I höstas startade norska Røde Kors en hjälptelefon på nordsamiska för barn och unga delfinansierat av Sametinget och i slutändan av skattebetalarna.
”Målet är att barn och unga som talar språket ska kunna utnyttja erbjudandet på sitt modersmål.”
Det låter väl bra att utsatta barn
ska få prata om sina problem på sitt eget språk. Jag vet själv
hur mycket lättare jag har att prata med en svensk kundtjänst
jämfört med en norsk (förutsatt att den svenska bemannas av just
svenskar, vilket inte alltid är fallet), och då är jag ändå
vuxen och mina problem har bestått i att jag fått en märklig
faktura, inte att jag blivit slagen eller mobbad.
Men man glömde ställa sig frågan om det finns ett behov av den här tjänsten. De hade kunnat fråga
Kirkens SOS som också har en kristelefon för samer. De har enligt
egen uppgift haft drygt 200 ärenden på 2,5 år, så drygt ett och
ett halvt samtal i veckan. I norsk skola går färre än tusen elever
med nordsamiska som förstaspråk och gissningsvis kommunicerar de flesta obehindrat på norska. Kanske hellre än
på nordsamiska för att inte riskera att det anonyma samtalet
besvaras av en syssling eller pappas kusin.
”Är det du, Aslak?!”
Ni har förmodligen redan anat det.
Efter att Röda korsets nordsamiska hjälptelefon varit öppen i ett
halvår har medarbetarna inte tagit emot ett enda samtal!
I mitt tycke kan detta inte beskrivas som något annat än en
superdupermegaflopp, men Nelli Kongshaug, chefen för hjälptelefonen,
är stolt som en tupp (eller höna) över tjänsten.
”De önskar att ge fler barn möjllighet att prata om tankar och känslor på sitt eget språk. Varje år använder sig mer än tjugotusen unga detta samtalserbjudande på norska.
- Det vore naturligt att anta att även samisktalande barn och unga har behov för sådana samtal, på sitt modersmål, säger Kongshaug, samtidigt som hon funderar över om tröskeln är för hög.”
Här är ett annat favoritcitat ur
artikeln:
”De frivilliga sitter och väntar, och vi jobbar för att motivera dem att fortsätta att vara frivilliga.”
Trots detta är Kongshaugs lösning inte att
lägga ner en hjälptelefon ingen ringer till och använda pengarna till något annat (t ex fler medarbetare till en hjälptelefon på norska). Istället hoppas hon att
inte bara få de frivilliga telefonisterna ska vara kvar utan
förhoppningsvis få in ännu fler så att telefonlinjen kan vara
öppen ännu mer för att ta emot noll samtal. Det är inte utan att
jag kommer att tänka på den här:
"...inte riskera att det anonyma samtalet besvaras av en syssling eller pappas kusin". Den meningen är jätteviktig! Om, jag säger OM, det vore så att ett barn endast pratar nordsamiska och har superdupersvårt att uttrycka sig på norska, då är nog tröskeln väldigt hög för att ringa och prata om sina problem överhuvudtaget. För som du skriver så lär de känna (eller veta vem det är) den på andra sidan luren och ett barn lär inte lita på tystnadsplikten. Så risken är hög att det sprider sig att "någon" har ringt och pratat om en speciell sak. Plötsligt vet alla vem det är.
SvaraRaderaFinns det samiska barn som inte kan "riksspråket"? Kan det vara så att föräldrarna inte låter dem lära sig norska/svenska/finska? Ja, då finns det ju anledning att ringa en sån hjälptelefon. Men vad säger de då? "Mina föräldrar låter mig inte lära mig norska". Och den som tar emot samtalet svarar glatt "det är helt naturligt, så var det för mig med, du kommer att klara dig fint i livet ändå. Du kan säkert få jobb på den här hjälptelefonen. Vi ses ikväll, det blir ripa till middag".
Spargrisen
Ja, den risken är överhängande. Även ripan :-)
Raderaoptics, optics som det numera heter
SvaraRaderaMen du vill inte utveckla det lite för oss trögtänkta ;-)?
RaderaDet är väl att det ska se bra ut, inte så noga hur det fungerar.
RaderaAha, du menar så. Jag har ändå svårt att se något bra med en hjälplinje som inte används. Vi snackar ju inte om att den används lite, så att man får väga den hjälp de fåtalet hjälpsökande fått. Inte en enda människa har ringt. Det både ser dåligt ut och fungerar dåligt.
RaderaSkatteslöseriet har inga gränser och det gäller tydligen inte bara i Sverige... Bilden gav dagens första skratt!
SvaraRaderaDet finns nog gränser, men ibland blir det ändå väldigt fel.
RaderaKalkyl!
RaderaEn bild säger mer än tusen ord. Fick mig ett gott skratt!
MvH Lars
Lugna ned dig, det är bara en fråga om pengar. Pengar finns i oändligt överskott, alltid? Det vet ju alla politruker.
SvaraRaderaMvh Investeraren
Mm, det glömde jag bort :-)
RaderaDet är nog som Kongshaug naturligt antar och spekulerar, att tröskeln är för hög.
SvaraRaderaDet enda raka vore alltså att öka antalet mottagartelefoner samt gå ut med en stor nationell kampanj för att öka medvetandet och sänka tröskeln, få bort stigmatiseringen och normalisera. Kan vi importera detta till Sverige?
/JB
Är det inte redan så i Sverige ;-)
RaderaMen visst, något ligger det såklart i det. Sen är ju frågan hur mycket resurser man kan lägga på att öka intresset för en tjänst som efter ett halvår inte har varit intressant för någon. Resurser kommer ju inte ur tomma intet. De pengar man lägger på att låta ett gäng ungdomar svara på obefintliga telefonsamtal hade man kunnat satsa någonstans där de istället gjort nytta.
För att vara övertydlig var jag genomironisk.
Radera/JB
Jag anade det.
RaderaDe som svarar kunde väl ta norska samtal emellan alla noll samtal på nordsamiska. "Tryck 1 för nordsamiska" t.ex
SvaraRaderaSamtidigt tänker jag att noll samtal borde vara målsättningen, det är ju jättebra om inga barn behöver hjälp. Vet RK ifall behovet finns ens, låter faktiskt som Kirkens sos täcker hela behovet.
Ja, det låter som ett enkelt sätt att få dem i jobb på jobbet.
RaderaTyvärr tror jag att behovet av en samtalspartner finns, men kanske inte just på nordsamiska. Varje år tar c:a 700 norrmän livet av sig. Av dem är "bara" ett par tiotal barn, men jag vet inte hur många som försöker men inte lyckas. Det är ju ett mörkertal där också. Och då snackar vi bara om självmord, det finns såklart massor av människor som mår dåligt utan att vilja avsluta sitt liv.