Nationaldag – Sveriges dyraste gäspning

Så blev det nationaldag igen. Som ung tyckte jag det var skit att denna dag inte var en officiell helgdag. 2005 blev den det och jag måste erkänna att jag inte längre bryr mig. Till saken hör kanske att jag som egenföretagare väljer mina arbetstider och aldrig får betalt när jag inte jobbar, oavsett dag på året. Fast jag tror inte att det handlar om det. Snarare att vi ju inte kan fira i Sverige. Tacka vet jag Norge!

Nu är det inte helt okomplicerat med nya helgdagar heller. De kostar en slant. Riktigt hur stor är svårt att veta. Aftonbladet fastslog 2008 att en röd dag kostar Sverige 15 miljarder. 2013 var Svenska Dagbladets siffra 4 miljarder. Antingen har arbetseffektiviteten gått ner minst 70 procent eller också har någon av dem fel.

De är i alla fall tveklöst för dyra för att slänga in godtyckligt, och även om jag gäspar åt Nationaldagen föredrar jag den framför religiösa helgdagar. Nationaldagen fick vi istället för Annandag Pingst (som ändå ingen människa visste varför vi ”firade”) och egentligen tappade vi två sjundedels röda dagar på affären eftersom Annandag Pingst alltid inträffade på en måndag medan nationaldagen ibland är på helgen och ändå hade varit ledig för de flesta.

Vi har ju ingen statskyrka längre, så varför låtsas som att vi har det? Och ska en ha ska alla. Carin Jämtin ville som socialdemokratisk partisekreterare 2011 införa en muslimsk helgdag. Exakt sex dagar senare sa hon i en annan intervju att det ville hon inte alls, inte längre. Idén föll gissningsvis inte i så god jord som hon hade hoppats.

Men hon hann få medhåll. Moderaten Jacob Lundberg (som nu jobbar på Timbro) hängde på direkt, och Vänsterpartiet har länge motionerat om införandet av muslimska röda dagar. Nu är ju inte Vänsterpartiet känt för att förespråka arbete eller behöva förhålla sig till en budget, så varför stanna där? Det finns tjugo hinduiska helgdagar, tretton judiska och sexton buddhistiska. Om kommunisterna ändå slutat att se religion som ett opium för folket är väl en av varje inte för mycket begärt?

Det här var dessutom bara världsreligioner. Vi får inte glömma mindre grupper, som pastafarianer, gruppen som firar Det Flygande Spaghettimonstret, företrädesvis med ett durkslag på huvudet. Med reservation för att jag som icke-troende inte är helt uppdaterad på traditionerna tror jag ändå att man helst ska slå ut pastan först.

Till slut har vi väl det amerikanska systemet, med mycket få semesterdagar anställda själva kan fördela, men med ett helt gäng rikstäckande ströhelgdagar. Som sagt, för egen del har jag ingen betald semester, så staten kan bestämma hyllningsdagar till vilka monster och gudar de vill utan att jag egentligen berörs, men jag tror att de flesta skulle föredra att gå åt andra hållet. Själv har jag varit mest effektiv på jobbet med fastställda arbetsbeting, frihet under ansvar med flex- och komptid. När jag blir kung...