måndag 7 februari 2022

Mobiltelefon till barn – sponsrat av Refurbly

När är det dags att förära sitt barn dess första mobiltelefon? Jag är överhuvudtaget tveksam till om man ska ha barn, men det är ju en annan frågeställning. Ska man det fattar jag att de förr eller senare måste ha en mobil och att det dessutom är ganska praktiskt som förälder att kunna kommunicera med barnet på distans. Men när?

Statistiken säger att svenska barn oftast får sin första mobil vid 8-9 års ålder. Det gick ju an när man kunde ge dem en begagnad knapptelefon, men att låta en åttaåring med ett barns motorik springa runt med en iPhone 11 för över 6000 kr är ju inte klokt. Föräldrar med flera barn kan säkert hålla sig för skratt. 2-3 telefoner som byts ut regelbundet kan knäcka en budget.

Det är där min gamla samarbetspartner Refurbly kommer in. De säljer alltså begagnade iPhones med två års garanti och ibland någon repa som inte påverkar funktionen, men däremot priset. Du slipper strula med Blocket-säljare som ifall de dyker upp har slarvat bort laddkabeln och när du väl fått liv i telefonen upptäcker du att den är låst till en operatör du inte har. Jag är en varm anhängare av att köpa begagnat av privatpersoner, men jag skulle dra mig för att köpa en begagnad mobil.

Som jag berättade redan i november fabriksåterställer Refurbly alla telefoner, testkör och byter ut de komponenter som inte håller måttet, inklusive batteriet, innan de säljer dem vidare. Just nu kan du t ex köpa en iPhone SE eller 6S för under tusenlappen. Vill du spara ännu mer kan du klicka här och skriva in koden ”SPARO” i fältet för rabattkod så får du 250 kr rabatt vid köp av valfri renoverad mobiltelefon.

Förutom att spara pengar är en begagnad mobil ett smart sätt att få in ekonomi i ungarnas liv. Begagnat ger mer för pengarna, lika bra att trumma in det i tidig ålder. Dessutom ger det dig förhoppningsvis budget för att komplettera med ett repskydd och ett skyddande fodral med plats för busskort, pengar och annat kidsen behöver ha med sig.

OBS! Inlägget är ett reklamsamarbete med Refurbly AB, men åsikterna är mina.

söndag 6 februari 2022

Byta kylare

Ju nyare bil, desto mindre kan man göra. Unga människor med nya bilar kanske inte tror mig, men på 60-talet byggdes bilar på ett sätt som gjorde att det gick att fixa saker. Tändsystemet fanns längst upp på motorn, så att man enkelt kunde byta tändstift, tändkablar, rotor etc. Glödlampor, som ju också måste bytas ibland, gick att byta utan verktyg eller med hjälp av en skruvmejsel. Japp, ni hörde rätt. Man behövde alltså inte plocka bort grillen, batteriet, spolarvätskebehållaren och fyra plastkåpor.

Nog med gnäll. Även på 80-talsbilar går det att göra en del. 1988 hade Volvo valt att bygga kylare med innanmäte av plast och det säger sig självt att det inte håller i all evighet. Det gör väl inte plåtkylare heller, men då kan man åtminstone försöka. Hur som helst var plastkylaren på min 245:a trasig. På plussidan köper man en ny för en dryg tusenlapp och den går att byta.


Ny respektive gammal kylare.

I nederkant sitter den inte ens fast, så allt som behöver göras är att skruva loss den gamla i överkant, lyfta bort den, ställa ner den nya i samma spår och skruva fast den. Eller ja, inte riktigt allt, för det sitter ju två slangar i kylaren också, och så måste fläktkåpan och fläkten bort för att få loss kylaren.


Före-bilden.

Fläkten sitter med fyra bultar/muttrar som har en tendens att sitta fast och dessutom kan fläkten snurra när man vrider på dem, och allt som slinter försvinner så att man blir aaaarrrgggg!!!!


Nu är skiten borta.

När allt är loss ska processen göras åt andra hållet, men till slut är allt på plats. I med ny kylarvätska (vatten och rätt mängd glykol för att med marginal klara klimatet man befinner sig i). Och så klarar man ett par decennier till, åtminstone just på den delen av bilen.


Klart!

lördag 5 februari 2022

Norska banker

Norge är jättedyrt”, sas det innan jag flyttade hit. När det gäller banker är det definitivt så. Jag tyckte att svenska banker är duktiga på att ta ut avgifter, men det är ingenting emot norska banker.

De tar avgifter för att betala räkningar, för att ta ut pengar, för att skicka pengar, för att ta emot pengar ... Ibland känns det som att det bästa är att göra ingenting för så fort man gör något kostar det så till den grad att det kommer att tömma kontot så att man snart inte längre har en ekonomi man kan göra något med, men då tar de väl ut en avgift för det också. När det kommer till bankkort ser det ofta ut så här:

Först får man betala för att få kortet. Om man sedan vill använda det också får man betala igen. Handla med det och betala 3 kr varje gång du drar kortet. Eller ta ut kontanter i bankomaten och betala 10 kr för det. Någon i kommentarsfältet tipsade om att det är avgiftsfritt att använda Sbankens kort. Det stämmer, men i gengäld är deras kort ännu dyrare att skaffa.

Det kan tyckas som rikemansgnäll att inte vilja betala 2-3 kronor för att betala räkningar eller betala med VISA-kort, men faktum är att det blir ganska mycket pengar när man summerar upp alla ”obetydliga” avgifter.

På plussidan ska sägas att norska banker finns. De har inte bara ett frågeformulär på hemsidan med svarstid på en vecka, som svenska banker. När något strulat eller jag har haft frågor har jag mejlat min kundrådgivare, som också har ett direktnummer. De har också ett kontor som inte kräver tidsbokning för att ens få kliva in. De har till och med kontanter! När jag hade problem med mitt konto i mobilbanken åkte jag helt enkelt dit och langade över mobilen till rådgivaren som fick det att funka. Avgiftsfritt (märkligt nog)!

fredag 4 februari 2022

Varför ska det gå så fort?

Strax innan jul berättade min internetleverantör att hastigheten i mitt mobila bredband skulle höjas från 15 till 20 Mbit/s ”utan extra kostnad”. Vad det egentligen betyder har jag precis som de flesta datoranvändare ingen aning om. Min första tanke var att ”utan extra kostnad” brukar vara kodord för att kostnaden höjs på sikt (”nu när tjänsten blivit bättre”), men det ska jag inte ta ut nu.

Apropå kodord är mitt abonnemang ”obegränsat”, men efter att jag förbrukat 100 GB sänks hastigheten från 20 till 3 Mbit/s (tidigare 15 till 3 Mbit) fram till nästa månad när hastigheten går upp igen. 15 eller 20 Mbit är överhuvudtaget inte märkbart för mig. När det går ner på 3 Mbit/s tar det lite längre tid att ladda ner podcasts, kanske ett par minuter istället för 30 sekunder.

Jag kan fortfarande använda datorn till det jag vill. Nästan alla webbsidor laddas på sekunden, jag kan streama både ljud och rörlig film utan att datorn ”buffrar” mer än i undantagsfall. Om podden tar en extra minut att ladda ner medan jag jobbar med annat på datorn, hämtar kaffe eller gör något annat viktigt rör mig inte i ryggen.

Och jag tänker mig att vi är många som har det så, och inte bara gällande internet. Om bilen gör 0 till 100 på sju sekunder är underordnat ifall vi bor på en gata med 30-skyltar, för att nämna ett exempel. Det kan väl vara bra att ha lite extra kraft i bredbandet, under huven, i köket eller i tv:n, men så länge vi inte använder det spelar det faktiskt ingen roll. Eller jo, för tro inte att tillverkarna, leverantörerna, producenterna och butikerna bjuder på extra snabbt, extra stort, extra högt och extra tyst utan att det i slutändan också blir extra dyrt.

torsdag 3 februari 2022

”Jävla svikare!”

Yngre läsare, särskilt sådana som inte är intresserade av längdåkning, har kanske inte en aning om vem Bjørn Dæhlie är, och den här texten bygger lite på det. Enkelt uttryckt är han med 46 segrar i världscupen, åtta os-guld och nio vm-guld Norges Gunde Svan. Efter karriären som tog slut för drygt tjugo år sedan har han bl a skapat ett framgångsrikt klädmärke, så på det viset är han kanske Norges Björn Borg. Minus knarket då.


För ett par år sedan flyttade han till en kommun i Nordnorge som lockade med lägre förmögenhetsskatt, vilket retade en del norrmän, men nu har han bestämt sig för att flytta till Schweiz:

Vi har tenkt på dette i mange år, men det har ikke passet med hensyn til familie og jobb.

Vi er midt i 50-årene og har funnet ut at om vi skulle realisere vår plan om å bo i utlandet, så må det bli nå.

Jeg har blitt glad i Sveits og kjenner landet godt etter mange besøk med langrennslandslaget.

Jag hoppas verkligen att han bestämt sig för annars blir det nog att gå i landsflykt. Här är några av omdömena på Twitter (översatta till svenska så att det här inte blir en språkkurs):

Bjørn Dæhlie förr: Dra från Smirre och Ulvang i skidspåret. Bjørn Dæhlie nu: Dra från skatteverket och sitt medborgaransvar.

Få personer har fallit så mycket i min aktning som Bjørn Dæhlie. Att det går att vara så rik och så besatt av att slippa att betala sin andel av det allmänna.

Bjørn Dæhlie flyttar till utlandet. Kommer du köpa skatteflyktingens produkter?

Bjørn Dæhlie flaggar ut, og seglar samtidigt upp som en av de mest osympatiska genom tiderna. Hans lögn om att det äntligen passade att flytta utomlands toppar det hela.

Bjørn Dæhlie, dra åt helvete!

Här kommer lite fakta mitt i alla känslor. Dæhlie har vad jag vet inte gjort något olagligt i hela sitt liv och förutom att han representerat Norge otaliga gånger har han betalat mer skatt än nästan alla andra. Bara under år 2020 gick hans företag drygt 80 Mkr i vinst. Hur mycket moms hans försäljningen dragit in och hur mycket skatt hans anställda betalat vet jag inte. Hans personliga förmögenhet var 418 Mkr. Förutom förmögenhetsskatt, ska vi gissa att han betalade lite reavinstskatt där också?

Kort sagt, alla som tycker att han sviker genom att inte bidra till samhället och ondgör sig över att han kanske kommer komma tillbaka för att ta del av norsk åldringsvård kan nog vara lugna i att han är och alltid har varit en nettobidragsgivare till staten. Hur gammal och sjuk han än blir lär Norge gå i vinst på honom.

Men det är möjligt att han likt Leif Östling undrar vad fan han får för pengarna. Vore det så himla underligt? Det är också möjligt att han faktiskt i flera år har velat testa att bo i utlandet och att han är förtjust i Schweiz. Tanken svindlar...

onsdag 2 februari 2022

Sparo 0-18 år

Signaturen ”Geten” skrev så här i kommentarsfältet:

Skulle du inte kunna skriva lite om hur ekonomiintresset och hur du kom in på allt detta? Hade du föräldrar som pratade mycket ekonomi med dig? Självlärd? Satt du och kompisarna på mellanstadiet och pratade om hur mycket ni hade sparat?
Alltid intressant att få läsa andras bakgrundshistoria.

Den utmaningen måste jag naturligtvis ta, men jag tycker att det är svårt. Dels för att det är knepigt att sammanfatta en så central del av sitt liv i ett blogginlägg, dels vet jag inte hur intressant det egentligen är. Jag vet att jag brukar skoja om att jag sitter på facit, men det gör jag inte.

Men nu kör vi! På min fars sida är jag åtminstone tredje generationens snåljåp och det kom några snåla gener även från mammas släkt. Jag växte inte upp i ett snålt hem. Vi hade tv, julgran, snittblommor och annat jag inte ”unnar” mig nu. Det jag minns är att jag förbereddes för vuxenlivet. Det borde väl alla föräldrar göra, men en del verkar knappt ha kommit dit själva. Mina föräldrar gav mig verktygen, resten var upp till mig och jag gillade det. Jag ville lära mig att laga mat, tvätta och diska för jag ville bli vuxen.


Inte jag.

Samma på ekonomiområdet. Mina föräldrar var inte rika, men sprätte heller inte pengar omkring sig. Själva köpte de sig gärna tid. Mamma jobbade hemifrån på distans innan det ens var trendigt och pappa var företagare med möjlighet att styra sina tider. Vi hade inte den nyaste, dyraste bilen, men vi hade sommarstuga dit vi ofta åkte torsdag kväll och stannade till söndag.

Jag fick veckopeng och senare månadspeng och de lät mig själv komma på att om jag sparade pengarna kunde jag köpa datorer. Hade jag köpt godis för alla pengar hade jag inte haft något mer bestående än hål i tänderna.


Inte heller jag.

Vid sidan av pengarna som kom utan motprestation fick jag möjlighet att jobba ihop mer. Att städa mitt rum, bädda sängen och sånt förväntades jag bara göra, men om jag exempelvis klippte gräsmattan eller skottade snö fick jag en på förhand uppgjord slant. Vi bodde i villa med stor tomt så alltid fanns det något att göra.

När jag var femton såldes villan och av skattetekniska skäl fick jag en liten del av köpeskillingen. Jag vet inte om det berodde på lagar, bankregler eller mina föräldrar, men pengarna var låsta för uttag tills jag blev myndig. Jag kunde däremot investera dem, så det var då jag (och mina föräldrar) upptäckte aktier.

På den tiden var det bökigt att göra börsaffärer och dessutom var jag en plugghäst och hade inte tid, så jag höll inte på och daytrada. I första vändan köpte jag Ericsson, Perstorp och Electrolux. Alla gick bra. Ericsson (eller LME B fria, som de hette på bronsåldern) mer än dubblades på något år. Senare gjorde jag en mindre lyckad vända i Fermenta, och långt senare kraschade jag med Framfab och några andra IT-aktier, men jag var fast redan som sextonåring när jag insåg att det gick att tjäna stort på att låta sina pengar jobba för en.


Stockholmsbörsens 1900-tal.

Satt jag och mina kompisar och snackade sparande på mellanstadiet? Nej, men redan då var pengar ett intresse. Jag ville som sagt bli vuxen och förstod tidigt att pengar var sättet att ta sig dit. Jag gillade pengar, men också matematik och siffror i allmänhet, och jag har nog alltid försökt att tjäna pengar på det.

Ibland känns det som att alla intressen jag skaffar mig systematiskt går mot att bli ett sätt att tjäna pengar. Någon gång direkt, som när pokerboomen kom i mitten av 00-talet. Ibland tar det längre tid från hobby till födkrok, men jag är alltid intresserad av en bra affär och har inga problem med det. Jag har aldrig försökt lura någon, jag har bara alltid känselspröten ute.


Japp, jag jämförde mig just med en kackerlacka.

Mitt ekonomiintresse har gett mig en del möjligheter. För detta tackade jag mina föräldrar medan de ännu var i livet, men en del av det får jag ta på mig själv. Om jag blivit en lyckad människa efter förutsättningarna kan inte ens jag bedöma, och således ingen annan heller. Jag blev som jag blev, och om man inte är som man ska får man vara som man är.

En del kunde helt klart ha gjorts bättre och jag jobbar ständigt på att bli bättre. Det tycker jag är lite av meningen med livet. Det och att tjäna pengar såklart.

tisdag 1 februari 2022

Vårt dagliga bröd sket sig idag

Mat är ett grundläggande behov. Finns inte billig mat köper vi den dyr. Finns inte närodlad mat köper vi långväga. För att vi måste.

Det är svårt för oss som inte ägnar oss åt matproduktion att sätta sig in i hur bönderna har det just nu. Jag är den första att erkänna att jag kritiserat Sveriges bönder, bl a här på bloggen, och t ex ifrågasatt hur det kommer sig att ingen lantbrukare någonsin setts i en bil som är över fem år gammal. Nu snackar vi alltså inte traktorer, skördetröskor och andra arbetsverktyg utan om privata personbilar.


Obs! Äldre bild!

Men det får finnas gränser. Ta t ex den här bonden som fick en elräkning på 56000 kr istället för ”vanliga” 28000 kr. Alltså i stort sett en ökad kostnad på 1000 kr per dag. Till det kommer höjda dieselpriser. Både för bonden och för lastbilarna som tar hans mat till grossister, mejerier, slakterier och matbutiker, och så lite höjda foderpriser (som också påverkas av diesel- och elpris).


Guld eller foder...

När någon verklighetsvänd debattör kallar stora elkonsumenter för idioter och ifrågasätter varför inte alla kör fjärrvärme när det nu finns i politikernas Stockholmslägenheter låtsas man (eller begriper inte bättre) att stigande kostnader för energi och drivmedel är ett hushållsproblem. Det är det också, men inte bara.


Slår man tillräckligt hårt på företag försvinner de. Anser sig ingen ha råd att producera mat i Sverige, Norden och Europa kommer all mat att behöva importeras från ställen som Kina, Afrika och Nya Zeeland. Det var antagligen inte det som var meningen när man bestämde sig för att driva upp våra omkostnader.

Tvärtom troligtvis. För ska vi importera mat från kinesiska växthus uppvärmda av kolkraft lär det knappast vara en jackpot för miljön, varken här eller där.