tisdag 10 mars 2020

”Tid är väl pengar?”

Det här ämnet har jag nog stött och blött, men nu tar jag det igen på förekommen anledning eftersom signaturen Q ifrågasatte varför jag inte räknar arbetstid på spartips, med motiveringen ”tid är väl pengar?”.

Nej, det är det inte. Det är begripligt att koppla ihop begreppen eftersom tid ibland kan köpas för pengar, och pengar nästan alltid kan köpas för tid, men de är två olika resurser. Tid är givetvis den mest värdefulla eftersom den är ändlig, men vi behöver bägge.


Direkt jämförbara är de bara om man tappar en inkomst genom att lägga tid på något annat. Handen på hjärtat är det väl sällan det är där striden står? Om jag sparar x kr genom att baka själv istället för att köpa bröd får jag också ett godare och nyttigare bröd än det fabriksgjorda. Dessutom tycker jag att det är rätt trevligt att skapa i köket.

Inlägget Q kommenterade handlade om att byta ruta på bilen. Inte lika trevlig sysselsättning, men trevlig på ett annat sätt. Den tillfredsställelse jag får varje gång jag ser eller tänker på något jag sparat pengar på genom att jobba själv har också ett värde. Jag ser egenhändigt tillverkade detaljer i min bostad som jag regelbundet glatts åt i över tio år.

Men tydligast blir skillnaden mellan tid och pengar när jag tillbringar tid med betydelsefulla människor. Under min mammas sista levnadsår, när jag visste att tiden var utmätt, hade inga pengar i världen kunnat ersätta den tid vi fick tillsammans.


Det är ju därför jag gillar pengar, för att de skänker mig frihet att kunna tacka nej till dem. Att kunna lägga tid på sånt som inte lönar sig, eller kanske lönar sig på sikt. Jag har aldrig haft så höga utgifter att jag varit tvungen att jobba heltid eller mer för att få ihop mitt liv, och jag vill se till att aldrig hamna där. Inte till något pris!

måndag 9 mars 2020

”Stjäl inte av oss, snälla ni!”

Jag driver ingen butik. Det är säkert jättesvårt och mycket att tänka på. Min farmor och farfar hade butik, men det är 60-70 år sedan. Själv har jag praktiserat på Ica, men det är över 30 år sedan och varade bara en vecka, så jag ska inte komma här och lära handlare deras jobb. Men...

Jag läste en artikel med rubriken ”Ica-handlarnas kamp mot ungdomsgängen” och det kan vara det mesigaste jag läst i hela mitt liv.

Blåmesen är en tuffing i jämförelse med Icamesen.

Jag fattar att det är frustrerande när skolungdomar kommer in och snattar som rent tidsfördriv. Förutom värdet av varorna de stjäl lär det skrämma bort kunder. Jag skulle själv inte vilja handla i en fritidsgård för missanpassad ungdom, hur synd jag än skulle tycka om handlaren och personalen.

En ex-handlare berättade på Twitter att han portade alla skolungdomar från sin butik i tre dagar och fick böta 50000 kr, men att det helt klart var värt priset. Sjukt att en butiksinnehavare inte ska kunna välja sina kunder på samma sätt som jag bestämmer vem som ska komma in i min bostad, men ändå en framkomlig väg.

Ica-handlaren Ulrik Kjerstenssons på Ica Nära i Tibro har en annan metod. Han har satt upp en skylt i butiken.
Som vanligt är det ett fåtal elever som håller på och stjäl, men tills vi kommit fram till en lösning vill jag att alla minderåriga som kommer in och handlar i butiken har ett intyg med godkännande från sina föräldrar.


Detta intyg där föräldrarna godkänner att deras barn ”får vistas i butiken under skoltid” är alltså inget krav (det vore ju för hårt), men Ulrik ”ser gärna” att ynglingarna visar upp ett intyg. Han har tidigare jobbat som officer i försvaret. Undrar vad han hade gjort vid en invasion, skrivit lappar och försökt ställa fiendesoldater i skamvrån?

Andra metoder skulle kunna vara kameraövervakning och punktmarkering med hjälp av extra vakter. Att helt enkelt kasta ut de som stör ordningen i butiken. Polisen lär väl som vanligt inte hjälpa till, men ring Securitas eller Bandidos! Att dra in en snattare på lagret, ge honom duktigt med stryk och sedan låta honom sprida ordet bland sina vänner vore givetvis olagligt, så det ska jag inte föreslå. Det är nog tur ändå att jag inte är Ica-handlare.

söndag 8 mars 2020

Månadsköpa aktier eller sälja allt?

När börsindex nu går upp eller ner (oftast ner) tre procent per dag faller det sig naturligt att folk blir oroliga för sina investeringar, medan andra tvärsäkert hävdar att det enda rätta är att köpa mer aktier, i nya eller befintliga innehav, varje gång lönen landar på kontot.


Det är märkligt många som tycks tro att det helt plötsligt finns en strategi som alltid funkar för alla, medan inga andra alternativ funkar för någon. Börsen fungerar inte så. Det är som att fastslå hur mycket man ska träna, exakt vad man ska äta eller vilken kvinnlig författare som skrivit de allra roligaste böckerna.

Men det finns inget tydligt rätt eller fel den här gången heller. Det är helt okej att sälja allt om man vill slippa exponera sig för marknaden i denna skakiga tid. Det är också tillåtet att ligga fullinvesterad och allting däremellan.


Som vanligt gäller dock att göra sin egen bedömning, ha en plan och agera efter den. Man kan också ändra planen (fast ändrar man sig varannan dag är det ingen plan). Men skulle vi kunna sluta med det eviga pekpinnandet? Investeringar är ingen exakt vetenskap.

lördag 7 mars 2020

Låna för livet

Nu har jag bloggat om så många kvällstidningsartiklar att det är bäst att jag klargör att jag fått tips om dem (tack för det förresten) så att jag slipper lägga flera timmar på att läsa kvällstidningar.

Den här gången handlar det om Gisela som är ”fånge i sitt eget hem”. Nej, hon har varken husarrest eller fotboja. För 30 år sedan flyttade hon till ett radhus som kostade 760000 kr. Nu är det värt det tredubbla, men det är tydligen ett problem:
Om jag säljer för 2,3 miljoner så får jag kvar ungefär 1,2 miljoner efter reavinstskatten.

Det tog ett tag innan jag fick ihop matematiken. Reavinstskatten är ju 22 procent, inte 71. Men så kom jag på det. Om hon lånade till hela köpeskillingen och fram till dags dato inte amorterat en enda krona blir det mycket riktigt bara 1,2 miljoner kvar.

Men är det verkligen möjligt? Jag vet inte vad ett ”statligt förvärvslån” kan ha haft för ränta, men hon hade väl tjugo års förvärvsliv kvar och har bl a varit lärare och regionpolitiker. Åtminstone de sista tio åren i yrkeslivet borde barnen dessutom ha varit utflugna, men Gisela har ändå inte lyckats sätta av en enda krona. Det verkar som om exakt allt konsumerats varje månad.


Nu är Gisela en gammal dam med cancer. Det är för sent att ändra de 30 år som gått och jag vill inte vrida om kniven, men jag kan inte låta bli att tänka på de frågor journalisten undviker att ställa:
- Fanns det verkligen aldrig något amorteringsutrymme, inte ens några hundralappar?
- Kom pensionen som en oförutsedd händelse?
- Trodde du att du skulle få ta ytterligare ett lån och hur hade du i så fall tänkt betala tillbaka det med tanke på att du uppenbarligen aldrig tidigare amorterat?
- Du säger att du blir arg över det faktum att du inte kan sälja huset och flytta till en dyr innerstadslägenhet. Vem är du arg på?
- Vem är ansvarig för ditt liv?

fredag 6 mars 2020

Preppingtåget

Under många år slutade jag lyssna så fort någon ens nämnde prepping. Preppers verkade vara förvuxna scouter eller män som blev nostalgiska kring lumpartiden. Till stor del tycker jag fortfarande så. Att samla konserver och flaskvatten i källaren i väntan på någon slags apokalyps känns inte friskt.


Fast om jag försöker nyansera bilden gillar jag framförhållning, så det har vi gemensamt. Jag ser ner på människor som handlar toapapper i sexpack och skulle själv aldrig kunna tänka mig att handla mat för 1-2 dagar i taget.

Ämnet har ju blivit lite aktuellt i och med att det handlas slut på torrvaror i butikerna i rädsla för att viruspandemin ska skapa svält. Jag är inte rädd för svält, men högre priser skulle det kunna bli. Åtminstone tillfälligt och det är ju illa nog om man inte har bunkrat upp.

Alla gör sina prioriteringar.

Jag tänker fortfarande inte skaffa mig en batteriradio eller ett lager av frystorkad mat, men nog skulle jag kunna se över mitt lager av vanliga torrvaror, liksom dasspapper och sånt som ändå går åt, det skadar inte.

Hur gör ni andra? Har ni källaren full av vatten och diesel, badrummet fullt av tvål och handsprit och köket fullt av pasta och konserver?

torsdag 5 mars 2020

Utrota rebeller

I helgen anordnade den ”klimataktivistiska gruppen” Extinction Rebellion en demonstration i Malmö. Denna obehagliga organisation säger sig värna om miljön, men det är lite oklart på vilket sätt den främjas av att de skapar trafikstockningar.

För det är ju det de gör. Att blockera bilvägar resulterar enbart i mer bilkörning, ökad tomgångskörning och irritation bland pendlare som hindras i sin väg till och från jobbet där de drar in skattepengar så att dessa parasiter kan tramsa omkring på dagarna till ingen som helst nytta.


Nyheten är märkligt nog inte att terrorister spärrat vägen utan att en bilist tröttnade. Trots att han enligt polisen ”kört i väldigt låg hastighet” är bilisten (!) misstänkt för ”framkallande av fara för annan” för att han försökte få passera demonstrationen med sin bil på Regementsgatan som är en mycket bred gata med tydligt avgränsade fält för bilar, cyklar och fotgängare.


Det går möjligen att ana vems sida jag står på här. Åtminstone så länge man inte med berått mod kör över någon har jag inga problem med att bilister försöker ta sig fram med bil på bilvägen. Till aktivisterna kan jag bara säga: Stå ert kast! Vuxna människor som ställer sig mitt i gatan bör vara beredda på att få en bil i huvudet.

Och det är inte specifikt bilpendlare som väcker deras vrede, det verkar gälla jobbande människor i största allmänhet. Här försöker ett par muppar hindra Londonbor i rusningstrafik från att åka tåg.


Tråkigt att inte klippet var längre. Jag hade inte haft något emot att se lite blod. Sån är jag.

onsdag 4 mars 2020

Så blev man bilglasmästare då...

Det var ju det här med bilen som blev lite mjuk efter närkontakt med ett träd. Första tanken var att sälja skräpet för någon tusenlapp, men en gammal trotjänare som varit i familjen i drygt 30 år vill man ju inte bara kasta bort om den går att laga.

Carglass skulle ha 5125 kr för att byta vindruta, vilket är ungefär värdet på bilen, åtminstone om man dessutom lägger en slant på att fixa framlyset som gav upp samtidigt med rutan. sentimental är jag inte, men en snabb koll på Blocket visade att det gick att få tag i en begagnad ruta trots att de limmas fast och därför sällan plockas bort när bilarna skrotas.


800 kr gick ”kalaset” på, men då återstod det tveksamma nöjet att plocka bort den gamla rutan. Det skulle ju kunna innebära ett smärre helvete, särskilt när man saknar adekvata verktyg som ett demonteringskit.


Men vad tusan, det ska väl duga med stämjärn, skruvmejsel och lite jävlar anamma. Jajamen!

Tomglas!

Och så på med lite tätningsmassa för 149 kr för att fästa rutan.


Så till det kritiska ögonblicket när två personer lägger rutan på plats, en på vardera sidan.


Som ny! Eller ja, det går att ana en viss avsaknad av lister, men de skulle ändå inte göra någon nytta. Så istället för att ge Carglass 5125 kr har bilen fått en vindruta för under tusenlappen.

Framlyset fick en bilmek byta. Överkomligt det med, så slutsumman blev lägre än självrisken ifall jag hade haft en försäkring som täckt. På det här viset sparade jag ju in försäkringspremien också.