Börsmoral - det blir man inte fet på

Då och då diskuteras moralfrågor i börshandeln. Nu i veckan om huruvida det är okej att köpa in sig i banker som hjälpt fifflare att skatteplanera. Men även annars, etiska fonder har ju blivit populära och nu ska nästan vartenda beslut av oklar anledning publiceras på Facebook och Instagram där det tävlas om vems moral som är högst. På frågan om vem som är världens godaste människa tycks varenda kändis vilja sträcka upp handen.

Själva fifflet då, hur illa är det? Jag gäspar. Rika människor har alltid försökt komma undan sitt skatteansvar. För övrigt bor vi i ett land där de två senaste statsministrarna, Persson och Reinfeldt, startat bolag och låtit bli att ta ut lön för att istället kunna leva på bidrag år efter år. Det stör mig betydligt mer än om några vd:ar får hjälp av sina banker att slippa skatt.

Men tillbaka till börsen, får man köpa aktier i vapen, sprit, tobak och spel? Ja, det får man faktiskt och jag tror att de flesta av oss gör klokast i att kliva ner från våra höga hästar och sluta låtsas att vi är ofelbara. Eller också skänka bort alla våra pengar och börja jobba som volontärer någonstans där folk har det riktigt jävligt.

Äh, var och en får själv välja vad som känns försvarbart. Som konsument väljer jag bort och bojkottar både länder och företag. Framförallt det sistnämnda tror jag på allvar ger resultat. Om ingen handlar av företag som tillhandahåller dåliga produkter kommer dessa att försvinna. Och om man vänder på det, om vi fortsätter att gynna företag vi ogillar bara för att kortsiktigt tjäna några kronor har vi sedan ingen rätt att gnälla när de blåser oss.

På börsen är min moraliska kompass betydligt mer flexibel. Jag handlar glatt med banker, trots att nästan alla behandlar kunder som smuts. Eller kanske just därför, det är ju en av anledningarna till att de tjänar pengar. Spel och sprit har jag inte heller några problem med. Det finns människor med rejäla missbruksproblem som lider av dessa företags produkter, men jag känner inte att jag kan göra något åt det. Dessutom är vi många som inte drabbas. Missbruk finns ju överallt, ska man undvika sportklädesföretag bara för att det finns träningsnarkomaner som far illa?

Men okej, vid tobak drar jag gränsen, så någon slags moral har även jag. Jag vill inte förbjuda tobak, men konstaterar att cigaretter drabbar alla dess användare, inte bara några få procent, som spel- och spritföretagen. Kött skulle jag också ha svårt att handla med när min konsumentmoral samtidigt hindrar mig från att köpa deras varor. Scandi Standard t ex. Deras kycklingar kanske har det jättebra, det vet jag inget om, men för mig känns det bäst att stå utanför. Fast jag tänker inte peka finger åt den som gör andra bedömningar. I alla fall inte så att de ser det.

Idiotköp i mataffären

Matinköp handlar om tycke och smak, men det finns faktiskt matvaror som ingen behöver, som bara är dåliga köp. Här har jag listat några av dem, de dummaste jag hittade. Priserna är hämtade från Willys. Förmodligen kan man hitta samma varor ännu dyrare. Kanske billigare också, men knappast till extrapris. För kunder som köper det här tittar nog inte på prislappar, de bara handlar. Nu kör vi:

Mjölblandningar

Det är inte färdig deg eller smet utan något som brukar kallas ”mix”, vilket betyder att själva jobbet återstår. Det enda man fått hjälp med är att blanda mjöl och andra torra ingredienser. Sedan får man tillsätta vatten eller mjölk. I en våffelmix skulle man dessutom hälla ner smält margarin. Grunden är då alltså vetemjöl, salt och bakpulver. Och en idiotkonsument med för mycket pengar.

På Willys denna dag kunde man bl a hitta pajdegsmix. 225 gram för 10:90 kr. En pajdeg rör man vanligen ihop av mjöl, salt, margarin och vatten. Det tar en minut att hälla ingredienserna i en bunke, ytterligare två att blanda ihop dem. Kilopriset blir 6-7 kr. Mixen kostar 48 kr kilot.

Här fanns också en pizzamix, 300 gram för 14:90. Enligt förpackningen ger den två pizzor. Jag tvivlar på att ens pizzeriorna tar så mycket för pizzabottnarna, färdiggräddade.

En chokladkaksmix på 420 gram kostade 18:90. Hur ser målgruppen ut – gottegrisar vars religion förbjuder dem att ha kakao hemma?

Pannkakor

Pannkakor kan man köpa både som mjölblandning och färdigblandad i tetra. Men ska man ändå spara tid (en pannkakssmet tar ju nästan två minuter att vispa ihop) kan man lika gärna köpa färdiggräddat. I frysdisken hittade jag en förpackning på 800 gram, innehållandes sexton pannkakor till det facila priset av 38:50. Jag orkar inte ens räkna ut hur många pannkakor man kan göra själv för de pengarna. Gissningsvis några hundra.

Till den som inte orkar vispa och grädda pannkakor har jag en fråga: Orkar du tugga?

Skivad/riven ost

Vi hade ju pizzamix på ”idiotinköpslistan” och sparade en minut på att slippa hälla mjöl, salt, margarin, mjölk och bakpulver/jäst i en bunke. Nu kan vi spara ytterligare några sekunder på att slippa hyvla eller riva osten.

Jag köper själv det många skulle kalla ”helt smaklös ost”, typ Herrgård, Gouda eller Edamer. Sådan ost kan man med lite framförhållning hitta för 40 kr kilot. Har man riktig tur letar den sig ner till 30 kr kilot. Då brukar jag köpa ett gäng och frysa in.

Skivad Gouda fanns i 200-gramspåsar för 13.90 (69:50/kg). Riven Gouda kostade 27:90 för 500 gram (55:80/kg).

Inte en merkostnad som kommer fälla någons privatekonomi, men en av de onödigaste. Jag kan tänka mig att det finns någon nyligen utflyttad 20-åring som saknar rivjärn, men det finns garanterat inte ett enda hushåll som saknar osthyvel (dagens kemilektion: även hyvlad ost smälter). Jag fattar dem som köper pizza på pizzeria, och jag kan nästa begripa den som köper färdig pizza i frysdisken, men jag kan banne mig inte förstå den som nästan-bakar egen pizza till priset av en färdig utan att ens spara tid.

Frysta, förädlade grönsaker

Den som inte orkar skala/skiva/hacka grönsaker – det finns hjälp att få. I frysdisken hittade jag tärnad potatis för 19 kronor kilot. Varken smak eller näringsvärde lär vinna i en tävling mot färsk potatis som man tärnar själv på någon minut per portion (oskalad eftersom det både är nyttigare och godare) och jag betalar aldrig mer än 7 kronor kilot för potatis.

Men okej, har man en stor familj (som är helt oförmögna att själva hjälpa till) må det kanske vara hänt. Det var ändå inte jättedyrt. Detsamma gäller dock inte för det som jag skulle vilja utnämna till veckans sämsta köp i min lokala butik.

Trumvirvel... Fryst gul lök förpackad i en påse på 300 gram, pris: 7:90 kr! Det är alltså 2-3 lökar som man skalat, hackat och fryst ned så att smak, vitaminer och antioxidanter far all världens väg. Jag är ingen proffskock, så för mig tar det kanske två minuter att skala och hacka tre lökar. På den tiden har jag – lågt räknat – sparat 6 kronor, vilket gör en timlön på 180 kr (netto – eget köksarbete är än så länge skattebefriat). Givetvis hade jag gjort det även utan ekonomisk vinning eftersom industriprocessad, fryst mat inte går att jämföra med färska råvaror.

Men uppenbarligen har de här varorna en marknad. Jag säger som Johan Johansson:

”Jag undrar vem som köper färdighackad djupfryst lök,

och vem som ser te med kaffesmak och genast tänker – köp!”

Oljedags?

Jag har mycket liten erfarenhet av råvaruhandel, men i mitten av 2014 började oljepriset rasa. Ordentligt. Förutom tillgång/efterfrågan och valutanivåer styrs oljepriset också av politiska skäl, och det är ju inte de politiskt mest stabila länderna som sitter på oljekällorna (det är inte i första hand Norge jag tänker på). Jag skulle ljuga om jag påstod att jag har järnkoll på alla parametrar, men när oljan hade tappat halva sitt värde var jag ju inte dummare än att jag förstod att om man prickar botten finns det pengar att göra. USA:s fracking och Kinas vikande efterfrågan till trots, förr eller senare vänder det.

Ett sätt att spekulera i oljepriset är att handla med oljeberoende aktier, antingen i producenter eller detaljister, eller i bolag som behöver olja. Men även om man på något märkligt sätt skulle veta att oljepriset nått botten betyder ju inte det att exempelvis ett oljeproducerande bolag skulle vara en bra investering. Förutom att de ska ha bra ledning och kanske ha tur med provborrningar kommer bolaget nästan säkert att gå ner på en sur börs.

Jag ville därför handla med själva tillgångsslaget, olja. Eftersom jag bor i lägenhet var det inte läge att köpa och lagra stora kvantiteter själv, så jag började titta på oljecertifikat. Ett enkelt utan hävstång, tänkte jag mig. Hörde att Micke Syding handlade med ”Olja S”, SEB:s certifikat som följer terminspriset på råolja. Vid en jämförelse tyckte även jag att den verkade bäst (senare har jag förresten förstått att Syding inte hade gått så väldigt vetenskapligt tillväga för att välja just den). Då återstod att hitta rätt tillfälle. Här är en graf på Olja S från att oljan började falla fram till igår.

Som ni ser hann den tappa ganska exakt två tredjedelar av sitt värde innan den började studsa upp i början av 2016. Det har den visserligen gjort tidigare, men allt fler röster menar att oljan nu bör ha nått botten, eller åtminstone närapå. Jag tror faktiskt inte att jag hört någon enda expert sia om att oljepriset vid nästa årsskifte bör vara lägre än idag, även om många tror på en skakig resa.

Så 11 februari köpte jag Olja S för 16,68 kr, väldigt nära botten. Efter en månad hade den stigit över fem kronor (30 %) till 21,70, sjönk på några dagar ner till 20,35 och även om jag ser olja som en långsiktigt bra investering var det svårt att inte tänka att jag borde ha sålt. Med 30 procents värdeökning på en månad är det många som sitter med fingret på säljknappen när det börjar gunga i båten. Så när den vände upp sålde jag på 21,79 med idén att köpa tillbaka den vid ett ras ner mot 20 kr, som borde komma. Vid månadsskiftet köpte jag in den i portföljen igen, på 20,12. Lite för tidigt den här gången eftersom den som lägst nästan nuddade 19-strecket i tisdags.

Jaja, man kan inte lyckas varje gång. Jag tror fortfarande på olja. 17 april kommer de oljeproducerande länderna mötas i Qatars huvudstad Doha. Eftersom jag är långsiktig optimist (i detta fall, generellt tror jag världen håller på att gå under till sång och musik) tror jag inte att jag vågar sälja innan mötet oavsett hur kursen svänger. Lyckas de enas om en frysning av produktionen kanske jag kan göra en ny, snabb trettioprocentsaffär i väntan på nya dippar.

Vad kostar mat?

Ja, hur långt är ett snöre? Mat kan såklart vara hur dyr som helst. Inte nog med att man kan bada i Liebfraumilch och tvätta sig med gravlax, man kan inhandla sin mat på Konsum och Ica istället för Willys och Lidl och därigenom förlora runt 10 procent om man får tro PRO:s årliga prisundersökning. Har man ändå pengar kvar kan man kasta mat också. Enligt SCB slänger svensken i snitt 50 kilo mat varje år.

I Riksnormen för försörjningsstöd, existensminimum, får maten gå loss på 1732 kr/månad för en ensamstående vuxen. Mina siffror ser lite annorlunda ut, i snitt 663 kronor/månad. Då har jag räknat in allt jag handlat i butiker som säljer mat, så i siffran ingår även hygienartiklar och förbrukningsvaror (och alkohol från Systembolaget). Lägger jag till hygienartiklar och förbrukningsvaror i Försörjningsstödet blir det 2112 kr (1732+265+115) per månad.

Så varför hamnar mina kostnader på mindre än en tredjedel av existensminimum? Äter jag dåligt? Nej, tvärtom. Jag skulle säga att jag äter nyttigare och godare mat än de flesta. Typ så här:

• 100 procent vegetarisk kost, utan kött, fisk och ägg. Jag blev vegetarian som 19-åring. På den tiden var det ideologiska/etiska skäl. Sen blev de ekonomiska.
• Undviker hel- och halvfabrikat. Så långt det är möjligt strävar jag efter att laga mat från grunden.
• Jag storhandlar en gång per vecka. Vanligen på Willys, men dyker det upp rabatter kan jag även handla på Citygross, Coop, Lidl eller Hemköp. Varsomhelst utom på Ica. Jag fick dåligt bemötande i en Ica Maxi-butik för snart tio år sedan. Jag är inte bara snål, jag är långsint också.
• Storpack. Det känns fånigt att som ensamstående icke-kines handla ris i femkilossäckar, men det gynnar plånboken.
• Ärtor, bönor och vitkål är riktigt billig mat. Bonus att den dessutom är god och nyttig.
• Anpassar mig till extrapriser och säsongsvariationer. Jag köper tomater på sommaren, brysselkål på hösten, apelsiner på vintern osv. Inte nog med att frukt och grönt smakar bäst vissa tider på året, de är oftast billigast då också. Blomkål t ex pendlar mellan 6 och 30 kr/kilo. Gissa när jag handlar? ”When life gives you lemons, make lemonade (especially if they are on sale).”
• Den bästa maten är gratis. Skogen är full av bär och svamp.

För hundra år sedan var en tredjedel av Sveriges befolkning bönder. Idag är de så få att inte ens Centern bryr sig om dem. Utveckling och globalisering har gjort maten billigare att producera. På 1950-talet la svensken halva inkomsten på mat. Nu lägger ”vi” i genomsnitt 12 procent av lönen på mat.

Detta trots att det aldrig köpts så mycket färdigmat som nu, vilket är ännu märkligare om vi betänker att varenda jävel har ett topprenoverat kök nuförtiden. Vad används de till då, att tina upp fryspizza? Det snackas himla mycket om långkok och surdegsbak, men det är få som tar sig tiden att göra mer än att prata.

Köpepizza

Det tar förresten inte så himla mycket tid att laga mat. Det som krävs är lite framförhållning. Börjar man tänka på mat tio minuter innan man svimmar av utmattning vill man kanske inte brassa sjömansbiff eller risotto. Men ärligt talat, få saker är så förutsägbara som att vi kommer att vilja äta middag framåt kvällen. I våra toppmoderna kök har vi varmluftsugn, mikro, kyl och frys. Det är inget fel med fryspizza, men gör den då själv för fem spänn istället för att köpa den från Findus för 39:95.

Egen pizza

Jag lägger alltså en dryg tjuga per dag för frukost, lunch, middag och mellanmål. Få eller ingen vill kopiera menyn. De flesta av er tappade jag säker redan på vegetarianpunkten. Men för den som vill finns tusenlappar att spara. Jag skulle säkert kunna halvera min egen matbudget till en tia om dagen om jag av någon anledning ville eller behövde. Det har jag inte tänkt göra, vill bara visa att precis alla har rörelsefrihet i matbudgeten. Om man vill.

Plastpåsar eller rikedom

Naturvårdsverket föreslår nu 5 kr som lägstapris för plastbärkassar. Nästan alla är överens om att det är förkastligt att köpa plastpåsar i mataffären, av miljöskäl. Det enda argumentet emot är att man behöver påsarna för att slänga sopor i. Som vanligt är jag inte riktigt med på tåget. Med den sopsortering av kompost, papper, kartong, plåt, plast och glas de flesta av oss gör blir det ju nästan ingenting kvar. Särskilt inte för mig som undviker hel- och halvfabrikat och därigenom slipper många utrymmeskrävande förpackningar. För att mina sopor inte ska börja hinna lukta gammal gam använder jag brödpåsar. Jag får ihop en sån här 300-gramspåse i månaden:

Mitt främsta skäl att inte köpa butikernas plastkassar är ekonomiskt. Det är jag och pensionärerna som tar med egna tygpåsar till affären. Vad vinner vi på det förutom att slippa vara obetalda reklampelare åt matkedjorna?

"Jag har räknat ut det!"

Nej, jag alltså, inte Dalle. Vi säger att en familj handlar två gånger i veckan, två påsar varje gång. Jag skulle gissa att det är i underkant för genomsnittet. Med fem kronor per påse blir det 1040 kr på ett år. Istället för att köpa plast för dessa pengar lägger de pengarna i en burk som de varje nyår investerar till en genomsnittlig årsränta på 10 procent (det är ungefär vad börsen ger över tid). Efter tio år har de 16575 kr, efter tjugo år 59566 kr.

Att kurvan ser ut som en backhoppningsbacke beror på ränta-på-ränta-effekten. Andra året får de 104 kr i ränta (1040x10 %). Tredje året får de dessutom tio procents ränta på föregående års ränta, alltså 10,40 kr. Det verkar kanske inte så mycket, men efter bara åtta år är räntevinsten större än den årliga besparingen på påsarna.

Även om familjen skulle ledsna på att släpa runt på sina tygkassar efter tio år (de är ju så otroligt tunga och utrymmeskrävande...), när de alltså sparat 16575 kr, kommer den totala besparingen efter tjugo år ändå vara över 42991 kr. Sämre än de 59566 kr de haft om de fortsatt att ta med tygkassar, men helt okej ändå. När snöbollen väl är i rullning ger avkastningen egen avkastning som i sin tur ger ny avkastning...

Och – den sista poängen – ränta-på-ränta-effekten gäller för alla pengar som investeras istället för att konsumeras, och som synes ger även små utgifter stor påverkan. Innan du nu köper en kopp kaffe på stan för 20 spänn, räkna ut hur mycket kaffe du kan köpa för pengarna om tio år om du istället skulle investera tjugolappen. Är den då värd priset?

Ekonomipoddar

Jag har i stort sett gett upp konceptet television. Jag har inte ens en tv längre. Istället knarkar jag nätradio/-tv. Här är en lista över de ekonomipoddar jag försöker följa regelbundet.

Stockholmsbörsen

Detta är det något allmängiltiga namnet på tidningen Placeras podd där chefredaktör Tomas Linnala samtalar med Börsveckans Lars Frick. Genomtänkt, matnyttig och faktiskt rätt kul också. Humor kan tyckas överflödigt när det handlar om börsen, men nej, jag tycker inte det.

Börspodden

Men känns humor jobbigt kanske Börspodden är något för dig. Daytradarna Johan Isaksson och John Skogman ger i Avanzas regi korta marknadskommentarer och ett och annat aktietips. Avsnitten släpps en gång i veckan och ligger på en halvtimme, vilket lätt hade kunnat halveras om programledarna lät bli att kalla varandra vid förnamn var femte sekund (”Vad tycker du om det här, Johan?”, ”Jadu, John...”). Men står man ut med Werner & Werner-imitationen är det ibland ganska hörvärt.

Sparpodden

Nordnets veckoprogram lett av sparekonomen Joakim Bornold och SvD-journalisten Peter Benson. Lite annat fokus än Börspodden med färre företagsspecifika analyser och lite mer helhetsgrepp på börsen. Skönt tugg och bra kunskapsförmedling. Jag saknar Bornolds företrädare Günther Mårders snåltips som var helt i min smak, men en av de bästa poddarna även med den nya bemanningen.

Pengapodden

Avanzas sparekonom Claes Hemberg vill inte vara sämre. Fast i det här formatet är han det. Jag saknar dynamiken av flera röster, och så tycker jag att Hemberg gör det väl lätt för sig genom att i stort sett aldrig prata företag. Vädrar han en åsikt är det oftast någon annans. Men vad tusan, han vet hur man låter käften gå och vet vad han pratar om, så programmet är ändå värt att höra. Om man gör det... Visst är det spontant att sitta på ett kafé och podda i sin iPhone, men ljudet blir därefter.

Fill-or-kill-podden

Tre unga, fiffiga traders ger sin syn på börsläget och analyserar världspolitik. Jag stör mig på det extrema användandet av engelska uttryck, men innehållet är ofta bra. Okej, jag ska gnälla på en grej till. Vad är det som är så farligt med att använda sitt riktiga namn? Jag har liiite svårt att ta en kille som kallar sig ”Handelsson” seriöst. Jaja, det är väl jag som är gammal.

PrataPengar

Ännu yngre är Unga Aktiesparares poddare, men jag känner mig inte lika gammal när jag hör dem. Däremot känner jag igen mitt eget lillgamla jag. Inte mycket till analyser och tips, mer allmän börsinfo och undervisning i skön stil.

Fondpodden

Journalisten Jacob Bursell snackar marknad och världsekonomi, ofta med intressanta gäster. Själv hade jag gärna sett lite fler tips på köpvärda fonder och på hur man ska tänka när man handlar dem, men som allmänt ekonomiprogram är det bra och informativt, om än inte jättefestligt.

Aktiepodden

Aktiespararnas podd med mycket ojämn utgivningsfrekvens. Här kommer det jag saknar hos många av konkurrenterna, ambitiösa företagsanalyser. Men vi får hålla tummarna för att medarbetarna är utvalda för att de är duktiga på börsanalyser och inte för deras radiovana. Annars är vi illa ute...

Aktiespanarna

Eftersom de knappt orkar dra ihop material för en podd är det märkligt att Aktiespararna har två. Har inte riktigt fattat uppdelningen av personalstyrkan, men det här är den pladdriga redaktionen. Jaja, som poddknarkare får man inte vara kräsen.

Börslunch

Själv tycker jag radio är överlägset tv eftersom jag kan lyssna när jag springer, promenerar, diskar, lagar mat... Men vill man ha rörliga bilder bör man välja efn.se och då företrädesvis Börslunch. På 20 minuter hinner de med dagens viktigaste händelser. Lite väl förtjusta i grafer, kan jag tycka. Annars bra. Och programledaren Charlotte Stjerngren har humor.

Plånboken

Vet inte om Sveriges Radios program räknas som poddar (de gör det visserligen själva), men Plånboken tycker jag är ett bra program om privatekonomi.

25 minuter

Den pensionerade 44-årige hedgefondförvaltaren Karl-Mikael Syding samtalar med den hälften så gamle entreprenören Ludvig Sunström (nej, jag har inte stavat fel, det ska vara så). Om ekonomi, företagande, nätverkande, filosofi, personlig utveckling… Det låter spretigare än det är. Inga konkreta börstips, men väl boktips och utmanande idéer och det räcker för att kvala in på min lista.

Någon mer podd värd att nämna? Och har jag fel i mina åsikter (det är väl ändå inte möjligt)?

Hur lite tid får man lägga på privatekonomi?

Vänner och bekanta vet att jag är intresserad av ekonomi. Därför får jag ofta frågor om investeringar, aktier och bankkonton. (Och banklån, men eftersom jag inte inte haft ett lån i hela mitt liv passar jag på dem.)

Jag förstår och tycker att det är okej att vilja ta hjälp. Det gör jag också, både om ekonomi och annat. Men hur ointresserad får man egentligen vara av sin egen plånbok? Även om man tycker att pengar är det tråkigaste som finns kommer man ju inte undan ansvaret som myndig person. Om man inte ska gå i barndom är man ytterst ansvarig för sin egen ekonomi. Ändå ser jag både i vänkretsen och i nyhetsflödet exempel på människor som medvetet eller omedvetet kämpar emot genom att tillhöra någon av följande kategorier:

PERSONTYP 1

Vill ha mer (eller överhuvudtaget några) pengar över i slutet av månaden och kan inte begripa vad det beror på att det aldrig blir så. Att ta reda på det? Äh, nu är det fredagsmys, det är det minsta man är värd efter en vecka full av gnäll.

PERSONTYP 2

Har en hopplös ekonomi, men är fast besluten om att detta är en naturlag. Lönen är för låg för att kunna spara pengar. Den som är i ett liknande läge och påstår annorlunda ljuger eller fuskar.

PERSONTYP 3

Tycker sig vara ganska duktig på att hålla i pengar, men frun, pojkvännen eller ungarna ser till att pengarna ändå tar slut. Istället för att ta snacket med den skyldige (eller ta reda på om det ens förhåller sig så) kan man lika gärna skita i allt, spela martyr och se pengarna rulla iväg i takt med åren. På gravstenen ska det stå: ”Här vilar en felfri person efter ett ruttet liv!”

PERSONTYP 4

Det går säkert att göra något bättre av ekonomin, men jag har inte tid. Gör det åt mig, jag litar blint på vem som helst bara jag slipper bry mig. Annars skiter jag i det.

Men så här hopplös är väl ingen? Jodå! Som exempel: Årsskiftet 2014-2015 sänktes pensionsavdraget och vid detta årsskifte slopades det helt. Numera är det vansinnigt ofördelaktigt att spara i en pensionsförsäkring. Trots det fortsätter många som tidigare. Varför jobba för att tjäna pengar om man ändå frivilligt tänker ge bort dem till staten bara för att man inte orkar hålla koll på vad som gäller?

De enda jag fullt ut respekterar för sitt ointresse är människor som badar i pengar, men alla vi som på något sätt måste hushålla gör klokt i att bry oss. Om man stressar så man får ont i magen för att få ihop livet och samtidigt inte tar tag i sin ekonomi är man en idiot.

Så hur mycket engagemang krävs, som allra minst? Naturligtvis olika om du är student som bor med dina föräldrar eller om du har hus, lån, två bilar och en sexbarnsfamilj. Men börja någonstans, kanske genom att ta reda på hur mycket pengar som kommer in och var de försvinner, vilka kostnader som går att pressa och se över ditt sparande. Det kräver varken universitetsstudier eller avancerade dataprogram. Du behöver ett vitt papper, en miniräknare och tid. Börja med att lägga en timme i månaden. Får du inte med bästa vilja loss den tiden är ditt liv så eländigt att nästan alla förändringar är till det bättre.