Lev livet eller starta Facebookgrupp

Att ”downshifta” innebär att minska sin konsumtion för att därigenom kunna öka sin frihet och dra ner på sina måsten. Det var två amerikanska forskare som kom på det här på 70-talet och sedan kunde de hålla föredrag och skriva böcker om det i decennier. Fast nu vill jag inte måla ut dem som dåtidens Michael Mosley för jag tror verkligen att detta fungerar.

Men jag stör mig på ordet downshifting, som jag tycker bygger på att man varit fartblind tidigare. Att man så att säga kommit till insikt från att ha tänkt fel. Jag har inte downshiftat, jag har aldrig haft höga och onödiga kostnader. Okej, jag prenumererade på en filmkanal i slutet av 80-talet, räknas det?

Det svenska uttrycket frivillig enkelhet är inte stort bättre. Två ord man lägger ihop för att det ska låta coolt, men om någon väljer frivillig enkelhet betyder det att andra aktivt väljer ofrivillig enkelhet alternativt frivillig komplexitet, annars blir det just bara ord.

Jag tycker att det säger rätt mycket om samtiden att det ska hittas på ord för allting så att det kan hashtaggas på Twitter och Instagram. Men visst, om människor har behov av att etikettera sin tillvaro och hitta en Facebookgrupp som kan bekräfta att de är i fas med trenderna får de göra det. Själv har jag ett liv att leva.

Ta ansvar, Stefan Persson!

För ett halvår (två kvartalsrapporter) sedan skrev jag ett inlägg där jag uppmanade H&M att skaffa en vd. Jag tror inte att Stefan Persson läser min blogg, men nu börjar väl detta bli uppenbart vart man än vänder blicken.

Igår släppte H&M en ny kvartalsrapport, och det lät ungefär som vanligt. Lagren är lite större än man hade hoppats på, vinsten och marginalerna lägre. Om vd Karl-Johan Persson inte vore son till styrelseordförande Stefan Persson och tredje generationens klädföretagare hade han rykt för länge sedan. Jag tror inte att jag får några mothugg där.

Så hur tänker Stefan? Att sonen så småningom får grepp om det här och en morgon ska vakna upp som den perfekta chefen för ett företag vars största utmaning är att möta det nya marknadsläget med näthandel som leder till butiksdöd? Ge upp, människa!

Karl-Johan är säkert en jättetrevlig kille, men det jobb han har är så långt över hans förmåga att det blir plågsamt att se. Är det pappa Stefans mål att familjeimperiet ska gå under har han nog helt rätt kille på tronen. Större jättar än så har fallit i historien. Se nu till att dra i nödbromsen och leta upp personer lämpade för arbetsuppgiften. Aktieägarna väntar på handling!

Flytta folk, inte bostäder

Jag fastnade för en Placera-artikel om bostadsbrist och överskott. Samtidigt som bostadsbristen är enorm i de största städerna finns ett överskott i många norrländska städer och på Gotland. Det går inte att få bort hela bostadsbristen i storstäderna genom att utveckla landsbygden, men eftersom exakt alla partier pratat om att göra det så länge jag kan minnas vore det väl en käck idé att åtminstone försöka?

Det fritar inte landsbygden från eget ansvar. Jag har bott där och upplevde att det fanns ett ständigt och improduktivt gnäll. Jag fattar avogheten mot makten och politikerna i Stockholm (tro mig, vi har den i huvudstaden med), men kavla då upp ärmarna och visa egna initiativ istället för att ständigt bekräfta bilden av er själva som utsugna offer som behöver hjälp med allt från att skapa friska företag till att knyta skorna!

Ja, det finns lysande undantag som Gnosjö, och lokala eldsjälar som startar än det ena, än det andra, men merparten förväntar sig att den maktelit som svikit dem ska dra upp dem ur dyn innan de drunknar.

Och det händer inte. Det är ju mycket billigare att prata om ”Levande landsbygd!” och att ”Hela Sverige ska leva!” än att agera. Redan Maud Olofsson upprepade likt en hes papegoja sitt vurmande för ”gläääsbygdn”, men vad har politikerna gjort rent praktiskt för att folk ska kunna jobba och leva på landet? Höjt bensinskatten och tagit bort alternativen. Det enda som lockar är just billiga bostäder.

Ge dem statliga verk t ex! Jag är av uppfattningen att säkert hälften av alla myndigheter kunde slås ihop eller helt läggas ner utan att någonting skulle bli ett dugg sämre, men om vi ändå ska ha dem kan de väl förläggas till Norrlands inland eller Blekinge? Nej, för där vill inte politikernas kompisar (som ska jobba på verken) bo. Någon gång spexar man till det och lägger en myndighet i typ Örebro, men oftast bara i Stockholm och Göteborg. Om inte ens staten lägger sina fabriker i ”spenaten” kan de knappast begära att näringslivet ska göra det.

Sämsta bäråret någonsin

I helgen plockade jag årets nypon och kan konstatera att detta blev sämsta året i bärskogen så långt tillbaka jag kan minnas.

Det började med vinbär. Klart färre än vanligt, både röda och svarta, antagligen pga torka. Men det är okej, jag hade flera påsar kvar sedan förra året.

Blåbärstillgången var också usel eftersom frosten tog knopparna redan i april. Till slut blev det 12-13 liter om jag minns rätt. Även här fanns lite kvar i frysen. 20 till i år hade täckt behovet, men det är inte kul att lalla runt i skogen i två timmar för att fylla en bärplockare som ett normalt år fylls på en halvtimme och dessutom med större bär som går snabbare att rensa. Jaja, det får duga.

Rabarber och äpplen blev det också mindre än vanligt. Jag kan leva med sorgen för jag hade förra årets äppelmos i frysen och även om det svider går det att köpa äpplen för runt en tia kilot. Rabarber använder jag mest till sylt och till det räcker det. Får väl skippa en och annan rabarberpaj i vinter, men det mår jag nog bara bra av.

Och så nyponen då. Mindre och färre var de, men efter en dags slit med taggiga och blöta buskar såg jag till att kunna fylla vätskebältet med nyponsoppa under vinterns löprundor även i år.

Svamp tycks vara den enda gratismaten i naturen som levererar, men jag hittar inte svamp hur mycket jag än försöker, och om jag gjorde det skulle jag inte veta vilka sorter jag plockat. Enda undantaget är grönsaksdisken på Willys för där står namnet på en skylt. Inte behöver man blöta ner fötterna heller.

Hellre tjurrusning än björnrusning

Tobii har jag skrivit om flera gånger. En gång hade jag en diskussion med Tomas Linnala på Twitter om hur namnet ska uttalas. Jag menade på att det är en uppenbar ordlek där det sista I:et ska uttalas aj, som det engelska ordet för öga=eye. Han å sin sida hade pratat med någon i Tobiis ledningsgrupp som själv sa "tobí" med långt I. Men vadå, Lars Leijonborg presenterar sig som Las Lejonboj, så det är ju inget bevis.

Tillbaka till ämnet. Oftast när jag skrivit om Tobii har det handlat om märkliga kursrörelser och igår var det dags igen. +19,44 procent på en börsdag. 800 miljoner kronor, för att dra ytterligare en obegriplig siffra. Detta helt utan nyheter. Snillen spekulerar - men även jag.

Det kan vara en eller flera stora köpare som vill in i bolaget för att den eller de plötsligt kommit på att de tror på affärsidén, eller också har någon fått indikationer på att det är en affär på gång, att någon vill ta över Tobii eller att Tobii vill köpa någon annan. Eller en kombination - någon köper, någon annan är rädd att missa tåget och så är cirkusen igång.

Fast när det handlar om masshysteri brukar Avanza och Nordnet vara tunga på köpsidan. Den här gången var de största nettosäljare medan vi hittar JP Morgan på köpsidan. För två veckor sedan mäklade Carnegie en storpost på 1,5 miljoner aktier. Även då hoppade kursen upp ordentligt, men förra gången det var i trakterna av gårdagens studs var i början av augusti då Microsoft gjorde Eye Control till standardverktyg i Windows 10 och aktien belönades med en artonprocentig uppgång.

Dags att intensifiera samarbetet eller köpa upp hela bolaget? Eller är det HTC som knackar på dörren och vill kasta in några miljarder? Eller är det falskt alarm och dags för en tillbakagång nu? Ja, jag inser själv att det här inlägget börjar låta som outrot till Lödder, om nu någon till äventyrs kommer ihåg den serien. Så många frågor...

Ny teknik, nya problem

Det lanserades nyligen en ny Iphonemodell, Iphone X, och som vanligt med ny teknik upplever jag att folk hoppar på helt blint. Nu börjar de bli så pass dyra att det i sig tvingar folk till lite eftertänksamhet, men så snart priset sjunker är det många som bara ska ha. Jag har inget emot ny teknik, men man ska köpa för att den är bra, inte för att den är ny. Då köper jag hellre äldre, och jag har flera exempel på det:

Palmpilots, eller handdatorer, var en slags elektronisk filofax som var populära i början av seklet. De dog ut rätt fort eftersom telefonerna tog över funktionerna, men för mig var det praktiskt med en extern maskin som var lätt och smidig och kunde synkas med dator, så jag höll ut länge. Till slut gick det inte, man fick helt enkelt inte tag i dem längre.

Mp3-spelare var en annan kortlivad fluga bland kidsen. En musikspelare/radio som man laddar och fyller från datorn, lite som ett usb-minne med hörlurar. Även dessa konkurrerades ut av telefonerna, men när jag går eller springer vill jag inte bära på en tegelsten (som dessutom måste gå att använda till annat, så den får inte ladda ur) när jag kan ladda ner hundratals poddtimmar i en dosa stor som en tändare på 30-40 gram. Och här kämpar jag på mot utvecklingen. De går fortfarande att köpa, men jag räknar med att klara mig några decennier på det lager som givetvis inte kostat mig en enda krona.

Så är det då dessa telefoner. Jag använder mobiltelefon för att ringa, och i undantagsfall till att skicka och ta emot sms. Jag vill inte surfa, chatta eller facebooka (är det ens ett ord?!) med telefonen. När jag befinner mig i verkligheten vill jag vara just i verkligheten, närvarande, in real life, köttrymden...

För att kunna ringa behöver jag inte en maskin stor som ett bordtennisracket. Jag behöver bara en telefon, med femton knappar, mikrofon, högtalare och en skärm på ett par kvadratcentimeter.

Iphone X kostar 11495 kr, min telefon kostade 0. När den går sönder – nej, jag omformulerar: OM den går sönder (för det är ju ingen bräcklig smartphone) – har jag ett par dussin till på lager. Samtliga med en standbytid på en vecka eller mer.

Jag är inte dummare än att jag förstår att jag förlorar kampen. På samma sätt som avsaknad av internet vore ett handikapp kommer man så småningom inte att kunna leva ett fullgott liv utan internet i telefonen, men jag ska kämpa emot så mycket och så länge det går.

Kanske gör teknikmotståndet att jag går miste om saker, men vad är det som säger att det inte är tvärtom? Jag gör åtminstone aktiva val till skillnad från den som bara måste handla allt som kommer och inrätta sitt liv efter den nya tekniken. I mitt liv bestämmer jag, och tar hjälp av tekniken. Jag vägrar att vara en konsumtionsrobot. Som en stor tänkare sagt, ”Skit i alla de här nymodigheterna!”:

När pengar är av ondo

Jag gillar pengar (om någon skulle ha missat det), men det finns definitivt en passiviserande effekt av att tjäna eller att ha mycket pengar. Hade jag haft högre lön hade jag kanske aldrig startat eget företag, och hade det gått bättre hade jag kunnat slå mig till ro och inte letat nya kunder, nya typer av uppdrag och alternativa inkomstkällor. Det hade helt enkelt sänkt min kreativa förmåga.

Då har jag ändå växt upp i Sverige med relativt bra trygghet för alla. I ett samhälle där man antingen skapar eller svälter ihjäl är incitamenten att ta sig framåt ännu högre. I Sverige kan man klara sig rätt fint utan jobb om man bara håller nere utgifterna under snittet. När jag gick på a-kassa 1994 byggde jag ett hus på pengarna som blev över från min a-kasseersättning som var baserad på ett rätt dåligt betalt deltidsjobb.

En a-kassa som precis reducerats. 1993 sänkte regeringen Bildt ersättningen från 90 till 80 procent, vilket ledde till att arbetslösheten sjönk. Samma sak när Persson sänkte från 80 till 75 tre år senare, och när samma regering skärpte villkoren för ny a-kasseperiod sjönk arbetslösheten på nytt. Jag säger inte att arbetslösheten försvinner om det blir tillräckligt jävligt att vara arbetslös, bara att brist på pengar kan vara en bättre grogrund för kreativa lösningar än pengar i sig.

Ett annat exempel på när pengar stjälper mer än hjälper är kulturstöd. Återigen, jag säger inte att det alltid är fel att ”sponsra” människor med skattepengar, men en av kulturens viktigaste uppgifter är att häckla och kritisera makten. Om samma makthavare man ska kritisera beslutar om vem som är berättigad till kulturstöd, projektstöd, filmstöd, ateljéstöd, verksamhetsstöd och olika typer av stipendier lär det påverka ens satiriska udd, både spetsigheten och vart den riktas.

Presstöd, samma sak. Man biter inte den hand som föder en. Och tvärtom – man föder inte den hand som biter en. Vore jag kommunalråd skulle jag undvika att ge pengar till den lokalrevy som varje år berättar att jag är ett alkoholistiskt äckel vars hela engagemang går ut på att sko mig själv, och samma behandling för den grävande lokaltidningen som upptäckt att jag spelar golf tillsammans med chefen för företaget som vinner varenda kommunal upphandling.

Kanske är det därför svensk satir består av panelprogram på TV4 som ytterst tamt slår upp öppna dörrar och sparkar nedåt, allt medan journalisterna agerar megafoner för regering och riksdag. Kanske byter ni plats nästa mandatperiod. Ni får väl prata om det på golfbanan.

Firma Bluff & Båg

Det finns produkter jag undrar varför de finns, men det mesta har ändå en marknad. Fast det finns också företag vars produkter är ren skit. Det är allt från armbandsur med påmålade visare till pyramidspel med obefintlig chans att få pengarna tillbaka och produkter och tjänster som helt enkelt inte finns mer än på pappret.

Det klassiska bankmejlet t ex, som påstås komma från banken och går ut på att du ska lämna ut dina inloggningsuppgifter eller själv skriva in dem på en sajt med bankens logga, men eftersom bluffen sprids helt slumpmässigt är det till att börja med ganska liten risk att du ens har konto i den banken, och det kan ju vara en liten ledtråd till att det är något lurt. Dessutom är de ofta skrivna på en svenska som får mig att undra om de anlitat drottning Silvia som språkkonsult.

Men okej, jag fick nyligen ett fullt legitimt brev från ett stort försäkringsbolag med bara aningen färre fel, så att jag var tvungen att ringa och kolla att det faktiskt var på riktigt.

Företagare drabbas av andra varianter. Dels bluffakturor, vanligen på sommaren i förhoppningen om att vikarier och bristande rutiner ska få räkningen att glida igenom systemet. Om en av hundra betalar är det bra business och riskerna är obefintliga. På den tiden jag hade en arbetsgivare som betalade för timmarna jag var på jobbet och när jag dessutom levde i illusionen att polisen skulle bekämpa alla brott polisanmälde jag en bluffaktura. Anmälan var nedlagd efter tjugo minuter ”i brist på spaningsuppslag” och då kan de ju inte ens ha hunnit ta reda på vem som stod bakom bankgironumret.

En slugare variant är de fejkade myndighetsbreven. Ett företagsnamn som ska låta statligt skickar ut en lunta som ser ut som deklarationsblanketter där de ber att företagaren ska bekräfta sina uppgifter. Det man inte får missa i brevet från AB Samhällsöverföring är att det någonstans med liten, liiiiten text framgår att om du skriver under och skickar tillbaka pappret har du inlett ett avtal som enkelt uttryckt går ut på att du ska betala pengar och de ska ta emot dem.

Det låter inte som att det borde vara juridiskt bindande, men som jag förstått det håller det i domstol i det land som enligt det finstilta håller i trådarna. Häromdagen fick jag en blankett från Företagsopinion som ville veta om mitt företag anställt eller kunde tänka sig att anställa invandrare. Tre sidor med formalia på helt rimlig myndighetssvenska, men den fjärde sidan bröt trenden.

Det kan man kalla finstilt! Kontentan var att det skulle ha kostat mig 6375 kr per år att i 24 månader binda upp mig på något slags abonnemang i Estland, alltså 12750 kr för exakt ingenting. Tydligen är det den gamla klassikern Bolagsupplysningen som bytt namn, men behållit affärsidén: Mycket pengar för ingenting – kom och köp!

Inte jättesvårt att se igenom, men med tanke på hur många som glatt lämnar ut sitt lösenord till ”banken” som ”på grund av ogiltig Försök till inloggnings tillfälligt avaktiverat Er kontoverifikationifiering” med motiveringen att ”det såg väldigt professionellt ut” antar jag att pengarna kommer att regna in. Baltutlämning à la 2017.

Swish, för vem?

Förra veckan berättade Nordnet att de nu gjort det möjligt för sina kunder att swisha pengar till sitt Nordnetkonto. Jag har självklart ingenting emot nya transaktionslösningar, men jag kan inte låta bli att undra över nyttan med sånt här. ”Ett litet steg för människan, men ett stort steg för branschen”, skrev Sverigechefen Eva Trouin. Jag hade nog nöjd mig med: ”Ett litet steg.”

Vad tog det att flytta över pengar tidigare, 2-3 timmar? Oavsett om man köper och säljer aktier dagligen eller om man månadssparar med låg omsättning känns det som en tämligen meningslös åtgärd. Om jag får önska mig något vore det istället användarvänlighet på hemsidan.

Nordnet har en förmåga att alltid välja typsnittet från Helvetet (nej, inte Helvetica). Kanske funkar det jättebra i telefon, men på min dataskärm känner jag mig halvblind när jag är inne på Nordnet. Exempelvis har de diagram som är helt omöjliga att få ut något av, oavsett om det gäller min egen depåutveckling eller att jämföra en aktie med index. Att jämföra två olika värdepapper har jag fortfarande inte räknat ut hur man gör (eller om det går), men det gör inte så mycket för på Nordnets pyttediagram går det ändå inte att se vilken kurva som är vilken.

Ögongodis för statistiker?

På marknadsföringssidan känns Nordnet mycket piggare än konkurrenten Avanza, och Shareville är en genial idé på alla sätt. Därför känns det konstigt att de ligger så långt efter med hemsidan. Och då undrar jag, var det verkligen detta kunderna skrek högst om, att kunna föra över pengar snabbare?

Kanske är det så, kanske är det bara jag som är gnällig, men jag drar mig till minnes en granne jag hade som hade en gammal bil han höll på att jobba med. Bl a målade han bakluckan på insidan och då tänkte jag: Borde du inte sätta i motorn först? Lite så känner jag kring att kunna swisha till Nordnetdepån.

Hoppa på galna uppdrag!

En kort historia från den svenska filmen Kopplingen: En journalist har fått ett jobb som utrikeskorrespondent. Vid en presskonferens sitter han bredvid en svensk kollega och följande konversation utspelar sig.

- Vad säger de?
- Vadå, du kan väl engelska?
- Det var faktiskt ingen som frågade.

Det här var fiktion och en aning sinnessjukt, men generellt tror jag på att ta jobb man inte riktigt klarar, för det är så man utvecklas. Mathias Andersson berättade i sin podd På riktigt om hur han tagit jobb som datalärare utan att kunna någonting om datorer, men han försökte lära sig så mycket han bara kunde, pluggade in läroboken och avslutade varje lektion med att eleverna fick skriva upp eventuella frågor på ett papper så skulle han gå igenom dem i början av nästa lektion. På det här viset fick han en vecka på sig att själv hitta svaren.

Ett märkligt uppdrag jag tog var som underhållare på en fest. Firmans chef fyllde jämnt och man hade bestämt sig för att göra firmafesten till en Här-är-ditt-liv-baluns med en soffgrupp på scenen och en programledare som intervjuar hennes kollegor, konkurrenter och barndomsvänner.

Lasse Holmqvist, mr Här är ditt liv på 80-talet.

Bara det att den tilltänkta programledaren råkade ut för en olycka med tre dagar kvar. Så artistbokaren (som i ärlighetens namn inte alls fattat vilket jättejobb detta var) ringde mig och frågade om inte jag kunde hoppa in. ”Ring kunden så får du mer information om upplägget, jag vet inte riktigt vad de hade tänkt sig.”

Jag tänkte att de ville ha 45 minuter vanlig standup och några specialskrivna skämt om födelsedagsbarnet, men då drog kollegan Här-är-ditt-liv-idén och någon timme senare satt jag med säkert tio A4-sidor späckade med information om den här kvinnans hela liv. Har ni försökt läsa in ett helt liv på tre dygn någon gång? Det är ganska stressigt. Och nu kände jag att det var för sent att backa ur.

Jag ska nu inte säga att jag gjorde det här helt lysande. Eller jo, skit i Jante! Jag var tamejfan helt magisk, hade järnkoll på tio gäster, drev med rätt människor på rätt ställen och gjorde improviserade återkopplingar som var sjukt klockrena.

Okej, antagligen hade jag grisflyt och det är klart att det fanns någon fråga som kunde varit ännu tightare och något intervjuoffer som hade gått att få ut mer av, men poängen är att man fixar mer än man tror, och som Jens Spendrup sa när han försökte lura på oss euron: ”Det är roligare att säga ja.”

Fake it 'til you make it, var det någon som sa, och jag har sagt eller skrivit ”Inga problem, det fixar jag” utan att ha en jävla aning så många gånger att jag ibland undrar om det egentligen finns något annat sätt.

Snackpåsar om snackspåsar

Häromdagen var det dags igen – för ”snacksekonomi”. Jag har inget bättre ord på fenomenet även om jag inser att rubriken enbart kommer att hyllas av göteborgare. Det här när politiker och andra makthavare ska beskriva ekonomi för ”vanligt folk” i begripliga termer. Eftersom de själva ofta är skrämmande dåliga på både mikro- och makroekonomi och tack vare sina inkomster och förmåner sällan ställs inför samma problem som vi andra så försöker de sig på en ”minsta gemensamma nämnare”-jämförelse med hjälp av skräpmat.

Det som hände nu var att kommunisten Ulla Andersson påstår att den höjda skatten på kapitalförsäkringar och ISK motsvarar två påsar chips. Hon ”glömmer” att vi alla har olika mycket pengar sparade och att ingen kan veta hur hög en räntestyrd skatt blir. Plus den lilla (nej, faktiskt ganska stora) detaljen att hon ”tänker bort” ränta-på-ränta-effekten. Med andra ord – hon snackar skit, men inte heller det är nytt.

Och vem kallar ostbågar helt seriöst för ostkrokar?!

För några år sedan jämförde finanslandstingsrådet Torbjörn Rosdahl (m) avgiftshöjningen för Stockholms kollektivtrafikresenärer med snacks. Fast chips i hans fall, tre påsar i månaden. Att han trodde att ”vanligt folk” har för vana att slänga i sig tre chipspåsar i månaden ger en hint om orsakerna till hans kroppsvolym. Det är inte för inte som han går under namnet ”Lilla Fridolf”.

Och det är fler som jämför kostnader de gillar med skräp de tror att andra gillar. Henrik Schyffert gjorde häromåret den banbrytande uträkningen att Sveriges kostnad för flyktingmottagandet motsvaras av kostnaden för pizza, läsk och en streamingtjänst. Ian & Bert hade varit gröna av avund vid sina läskbackar, och det blev en originell rubrik.

”Se allvarlig ut, då tror folk att du vet vad du pratar om.”

Men Schyffert är ju inte politiker, kanske någon invänder. Jag är inte helt säker på att han förstått det själv, men makthavare är han i alla fall. En annan stjärna Politikersverige än så länge fått klara sig utan är den tredje statsmaktens Fredrik Virtanen. Det är en ohederlig debattör som förtjänar allt förakt, men till skillnad från Schyffert kopplar han åtminstone flyktingkostnader till något användbart.

Nej, men visst vore det skoj om de försökte:
"Ey svenne, köp Lambrusco, annars jävlar!"

Jag är rätt less på flyktingpolitik i kommentarsfältet, så den biten kanske vi kan släppa. Men att relativisera riktiga kostnader med helt onödiga utgifter lär ju bara göra folk förbannade, så varför gör de så här? Min tes är att de inte begriper bättre. Det här är deras uppriktiga försök att relatera till våra liv som de tror kretsar kring nöjen, skräpmat och lådvin.

Dessutom tror jag inte att deras egna ekonomikunskaper är mycket bättre än så. Schyffert har själv sagt att han är usel på pengar och ekonomi. Virtanen är nöjesjournalist, en bana man sällan väljer för att man brinner för matematik.

Andersson och Rosdahl då, som var finanspolitisk talesman respektive finanslandstingsråd när de gjorde sina snacksekonomiska utspel? Bägge har varit politiker i decennier, vilket inte precis är meriterande i min värld. Andersson vet jag saknar ekonomisk utbildning, och hur jag än letar hittar jag ingen för Rosdahl heller. Men snacks förstår de sig tydligen på. Skitsnacks.

Grannsämja och arbetsbyte

Jag har en granne i 75-årsåldern. Ibland hjälper jag henne att bära hundmatssäckar från bilen, sätta upp en gardinstång, skotta snö, jävlas med datorn. Sånt där som gamla tanter kan behöva hjälp med. I gengäld får jag någon påse svamp eller en burk inlagd gurka. Själv är jag usel på svampplockning, fanns diagnosen svampblind skulle jag ha den. Det är inga kontanter inblandade, men fick myndigheterna råda skulle följande riskera att hända:

Den tid vi lägger ner på att hjälpa varandra som goda grannar skulle omvärderas till pengar, varpå arbetsgivaravgift och inkomstskatt skulle utkrävas. Hon saknar F-skattsedel, så då blir det väl skattebrott när hon ”jobbar” med att plocka svamp på sina hundpromenader. För det måste ju ses som någon slags anställning. Förresten får man väl inte anställa folk hur som helst, utan att först göra en korrekt upphandling, så då har vi både Skatteverket och Arbetsförmedlingen efter oss.

Gurkinläggningar och svamp kräver tillstånd från Livsmedelsverket, en blankett för försäljning och en annan för tillverkning och förpackning (där kan Hälsovårdsmyndigheten bli inkopplad också eftersom grannen har en hund i köket, möjligen också Jordbruksverket). Serveringsblanketten tror jag att vi kan hoppa över, men distributionsblanketten kan vi inte komma runt i och med att hon kommer till mig med en påse svamp.

Mina brott då. Att sätta upp en gardinstång är väl att betrakta som hemtjänst och det kräver ett kommunalt tillstånd. Jag kan ha släppt ifrån mig ett aktietips någon gång och då har vi Finansinspektionen att förhålla oss till...

Man kan skratta åt detta, men det faktum att två grannar som hjälper varandra egentligen skulle behöva söka tillstånd hos minst en handfull myndigheter och kommunala instanser är ingen bra grund för ett hjälpsamt samhälle. Istället låter vi staten sköta sånt vi lika bra skulle kunna göra själva.

Grannen kan anlita riktig hemtjänst och hantverkarföretag som skulle ta tio gånger mer betalt för framkörningen än för att göra ett borrhål och skruva i en skruv. Jag kan köpa min svamp från mataffären som i sin tur köpt den från Polen eller Baltikum och som körts hit med lastbil medan den lokala svampen får ruttna i skogen. Allt lagligt och korrekt, men inte särskilt trevligt eller socialt. Socialt ja... Behövs tillstånd från Socialnämnden, Socialförvaltningen eller Socialkontoret för att ha en fungerande grannsämja? Säkrast att helgardera med alla tre.

UD-podden

Det här med poddar har ju blivit stort, insåg Utrikesdepartementet och bestämde sig för att göra en egen. Jaja, kanske inte riktigt vad politiskt styrda myndigheter ska hålla på med, men om ett par av deras anställda gillar mediet och hittar lite tid till detta är det väl inte hela världen.

Men så enkelt är det inte. Det blir intervjuer med ambassadpersonal i olika länder, och inte via Skype eller när de ändå är hemma i Sverige utan på sina arbetsplatser ute i världen. Till uppdraget har man anlitat programledaren och debattören Alexandra Pascalidou, som i ett första skede får 80000 kr för fem intervjuer, plus omkostnader inklusive uppehälle i USA.

Jag undrar om hon tänker lägga någon som helst tid på research inför dessa intervjuer. Den som hört fem minuter av hennes programledarskap i Ring P1 eller P1 Debatt vet att hon oftast är grymt dåligt påläst och har en allmänbildning som brädas av genomsnittliga mellanstadieelever.

Dessutom har hon ju upprepade gånger ertappats med att helt skamlöst plagiera texter. 2005 översatte hon nästan en hel krönika ord för ord från LA Times och kallade texten sin egen. Vid ett annat tillfälle snodde hon en turkisk dikt för att beskriva sina allra personligaste erfarenheter med "egna" ord. Den som fortfarande tror att hon skriver sina egna texter kan höra vittnesmålet från komikern Aron Flam som arbetat som Pascalidous spökskrivare, svart dessutom.

Den som behöver fler skäl att ogilla Pascalidous etik och personlighet kan med fördel se hennes insats i Pokermiljonen, där hon hade svårt att förstå varför de allmänna reglerna även skulle gälla henne. 

Jag ska inte uttala mig om kvaliteten på själva podden för den har jag inte hört, och det visar sig att jag är i gott sällskap. Antalet lyssningar och nedladdningar... Allt är relativt, men det finns otroligt smala poddar producerade av helt okända privatpersoner med absolut noll i reklambudget som har mångdubbelt större publik. En Youtubetrailer från UD fick 42 visningar på två veckor. 42! Till och med mina taffliga videos får fler visningar än så första dagen utan någon som helst marknadsföring.

Att använda humorsajter som bevis går fel ibland.

Alltså, en av Sveriges mest påkostade och marknadsförda poddar är en av de minst lyssnade (är ni nyfikna får ni leta själva, jag tänker inte ge dem mer reklam). Inget problem för UD eller Alexandra Pascalidou – du och jag står för notan. Som vanligt.

Jobba borta bra, men hemma bäst

Att jobba hemifrån passar inte alla. Ska man göra det på heltid kräver det nästan ett eget företag och det passar antagligen ännu färre. Så nu när jag skrämt bort 80 procent av läsarna ska jag berätta om de ekonomiska fördelarna med att jobba hemifrån.

Resa

Jag bor 1,5 mil från Stockholm, vilket vore den naturliga resvägen om jag inte hade förmånen av att ha min arbetsplats sju steg från sängen. Att åka kollektivt till City tar mig 40-60 minuter lite beroende på när jag åker, så 1,5-2 timmar per dag, 30-40 timmar per månad. Ungefär lika mycket tid om jag åker bil. Alltså en hel arbetsvecka att lägga till övriga fyra, med den väsentliga skillnaden att jag inte skulle få betalt för den.

Förutom tiden blir det en direkt kostnad för själva resan. Tar jag bilen kostar bensinen 15-45 kr per dag, trängselskatten upp till 70 kr och slitaget på bilen en slant beroende på bil. Måste jag betala för parkering i stan går en peng där med. Totalt 100-400 kr per dag gör 2000-8000 per månad. Delar kan vara avdragsgillt, men avdragen har både tak och schablon.

Dessutom, är man beroende av att ha en bil som startar varje morgon året runt och som man dessutom ska tillbringa några hundra timmar extra om året i kanske det behövs en nyare och därmed dyrare bil.

Åker jag buss och tåg kostar det 830 kr per månad. Då kan invändas att jag utan extra kostnad kan åka även på fritiden, men jag undviker kollektivtrafiken så mycket det går, så den ”återbäringen” är försumbar.

Vänta inte för länge på morgonen med att välja mellan bil och tåg.

Mat

Jag lagar normalt alla måltider i mitt eget kök. Det kostar mig knappt 700 kr per månad. Med möjligheter att värma matlåda skulle jag kunna hålla fast vid det även om jag jobbade borta, men många betalar 100 kr för dagens lunch medan jag betalar en tiondel. Kanske minskar utelunch också möjligheterna att köpa storpack och ökar risken att behöva slänga rester med lägre omsättning i den egna kylen.

Effektivitet

Nu blir det lite flummigare. Eftersom jag väljer mina egna arbetstider kan jag utnyttja min dag mer effektivt. När jag fastnar i tanken kan jag lösa knuten genom att gå och diska eller ta en promenad. Jag är dessutom vansinnigt trög i huvudet på morgnarna och desto piggare på kvällarna. Därför väljer jag att jobba med sånt som inte kräver tankeverksamhet eller kreativitet på förmiddagarna.

Jag skulle absolut kunna jobba 8-17 med avbrott för lunch 12-13, men jag skulle inte få lika mycket gjort. Därtill kommer den svårvärderade friheten av att kunna ta en tre timmar lång rast mitt på dagen och gå ut och springa eller göra något annat utan att fråga någon om lov. ”Hörru chefen, jag var uppe sent igår så jag går och lägger mig ett par timmar nu!”

Ord

Jag är väldigt intresserad av språk och ordval. Det var jag faktiskt redan som barn. Barnsligt road. Vilka ord man väljer säger mycket om en människas åsikter och värderingar.

De flesta som säger snål menar någon som är egoistisk, missunnsam och nästan besatt av pengar. Jag är undantaget, jag är stolt över min snålhet och håller inte med om något av det där (möjligen besattheten då). Snåljåparna själva kallar sig oftast sparsamma och den andra sidan får etiketten slöseri när slösarna själva antagligen skulle säga att de ”uppskattar livets goda” eller något i den stilen.

I kommentarer kring utspelet om höjd skatt på ISK och KF kunde man se vilken sida folk valde på ett enda ord, investera eller spekulera. Aktiesparare, som generellt ogillar skattehöjningar på sparande, säger sig investera på börsen. De som tvärtom tycker att de människor som satsar pengar på börsen har det för bra och behöver sättas dit använder ordet spekulera. Genast låter det lite som lotto eller roulette.

Spekulera har även andra mer eller mindre negativa betydelser. ”Man ska inte spekulera i människors olycka”, brukade en kompis säga. Att han magplaskat i ett stort antal säljwarranter i bolag som gått upp hade säkert inget med det hela att göra.

Inom politiken används spekulation för att visa att motståndare inte vet vad de pratar om utan bara gissar – spekulerar. Politiken och journalistiken är bra att kidnappa ord och fylla dem med vad de vill. ”Fake news” vann mark i senaste USA-valet och användes frekvent av bägge sidor och alla andra. Idag betyder uttrycket oftast ”åsikter jag inte delar”. När det inte används ironiskt, vilket nog är det allra vanligaste.

Populism är en annan höjdare. Enligt Svenska Akademien är det ”politisk riktning som säger sig i särskilt hög grad företräda (små)folkets intressen gentemot eliten och ofta kanaliserar folkligt missnöje med t.ex. skattepolitiken”. Men alltid negativt, därför kallar sig ingen själv populist, trots att ordet härstammar från populär, vilket brukar ses som något ganska bra.

Men inte i politiken. Där är allt lite tvärtom. ”Jag är inte intresserad av att bli partiledare” betyder ”Ja, ta mig, välj mig, MIG!!!” och det sämsta som finns är ”enkla lösningar på svåra problem”. Varför då, det är mina favoritlösningar.

Köpstopp?

Jag har en kompis... Jag vet att det är kodordet för att prata om sig själv i tredje person, men det är faktiskt inte jag. I alla fall, den här kompisen har bestämt sig för att gå ner i vikt, kanske tio kilo. Efter någon veckas bantning gick han över till att fasta eftersom det gick så långsamt. Har man mig som kompis får man då stå ut med en ärlig sanning:

”Du har misshandlat din kropp i decennier. Knappt tränat, ätit skräpmat och därför gått upp i vikt. Sedan försöker du göra allt rätt och efter en vecka (!) är du besviken att inte åratal av felbeteende neutraliserats.”

Nej, det är inte min kompis, jag behövde en random tjockisbild.

Det ligger i människans natur att leta genvägar, men de ger mycket sällan en långsiktig lösning. Innerst inne vet vi att vi måste äta nyttigare, skaffa muskler och öka förbränningen. Och att det tar tid.

Det slog mig att det är samma sak med ekonomi. En misshandlad privatekonomi blir inte bra på en vecka ens med TV3:s Lyxfällanloppis och ”hopbakslån”. Först måste man se till att utgifterna är lägre än inkomsterna (fler förbrända än ätna kalorier) och för att det ska funka på sikt måste beteendet ändras.

Det ekonomiska svaret på fasta och ät-bara-ris-bantning är köpstopp. Jag har varit inne på ämnet tidigare och uppmärksammat att man inte behöver gå längre än till böckerna om köpstopp för att se att det inte fungerar. När inte ens de som tycker sig så duktiga på köpstopp att de skriver böcker i ämnet lyckas göra något bra av det lär ingen annan heller lyckas.

Köpstopp är en desperat åtgärd för den som inte orkar vänta på resultatet efter vettiga rutiner som funkar på lång sikt. Visst kan man slå stopp ett tag som en slags reningsprocess, ungefär som en juicefasta med alger och vetegräs, men sedan är det dags att kavla upp ärmarna och jobba fram hållbara vanor. Själv skippar jag köpstoppet och algerna och går direkt på fungerande rutiner.

Teckningsrätt och teckningsfel

Idag har jag en aktiefråga som jag hoppas få hjälp med i kommentarsfältet av någon större börshaj än jag själv (mm, det är ingen liten grupp jag vänder mig till). Det händer att bolag i min portfölj gör nyemission, alltså ger ut nya aktier till befintliga ägare. De behöver alltså pengar. Kanske vill de expandera genom att köpa upp en konkurrent eller lägga pengar på en reklamkampanj, eller för att klara de löpande utgifterna.

Som kund har man i regel tre möjliga svar:

1. Teckna emissionen, släng in mer pengar och få fler aktier.
2. Sälj befintliga aktier och ge upp på bolaget som uppenbarligen inte kunnat hålla i pengarna.
3. Behåll aktierna, men sälj teckningsrätterna.

Ettan väljer man om man tror på bolaget. Har de vind i seglen och ska köpa upp största konkurrenten är det lättare att tro på dem än om de gjort slut på tidigare emissionspengar och behöver mer för att klara löner och räkningar, men kanske hoppas man på ett genombrott för produkten och bestämmer sig för att härda ut.

Obegriplig bild för den som inte sett Seinfeld, men finns sådana?

Tvåan är inte heller svår att förstå. Kanske är det femte gången de tömt kassan. När aktieägarna blir bolagets främsta inkomstkälla är det lätt att misströsta. Ofta är det bättre att göra slut på lidandet, ta smällen och gå vidare.

Men nu kommer frågan. Finns det någonsin anledning att välja alternativ tre? Man får in en skvätt med pengar genom att sälja sina teckningsrätter, men samtidigt kommer ens befintliga aktier sjunka i värde pga utspädningseffekten, på samma sätt som pengar gör det i länder där riksbanken låter sedelpressen gå på högvarv. Det må vara okej ifall man tror på bolaget och en förestående vändning är i sikte, men det gör man uppenbarligen inte eftersom man inte vill teckna aktier till rabatterat pris.

En möjlig anledning skulle kunna vara att man tror på aktien men inte har pengar att öka sin position. Med risk för att reta upp någon tycker jag att man ska hålla sig ifrån börsen om man har så små marginaler. Och då förutsätter jag också att man inte har halva aktieportföljen i samma bolag, men det är samma sak där – då är man på fel plats. Kan ni komma på någon anledning?

Vad hände med Attefallshusen?

För drygt tre år sedan infördes reglerna om Attefallshus, som enkelt uttryckt är ett hus på max 25 kvm som man får bygga utan bygglov. Idén hos politikerna med bostadsminister Attefall i spetsen var att folk skulle ställa sådana här hus på sina tomter och hyra ut dem och därigenom minska bostadsbristen.

Bra tanke! De går att köpa för hundratusen kronor, men då får man nog räkna med att köpa några tillval eller göra lite själv. Det är som när en bil säljs för ”från 99900 kr”: ”Jaha, vill du ha fälgar också, då får du lägga på femton papp. Ratt...?” Men de borde inte vara alltför svåra att banka ihop själv heller. Ett byggvaruhus som inte betalat mig för att namnge dem kallar det för ett ”inspirerande gör-det-själv-projekt”.

På en tomt i Stockholmsområdet borde de vara intjänade på några år. När ungarna börjar bli i utflyttningsåldern kanske de kan flytta dit i väntan på en permanent lösning. Men händer detta? Villaägarnas riksförbund uppskattade att reformen skulle ge uppemot 200000 bostäder. Första halvåret gjordes 1087 bygganmälningar om Attefallsbostäder. Under hela 2016 anmäldes 186 stycken i landets tjugo största kommuner, så det verkar inte precis ha tagit fart.

Varför? Vill inte folk bo så litet? Jag skulle absolut kunna tänka mig att göra det. Fast jag vill nog inte hyra ett sånt här hus på någon annans tomt och grejen med Attefallshus är att det ska vara ett ”komplementsbostadshus”. Man kan inte köpa en tom tomt och bygga ett sånt här för att komma undan bygglov.

Jag tror snarare att villaägarna drar sig från att bygga Attefallshus för att få en ”inneboende” på tomten. Inte har de råd heller. Att först slänga upp ett par hundratusen finns för de flesta inte på kartan. Då får man börja med att ”bygga ut” bolånet. Och detta för att i bästa fall tjäna pengar flera år senare. Ja, ni hör ju... Men smart på pappret, och det säger jag inte om alla politiska förslag. Knappt ens en bråkdel.

Kul att vara tråkmåns

I mitt inlägg om skillnaden mellan sparade och tjänade pengar skrev jag: ”Det sägs ibland att det inte går att jobba sig rik i Sverige. Inte helt sant, men det ligger något i det. Däremot går det att spara sig rik!” På Twitter fick jag kommentaren: ”Du menar leva snålt?”

Just den reaktionen tror jag var skriven med en hel kilometer ögonglimt och inte alls nedsättande, men jag möter ofta åsikten att antingen lever man flott och slösaktigt, eller också snålt och beräknande, och då lite underförstått att det snåla livet är trist. Man sitter i en mörklagd skrubb, äter vitkål och havregryn som man sköljer ner med vatten och ägnar all ledig tid åt att räkna pengar.

Jag känner inte igen mig i bilden. Jag bor större än jag behöver, äter gott och mycket och mår rätt bra av att kunna realisera de idéer jag har utan att behöva begränsa mig av ekonomiska skäl. Visst kompromissar jag bort en del lyx och bekvämlighet, men förvånansvärt sällan. Jag kan inte erinra mig att tråkigheter i mitt liv någonsin berott på för låg konsumtion.

Jag tänker att vi väl alla lite till mans (och kvinns) intalar oss att gräset är brunare på andra sidan. Slösarna målar upp bilden av ett asketiskt tråkliv. Spararna ser ångesten hos dem som fått en oförutsedd utgift de inte vet hur de ska lösa, eller just insett att de inte kommer att bli skuldfria till sin hundraårsdag. Jag ska avsluta med några strofer av Lars Winnerbäck, som jag tycker slagit huvudet på spiken här:

”Och prylarna far runt och slickar sår som aldrig läker.
Rulla på.
Orsaken vill ingen ens förstå.
För nån har sagt att har man gott om pengar är man säker.
För vadå?
Jag menar kylan, mörkret, stan och stressen hittar dig ändå.”

Han är djup, den där Vinterdäck.

Ropen skalla – otrygghet åt alla!

Först får jag be om ursäkt för att jag gör ännu ett gnälligt inlägg om vänsteralliansens beskattningsmani så nära inpå det förra, men tyvärr duggar de dåliga förslagen tätt nu.

Regeringen har gjort upp med Vänsterpartiet Kommunisterna (ja, jag vet att de tagit bort K:et ur namnet, men om den låter och agerar som en kommunist, så är det antagligen just det) att höja skatten på investeringssparkonton och kapitalförsäkringar.

Magdalena Andersson har (kanske inspirerad av statsministern) sagt väldigt lite om hur hon tänker, men VPK:s ekonomiska talesperson Ulla Andersson (utbildad barnskötare) har sagt desto mer. Hon ser detta som ett sätt att minska de ekonomiska klyftorna och ”Det är en träffsäker och bra reform på det sättet att den riktas mot den tiondel av befolkningen som har högst inkomster, varav en majoritet i gruppen är män”.

Här tror jag att Barnskötar-Ulla är ute och cyklar. Vi är några miljoner som använder dessa sparformer, och självklart är det inte alls de som tjänar bäst som åker på hårdast däng. Med höga inkomster är man relativt okänslig för sånt här, då har man det ju bra ändå. Värre är det för dem som trots små inkomster sparar för att värna sitt oberoende. Om jag ska vara lika sexistiskt fördomsfull som Ulla tror jag att kvinnor generellt är bättre på den formen av gnetande som nu drabbas.

Om VPK menade allvar med att de vill värna om den lilla människan borde de uppmuntra sparande istället för att straffa det. Att spara är den svages chans till det goda livet utan den höga lön och skyddsnät Ulla Andersson har.

Men vad kan man vänta sig? Bland Barnskötar-Ullas (förlåt att jag tjatar, det är inget fel på barnskötare, men jag finner det anmärkningsvärt att ett riksdagsparti har en ekonomisk talesman helt utan ekonomisk utbildning) tidigare uttalanden och bevingade ord hittar vi bl a: ”Sverige ska inte vara ett skatteparadis.” Du, jag tror ärligt talat inte att den föreställningen var särskilt utbredd ens innan detta utspel.

Om du - som jag - tycker att sparande redan beskattas tillräckligt, berätta det för politikerna genom att skriva under namnlistan mot förslaget.