Aktiefonder – bäst avkastning vinner

Jag ser en del fördelar med fondhandel framför aktier. Det är ett smidigt sätt att få riskspridning i portföljen, särskilt på utländska marknader. Men precis som med aktier finns det en hel del skit där ute, så det gäller att tänka till.

Först och främst, ta reda på vad du köper. Kolla innehaven och investeringsstrategin. En världenfond kanske har 90 procent av innehaven i USA, då är det inte mycket diversifiering gentemot portföljens Nordamerikafond.

Hur har utvecklingen varit? Aktier går aldrig bara upp, så en tillfällig nedgång kan utgöra köpläge. Fonder däremot, bör alltid gå bättre än underliggande index, förutsatt att det inte är just en indexfond.

Vem förvaltar fonden? Har han/hon gjort det länge? Vad gjorde han/hon dessförinnan? Några frågor jag däremot inte ställer mig angående förvaltaren är ifall det är en man eller kvinna, spelar golf på fritiden, ras, religion eller politisk tillhörighet. Det enda som spelar roll är att mina pengar förvaltas så bra det bara går och att inget lämnas åt slumpen.

För att så blir fallet betalar jag en förvaltningsavgift, som i vissa börsdiskussioner och artiklar låter som det enda som spelar någon roll. Det är det inte. Det väsentliga med en fond är avkastningen efter avgift. Avgiften är förvisso en stor del i den ekvationen (ju mindre rörelse, desto större del), men långtifrån hela.

Hängde allt på avgiften skulle avgiftsfria indexfonder vara överlägsna. Låt mig ta några exempel. I år har OMXS30 gått +0,33 %. SIX Portfolio Return Index, ett bredare index med utdelningen inräknad är +3,94 %. Gratisfonden Avanza Zero, som försöker följa SIX30RX, är +4,64 %.

De aktivt förvaltade fonderna PriorNilsson Sverige Aktiv är +13,18 %, PriorNilsson Real Invest A +19,08 %, Carnegie Sverigefond +7,69 % och Didner & Gerge Aktiefond +9,80 %. Med den utvecklingen kanske man kan leva med förvaltningsavgifter på 1,0-1,6 %.

Vem är du?

Det här är mitt 200:e inlägg sedan jag började blogga i april, och för varje månad blir ni fler och fler som besöker min blogg, vilket känns otroligt kul och inspirerande.

Samtidigt ska jag inte sticka under stolen med att det känns märkligt att andra människor intresserar sig för mina tankar om ekonomi. Jag gör ju liksom ingenting. Inga vimmelbilder, inga kontroversiella avslöjanden, inget naket. Ingenting. Visserligen marknadsfördes Seinfeld som ”A show about nothing”, men jag vill inte riktigt jämföra min blogg med världens genom tiderna största sitcom, och detta inte bara för att jag saknar en stab av internationellt erkända manusförfattare.

Därför är det inte utan att jag undrar vilka ni läsare är. Några är IRL-vänner som inser att det blir dålig stämning om de missar någon kontrollfråga vid de muntliga prov jag genomför varje gång vi träffas (konstigt att de nästan slutat ringa förresten...). Och så är det andra bloggare som vill inspireras eller sno mina läsare, eller känner pressen när jag kommenterat hos dem.

Men resten har jag ingen aning om. Jag gissar att en del sett mig på Twitter och blivit nyfikna på om jag är lika tokig när jag skriver texter på över 140 tecken. Några har kanske läst vad jag skrivit i andra sammanhang, och någon enstaka kan ha sett mig skämta på scen för länge sedan.

Några kommenterar återkommande och då får jag en bild utifrån vad de avslöjar om sig själva, eller åtminstone vilken typ av ämnen som intresserar dem. När jag gjorde första månadssammandraget i videoform i förra veckan skrev en läsare: ”Trots att jag läser bloggen dagligen har jag ännu inte kommenterat något men nu blev jag tvungen att skriva.” Jag hoppas ingen känner sig tvungen att skriva, men det är kul med input.

Själv läser jag väldigt många bloggar i en rad olika ämnen. En del gör mig glad, andra arg. En del håller jag med nästan jämt, andra nästan aldrig. Ska jag försöka hitta någon minsta gemensamma nämnare måste de blogga någorlunda regelbundet. Inte nödvändigtvis varje dag (en del skribenter har ju ett liv), men i alla fall varje månad. Och helst inte för smalt.

Men folk är olika och jag vet att jag hamnar fel om jag tror att ens en bråkdel tänker som jag. Eftersom jag upplever att min blogg är ganska spretig finns det kanske ingen typisk läsare, men jag är ändå bra nyfiken på varför ni återvänder hit. Jag har förstått att en del gillar snåltips, andra börsinlägg och en del mitt ständiga dampande på politiker, makthavare, Icahandlare och … Ja, andra människor helt enkelt.

Nej, gillar olika, skulle det ju vara! GILLAR!

Vidare undrar jag hur ni läser. Om ni surfar in dagligen för att läsa dagens inlägg, plockar upp det i något slags RSS-flöde eller dyker in en gång i månaden och läser ikapp. Och läser ni även inlägg vars ämne egentligen inte intresserar er eller scrollar/filtrerar ni förbi dem?

Jättekul om någon vill berätta hur du hamnat här och varför du inte direkt surfade vidare för att aldrig återkomma (om det alltså inte är precis i det läget du befinner dig). Antingen här i kommentarsfältet eller till sparobloggen@gmail.com. Men det är helt frivilligt. Jag är tacksam för varje läsare alldeles oavsett. Utan er – ingen blogg.

Vad är långsiktigt

Man hör ibland folk säga att deras aktiehandel är långsiktig. Hur långt är långsiktigt? Jag googlar, tänkte jag. Så jag sökte på aktier+långsiktig, ”långsiktig investering”, ”hur långt är långsiktigt” och liknande, men ingenstans fick jag svar. Då dök ändå min egen blogg upp i sökresultaten, så jag är tydligen inte bättre än någon annan på detta.

Att jag ens började fundera var för att en bloggkollega dissade en aktie, inte för att den var för dyr nu utan för att han bedömde att den skulle utvecklas sämre än index under en 30-årsperiod. Jag försöker tänka på många parametrar innan jag investerar, men den såg jag inte komma.

I andra änden finns folk som tycker ett par månader är långsiktigt. När jag pratar om långsiktiga investeringar på börsen tänker jag åtminstone år, men definitivt inte 30. Aldrig ens fem, tror jag. Det kan absolut hända att jag behåller en aktie i mer än fem år, men så långt fram planerar jag inte.

Det gäller förresten inte bara börsen. Vet du hur ditt liv ser ut om fem år? Jag har ingen aning. Jag skulle kunna bo kvar i samma lägenhet, jobba med ungefär samma saker som nu och pyssla med samma saker på fritiden. Fast skulle jag gissa har jag vid det laget sålt lägenheten och flyttat utomlands utan tanke på att någonsin komma tillbaka till Sverige. Eller också är jag gift, har barn och bor i Norrland, det vet jag inte ett skit om!

Så eftersom min långsiktighet i livet inte sträcker sig mer än ett par år skulle det kännas lite dumdrygt att planera investeringar decennier i förväg. Jag ser heller inte poängen att försöka gissa utfallet av 120 kvartalsrapporter. Jag köper om jag tror att chansen nu är högre än risken, och säljer den dag jag inte längre tror att investeringen kommer gå bättre än alternativen. Högst troligen inom 30 år.

Finns företaget ens kvar år 2046? Finns branschen kvar? Finns jag kvar? Finns jorden kvar? Jag tror de flesta som känner mig skulle beskriva mig som en planerande person, ibland med helt galet lång framförhållning. Men om gränsen går vid en generations horisont får jag se mig besegrad. Då kan vi lika bra stoppa framtiden.

Typisk finansträning?

Jag har inte kunnat undgå att notera att en hög andel av svenska ekonomibloggare ägnar sig åt löpning på sin fritid, och då framförallt långdistanslöpning. Jag som aldrig tävlat kortare än maraton skulle önska att det också fanns ett samband att ju längre distanser, desto framgångsrikare investerare, men det tror jag knappast. Förresten vore kanske kopplingen högst personbästa-högst förmögenhet ännu bättre för jag är inte blixtsnabb.

Vissa löpevenemang har mer stil än andra.

Man kanske inte ska dra alltför stora slutsatser utifrån ett dussin bloggare, men löpning benämns märkligt nog ofta som lite av en överklassport. Inte som hästpolo, men ändå menar man att löpning är något som bättre bemedlade håller på med.

Och inte bara i Sverige. I en finsk tidning konstaterades nyligen att långdistanslöpning är ”ett fenomen för folk med hög utbildning och hög lön”. Varför? Inte kan det bero på kostnaderna, knappast någon sport är billigare. Jag springer en del barfota och då är det banne mig gratis!

Är det kanske för att högavlönade människor som sitter vid en dator hela dagarna har ett stort behov av att röra på sig och därför söker sig till löpningen? Snarare det, men varför just löpning istället för boxning eller fotboll, som ofta kallas för arbetarklassporter? Generellt ser jag inget tydligt samband mellan hög lön och konditionsidrottande. Varken segling eller golf lär vara särskilt konditionskrävande.

Det som skulle kunna ge karriärister anledning att ta upp löpning är tillgängligheten. Man behöver varken boka tid eller göra några större förberedelser vilket gör det lätt att klämma in i ett pressat schema.

Jag har själv typisk medelklassbakgrund, och precis som alla medelklassvenskar har jag inget behov av att basunera ut detta faktum genom mitt val av idrott. Det är som i Lorrys cover av Working class hero:
  Den ene är stolt för han är miljonär.

  Den andre är stolt för han är proletär.
  Men vem kan va' stolt när man är ungefär?

Alltså struntar jag i hur mitt löpande uppfattas. Men om framgångsrika människor springer, blir man då mer framgångsrik av att börja? Borde fattiga föräldrar sätta sina barn i löpträning för att möjliggöra en klassresa? Förmodligen inte, men hade jag barn skulle jag absolut föredra om de vill börja med löpning framför boxning.

Att lära av förluster

Jag tänkte överraska och inte prata val idag för jag är rätt less på amerikansk politik nu och tänker att det här kan få lägga sig. Vi tar ett annat spel istället:

Som de flesta barn spelade jag fotboll några år i barndomen. Jag var sannerligen ingen talang, så jag tillbringade rätt många matcher på avbytarbänken. Det hade nog svidit oavsett, men till saken hör att laget var ganska dåligt. Vi förlorade för det mesta även med toppat lag, för det var inte Zlatannivå på de andra killarna heller.

Detta ger inga sköna barndomsminnen, men jag minns inte att det skulle ha varit katastrof ens då. Jag var en liten klen unge. Idrott var mitt sämsta skolämne, och jag fattade tidigt att det var bättre att jag var bra på ord och siffror än redskapsgymnastik och kast med liten boll.

Men timmarna på fotbollsplanen (eller strax bredvid då) var inte bortkastade. Jag lärde mig att ifrågasätta vuxna människor och att kunna ta motgångar. Nyligen skrev Frida Boisen en krönika i Expressen kallad ”Det curlade samhället har nått en ny nivå” där jag fick lära mig att framtida barn ska berövas dessa lärdomar. Fr o m årsskiftet blir det nämligen förbjudet att utse vinnare i seriespel för barn under 13 år. Det har Svenska Fotbollförbundet bestämt och deras ordförande Karl-Erik Nilsson förklarar: ”Det är väl allmänt känt att det finns en tävlingshets bland barnidrotten och den bör man minimera.”

Varför? Livet är fullt av motgångar, när ska barnen få lära sig det, i vuxen ålder? Känner inte ni också någon som är född med silversked i munnen och fått allt serverat? Är de lyckliga och framgångsrika människor? Baserat på de silverskedsmänniskor jag träffat skulle jag snarare säga att de är lite lata. Och varför skulle de inte vara det, de har ju aldrig fått lära sig att kämpa eller dra nytta av motgångar.

Jag hörde en dokumentär där förskolepersonal berättade att när en del barn blir tillsagda (”Släpp Leos spade och sluta dra Lisa i håret!”) händer det att ungarna bara bryter ihop i en hög på golvet. De har nämligen aldrig fått mothugg hemma, inte en enda gång. Hur tusan ska man kunna utvecklas helt utan friktion?!

På börsen drabbas man av motgångar hela tiden. Det man köpt går ner, det man sålt går upp, rapporter och resultat blir bättre eller sämre än man hade trott, det valresultat man hade väntat uteblev... Då tar man in det, försöker klura ut var man räknat fel och hur man ska lyckas bättre i framtiden. Så görs framsteg, så funkar utveckling – man lär av sina motgångar och försöker göra bot och bättring. Ta det från barnen och hela evolutionen kommer att stanna!

Lånefest

Hushållen fortsätter att låna mer och mer, men ökningen ”har bromsats in”. I september hade svenska folket lån på 3478 miljarder i september. Då var 2852 miljarder bostadslån, som till viss del kan försvaras.

Men det är ju mycket andra lån också. Bara under 2015 tog svenska hushåll blancolån för konsumtionsändamål på 205 miljarder. Populärast där är bilar, renovering, möbler och semesterresor. Hur man kan låna till möbler och semester är svårt att begripa. Men vad var annat att vänta efter att Riksbanken sänkt räntan till noll och lite till?

Jag tror dessutom inte att vi kan vänta oss att beteendet ändras så fort räntan går upp på plus igen. Många unga vuxna har överhuvudtaget inget minne av räntor på 4-5 procent. Och definitivt inte av ännu högre. En 30-åring idag var sex år gammal när Riksbanken höjde räntan till 500 procent.

Den siffran känns galen för mig med, men man anpassar ju sitt beteende till den verklighet man levt i och kommer ihåg. På samma sätt som jag som 45-åring förväntar mig räntor på 4-5 procent kommer en 25-åring – om vi väl kommer dit – förvänta sig att räntan sjunker till ”normala 0-strecket”.

Rent konkret, vad kommer hända om räntan går upp till 5 procent? Särskilt om det går snabbt kommer många få se över sitt boende, alltså sälja och köpa något billigare. Det riktigt tråkiga är att de inte kommer att få ett lika högt pris som de hade fått året innan. Så om det var då de köpte kan de gå ordentligt back på affären.

Om svenska staten fortsätter att låna i den utsträckning den gör nu kommer de få skära ner både här och där. Troligen kommer samhällsägd verksamhet skära rätt friskt i personalstyrkan så då går arbetslösheten upp. Den som både lyckas bli av med jobbet och samtidigt tvingas sälja sin bostad till ett pris som inte täcker lånet hamnar i skiten.

För oss som har egna pengar uppstår nya möjligheter eftersom vi kan köpa bostäder, bilar och en massa annat till lägre priser när vi slipper konkurrera med dem som lever på lånade pengar. Jag tror inte att vi kommer att få se ett amerikanskt scenario där hundratusentals människor tvingas gå från hus och hem, men med svenska mått mätt kan vi få ett chockartat skarpt läge.

Er känner ni?

Okej, rubriken är en ordvits från Solstollarna, men nu ska jag bli seriös. Var tredje svensk tänker dra ner sin köttkonsumtion, enligt en undersökning av SvD/Inizio. Jag kommer att tänka på förra höstens DN-undersökning där 31 procent av de tillfrågade sa sig intresserade av att ta emot en flykting i sitt hem. Hade det stämt skulle Migrationsverket ha haft miljoner hem att tillgå för att placera ut flyktingar i. Men hur blev det, 0,031 procent? Min gissning är att köttintentionen landar på samma sätt.

För så här är det ju hela tiden, det finns hur många exempel som helst. Svensken säger sig vilja äta mer ekologiskt, sopsortera, umgås mer med sin familj och en massa annat som får honom/henne att känna sig som en bättre människa. Men det händer inte!

Och ta träning. Varje årsskifte köps massor med gymkort av människor som avgett nyårslöfte om ett sundare liv. Sedan tränar de mer eller mindre disciplinerat i max sex veckor. Senast då vinner lättjan. Självklart finns det människor som lyckas med sina föresatser, men generellt verkar människans självkännedom obefintlig.

Självkännedom är big business. Antalet böcker på temat är hysteriskt och det finns inte en ledarskapsutbildning som inte har en kurs i självkännedom. Så varför vet vi ändå så lite om oss själva? Och ännu viktigare, hur drabbar det oss?

Ja, förmodligen lägger vi massor av tid och pengar på projekt vi tror att det ska bli något av, trots att vi innerst inne vet att det aldrig blir så. Så då köper vi gymkort för att vi ”tror” att vi ska träna. Detta är ändå väldigt grundläggande och rimligen enkla kunskaper. Vi borde veta bättre. Då är det svårare att skaffa rätt utbildning och göra kloka karriärdrag om man saknar självkännedom.

Och samma sak när det gäller investeringsprofilen. Den första frågan man måste ställa sig angående sparande är på vilken tidshorisont man sparar. Detta styr hur mycket risk man bör ta och i förlängningen var och hur man ska spara. Hur tusan ska vi veta det om vi inte vet nästan någonting om oss själva?

Borde detta bli ett skolämne? Kanske inte, men med tanke på att det finns universitetsinstitutioner för genusvetenskap och statligt finansierad forskning i parapsykologi skulle det åtminstone inte vara helt uppåt väggarna.