Föräldrastöd måste inte klema bort

Igår publicerade Affärsvärlden en krönika av Börspoddens John Skogman titulerad ”Sluta spara till era barn”. Läs gärna hela, den är både underhållande och tänkvärd. I stora drag handlar den om att barn förr eller senare måste lära sig att tjäna pengar och ta hand om sin ekonomi, och genom att föräldrarna sparar till deras första lägenhet, körkort etc, skjuter man upp det egna ansvaret.

Det är inte helt galet tänkt. Det finns absolut en risk i att lära sina barn att pengar är något som kommer lättvindigt. Bättre att de i tidig ålder får lära sig att pengar måste förtjänas än att de curlas tills de är 25. Men det ena måste inte utesluta det andra. Det finns fler sätt än att ösa pengar över barnen alternativt kasta ut dem på artonårsdagen (jag har för övrigt sett bägge exemplen i min bekantskapskrets).

Barn behöver gränser, det gäller även pengar. Undersökning på undersökning visar att det är bättre att ge sina barn en månadspeng att hushålla med än att ge dem pengar vid behov eller när de tjatar. Och sämst är såklart kombinationen, att ge dem ett ”fast” belopp och sedan ändå fylla på när pengarna är slut. Är de slut så är de slut till nästa förutbestämda utbetalningsdatum, det är ju inte så att de svälter utan att käka hamburgare med kompisarna eller fryser ihjäl utan vinterjackan de skulle köpt för studiebidraget.

Inte heller måste man visa ”att det ligger nära en halv miljon kronor på kontot och väntar” eller tillåta att det sparade kapitalet går till ”två veckor på Kos, följt av Roskildefestivalen och herpes”. Så länge pengarna är dina kan du öronmärka dem till kontantinsats, körkort eller bil, och anser du inte att ungen är mogen ansvaret vid 18 kan du pytsa ut dem under decennier.

Är du förälder - var förälder!

Dessutom har du väl något eget ansvar för att ungen blir en ansvarstagande vuxen? Det är ditt livs viktigaste uppgift och du har arton år på dig! Jag är själv precis en sån unge som Skogman pratar om, som fick hjälp till körkortet och en klumpsumma på kontot innan jag blev vuxen.

Men jag fick också lära mig pengars värde genom att jobba för pengar hemma, och gjorde jag slut på vecko-/månadspengen fick jag ingen krockkudde i form av ett extra bidrag. Jag hade sommarjobb, som jag dessutom fick skaffa mig själv. Jag har gjort dåliga investeringar, eller rättare sagt köpt skit, men när jag var arton var jag ändå vuxen ansvaret att ta hand om mina pengar och det blev varken Kos, Roskilde eller herpes för dem. Om John Skogmans barn inte klarar det vill jag – med risk för att låta som Joakim Lamotte – fråga: Var är föräldraansvaret?

Höjda matpriser ger högre medvetenhet

Höjda matpriser tycks ge ändrade vanor. Arla har noterat att fler konsumenter letar i deras recept för billig mat och en undersökning gjord av Swedbank säger att fler handlar extrapriser och i lågprisbutiker.

Det är ju inte bra med höjda priser, men dessa reaktioner ser jag som sunda. Om det stämmer. Swedbank-undersökningen är självrapporterade uppgifter. Där finns alltså inga fakta på förändringen, det är konsumenterna själva som berättar om sina förändrade konsumtionsmönster. Samtidigt som de säger sig välja bort halvfabrikat och laga mat från grunden säger de sig äta mindre hälsosamt, vilket inte helt går ihop.

För det viktigaste är inte att leta efter billiga recept. Den viktigaste förändringen man kan göra är att överhuvudtaget laga maten själv. Sedan kan man naturligtvis även ta hänsyn till vad som är billigt. Är det något i receptet som är dyrt – testa att byta ut det mot något billigare. Och från andra hållet, är det något som är billigt i butiken – köp det och hitta ett recept där det passar.

Det ska nog bli mat av detta med.

Det är säkert många som redan gör så, och fler kommer det bli i takt med att priserna stiger. Samtidigt tror jag att det är en stor grupp som aldrig lagar mat från grunden (vad de än säger till Swedbank). Många verkar nästan vilja ha en klapp på axeln för att de köpt hem färdigmat och ställt i mikron, istället för att ringa och få varm mat hemlevererad till dörren. Finns det någon prisnivå som skulle få dem att surfa fram billiga recept? Jag är inte säker på det. Kanske om alternativet är svält.

Jag smälter vax

En gång om året, på vintern när bina inte är ute och flyger, smälter man vax som biodlare. Det är t ex vaxkakor i ramar som gjort sitt för att de är för mörka eller som gick sönder i slungningen, och täckvaxet som bina satt på celler de tyckte var tillräckligt torra och som jag skrapade bort när jag skulle slunga honungen.

Allt detta restvax smälts ner. Det finns lite olika sätt, men jag tar en stor kastrull och häller 7-10 cm vatten i botten och börjar värma vax i den. Vax smälter vid 70 grader och bör inte gå över 85 grader för då mister den lite av sin arom. Så det ska inte stormkoka. Successivt häller man ner vax i kastrullen och rör om tills det smälter.

Det vanliga är väl att göra detta på en elspis, men med de här elpriserna gör jag det hellre på vedkaminen. För det tar en stund, vilket är ett av flera skäl att man gör detta på vintern då man kan få nytta av värmen. Ett annat är att vaxrester inte ska hällas i avloppet för då kläggar det igen. Istället häller jag ut bottensatserna på gräsmattan. Vore bina igång hade de då flockats kring utslagsplatsen eftersom den luktar vax och det är inte helt lyckat.

När vaxet smält häller jag det i en hink där vaxet flyter upp till ytan där det kommer att stelna. Vatten sjunker till botten och däremellan hamnar skräpet. Det är smuts, träflisor, rester av gamla bin och annat som hamnat i vaxet.

När kakan stelnat och svalnat vänder jag hinken uppochned. Vattnet rinner bort och kvar blir en lite ful vaxkaka med smuts på, särskilt på undersidan. Skräpet skrapar jag bort med en biskrapa eller en vanlig spackelspade.

Kakan smälts om igen och så upprepas processen tills man tycker att vaxet är tillräckligt rent. För mig tyckte jag att två gånger räckte, men då hällde jag det genom en sil andra gången, annars hade jag behövt en tredje vända.

Vad gör man då med det rensade vaxet? Man kan tillverka hudsalva fast jag tror inte att det får säljas för människobruk. Kallar man det däremot för tassalva går det fint. Eller så gör man möbelpolish av det, eller vaxljus. Man kan också tillverka nya vaxkakor genom att hälla vax i en maskin som påminner om ett våffeljärn. Biodlare jag pratat med tycker att det är mer jobb än det är värt, bättre att köpa färdiga kakor som man sedan smälter in i sina träramar, och lämna sitt eget gamla vax i inbyte.

Jag har precis köpt plastramar. Dessa ska rollas med vax för att hjälpa igång bina, och om det försöket blir lyckat behåller jag vax till det. Annars säljer jag vaxet. Timlönen blir inget vidare, men vax är en bristvara, så det jobbet får man ta ändå. Man får i alla fall runt 200 kr/kg. Jag fick med gammalt vax med bina jag köpte i våras, så jag har ingen koll på vad det ”ska” bli, men den här gången fick jag 4,25 kilo.

Skönt att få det gjort, men nu börjar jag vara väldigt klar för en ny biodlingssäsong. Ge mig vår nu!

Gratisjobb i praktiken

Jag har inget principiellt emot praktikplatser, provjobb och andra mer eller mindre obetalda jobbvarianter om bägge parter är med på det. Att under kort tid jobba gratis eller för en symbolisk summa kan vara ett perfekt sätt att komma in i en bransch som annars hade krävt flerårig utbildning och/eller en massa kontakter.

Det betyder inte att jag tycker att företag ska kunna utnyttja ”praktikanter” för att göra fullgott arbete och sätta det i system som Acne tycks ha gjort. Så vem drar gränsen? Det gör arbetstagaren.

Om någon är villig att göra ett jobb mer eller mindre gratis kommer du inte få betalt för att göra det, förutsatt att du inte gör det mycket bättre. Ingen lagstiftning i världen kommer att kunna hindra arbetsgivare från att utnyttja folk som låter sig utnyttjas. Därmed inte sagt att man inte kan försöka. Men i slutändan är det ändå den enskildes ansvar att sätta gränsen.

Det där får man känna av själv. Som komiker drabbades jag ofta av artistbokare som hade ”ett gig som inte ger så bra betalt, men som kan leda till fler”. Mm, fler gig som inte heller gav bra betalt eftersom den som tog dåliga jobb från den bokaren hade fått frågan igen nästa gång de haft en kund utan pengar. När man känner att det inte ger tillräckligt med pengar eller något annat (meriter, kontaktnät, kunskaper...) tackar man nej. Eller så gråter man ut i media. Oklart vad man tjänar på det sistnämnda om man inte också följer upp det med handling, att tacka nej till för dåliga avtal.

Stoppa semmeltesten!

Inför den snudd på religiösa högtiden fettisdagen brukar media recensera olika bageriers semlor. Vanligen ihop med en panel bestående av 2-3 lokala kändisar. I år har dock Falkenbergs konditorier vädjat till lokalpressen att det inte ska göras.

”Ett dåligt betyg i ett semmeltest kan ha förödande ekonomiska konsekvenser för ett bageri eller konditori”, säger en av bagarna, och ”Den som får sämst i test kan tappa nästan 50 procent av sin omsättning på fettisdagen, och sen sprider det ut sig för januari och februari är ju våra högtider för semlan”.

Resten av reportaget handlar mest om hur dyra elräkningar bagerierna har fått, och jag kan gott tänka mig att det blir svårt för dem att få kunderna att betala för det. Men det är knappast Hallands Nyheters och Hallandspostens ansvar. Dock ställer jag mig frågande till att ett semmeltest ska göra så stor skillnad. Mervärdet i en semla är ju såklart en fråga om tycke, smak, pris och om bageriet ligger på vägen mellan hem och arbete. Rätt få låter tidningen avgöra vad de ska äta.

Tror konditorerna ändå att testen är viktiga har jag ett tips: Gör bättre semlor. Jag tror dock att vänners och kollegors omdömen väger tyngre än om Idol-Roger (han som kom sjua i Idol 2002), målvakten i Falkenbergs IK:s dambandylag och kommunalrådet tycker att den ena eller den andra semlan är bäst.

Här är en politiker jag hade lyssnat på i detta fall!

För övrigt är sanningen att det blir både godast och bäst att göra egna semlor. Billigast blir det också. 

EU, plast och jag

Ni som tycker att jag skrivit alldeles för mycket positivt om Norge på sistone kan jag glädja med att dårskapen kommit hit med. Trots att vi inte är med i EU låter man EU diktera villkoren och försöka få bort plastpåsarna från matbutikerna. Plast som enligt alla förståsigpåare (ej att förväxla med politiska posörer) är miljövänligare än både pappers- och tygpåsar.

Idag kostar plastpåsarna 3 kr i de norska matbutikerna. Om inte priset gick upp vid nyår för jag har inte besökt någon mataffär i år. Dessutom brukar jag inte kolla på vad påsarna kostar eftersom jag inte köpt någon på väldigt många år, långt innan den svenska plastpåseskatten. Jag använder tygkassar som jag inte ens betalat för och de räcker ju praktiskt taget hur lång tid som helst.

Jag kan ändå inte förstå hur norrmännen lyckas göra av med 135 påsar per person och år! Det är alltså mer än två i veckan. Någon borde kanske berätta för dem att de håller för flera handlingar. Själv handlar jag inte så mycket mat att jag skulle fylla 135 påsar per år även om jag kastade dem direkt vid hemkomst. 135 är dessutom ett snittvärde. Jag som inte handlar plast för mina matpengar gör ju att någon annan måste bränna även min kvot. Jag fattar inte hur någon kan köpa ännu fler kassar, men de kanske köper en påse och lägger två bananer i den.

Dessutom blir det ju dyrt. 135x3=405 kr. Man får väldigt mycket mat för 405 kr. Men nu har alltså EU kommit på att norrmännen ska ner på max 40 påsar per år. Det nuvarande priset borde räcka utmärkt för att garantera det, men gör det uppenbarligen inte.

Då vet jag inte hur man ska lösa det. Är kunderna okej med att betala över 400 kr per år för bärkassar måste priset alltså upp över 10 kr/st för att det möjligen ska bli tillräckligt avskräckande och det vore ju larvigt. Ransoneringskuponger kanske? Och allt detta för att få kunderna att börja använda mer miljövidriga alternativ. Vi lever i en bra skruvad värld.

Barista eller dö?

Först: Jag har aldrig varit in på kaffekedjan Espresso House, jag vet ingenting om företaget och det gäller även deras personalpolitik. Det är möjligt att det är ett riktigt skitställe att jobba på. Men med det sagt tycker jag att Aftonbladets indiciekedja är väldigt tunn.

”Madeleine fick sluta efter att hon kritiserat arbetsvillkoren.”

Det låter inte orimligt. Eller rättare sagt, det naturliga hade väl varit att Madeleine slutat pga dåliga arbetsvillkor. Till Aftonbladet säger hon att företagets personalpolitik ”snarare påminner om en diktatur än ett modernt samhälle”. Så hur hann de säga upp henne?

Kollegan Sabina ”jobbade 20 dagar i sträck för att inte lämna kollegorna i sticket”. Hon har nu slutat och jag vet inte vad hon gör istället, men mitt förslag är att inte planlägga ett liv som företagare. Vårdbranschen är nog också en dålig idé om man aldrig är beredd att arbeta två helger på raken vid arbetstoppar.

Det är inte min mening att raljera. Jag tror säkert att Espresso House är en stressig arbetsplats som inte är för alla och definitivt inte en arbetsplats man jobbar på tills man får en guldklocka eller avgår med pension. Men då är det väl inte värre än att man säger upp sig och börjar jobba med något annat?

Tacka vet jag uteserveringar!

LO kommenterar artikeln på Twitter med att ”alla har rätt till en trygg och vettig arbetsmiljö”. Men alla arbetsmiljöer är inte vettiga för alla människor. Själv sommarjobbade jag på en bank och det var en så vidrig upplevelse att det kändes som en befrielse när skolan började till hösten. Så jag sökte mig inte dit sedan. Sjukhus och åldringsvård är andra platser jag aldrig skulle stå ut med. Helvetet för någon är paradiset för någon annan.

Jag förstår att det inte är den vinkeln Aftonbladet önskade, men jag hade velat ha svar på varför Sabina jobbade där i nästan ett år om hon pga vantrivsel blödde näsblod varje dag, och varför Madeleine tycks besviken över att hennes provanställning inte omvandlades till ett fast jobb ifall hon upplevde arbetsplatsen som en totalitär diktatur. Kort sagt, vad är det med unga människor och ovilligheten – för att inte säga rädslan – att bryta upp från ett dåligt jobb? Hjälp mig att förstå!