Ingen har väl missat makthavares ökade
intresse för att köpa in eldrivna fordon till offentlig verksamhet?
Det behöver inte vara fel, men ofta tycks de ha glömt att ta in
behoven i ekvationen. T ex har man tvingat på hemtjänstpersonal
elbilar som inte funkar för deras verksamhet. Här i Norge läste
jag om en dieselfärja som ersatts med en elfärja som numera tar en
fyra timmar lång paus mitt på dagen eftersom laddningen bara räcker
till förmiddagen.
I Uppsala har man skaffat elbussar vars batterier skulle klara 23 mil ”under normala
vinterförhållanden”, men trots helt normalt väder sprack det
redan i november då bussarna bara klarade 18 mil varefter de måste
bytas ut mot dieseldrivna ersättningsbussar med tillhörande förare.
Jag har aldrig ägt ett eldrivet
fordon, men när det gäller hemelektronik är det väl mer regel än
undantag att tillverkarna har en mer positiv syn än verkligheten på
hur ofta batterier måste laddas. Då känns det väldigt optimistiskt att köpa bussar som ska hålla obetydligt längre än
de måste göra för att inte reseplaneringen ska braka åt skogen.
Jag är förvisso en vanlig
människa med ett högst bristfälligt elektronikintresse. Dessa
bussar köps in av professionella bussinköpare vars arbete går ut
på att göra långsiktigt kloka bussinköp. Det tycker jag gör
resultatet ännu värre, men betyder det att vurmen för elfordon
håller på att svänga precis som för privatpersoner? Inte direkt?
”Alla stadsbussar ska inom en ganska snar framtid vara eldrivna, om detta är alla beställare av busskollektivtrafik – landets 21 regioner – överens om. Idag är en stor andel av alla bussar i stadstrafik i Stockholm eldrivna och många fler elbussar är beställda.”
Förklaringen är väl som vanligt att det är skillnad på egna och andras pengar. Jag kan undvika en butik pga principer, men skulle aldrig göra ett dåligt köp med egna pengar bara för att visa en poäng. Med skattepengar verkar det göras hela tiden.