledning för 45000 kr. Jag avböjde såklart, och idag hade den varit rätt värdelös.

I ärlighetens namn gick jag mest på mötet för att träffa grannar och kunna konstatera att jag tänkt rätt, och kanske fanns det en kopp kaffe i potten också. Men jag blev överraskad. Inte av att de inte bjöd på kaffe, det hade jag egentligen inte trott (det är ju inte valår här). Men av att inkopplingsavgiften skulle landa på 5000 kr tack vare ett statligt stöd.

Sedan tillkommer en abonnemangsavgift på 599 kr och egentligen är det mest den som skrämmer mig, jag skyr löpande utgifter som pesten. Men idag betalar jag 499 kr för mitt mobilabonnemang med fri surf. Har jag fiber i väggen borde jag väl klara mig med 1 GB/månad? I så fall får jag ner den kostnaden till 129 kr. Då kan man ju säga att jag egentligen bara betalar 229 kr/månad för bredbandet, det är merkostnaden mot idag.

De av er som inte har en utvecklad allergi mot fasta kostnader hade antagligen redan tryckt på beställningsknappen. Själv försöker jag rättfärdiga min tveksamhet med att det kanske finns en hake. Vad säger t ex att den där abonnemangskostnaden inte snabbt ökar med några hundralappar? Har jag och alla grannar då betalat för fast bredband och inrättat våra liv därefter är det troligt att de flesta fortsätter. Eller är jag bara feg och dumsnål nu? Hjälp!

Pantbanker

När jag läste om ett rån på en pantbank var min första tanke: Finns det fortfarande pantbanker? Det kände som något som försvann strax efter andra världskriget. Men så slog det mig att jag faktiskt var på vippen att använda en pantbank en gång. När jag skulle sälja lite guld gick jag först in i en butik som köper guld till ett fast pris för att veta vad jag som lägst skulle få för det. Det var någon ring och ett par halskedjor efter min mor.

Och tandguld! Hon hade nämligen dragit ut en tand med en rejäl klutt guld som hade hon sparat. Men firman jag var på köpte inte tandguld, så de rekommenderade en pantbank i samma koncern. Tanken var att ”låna” pengar för guldet och sedan aldrig hämta ut guldet igen, med pantbankens goda minne. De var faktiskt hyfsat konkurrenskraftiga, men till slut hittade jag ett företag som köpte tandguld och betalade bättre.

Från början var tydligen pantbanker en välgörenhetsgrej, men det var några hundra år sedan. Tydligen finns pantbanker än idag. Inte som förr då de fanns lite här och var. Nu verkar det mest vara riktigt stora företag och på de flesta orter inga alls. De tar emot säljbara saker, värderar och betalar runt 80 procent av värdet. Förutsatt att värderingen inte är för snål känns skulle det kunna vara ett smidigt sätt att bli av med sånt man inte vill ha.

De som däremot ”stampar” på sina saker med tanken att hämta ut dem månaden efter förstår jag inte. Är ekonomin dålig nu lär den väl vara det även om en månad. Bit ihop, sälj och gå vidare. Och sänk dina kostnader, alternativt se till att permanent höja inkomsterna (fast det är oftast svårare). Pantbanker tycks förutom när de köper tandguld vara lite som sms-låneföretag. De säljer drömmen om en bättre ekonomi, men den kan man ju inte leva på.

Se samband!

Vissa ekonomiska samband är svåra att upptäcka. Det är inte alltid ens nationalekonomerna är eniga. Men så finns det kopplingar jag tycker att alla vuxna människor borde klara av att göra. Som betydelsen av höjda ström- och drivmedelspriser.

Allrahelst de debattörer och makthavare som bor i lägenhet och inte har egen bil (eller åtminstone inte behöver köra så långt utanför hemmet på Södermalm i Stockholm) kan publicera bilder av sina elräkningar och säga att några hundralappar per månad i extra kostnad betalar de minsann gärna, för miljöns skull.

Förstår de verkligen inte att el- och dieselpriser påverkar nästan allt i samhället? Mat blir dyrare när böndernas kostnader ökar. Det snackas om pizza för 300 kr. Byggmaterial blir dyrare. Vet ni hur mycket el ett sågverk förbrukar? Det finns företag som göra av med mer el på en timme än ditt hushåll gör på ett år. Den ökade kostnaden måste spegla sig i priserna på deras produkter.

En del företag kommer att välja andra länder att expandera i, för att inte tala om de som inte ens startat. Har man elintensiv verksamhet är det nog säkrast att inte välja ett land eller region där man hotas av elransonering.

”Matfett ja, men el får du inte!”

Egentligen tror jag att nästan alla förstår detta, om man tänker efter. Problemet är att många inte tänker efter. De ser elräkningen för det egna huset, så då fattar de att elen blivit dyrare, och man märker väl gissningsvis att det blivit dyrare att tanka bilen (även om man försöka blunda medan man drar kortet). Men därifrån till nästa steg i tankebanan tycks det oändligt långt. Kanske lika bra att rösta på Miljöpartiet då. Det bara måste vara bra för miljön, det hörs ju på namnet...

En slatt är en slatt

Ta det lugnt, detta är inte ännu ett biodlingsinlägg, jag bara börjar i den änden.

För att räknas som professionell biodlare krävs många bisamhällen. Jag har sett siffror så höga som 250 kupor. Jag är helt övertygad om att det finns biodlare med hundra bikupor som inte kan leva på överskottet och knappt ens ser odlingen som en reell födkrok.

Jag har fyra kupor och är inte i närheten av professionell, men så mycket kan jag säga att långt innan tresiffrigt skulle jag leva gott på biodlingen utan övriga inkomster. Troligen skulle jag kunna göra ett försök redan vid 25 kupor. Anledningen till det är att jag alltid försöker att tänka ekonomiskt.

Redan i Sverige bestämde jag mig för att flytta med mitt gamla skrivbord som var för fult och för stort för mitt lilla hemmakontor. Men som arbetsbänk för biodlingen skulle den passa, så bordet monterades ned och transporterades trots att jag ännu inte hade någon biodling eller ens ett arbetsrum för min framtida verksamhet. När jag väl kom så långt fixade jag övrig inredning i stort sett kostnadsfritt genom att svara på gratisannonser.

Stolen, pallen, skåpet, bordslampan - 0 kr.

När det kommer till själva biodlingen finns mängder av små och större utgifter. Bikuporna består av lådor och ramar som har olika livslängd beroende på hur man sköter om grejerna. Verktyg är ofta dyrare om de är biodlingsspecifika, man kan hitta lika bra eller bättre alternativ i byggvaruhandeln. Således skrapar jag ramarna rena med en spackelspade och rör honungen med en maskin avsedd för att blanda cement.

Glasburkar till honung letade jag efter både i Sverige och Norge. Den typ jag ville ha hittade jag till slut billigast i Norge, men det byggde på att jag köpte en hel pall på tvåtusen glas. Det var lite mycket, men jag resonerade som så att eftersom det var ett bra pris hittar jag säkert någon att dela med. Mycket riktigt, en annan nystartad biodlare tog hälften.

Bin ger en del biprodukter (jaja, den var enkel). I samband med honungsproduktionen får man en massa vax blandad med honung. Den kan man slänga. Men man kan också välja att smälta, rensa och sälja vaxet efter att först ha låtit bina rensa den från honungsrester.

Med fyra kupor kan jag ägna mer tid åt en del göromål än den som har hundra. Samtidigt finns det annat där förhållandet är omvänt. Jag har t ex ingen ekonomi i att köra mina kupor till ett gynnsammare ljungdrag på sensommaren och kan inte motivera köp av maskiner för tiotusentals kronor.

Men det slår mig att de här avvägningarna finns i alla verksamheter och min grundinställning är inget nytt hippiekoncept. Så här står det i Johannesevangeliet i en ganska känd bok:

”Jesus tog brödet, tackade Gud och delade ut åt dem som låg där, och likaså av fiskarna så mycket de ville ha. När de hade ätit sig mätta sade han till lärjungarna: 'Samla ihop bitarna som har blivit över, så att ingenting förfars.'”

Jag tänker ibland på Mona Sahlin, som är den enda jag vet som lyckats sätta ett konsultföretag utan anställda i konkurs. Alltså ett företag utan några som helst nödvändiga utgifter, hon var föredragshållare! Då behöver man en dator (vad kostar en billig laptop, 4000 spänn?), en telefon och inte så mycket mer innan man har matchande inkomster. Men naturligtvis kan man, som Sahlin, hyra ett kontor i Gamla Stan istället för att jobba hemifrån, skaffa firmabil innan man fått betalda uppdrag och  sedan krossas av första årets restskatt.

Mona Sahlin skulle definitivt inte ha blivit en bra biodlare, eller företagare överhuvudtaget. Det kan visserligen hävdas att man heller inte startar ett världsimperium genom att bromsa i uppförsbackarna. Jag får leva med den sorgen och trösta mig med att det går tusentals misslyckade entreprenörer på varje Elon Musk.

Egen härdning är guld värd

När jag går förbi mina grannar känner jag den hemtrevliga doften av vedeldning, men själv kämpar jag emot. I ett rum har jag inte ens kommit så långt som till att koppla in den nya kaminen.

Den gamla i bakgrunden säljer jag så fort det går.

Morgnar och kvällar kan det vara kyligt inne nu, men det parerar jag med varma tröjor. Någon gång den senaste veckan har jag kompenserat min brist på värmande hår med en mössa och snart blir det tofflor eller tjocka sockar också.

Det kan tyckas fånigt att inte bara tända en brasa. Jag har en hel bod full med ved och medan det fortfarande är tidigt på säsongen krävs det ju så lite. Några få vedträn höjer inomhus temperaturen under flera timmar och förvandlar en ruggig tillvaro till en varm och mysig. Men jag tror helt enkelt på att härdas. I september får jag frossa så fort termometern går under 20. I januari-februari hade jag gått runt i t-shirt i samma temperatur som jag nu tacklar med ytterkläder inomhus och helst en katt på toppen.

Precis som att man kan behöva kämpa för att få latmasken ur kroppen efter semestern behöver jag få frysa lite nu för att kroppen ska acceptera faktum. Jag brukar gilla hösten, men i år hade jag gärna sett ytterligare några månader sommar.