Hitta bästa motargumentet

Den främsta vinsten med att tänka igenom och utvärdera köp innan man gör dem är att man hinner överväga om det verkligen finns skäl att handla. Att det finns pengar är inte ett skäl till konsumtion. Men vrid gärna ett halvt varv till på det och försök hitta det allra viktigaste argumentet mot köpet.

”Jag är skeptisk.”

Jag köper aktier och andra värdepapper. Annars är jag på väg in i ”konsumtionsnirvana” och vill helst inte köpa någonting alls. De flesta har åtminstone en akilleshäl, det kan vara dyr mat, streamingtjänster eller kläder. Eller telefoner. Där tror jag att Charlie Söderberg levererade det bästa motargumentet i sin podd:

”Jag fattar inte att folk kan lägga tolvtusen om året på mobiltelefoner. Det är ju ändå samma jävla idioter som ringer!”

Det är svårt att argumentera emot det. Jag fattar att den senaste modellen har funktioner som inte funnits tidigare, men behöver du dem? Kommer du ens använda dem? Annars är också det ett motargument eftersom fler finesser innebär fler finesser som kan gå sönder.

Det där med att man redan har en liknande är ofta en relevant anledning att inte handla vare sig det är en mobiltelefon, tröja, väska, surfplatta, akvariefisk, stekspade, krukväxt, lampa … Fast bäst anledning brukar nog vara att man inte behöver det, åtminstone inte så mycket som det kostar.

Men om du åtminstone kan presentera dig själv ett motargument till varför du bör avstå ett köp och fortfarande tycker att det är en god idé – köp då, om du verkligen vill.

Potatisomelett

Omelett går att göra på många sätt. Faktiskt även utan ägg, men nu ska jag inte krångla till det. Eller jo, lite. Spanjorerna gör en lite matigare variant med potatis. Tortilla de patatas på utrikiska.

Eftersom potatis har längre tillagningstid än ägg är det enklast att börja i den änden. Jag sköljer och tärnar två små potatisar (skalar i stort sett aldrig potatis) ihop med en gul lök, lägger allt i stekpannan och låter det fräsa i tio minuter.

Under tiden vispar jag ihop tre ägg och två deciliter mjölk, samt kryddar med salt och peppar både i bunken och i stekpannan.

När färgen på potatisen känns rätt ser jag till att det finns tillräckligt med olja i pannan, slår över äggstanningen och drar ner temperaturen från hög till låg/medel. Man kan vända omeletten i pannan när den stelnat, men det går nog bättre i teflonpanna än i en traktörpanna i gjutjärn.

Efter ungefär en kvart är den klar. Skär i tårtbitar och garnera med tomat, en liten dillkvist, oliver eller något annat du hittar. Tänk kreativt, men undvik banan, det tror jag skulle skära sig.

Färdig måltid lämplig som lunch på verandan eller som nyttigare alternativ till smörgåsar på nattkröken.

Vänstersväng i diket

Tydligen har Sandra ”Framtidsfeministen” Bourbon intervjuats om att hon vill bli ekonomiskt oberoende för att kunna ”bestämma själv vad jag ska göra på dagarna och få livet att gå ihop”.

Med det viktiga förbehållet att jag inte läst intervjun ser jag inte nyhetsvärdet eftersom det antagligen redan fanns tio sådana intervjuer ute, men denna i min värld mycket rimliga målsättning fortsätter tydligen att sälja och beröra. En som blev berörd den här gången var Vänsterpartiets pressekreterare Jonas Wikström.

Några reflektioner kring tweeten med tillhörande diskussion:

Att Vänsterpartiet inte tycker att vi ska vara fria att göra vad vi vill med våra egna pengar är inget nytt, men nu ska vi tydligen inte få göra vad vi vill med vår egen tid heller. Det här är ett parti som vill minska arbetsveckan med minst 25 procent, men om man tar tag i det själv, jobbar 100 procent eller ännu mer i unga år för att sedan gå ner på 0 är det tydligen förkastligt.

För övrigt framgår det inte av citatet att Sandra inte vill jobba, bara att hon vill vara fri att välja. Jag har inte träffat någon FIRE-person som slutat arbeta eller ens haft den ambitionen. Möjligen tjänar alla inte lika mycket pengar längre, men jag tror inte att det är Vänsterpartiets officiella linje att fördöma låginkomsttagare.

Är lönearbete enda sättet att bidra till samhället? Jag är inget stort fan av nyss nämnda parti, men har alltid högaktat dem för att de haft en friare syn på dessa frågor istället för att stirra sig blinda på profiten. Jag får nog ompröva det.

En av anledningarna till att jag inte gillar V är att de tycks sakna grundläggande kunskaper om pengar. Wikström är pressekreterare för ett riksdagsparti. Han lever alltså på skattepengar och hur mycket han än skattar kommer inte staten gå med vinst på honom så att den kan omfördela pengar till sjukvård, pensioner och andra minusposter. Ändå har han mage att peka finger åt självförsörjande människor för att de inte kommer bidra tillräckligt. Men så kasta första stenen – i huvudet på dig själv!

Eller kasta den på din förre partiledare (jag pratar alltså bildligt nu, jag är en kategorisk motståndare till stening). När Lars Ohly lämnade riksdagen var han arbetslös i tre år. Under den tiden sökte han enligt egen utsago femton jobb, alltså bara fem per år. Hade inte Tino Sanandaji erbjudit Ohly att läsa in hans Massutmaning som ljudbok så att Ohly snabbt som ögat skaffade ett annat jobb för att slippa tror jag att han fortfarande hade levt på bidrag.

Varför hörde vi aldrig Jonas Wikströms kraftiga fördömande av Lars Ohlys dekadenta, slapphänta och omoraliska leverne? Inte kan han väl tycka att det är värre att leva på sitt eget sparade kapital än på statens? Jodå, det kan han säkert.

Förvärvar och fördärvar

Jag bryr mig om mina ägodelar så länge jag har dem, men inte efter det. Det har kommit till min kännedom att alla inte är som jag och även om det händer ganska ofta tycker jag ändå att det är intressant. Ett exempel:

Jag sålde ett hus vid seklets början. Jag var nöjd över att färgen, skogsgrönt med bruna knutar, smälte fint in i den lummiga omgivningen. Det första de nya ägarna gjorde var att måla om det rött med vita knutar, som hundratusentals andra trähus. Kontrasten till skogstomten var inget problem. Ett femtiotal träd sågades ner, marken grävdes upp och jämnades till varpå en gräsmatta anlades.

Jag överdriver, men inte mycket.

Av allt som gick att göra med huset och tomten var detta nog det sista jag hade valt själv, och även om jag inte hade gillat färgen på huset hade jag väntat några år med det eftersom det i princip var nymålat. Att måla ett nymålat hus är ju som att elda upp pengar, fast på ett tidsödande sätt.

Om andra förvärvar mina bostäder, bilar eller andra egendomar har jag inga problem med om de förvandlar dem till (i mitt tycke) det sämre. De har betalat både för rätten att ha och rätten att förstöra. Har jag lagt ner mycket tid på något som jag säljer och som köparen fördärvar kan jag tycka att det är lite synd, men jag kommer inte hemsöka dem efter min död. Valet var ju deras.

Jag har hört andra som blir rasande om köparen inte för deras vision framåt. Någon gång kan jag förstå det. Om Grace Braeger, som jag skrev om nyligen, efter 60 års ägande av sin Chevrolet Bel Air -57:a hade sett att den nya ägaren börjat köra folkrace med den kan jag fatta om det svidit till i ögonvrån, men de flesta saker är ju faktiskt bara just saker.

Självhushållning – recension

Idag tänkte jag recensera tung litteratur. Bokstavligen tung, jag lånade John Seymours tegelsten Självhushållning på två kilo under en löprunda och sprang hem med den i ryggsäcken.

Innehållet är däremot inte tungt, men fullmatat. Den här boken visar olika aspekter av självhushållning, både i allmänna ordalag, hur man kan tänka och räkna kring självhushåll, kretslopp och balans i livet, och genom handfasta råd.

De handfasta råden är ibland nästan i handfastaste laget genom detaljerade beskrivningar av hur man bygger en kompost eller gjuter en tegelpanna, eller i detalj hur man på effektivast sätt odlar upp en gård på fem hektar.

John Seymour blev 90 år innan han gick hädan och sveptes i ullen av sina egna får. Han kunde det här och boken har getts ut i nya utgåvor både före och efter hans död. Jag lånade den som sagt på biblioteket, men tänker man odla sina egna grödor, ysta sin egen ost av mjölk från sina egna kor eller getter och stycka sina egna grisar med egentillverkade verktyg borde man nog ha den hemma som ett ständigt användbart uppslagsverk.

För så pass bra är den. Här står inte bara vilka grönsaker man kan odla utan varifrån de härstammar, hur man odlar dem, vilken jord som funkar bäst, hur man sköter om plantorna, vilka skadedjur man ska akta sig för och hur man gör det, hur frukterna ska skördas och vad man sedan gör av dem. Det här är inte ”från ax till limpa” utan mer ”från Big bang till evigheten”.

Jag hade gärna sett den som obligatorisk läsning i grundskolan. En regering som menar allvar med att vi bör ta hand om vår planet hade tryckt in den i läroplanen ögonaböj. Åtminstone tror jag det. Om vi någon gång i framtiden får en sådan regering märker vi om jag hade rätt.

Orimlig tolkning av rimlighet

Det är alltid vanskligt att länka till en artikel i Svenska Dagbladet för man vet aldrig när de låser den (tydligen räcker inte presstödet, reklamen och papperstidningsköparnas pengar för att få tidningen att gå runt), men jag provar.

Det är en debattartikel skriven av fyra eritreaner bosatta i Sverige som nu kräver att få ta hit sina familjer. Eller rättare sagt, de kräver att få ta hit dem på skattebetalarnas bekostnad. Det enda hindret är nämligen det försörjningskrav som införts och som innebär att de inte kan ta hit fru och barn med mindre än att de kan garantera deras försörjning. De skriver:

”Vi har gjort vårt yttersta, men det har inte räckt. Det är inte rimligt att vi kanske aldrig kan återförenas med våra familjer för att vi inte lyckas uppfylla försörjningskravet.”

Jag hajar att det är en sur situation, särskilt eftersom de verkar ha kommit hit innan regeln infördes, men om det inte är rimligt att de ska försörja sina familjer måste det innebära att de tycker att det är rimligt att de svenska skattebetalarna ska göra det. För det är ju alternativet. Ett annat alternativ vore förstås att återföreningen sker i Etiopien eller Sudan, länderna deras familjer nu bor i.

Gällde detta fyra familjer som hamnat mellan stolarna vore det en sak, men artikelförfattarna berättar att de har kontakt med hundratals familjer i samma situation, så då finns det troligen tusentals. Meningen med det svenska försörjningskravet var väl att de som vill ta hit sina anhöriga ska garantera deras försörjning, inte att undantag ska göras för alla som inte lyckas.

”Så vi kämpade och skaffade ett jobb, två jobb och bostad bara för att få veta att lönen är för låg och bostaden för liten för att uppfylla kravet.”

Har alla fyra jobbat 80-timmarsvecka sedan 2015 och ändå tjänar de för lite? Ja, jag vet ju inte hur stora familjer de har, men det spelar ingen större roll och jag gissar att det går att köpa kondomer i Eritrea också. Vad jag menar är att de inte är offer för svenska lagar eller omständigheter, de är offer för sina egna val.

Ibland klagas det på att invandrare inte tar seden dit de kommer och inte anammar det svenska, men jag tycker att de här fyra verkar hur integrerade som helst när de tycker att staten ska skjuta till de pengar de behöver. ”Gör din plikt, kräv din rätt” har blivit ”Kräv din rätt (och mer därtill) och gör vad du vill.”

Matförvaring

Rent kalendermässigt börjar sommaren idag, vilket är trevligt, men på minussidan håller maten sämre. Jag har potatis och gul lök i femkilossäckar i ett kallskåp, alltså ett köksskåp med ventil mot en yttervägg. Det funkar jättebra september-april, men i maj börjar de grodda sig och, särskilt på löken, riskerar man att få skära bort mycket i botten av säcken.

Så hur gör man då? Hittade följande text om förvaring:

”Lök och vitlök

Lökar ska förvaras knastertorrt, gärna i en burk på köksbänken. Man ska aldrig förvara lök i en plastpåse och absolut inte i ett fuktigt kylskåp. Färsk lök som finns under sommaren kan läggas in i kylskåpet för att inte torka ut. Tänk på att vitlök kan ge smak till råvaror som ligger nära.

Potatis

Ska förvaras torrt och kyligt – helst mellan 5-10 grader – och mörkt, gärna på ett kallt cementgolv i garaget eller på terrassen/balkongen med några tidningar över. Det är ljuset som får potatisen att bli lite grön och då producerar potatisen små mängder av giftet solanin, som speciellt små barn inte tål.”

”Ja, va' fan... Det var extrapris!”

Kallt och torrt alltså, men på sommaren verkar man få lägga in löken i kylen om jag tolkar rätt. Det är så jag brukar göra. Det kanske allra största vinsten med det är att jag plockar lökarna en och en ur säcken till en grönsakslåda i kylen. Då passar jag på att besikta dem, kasta om någon är bortom räddning och lägga de som verkar ha mest bråttom att bli uppätna i en hög för sig. För har man väl fått in röta eller mögel är det bra om man inte låter den sprida sig till de friska exemplaren. Undrar om det inte är ungefär så lärare brukar resonera.

Potatisen borde nog groddas av med jämna mellanrum, men jag har ibland fullt sjå att hinna äta den. ”Ett kallt cementgolv” på balkongen nämns också, men den möjligheten finns inte heller på sommaren.

Bananer får aldrig förvaras i kylskåp ser jag. Ett ögonblick... Så där ja, jag fick ett ärende till köket, men nu är jag tillbaka. Allvarligt talat, är det här ett stycke allmänbildning jag missat? Jag kan inte minnas att vi gick igenom det i hemkunskapen, och i vuxen ålder har jag läst fler listor om hur livsmedel ska komposteras än hur de ska förvaras för att inte bli så dåliga att de måste komposteras. Det känns bakvänt.