Sverigedemokratiskt valfläsk

Helikopterpengar, att ösa ut pengar lite på måfå för att öka inflationen och konsumtionen, är aldrig en bra idé och det är det är det inte heller nu när Sverigedemokraterna vill dela ut tiotusen till alla svenskar.

Även om jag tror stater gör klokast i att inte manipulera ekonomin på det här sättet finns det kanske lägen för statliga stimulanser, men inte att ge alla pengar vare sig de behövs eller inte. SD skriver i sin debattartikel att regeringen slängt ut miljarder till MP:s meningslösa cykelåtgärder och C:s nyanlända arbetslösa till en hög kostnad per jobb. Ja, men att andra slösar gör inte automatiskt SD:s valfläskpengar effektiva. Det enda bra med detta är förkortningen CASH för ”centralt administrativt stöd till hushållen”. Fyndigt, men man kan inte betala 90 miljarder för en ordvits.

”Med vår åtgärd höjs den ekonomiska standarden mest för hushåll med låg disponibel inkomst, vilka överlag har en högre marginell konsumtionsbenägenhet än hushåll med hög disponibel inkomst.”

Det betyder i klartext att fattiga människor är mer benägna att konsumera än rika, istället för att höja sin ekonomiska standard. Kortsiktigt kommer de troligen slunga iväg mer pengar på skit, vilket ju också är själva idén med bidraget.

Meningen är att få fart på Sveriges ekonomi och minska arbetslösheten. Sänk då arbetsgivaravgiften istället. Min egen statliga tiotusing skulle hamna på börsen, troligen inte den svenska. Inte en krona skulle gå till konsumtion eller nyanställningar. Hur många skulle ni anställa om ni får de här pengarna?

SD tycks ha läst någon nyliberal ekonomiboksförfattare och blandat ihop fiktion och verklighet. Eller också hade de bara tråkigt.

Financial Independence, Retire Never

Det de flesta som snackar om FIRE siktar på är väl inte i första hand att gå i tidig pension utan att kunna göra det. Det är en väldig skillnad. Meningen med frihet måste vara att få göra vad man vill, vare sig det är jobb, betald fritid eller ren semester.

SVT berättar om rörmokaren Kalle som fortsätter att jobba trots att han är 83 år. Det får mig att tänka på Buster Martin, en engelsman jag hörde talas om när jag tränade för mitt första maraton. Han var en av få maratonlöpare över hundra år, men när han inte sprang eller drack öl jobbade också han på en rörmokarfirma.

Det sägs att Buster förhöll sig lite flexibel till sanning, så möjligen hade han lagt på några år för dramatikens skull. Kanske blev han inte 104 utan ”bara” 97, men han jobbade in i det sista eftersom han gillade att hålla igång.

Jag har inga anställda och har inte för avsikt att skaffa det, men skulle jag tvingas ha personal skulle jag alla dagar i veckan hellre anställa Kalle eller Buster än än tjugoåring. Det skulle också kunna funka, men det finns en yrkesstolthet i de äldre generationerna som jag känner inte gått i arv. Det kanske inte ser ut att gå så fort, men de kommer i tid på morgonen och gör sitt jobb tills det är klart.

Kört för Hemköp?

Hemköp har fått mycket skit efter att de bestämt sig för att rikta sin bonus till kunder som väljer vegetariskt. Ännu ett företag som inte känner vart vindarna blåser – get woke, go broke!

Även om jag är vegetarian är jag säkert minst lika kritisk mot den delen i den rådande miljöreligionen som hävdar att köttkonsumtion är roten till allt ont, men till skillnad från de kritiker som nu säger att de ska bojkotta Hemköp tänkte jag försöka ta dem i försvar.

Hemköp har rätt att utforma sitt kundbonussystem hur de vill. De fortsätter att sälja kött, men gynnar andra varor. Om de istället sänkte priset på svenskt kött och slutade sälja sydamerikansk frukt vore det kanske bättre för miljön (klimatet tror jag inte Hemköp rår på), men det är upp till dem. Ogillar man upplägget ska man såklart bojkotta kedjan, men själv tycker jag att det finns viktigare strider.

Mitt eget skäl att skippa Hemköp är att de är dyra. Ibland får jag en känsla av att Hemköps uppgift inom Axfoodkoncernen är att visa hur billiga Willys är. Ta bara den här yoghurten som Gunde rekommenderar. Idag vore priset konkurrenskraftigt om än inte tokbilligt. Men det här var för 25 år sedan!

”Leave Erik alone!”

I veckan lös rubriken ”Erik Selin åtalas för folkbokföringsbrott”. Det verkar rätt solklart att miljardären är skyldig eftersom han varit skriven på Balders kontor där han rimligen inte bor. Så här säger lagen:

7 § En person anses vara bosatt på den fastighet där han eller hon regelmässigt tillbringar eller, när byte av bostad har skett, kan antas komma att regelmässigt tillbringa sin dygnsvila. Den som därigenom kan anses vara bosatt på fler än en fastighet anses vara bosatt på den fastighet där han eller hon med hänsyn till samtliga omständigheter får anses ha sin egentliga hemvist.

Samtidigt känns det som årets fånigaste åtal. Selin har inte haft någon egen vinning på upplägget och det har inte drabbat någon människa eller myndighet. Är det då verkligen ett brott? Och om så ändå är fallet – måste det utredas/åtgärdas? Fråga istället varför han trots skyddade personuppgifter inte kan vara skriven där han bor.

Ta med fördel tag i brott som ger riktiga problem. Har Fredrik Reinfeldt åtalats för att han var skriven i sonens knarkarkvart utan att bo där? Det betyder rimligtvis att sonen tillskansat sig en lägenhet han inte har rätt till. Eller ta tag i svarthandeln med adresser där hundra personer är skrivna.

Det känns som betydligt vettigare användning av rättssystemets resurser om ni frågar mig. Men i vanlig ordning är det ingen som gör det.

Rik & stolt

I Sverige är det fult att vara rik eller framgångsrik. Allra värst är om man säger det själv. Det är vårt eget fel. Jantelagen har sympatiska drag, men det finns ingen anledning för oss att janta ihjäl oss! Jag ser det som ett sundhetstecken när en idrottare säger sig sikta på att vinna eller om en person skulle säga: ”Jag gör ett mycket bra jobb, tjänar bra, men gör tveklöst rätt för min lön.”

Det kallas ärlighet och ansågs en gång i tiden som något fint. Nu är det oftast finare att ljuga. Som när Löfven nyligen sa att han vill bo i Rinkeby. Det är klart att han inte vill! Han tjänar hundraåttio tusen i månaden och den dag han blir av med tjänstebostaden kan han köpa en paradvåning i Stockholm, en herrgård i Djursholm eller en egen ö.

Men nästan alla framgångsrika låter likadant. ”Äh, det är mest tur”, ”Inte ska väl jag...” och ”Inte tjänar jag så mycket”. Man vill mörka att det går bra. Det finns ett par stycken som gått åt andra hållet, Jan Emanuel Johansson och Zlatan är de jag kommer på. Man kan ha åsikter om dem, men jag föraktar ingen av dem tillnärmelsevis lika mycket som jag föraktar Löfven när han låtsas drömma om en lägenhet i Rinkeby.

”Ungefär så här mycket sanning pratar jag.”

För oss vanliga, dödliga har fenomenet lett till att det blivit en ”sanning” att man ska vara nöjd med det man har. Ingen av mina arbetsgivare har haft det dåliga omdömet att säga ”Du ska vara glad att du har ett jobb” till mig, men hade de gjort det hade jag svarat att ”ni ska vara glada att jag jobbar här”. Jag tänker varken devalvera mitt värde eller mina drömmar.

Företag ger inte bort varor

Det enklaste och mest lönsamma man kan göra när det ringer telefonförsäljare är att lägga på luren. Vill man driva lite med dem först kan man såklart göra det, men vanligtvis tar jag första bästa chans att säga att jag inte är intresserad. Standardsamtalet låter ungefär så här:

Jag: ”Micke.”
Telefonförsäljare: ”Har jag kommit till Mikael?”
Jag: ”Trodde det framgick. Vad säljer du?”
Telefonförsäljare: ”Nej, jag säljer ingenting. Jag ringer ifrån ett föret...”
Jag: ”Ah, vad synd! Jag som var så köpsugen. Jaja, då får du ha det så bra då.” *klick*

Andra låter samtalet gå och accepterar dessutom avtal ”mot sin vilja”. Jag försvarar inte alls dessa företag. Människor med affärsidén att lura människor att köpa varor och tjänster med hjälp av ett avtal de inte riktigt begriper (och det är ju själva vitsen med telefonförsäljning) förtjänar hårda och plågsamma straff.

Samtidigt har man väl något slags ansvar själv också? ”Han stressade mig jättemycket.” Återigen, det är ju därför de ringer. Ett företag med en bra tjänst kommer inte ringa tio sekunder efter att du fått ett tättskrivet avtal och kräva att du godkänner det på stubinen, för det behöver de inte.

”Säljaren sa att det var gratis, inte alls att det handlade om ett abonnemang. Jag känner mig verkligen lurad.”

Så varför skulle ett företag ge bort något helt gratis? Och kosttillskott också, som är en bransch som är känd för sin höga moral (nu var jag lite ironisk, om inte det framgick). Ingenting är gratis! I alla fall nästan inget.

Det enklaste sättet att inte bli lurad är att inte skriva på eller godkänna ett avtal man inte förstår. Varken med sin namnteckning, sitt bank-ID eller genom att säga ”ja” på telefon. Det aktuella företaget, Vitalplus, har 92 procent ”Mycket dålig”-omdömen på Trustpilot. En webbsökning av namnet ihop med ord som ”bluff” eller ”klagomål” visar bara elände. Varför släpar folk runt på en tung telefon med internet i om de ändå inte använder den när det behövs?

Dassig rengöring

Ibland verkar det vara en naturlag att bra produkter försvinner. Tomik toalettrengöringspulver var en sådan. När jag för några år sedan inte längre kunde hitta den kollade jag på nätet. Det jag hittade var andra människor som letade med ljus och lykta. Tydligen hade Unilever slutat tillverka produkten.

Så då får man använda det som finns. Jag har bl a testat Kalkosan, en hyfsat billig vätska man precis som Tomik häller ner i skålen. Enda problemet är att det är fullständigt värdelöst. WC-ankor är en annan lösning, finns i lite olika utföranden. Flaskans utformning är tänkt att underlätta så att man kan spruta in medlet under kanten.

Varför flaskorna alltid är två centimeter för långa för att inte fastna med flaskan när man sprutar in det vet jag inte. Kanske för att det ska gå åt mer, inte minst viktigt med tanke på att WC-ankor är skitdyra. Ni kanske anar att jag inte är helt tillfreds med detta substitut heller. Då återstår lite mer allmänna rengöringsmedel som ättikssprit, såpa och olika klorlösningar.

För bloggens skull (och för att jag hade dem hemma) har jag testat allihop. Såpa luktar bäst, ättika sämst. Hur man känner kring lukten av klor kan hänga på vad man tyckte om skolgymnastikens simundervisning. För mig som nätt och jämnt kunde ta mig fram medelst bröstsim är det ingen favorit.

Hur det luktar spelar mindre roll, det viktiga är resultatet. Inte heller där tycker jag ättiksspriten hänger med. Jag fattar faktiskt inte att så många rekommenderar ättika till detta ändamål. I valet mellan grönsåpa och Klorin föredrar jag kloret även om såpan luktar bättre.

Men jag saknar Tomik, som fräste nere i toalettskålen likt en brustablett. Jag är inte den som säger att det var bättre förr. Men det är sämre nu. Eller har ni hittat några bättre grejer?