Annonsblock

God medial information är värd att betala för på ena eller andra sättet. Det billigaste sättet att betala på internet är att utsätta sig för reklam. Det gör jag med glädje på en del sidor. På andra inte. De som redan läst vad jag tycker om svenska affärstidningar anar vart jag är på väg.

När skvallertidningen Dagens Industri ber mig plocka bort min annonsblockering för att ta del av deras produktplaceringskavalkad blir jag nästan full i skratt. Trots att de redan tar betalt för en stor del av artiklarna tar de alltså illa upp när någon vill läsa det lilla material som återstår utan att förutom buggar och usel webbdesign också överösas med reklambanners. Om de inte spärrade så mycket av sitt material skulle jag ibland länka till dem både här och på Twitter, vilket skulle ge dem fler läsare, med och utan annonsblockeringar.

Men priset för vanvettigast självbild går som vanligt till Dagens Nyheter (eller Dagens Dumheter, som den kallades redan innan chefredaktör Wolodarski var påtänkt) när de av någon anledning skickar in ett popupfönster där de pladdrar på om ”bra journalistik” och ”nyheter baserade på fakta”. Som om dessa begrepp skulle ha någonting med DN att göra.

Att regelmässigt blockera reklam känns fullkomligt självklart och jag kan varmt rekommendera Adblock Plus. Det förbättrar min upplevelse av internet. Om det helt skulle hindra mig från att surfa svensk nyhetsmedia kan jag leva med sorgen, även om det såklart är ännu mer stötande när gnället och betalväggarna återfinns hos sajter jag redan betalar med skattepengar, som SvD och Gefle Dagblad.

Borde det ens vara lagligt?! Vad är nästa steg, att tv-licensen ersätts med en tvångsskatt för alla?

Värdet av designergrejer

Jag gick förbi en sån där inredningsbutik med köksutrustning. I skyltfönstret tronade en brödrost som såldes till ”klubbpris”, 1121 kr, istället för ordinarie pris 1495 kr. Plats för två brödskivor, ställbar värme. Inga avancerade funktioner eller annan lyx. Inte särskilt snygg heller, men det är min högst subjektiva bedömning.

På Clas Ohlson, Jula och liknande butiker finns ett flertal brödrostar för under hundra spänn. Jag förstår om man vill lägga lite mer för att få en som passar i köket eftersom brödrosten ofta står framme till skillnad från stavmixrar och plastbunkar. Men över tusen kronor för en brödrost? Jag har köpt bilar som kostat mindre!

Dammsugare är ett annat exempel. Man använder den kanske en kvart åt gången. Däremellan står den i städskåpet (och samlar damm...*trumvirvel*). Nu pratar jag inte om dammsugarrobotar som åker runt och slår sönder golvlisterna medan man är borta utan om vanliga traditionella. De billigaste kostar runt en femhundring. Så vem köper en dammsugare för 25000 kr? Någon måste göra det, annars skulle de inte finnas. Min egen dammsugare ärvde jag för femton år sedan och den gör jobbet. Jag blir inte glad av att ta fram den, men det blir man knappast av någon dammsugare.

Jag kan gå igenom hela hemmet och rabbla upp hushållsassistenter, vattenkokare och skruvdragare, men frågeställningen är ungefär densamma. Varför köpa en maskin som kostar minst tio gånger mer än den billigaste som gör samma jobb ungefär lika bra? Även om den dyrare skulle hålla dubbelt så länge, och jag vet inte om det ens finns ett samband mellan högt pris och lång livslängd när det kommer till hushållsapparater.

Är det fördomsfullt att tro att de som köper brödrostar för ett fyrsiffrigt belopp inte i första hand lever på sin egen lön utan på en annan familjemedlems? Eller är det helt enkelt människor vars ekonomi är så bra att det inte spelar dem någon roll. Jag hade velat stanna i inredningsbutiken och kolla vem som skulle snappa åt sig brödrosten. För jag är uppriktigt nyfiken, men personalen började titta så konstigt på mig.

Frihet är inte svårt

Jag blev tipsad om en artikel i Veckans Affärer (plötsligt händer det...) med enkla, handfasta råd för ekonomisk frihet. Det jag gillar är framförallt enkelheten. Så fort man hävdar att det går att slippa undan heltidsoket får man höra att det gör det inte alls. Tar man sig själv som exempel och visar att det funkar ändras ”motargumentet” till ”Ja, för dig går det, men jag har ju helt andra förutsättningar”.

”Den person som tror att den kan får förmodligen rätt – men det får även den som tror att den inte kan.” - Henry Ford

Mitt tips är att sluta fokusera på hinder som oöverstigliga skäl att sitta kvar i tv-soffan. Bättre då att använda politikernas nya favoritord utmaning. Det här är vad som krävs:

Rimlig lön

”Det är inte det stora inkomsterna, det är de små utgifterna.” Självklart behöver inflödet ha styrfart, men titta på din omgivning och fråga dig om de med högst inkomst har bäst ekonomi. Titta på Lyxfällan eller på andra människor med kronofogdeskulder – har de haft extremt små inkomster? Sällan.

Utgiftskontroll

Det är här de riktiga klippen går att göra. Se över de fasta utgifterna, ifrågasätt hur fasta de är och kolla om de går att sänka utan att du behöver försaka någonting. Pressa rörliga kostnader och prova om inte många av dem går att ta bort helt. Ta med matlåda till jobbet, drick inte kaffe på stan, cykla och gå istället för att ta bilen... Vi vet allt detta, vi väljer bara många gånger att inte göra det.

Spara pengar

Det är ingen naturlag att pengar på kontot måste spenderas. Inte ens en viss del av överflödet. Ta skatteåterbäringen som exempel. Undersökning på undersökning visar att ”vi” ser den som en gratis skänk från ovan trots att det är våra egna pengar vi lånat ut till staten med usel ränta. Vi måste inte lägga allt eller halva summan på onödig konsumtion, vi klarade oss bevisligen utan dessa pengar!

Ränta-på-ränta-effekten funkar åt bägge håll, både på sparande och lån. Sparade pengar får ekonomin att växa och ge passiva inkomster, lån ger passiva utgifter. Att vänta på saker och ha tålamod istället för att ge sig själv belöningar som en annan kicktorsk kanske kostar lite i initialskedet, men är värt det i slutändan.

Vägra flockmentaliteten

De flesta människor är ganska ofria. Gör du som ”alla andra” blir du också det. Köp inte dyra hus, bilar, ljudanläggningar och semesterresor för att det är ”normalt”, bara om du verkligen vill ha det. Håll istället nere utgifterna och försök hitta hobbies som ger pengar eller åtminstone inte kostar.

Istället för att göra slut på oförutsedda inkomster, försök göra slut på oförutsedda utgifter genom att tänka i nya banor. Sälj lite sopor från vindsförrådet istället för att dela upp tandläkarräkningen på tre avbetalningar.

Om det är ditt mål att inte behöva jobba för att få ihop ekonomin alltså! Har du andra mål ska du fokusera på dem istället. Men sitt inte och intala dig själv att inget går, för då kommer du att få rätt och det blir ingen gladare av.

”Familjesemester kostar hundratusen”

Andra inlägget om semester på en vecka. Ren slump, jag lovar. Jag har inte tid med sånt i år heller.

Men nu har jag ett flertal gånger hört människor i offentligheten påstå att en semester med familjen lätt kommer upp i hundratusen. Så jag tänkte att jag skulle kolla upp om siffran har någon som helst verklighetsbakgrund eller om det handlar om offerkofta i kombination med behov av en bra rubrik.

Att det går att komma upp i sexsiffriga belopp fattar jag. Det behöver man inte vara en familj för, det räcker med att åka tillräckligt långt bort tillräckligt länge. Och ska åtta barn med på resan blir det ännu enklare, men jag tänker mig att detta handlar om normala resor med normala familjer.

Säg att man nu, runt två månader innan jullovet vill boka en vecka för två vuxna och tre barn, det låter rimligt i min värld. Vad får man då? Kan man leva med att bo i ett fyrstjärnigt familjerum får man en all-inclusive-vecka på Fuerteventura för 52830 kr hos Solresor.

Hotels.com frestar med en trestjärnig lägenhet på Gran Canaria för 33660 kr. Då får ni stå för maten själva, antingen på stan eller i det komplett utrustade köket som ingår. Vill ni längre bort kan ni bo på ett fyrstjärnigt hotell i Phuket, Thailand, för 22714 kr. Även där får ni betala maten själva, men vad kostar mat i Thailand? Snudd på ingenting.

Expedia tar vår hittepåfamilj till Mallorca där de får bo på ett femstjärnigt hotell i en vecka för 23944 kr, till ett fyrstjärnigt i Rom för 19210 kr eller Nice för bara 14334 och då kan de banne mig spotta ner i Medelhavet från balkongen!

Jag fattar att kostnaderna inte tar slut där, även om man bokat all-inclusive. Och vill man resa två veckor istället för en får man lägga på ungefär 50 procent, men i samtliga alternativ är vi ändå väldigt långt från hundratusen. Och då snackar vi alltså ungefär fyrstjärnigt med eget kök i snitt. Har man möjlighet att inte åka precis när alla andra vill resa, bo i Airbnb-lägenhet och/eller kan tänka sig att byta bostad med en semestersugen familj i någon annan del av världen går priserna att pressa rejält.

Självklart var inte detta inte en vetenskapligt genomförd undersökning, men det jag tar med mig är att nästa person som påstår att de behöver hundra papp för att åka på solsemester med familjen antingen ljuger eller har för avsikt att åka på lyxresa till Västindien.

Ljummig mjölk

Jag har aldrig varit någon stor serietidningsentusiast, men en historia dröjer sig kvar. Kalle Anka skulle starta restaurang och konkurrera med Alexander Lucas. Enligt experterna, så kallade ”ankister”, hette kapitlet ”Femstjärnig mästerkock” och återfinns i Joakim nr 3/87. Japp, jag har gjort min research, men resten är fritt från minnet:

I början går det inget bra, men en dag kommer en man in och beställer ”ljummig mjölk och kex”. En oansenlig beställning, men Kalle går in för sitt jobb och kommer ut med kex och lagom tempererad mjölk på ett silverfat. Kunden låter sig smaka och visar sig senare vara en känd recensent som ger Kalles restaurang med det utomordentligt fåniga namnet Chez Kalle en stjärna i Ankeborgsguiden. Kunderna strömmar till och succén är ett faktum.

Tills en dag när en grå liten herre kommer in och beställer ljummig mjölk. Kalle skäller ut kunden. Att ha mage att komma till hans lyxkrog och beställa något så enfaldigt anser han vara höjden av fräckhet. Självklart är det samma recensent som därefter ser till att restaurangen tappar sin popularitet och så går det som det alltid går för Kalle Anka.

Och sensmoralen är lika tydlig som alltid, men är det inte fascinerande hur många näringsidkare som inte fattar detta? Det är omöjligt att veta vilken kund/uppdragsgivare/människa som kommer att bli betydelsefull för din verksamhet. Därför bör man bete sig som folk i alla situationer. Inte bara därför, men fattar man inte det är nog loppet kört alldeles oavsett.

Global Gaming 555 mot himlen?

Jag har i princip slutat med IPO:er, men ibland gör jag undantag. Ett sådant var Global Gaming 555 som introducerades förra veckan. Resultatet blev dock som vanligt – inga aktier för mig.

”No shares for you! NEXT!!!”

Att jag ens hängde på låset den här gången är för att jag känner en av de tidiga ägarna som snackade in mig. Företaget har funnits i tio år och jobbade från början med digitala lösningar för livepoker för att sedan gå över till nätkasinon. Det som gör Global Gaming intressant är just att introduktionen inte handlar om att casha hem vinst i uppstartsfasen. För detta är ett moget bolag och jag har fått uppfattningen att merparten av ägarna före introduktionen tänker sitta kvar.

Och de behöver inte pengarna för det här bolaget tjänar redan rediga pengar och trenden är brant stigande. Intäkterna i Q2:an ökade med 381 procent, rörelseresultatet och kassaflödet runt 1000 procent.

Det går bra nu...

Eftersom jag är på siarhumör ska jag berätta vad jag tror kommer hända framöver. 30 november presenteras företagets Q3:a. Den kommer belastas med engångskostnader för börsintroduktionen, men också innehålla information om förvärvsplaner. Framåt årsskiftet kommer aktien stå i 35 kr, att jämföra med 27,50 kr nu och 22 kr som introduktionskurs.

Kanske är det en potentiell kursdubblare på ännu längre sikt, men huruvida jag är kvar då vet jag inte (mina krafter räcker sällan till att räkna ut vad jag själv ska hitta på eftersom jag egentligen är mer cynisk än synsk). Jag har i alla fall köpt in mig nu och har för avsikt att avvakta rapporten. Med viss tillförsikt, det här kan bli bra.

”I minsta laget”

Jag såg en Flashbacktråd som gjorde mig en aning förvånad. En kille publicerar sin budget och ber om kommentarer. I mitt tycke är det en ganska normal budget, även om jag själv ligger lägre på varje punkt.

Att lägga 3000 kr i månaden på mat plus 2500 kr för restaurangbesök är oerhört högt i min värld, och en av de kommentarer han får är att detta är ”skallskadat”. Jag hade inte valt just det ordet eftersom det knappast leder till ett vettigt samtal, men det är kanske ett normalt språkbruk på Flashback, vad vet jag. Trådskaparen reagerar i alla fall med taggarna utåt och svarar:

”Har du räknat på det? Mat är svindyrt i Stockholm om man inte bara äter potatis. 3000 kr är om något i minsta laget, men jag försöker spara.”

Som sagt, blir man kallad skallskadad reagerar man nog lätt med att gå i försvar, men ska vi bena ut detta. 3000 kr på mat är 100 kr om dagen, vilket räcker till ganska mycket mer än potatis. För ska man handla potatis för detta får man 250-500 kilo, om man inte storhandlar på bensinmacken (för då är man nog ändå skallskadad). Jag köpte själv potatis igår för 2 kr/kilo (=1500 kilo för 3000 kr).

Det är många som lägger mycket pengar på mat, och det är inget fel med det, men att låtsas att det är en naturlag tyder snarare på att man inte vill motivera merkostnaden.

Sedan tycker jag att själva fenomenet är intressant och inte specifikt för ekonomi. Att man går ut på internet och skriver ”Så här gör jag, verkar det vettigt? Kom med feedback.” och sedan hackar på varje försök till konstruktiv kritik. Hoppas att jag aldrig någonsin gör så.

Jag blir tvärtom lite uppspelt när jag, som förra veckan, får en bloggkommentar som inleds med: ”Jag brukar hålla med dig om det mesta, men inte den här gången.” Då tänker jag att nu ska mitt intellekt bli utmanat, och det är ju inte det sämsta.

Köpta analyser

Fakta är en sak, men analyser innehåller alltid ett visst mått av gissningar och egna tankar. Åsikter, om man så vill. Därför har jag alltid ställt mig tveksam till aktieanalyser från Redeye. Jag betvivlar inte att deras analytiker är kunniga, men deras köpta analyser (eller, med ett finare ord, uppdragsanalyser) innebär att företaget Redeye analyserar betalar för analysen. Jag tycker att det säger sig själv att detta faktum påverkar innehållet.

”Kunden har alltid rätt”, sägs det. Det verkar inte nödvändigtvis gälla i de butiker jag handlar, men något ligger det i det. Missnöjda kunder tenderar att inte komma tillbaka, så är man för kundfientlig försvinner man till slut. Åtminstone trodde jag det tills jag fick ett mejl från Avanza med en Redeye-analys med följande tillägg:

”Läsaren av innehållet kan anta att Redeye har erhållit eller kommer att erhålla betalning för utförandet av finansiella företagstjänster från bolaget. Ersättningen är på förhand avtalad och är inte beroende av innehållet.”

Okej, Redeye får alltså ingen bonus om de gör en optimistisk analys av det analyserade företagets framtid. Det hade kanske ingen trott heller, men det bolag som sågas jäms med fotknölarna lär inte heller köpa klippkort. Det är min analys, och den är gratis.

Trendsemester

Jag reagerade på en resetidningsredaktör som uttalade sig om restrender i ett radioreportage. Bl a sa hon att ”solstolsbilden inte är den fränaste på Facebook”. Hon menade att folk i större utsträckning än tidigare söker upplevelser på semestern. Inte främst för att de vill uppleva något utan för att ge bilden av sig själva som aktiva människor istället för blekfeta grisfestbesökare. Alltså bokar de träningssemester eller österländsk mumbojumbo för att blidka sina Facebookvänner och Instagramföljare.

Jag undrar varför man reser på semester, är det för att koppla av eller för att visa ”fräscha bilder” på Facebook? Om svaret är det senare finns ett bättre sätt – ljug! Med Photoshop kan du enkelt sy ihop en familjeresa helt gratis. ”Joråsåatte... Vi drog ju iväg till Egypten på en sån där svindyr all-inclusive, hela familjen.”

Sedan är det bara att ligga i solariet och beställa hem kläder och souvenirer ni förväntas shoppa på det aktuella resmålet. Frakten går väl på någon hundralapp, men det är ändå en bråkdel av hur dyrt det skulle ha blivit om ni verkligen hade rest.

Går de på det då? Ja, om de är vänner med dig bara för att du åker på ”fräna” semestrar är oddsen låga för att de är helidioter helt fixerade vid yta, så det ska nog gå bra. Och tänk så mycket tid det sparar! Nätshoppingen tar väl en timme, sedan har du minst en vecka (beroende på hur dyr semester du vill låtsats ha haft) då du kan göra vad du vill. Skaffa en personlighet vet ja!

Och börja planera nästa semesterresa medan du smörjer in dig med Brun-utan-sol. ”Nästa nyår lutar det åt safari.”

Vad gör man åt veckopengsköparna?

När man säljer H&M eller Atlas Copco är det inga problem, men så fort man ska avyttra en aktiepost i ett mindre bolag, allrahelst på en mindre lista, uppkommer problemet. Köpkurs 85 – 500 st, säljkurs 87 – 650 st. Jag lägger in mina 800 aktier till försäljning för 86,50 kr. Det går några minuter innan det plingar till i datorn, jag har sålt... fyra aktier.

Fyra aktier till den fantastiska summan av 346 kronor, och så courtaget då, på 39 eller 69 kronor. Sedan lägger någon in en lägre säljorder medan andra säljare börjar knapra bort köpordern på 85. Och där står jag med mina 796 aktier och en påbörjad försäljning som jag får betala för oavsett om jag säljer resten eller inte. Antingen sitter jag kvar och tar courtagesmällen om det inte vänder upp igen, eller också säljer jag så många jag kan på 85 kr och hoppas att någon förbarmar sig och köper resten.

Men vad kan jag göra för att inte hamna där?

1. Sluta handla med småbolag?
2. Bara lägga fill-or-kill-ordrar eller sälja aktierna till högstbjudande oavsett spread?

Eller möjligen 3: köra på som tidigare och acceptera att de låga courtagen och ökade aktieintresset lett till att folk köper aktier för hundralappar eller tior? Själv förstår jag inte varför någon – oavsett courtage – vill köpa ett bolag för 346 kr, ifall det är den femprocentiga rusningen eller den treprocentiga utdelningen (17 respektive 10 kr) som hägrar.

Men det är så mycket annat jag inte begriper, varför köper någon en bil för en halv miljon som verkar sakna blinkers, vad är grejen med kvarg, vem ser panelhumor på tv, hur kan man ta sig tid att sopsortera och ändå inte greppa att mjölkkartonger är gjorda av papp, vad säger egentligen Stefan Holms pappa... Jag skulle kunna fortsätta med detta, men det får Johan Johansson göra istället (inte alltid jag förstår honom heller, men här gör jag det):

Bevare mig för trygghet

Jag vet inte om det är typiskt svenskt, men många jag känner eller träffar är så torsk på anställningstrygghet att de borde kunna sjukskriva sig för sitt missbruk. Jag förstår att man måste leva livet med säkerhetsmarginaler om man har stor familj, bolån och bor på en ort med få arbetsgivare, men många uppvisar trygghetsnarkomani på en nivå som inte alls står i proportion till förutsättningarna.

För är man duktig på det man gör, har erfarenhet inom en bransch med många arbetstillfällen och bor i eller i närheten av en storstad behöver man knappast vara rädd för att bli arbetslös. Man kanske inte hittar drömjobbet i morgon, men man är tillräckligt attraktiv för att få någon slags jobb relativt snabbt.

De som hörde mig prata jobb i Onkel Toms podcast kommer kanske ihåg att jag inte vill ha trygghet eftersom jag upplever det som motsatsen till frihet. Ett fast jobb är just – fast. Men egentligen är ju termen "tillsvidareanställning". Låter inte mycket bättre, som något man kan ha och mista, men får duga – tills vidare.

Jag har haft intressanta anställningar, jag har inget emot det och är den förste att gratulera andra som landat sina drömjobb. Tyvärr tror jag att en överväldigande majoritet inte trivs med sin anställning. De tvingar sig till arbetsplatsen för att få lön. Inget fel med pengar och har man ett underbart liv i övrigt är det kanske bra nog, men är det kravet på trygghet som hindrar dem från att försöka förbättra situationen är det illa.

Jag tror egentligen inte att detta är speciellt för svenskar, men vi hamnar kanske i riskzonen lättare än andra. Dels för att vi av janteskäl snackar ner vårt värde och inte tror oss värda bättre. Dels för att samhället marinerat oss i trygghet. På gott och ont, men i detta fall på ont.

Därför vill jag uppmana alla att våga ta chanser, följa sina drömmar och bryta sig loss. Det sägs att ingen kommer ligga på sin dödsbädd och ångra att de inte spenderade mer tid på kontoret. Andra avslutande ord man sällan hör är: ”Jag önskar att jag hade skaffat mig mer trygghet på arbetsmarknaden."

Plånboken vilar idag

Allt kostar pengar, sägs det, men det stämmer ju faktiskt inte. På många låter det som om det måste rulla iväg pengar så fort de kliver upp på morgonen, eller åtminstone från att de går ut genom dörren. Själv tar jag de allra flesta dagar aldrig upp plånboken. Jag tar inte ens med den om jag inte planerar att handla eller ska köra bil och behöver körkortet.

Jag är inte dummare än att jag förstår att min bostad kostar varje dag och att elen förbrukas även de dagar räkningen inte kommer osv. Jag menar bara att man inte måste betala för allt man gör. En vanlig vecka betalar jag ingenting 5-6 dagar, varken på internet eller i butik.

Dessa dagar sitter jag vid min dator, jobbar, bloggar, kollar börsen eller socialiserar mig, tar en promenad, en löprunda, stökar i hemmet, hälsar på någon, läser en biblioteksbok, ringer en kompis... Ni ser mönstret – inga utgifter. En del ser nog detta som fattigt - ”Jag konsumerar, alltså finns jag.” Själv tycker jag tvärtom att det är en befrielse att slippa.

I vårt västerländska samhälle har det växt fram en rörelse som håller på med ”silent retreats”, där man får gå runt och drälla på en kursgård utan att prata. Jag tror säkert att det finns ett behov, även om jag personligen föredrar att slå av telefonen och datorn, för sådan där mindfulness kostar skjortan. Men jag undrar om inte fler skulle hjälpas av att lägga plånboken i en låda och åka på ”cheap retreat”.

”Sheep?”

Satsa allt på en häst

Lektion 1A i all investeringsteori går ut på att sprida riskerna. Det tror jag stenhårt på och vill ogärna ha mer än max 5 procent av portföljen i ett och samma papper. Den enda jag hört säga emot strategin är Olle ”Snåljåpen” Qvarnström som nöjer sig med 4-5 olika investeringar i taget för att ge sig själv chansen att slå index ordentligt.

Men oavsett hur man gör tycker jag att det är kul med tankeexperiment. Tänk om man var tvungen att lägga alla sina pengar i en enda aktiepost och behålla den i ett år, vilken skulle det då vara? Vi kan väl räkna bort investmentbolag, de är ju mer att betrakta som en slags fond eller aktiekorg.

Ska man tänka att ju större bolag desto säkrare investering, då skulle jag plöja in allt i Novo Nordisk, som är det största bolaget jag investerar i just nu. Det är ett långsiktigt bra bolag, men i en skakig bransch (läkemedel, om någon skulle ha missat det) som inte minst märktes när aktien föll från 379 till 225 på fyra månader förra året.

Telia kanske, med planen "hur mycket värre kan det bli?". Eller H&M, som från den här nivån inte borde kunna rasa särskilt långt, fast på den punkten har ju Karl-Johan Persson överbevisat alla om och om igen.

Ett bolag som Paradox har visserligen dubblats på ett drygt år, men de går ju från klarhet till klarhet och tusan vet om de inte kan dubblas igen, även om det antagligen inte går på ett år den här gången. Men skulle jag vara absolut tvungen att satsa alla mina pengar i ett enda företag i min nuvarande portfölj skulle jag nog skicka in dem i Bahnhof. Stabil vinst, bra aktieutveckling utan ras och en liten utdelning. Skulle de sedan byta lista och få ordning på dotterbolaget Elementica finns det chans till en riktig knarkarhausse. Men jag fortsätter nog att sprida riskerna i alla fall.

Kan ej den ena får någon annan betala

Jag tipsades av MRKIA i kommentarsfältet att skriva om socialbidragsnormer och det gör jag gärna.

Uttrycket existensminimum används varken av Socialstyrelsen eller Kronfogden. Det tycker jag är lite synd, för det är väl ändå så socialbidraget var tänkt, för att täcka livets absoluta nödtorft under en övergångsperiod? Varje gång detta ifrågasätts i det offentliga rummet blir det dålig stämning.

2013 gjorde Janne Josefsson ett reportage om barnfattigdomen, som det pratades väldigt mycket om månaderna innan. Josefsson ville, som den grävande journalist han är, ta reda på om det verkligen är så hemskt som det påstods, att hundratusentals svenska barn levde i fattigdom som många gånger innebar att de inte kunde äta sig mätta.

Det enkla svaret var: Nej. Bilden han fick när han knackade på de rackligaste dörrarna i de fattigaste områdena var en helt annan, varpå han ifrågasatte om Majblomman, Rädda Barnen och andra överdrivit situationen. Bl a noterade han att väldigt många av de fattiga barnens föräldrar rökte och drog slutsatsen att om ens barn inte kan äta sig mätt köper man rimligen inte cigaretter för bidraget.

Och så mycket skit han fick för detta! Vänsterpartisten Ali Esbati gick bananas i vanlig ordning, och Rädda Barnens ungdomsordförande Sara Thiringer skrev: ”Vad vill Janne med detta? Att vi ska lägga allt ansvar på föräldrarna? Då riskerar verkligen barnen att komma i kläm.” Jag tänker mig att Janne ville visa sanningen, eftersom han är en av få journalister som förstått att det är hans uppdrag. Och är det helt galet tänkt att lägga huvudansvaret för barn på deras föräldrar?

Om vi tittar på vad socialbidraget ska räcka till får vi gå till Socialstyrelsen och hittar livsmedel, kläder, skor, fritid, lek, hygien, försäkringar, förbrukningsvaror, dagstidning, telefon och tv-avgift. Tv-avgiften skulle jag fimpa direkt (så länge våra politiker låter oss göra det och inte bankar in det i skatten), det är knappast en essentiell utgift. Samma med dagstidning (som för övrigt betalas friskt med samma skattemedel). Om sedan föräldrarna väljer att dra ner på sina klädinköp för att de vill prioritera tobak har jag inga synpunkter, men är det verkligen så tajt?

En familj med två vuxna och tre barn på 15, 12 och 10 år får 16460 kr för att klara utgifterna jag rabblade här uppe. Ska inte det räcka ganska bra? Som ensamstående skulle jag få 3930 kr för mina utgifter om jag inte kunde försörja mig själv. Den senaste gången man specificerat den mer noggrant än så var 2011, och med samma fördelning 2017 hamnar matdelen på 1732 kr. Senast jag räknade efter min kostnad för mat+hygien låg den på 663 kr och den skulle säkert gå att halvera om jag vore tvungen, så ”existensminimum” känns rätt långt från existensminimum.

Om vi ska ha kvar välfärdssamhället i någon form tror jag att det vore bra att så fort som möjligt komma ner till rimliga siffror. Att vi skulle kunna ha kvar bidragen på dagens nivå ser jag inte som realistiskt, men jag är ju gudskelov inte politiker. Även för bidragstagarnas egen skull tror jag att en sänkning vore vettigt. De flesta har inget emot att svaga grupper får stöd, svenska folket gillar idén. Men bara om vi känner att stödet står i proportion till behovet. Annars tror jag att många skattebetalare kommer tröttna rätt snabbt.

Miffo1?

Jag fick följande meddelande från Avanza:

”Hej,

På grund av ett nytt internationellt värdepappersregelverk (MiFID2) behöver vi säkerställa att du har tillräcklig kunskap i de värdepapper som du investerar i.

Den nya lagen gäller det som klassas som mer komplicerade instrument som t.ex. ETF:er, warranter, certifikat och derivat m.m. men även handel med värdepapperskredit och blankning.

Även om du har handlat med dessa produkter tidigare, eller om du har kredit- eller blankningsavtal, måste du genomföra kunskapsprövningen som består av ett snabbt test för respektive produktgrupp. Du behöver göra testen senast den 1 december för att kunna fortsätta handla med dessa instrument, men vi rekommenderar dig att göra testen redan nu.”

Sedan följde ett antal ”kunskapsprov”. Här är ett par av frågorna så att ni som inte drabbats ska fatta nivån.

Jag vill inte förhäva mig på något vis, men det här hade jag klarat på lågstadiet. Och om man av någon anledning skulle missa en fråga (nej, dessa två klippte jag, jag lovar) fick man göra om den, så en datortränad apa hade blivit godkänd på de här proven.

Nyttan med alla dessa EU-harmoniserande direktiv kommer jag däremot aldrig förstå (jag gick aldrig med), men ska det göras kan det väl åtminstone göras seriöst? Det här påminde mest om körskolescenen i Lorry där Peter Dalle frågar Lena Endre:

- JAG ÄR EN LITEN KANTARELL! Är ni sån?
- Va? Nej...
- Fullt psykisk frisk alltså. Vi kan ju inte släppa ut EN MASSA GAAALNINGAR I TRAFIKEN!!!

Men på börsen är galningarna alltid välkomna. Och i EU-politiken tydligen.

Jag gnäller för lite

Jag går alltid igenom kvittot när jag handlat (på det sättet lever jag som jag lär), men eftersom jag inte vill klägga igen kassan packar jag först varorna och går åt sidan innan jag börjar läsa. Så när jag väl upptäckt att jag blivit lurad och fått betala för mycket för en eller flera varor har nästa kund kommit halvvägs i sin handling och fler kunder har fyllt på bakifrån. Att då stövla mig igenom kön, klämma mig in före nästnästa kund (som kanske inte ens sett att jag handlat där) för att gnälla över att jag fått betala för mycket tar emot.

Har jag en post på kvittot jag överhuvudtaget inte köpt eller gått miste om en rabatt är det en sak, men om kilopriset på min paprika blivit fel kostar det mig kanske två spänn och det är ju smartare att bjuda på det än att gå tillbaka.

Eller är det? Jag har kommit på att jag istället går och retar mig på det där (”Hon måste väl för tusan ha sett att paprikan var gul och inte orange?!”). Så vem skonar jag då? Kassörskan, butikschefen, de andra kunderna, men inte mig själv och det är ju jag som blivit lurad.

Visst kan det verka småaktigt från min sida, jag håller med om det. Samtidigt väljer jag den färg på paprika som är billigast just för att den är det. Jag tar mig också tid att utröna vilken av åtta sorters bulgur som har lägst kilopris och köper de rotfrukter det enligt hyllkanten är extrapris på. Hade jag vetat att kassörskan skulle slå in fel kod eller att det pris som står på hyllkanten inte är detsamma som i kassans datasystem hade jag handlat annorlunda.

Jag vet butiker som betalat ut ”hittelön” till de kunder som uppmärksammar fel. Det gör nog ingen längre, men förutom att det vore lönsamt för mig gillar jag tanken att butiken ska sträva efter att göra rätt och premiera de kunder som hjälper dem med detta. Som det är nu känner man sig som en snarstucken idiot när man påpekar fel, men från och med nu skiter jag i det. Jag vägrar irritera mig på att jag betalar för andras fel. Då får hellre både personal och övriga kunder tycka att jag är tramsig. Jag har ju ändå rätt, det kan de inte ta ifrån mig.

Leva som man lär

”Nu ska jag sluta att fika ute.”
”Man ska aldrig köpa en aktie utan att ha läst senaste bokslutet.”
”I år åker jag bara taxi när det inte finns något bra alternativ.”
”Jag köper bara kläder på rea.”
”Ingen poker på fyllan.”

De där uttalandena som lät så bra när de kom till får ofta ett undantag eller två. Eller tre. Till slut är undantagen fler än reglerna varpå ”reglerna” får små tillägg av typen ”I alla fall bara om...”. Det märkliga med dåliga beslut är att vi ofta vet, eller åtminstone anar, att de är dåliga redan när de tas. Eller senast strax efter.

Jag tror att många ekonomibloggar – och ännu fler träningsbloggar – åtminstone delvis kommit till för att ge skribenten en spark i arslet att följa de egna råden. Det blir nämligen svårare att bryta sina strategier om man skrivit ner dem, och ännu svårare om man gått ut offentligt med texten. Det är samma fenomen som med nyårslöften, ju fler som hört dem desto svårare blir de att bryta.

Kanske är tricket att inte ta i så vi spricker utan bara sätta upp principer vi verkligen tror oss kunna hålla. Det är antagligen bättre att lägga upp ribban på en acceptabel nivå och hoppa över den än att peta upp den lite till och ha dåligt samvete när den dimper ner. Det är inte heller förbjudet att utvärdera och ompröva sina ekonomiska vanor med jämna mellanrum.

Och ge sig själv tillåtelse att klanta till det lite ibland. Ingen av oss är perfekt och då känns det trösterikt att tänka på att världen är full av hycklare. En bild på Belgiens folkhälsominister tycker jag funkar som illustration.

Ett skitproblem

Jag har funderat kring en tråkig utgift som är svår att komma runt och som ger rätt lite glädje för pengarna. Det känns som att spola ner pengar faktiskt, och då vill man åtminstone komma undan så billigt som möjligt. Priset på toalettpapper jämförs i första hand i pris per styck, och det är ju en helt ointressant uppgift eftersom en toarulle kan se ut lite hur som helst.

Finstilt kan man ibland – inte alltid – hitta uppgift om kronor per kilo. Den säger lite mer, men pappret kan ju vara onödigt brett eller tjockt, vilket drar upp vikten utan att användaren har någon nytta av det. Kronor per löpmeter vore bättre. Inte helt perfekt ifall pappret är så tunt att man behöver ett extra lager, men ändå mer användbart än styck- och kilopris.

Jag har kollat på fyra vanliga webbmataffärer och ingen anger meterpriset. Så hur ska man då veta? Ett märke med en ekorre som frontfigur påstår i sin reklam att de har mer papper på rullen. Mer än vad framgår inte. Än konkurrenterna? På sin hemsida (ja, jag var uttråkad) jämför de antal ark per rulle, men redovisar inte hur stora arken är så inte ens de berättar hur mycket papper man får, bara ”mer än...” något. Jag tycker att det luktar lurendrejeri.

Sedan finns det ”finsmakare” som vill unna sig mjukt papper. Själv skulle jag köra med sandpapper om det var billigast, det kvittar. Så det blir Eldorados bal med 64 rullar för 95 spänn. Hur många meter – ingen aning. Visst skulle jag kunna rulla ut en rulle och mäta, men även mitt torftiga liv har en nedre gräns för vad jag tänker lägga tid på.

Back to the roots

Eftersom det verkar vara minns-tillbaka-till-ungdomen-tema både här och där nu (Prata Pengar och Farbror Fri t ex) tänkte jag backa tillbaka till hur jag själv började handla på börsen.

1986 sålde mina föräldrar sin villa för 1,2 miljoner (antagligen värd 12 miljoner idag). Av skattetekniska skäl fick jag en slant i den vevan, och av mer grumliga skäl fick jag inte ta ut och konsumera dem direkt. Som om det hade varit någon risk, jag var ju en snåljåp även som fjortis.

Däremot fick jag investera pengarna, så jag köpte tre svenska aktier. Det gjordes genom att man gick fram till disken på banken, berättade sitt ärende för kamreren som fyllde i en köporder som sedan ringdes in och transaktionen kostade några hundralappar. I första vändan blev det Ericsson, Electrolux och Perstorp, om jag minns rätt. Det var bra aktier, men framförallt en investering med väldigt bra timing.

Efter ett drygt år la jag om investeringarna och då hade Ericsson, eller LME som aktien hette då, stigit över 100 procent, vilket gav blodad tand. Man kan tycka att det borde ha gett insikten i att hålla fast vid konceptet köpa/behålla, men jag ville hoppa vidare och landade bl a i Fermenta. Man kan säga att det var den tidens Fingerprint och större hajar än jag ramlade ner i det helveteshålet.

Men jag hade i alla fall den goda smaken att sprida riskerna, så det var bara att skaka av sig. 30 år och några tusen avslut senare känner jag mig en aning klokare, men bara en aning. Det är som PG sa i Oddset-reklamen: ”Ibland vinner man, ibland förlorar man...”

Anpassad mat

Jag tycker att det är en baggis att hamna under 700 kr/månad på matkontot, men det kräver ett öppet sinnelag och lite improvisation. En del mat finns alltid hemma hos mig, bröd, spenat och broccoli i frysen, mjölk, ost och citroner i kylen, gul lök i kallskåpet, mjöl, pasta, bulgur och några kryddor... Resten anpassas väldigt mycket efter priserna, och dessa i sin tur efter säsong.

Varje vecka går jag igenom Willys medlems- och extrapriser (och andra butiker vars erbjudanden jag snubblar över). Där hittar jag främst frukt & grönt, frys- och kolonialvaror som rabatterats och är värda att hugga på. Frys och kolonial håller så pass länge att jag nästan bara behöver bry mig om vilket utrymme maten tar. Om det är billigt och mat jag vill ha, jag lastar såklart inte på mig vad skit som helst.

Guacamole någon?

Framme i butiken kommer nästa möjlighet – kort datum. Det är varor som slumpas ut eftersom de annars skulle behöva kastas, framförallt kylvaror som mjölkprodukter. Ibland reas ett helt sortiment ut, ibland enstaka mjölkpaket eller ostar.

Här finns två lösningar – konsumera eller frysa. Nästan alla kylvaror kan frysas, men de håller också i kylskåpet långt efter bäst-före-datum. Oöppnade mjölkförpackningar klarar sig lätt en vecka över tiden förutsatt att de inte utsätts för långvarig värme under hemresan. Ost håller praktiskt taget hur lång tid som helst.

I somras köpte jag ett paket smörgåsmargarin, en sådan där Bregottkopia med en mix av smör och olja. Det var strax innan utgångsdatum och jag fick 600 gram för 10 kr, vilket var klart under halva priset. När jag var klar med det hade bäst-före-datumet gått ut för exakt två månader sedan och det var inget som helst fel på det.

Det som krävs för att kunna handla efter pris är flexibilitet. Hinner maten ruttna i kylen är det ett dåligt köp oavsett pris. ”When life gives you lemons – make lemonade!” Är det istället sparris som regnar från himlen gör du sparrissoppa, mjölk blir pannkakor osv. Trots att jag brukar ha fler kortlivade varor än de flesta är det mycket ovanligt att jag slänger mat.

Ragnar är idiot. Var inte som Ragnar.

Jag försöker känna empati med människor som råkat ut för tråkigheter och tänka mig in i hur andra tänker. Ibland går det, detta är inte ett sådant exempel.

Läser om 81-årige Ragnar som brände hela sitt sparkapital på drygt en halv miljon på sex veckor. Detta efter att ha nappat på en Facebookannons (!) från ett cypriotiskt bolag (långt från svensk konsumenttjänstlag) och låtit sig övertalas att handla med råvaror.

Det här är Ragnar.

Först tänkte han skicka in hälften av pengarna, men telefonförsäljaren som han aldrig träffat och inte visste något om övertalade honom om att inte stanna där utan satsa precis allt i denna värdepappersform han inte kände till.

Ragnar hade alltså 530000, men ville ”sätta guldkant på tillvaron”. Han är 81 år – hur mycket guldkant hade han tänkt hinna med?! Helt utan ränta hade han kunnat lägga sextio papp om året på lyx och flärd fram till sin nittioårsdag.

Det här är inte Ragnar.

Ett annat favoritcitat: ”Jag är godtrogen och snäll”. Det vore godtroget och snällt av mig att hålla med. Jag tycker spritt språngande dum i huvudet kan ligga närmare sanningen. Om jag förstår CFD:er rätt kan man förlora mer än 100 procent, som om det inte är illa nog att förlora allt. Detta låter inte som något man vill investera hela sin förmögenhet i.

Sent ska syndaren vakna, men plötsligt: ”Man ska inte ge sig in i något man inte vet någonting om. Jag har fått mig en läxa och vill varna andra från att göra samma dumheter som jag.” Här kan jag och Ragnar äntligen enas. Gör inte som Ragnar, var inte som Ragnar, tänk – inte som Ragnar.

Jag föredrar färdigt

Jag är en varm förespråkare av det som kallas ”gör det själv” eller DIY i engelsk och trendig förkortning, men det finns gränser. Jag hade en granne som göt egna betongplattor. Inte några märkliga S-formade skapelser utan vanliga, fyrkantiga plattor.

Hade han behövt flera hundra hade det kunnat finnas pengar att tjäna, men det handlade om 10-20 stycken och då förstår jag inte varför man inte köper. Om man ens behöver göra det, skulle inte förvåna mig om de finns gratis att hämta på Blocket.

I SVT-serien Cowboykåken bestämde sig en stockholmare med knapphändiga byggkunskaper för att bygga ett timmerhus på 300 kvm. Han utgick ifrån obarkade timmerstockar som han barkade själv och mot slutet byggde han egna kökslådor av spillvirke. Nu fick han ju en tv-serie som ”biprodukt”, men han måste ha lagt tusentals fler timmar bara genom att barka sina stockar (om jag minns rätt orkade han barka tre om dagen). Livet är liksom inte oändligt.

Alternativ.nu har jag skrivit om flera gånger. Det är ett fantastiskt forum där människor med en massa udda kunskaper delar med sig. Men även där går det lite långt ibland, som tråden om hemgjort spackel, tillverkat av krita, linolja och rågmjölsgröt. Färdigt spackel kostar runt 20 kr litern, blandad och klar att använda så fort man har bänt upp locket. Jag vet inte vad det kostar att blanda eget och tänker inte försöka.

Klinkerfog har också kommit upp. Sånt arbete håller jag mig undan eftersom andra gör det så mycket bättre. Det är dyrt att kakla, men fogen verkar kosta från 30 kr/kvm. På ett badrum eller kök känns den kostnaden hanterbar.

Jag vill absolut inte dissa någon som vill göra saker från grunden och antagligen gör jag saker som inte heller lönar sig strikt ekonomiskt, men att göra eget spackel av gröt är inte en av dem.

Bettingbranschen på dekis?

Jag vet inte om det är en trend, men bettingbolagen verkar ha det tufft nu. Här är ett axplock från de senaste dagarna.

Betsson

Har fått åtminstone en sänkt riktkurs och aktien har haft det tufft pga osäkerhet kring marknaden, marknadsandelen och Turkiet. Egentligen har den gått knackigt hela året med vd-avhopp och annat, så jag är glad att jag kom ur på 80 kr häromveckan.

Catena Media

Vd:n avgick i tisdags, utan förvarning och med omedelbar verkan. Sånt bådar aldrig gott, och inte blir det bättre av att bolaget försöker släta över det hela som om det vore helt naturligt att man vaknade en morgon och kom på att vd:n varit jättebra tidigare, men precis exakt just nu är han fel kille för jobbet så då fockar man honom utan efterträdare.

Leo Vegas

Den lilla uppstickaren som trotsat makterna och gått riktigt bra i år, men efter sommaren har även den kursen hackat betänkligt. Fick en höjd riktkurs (84 från 80 kr) från Pareto i förra veckan, men inte ens det hjälpte aktien som verkar ha parkerat under 70 nu.

NetEnt

Har gått som tåget, både bolag och aktie, men det senaste året har det tagit stopp och efter sommaren har aktien gått från knappt 80 till drygt 60 kr. Fortfarande inte jättebillig, kan jag tycka, men det kan jag inte ta gift på.

Evolution Gaming

Online livedealers var en fiffig idé som glatt börsen ända sedan introduktionen för 2,5 år sedan, men i slutet av sommaren planade även den kurvan ut. Fortfarande många köprekar, men med P/E 44 finns det fallhöjd.

Kindred

Gamla Unibet verkar man ändå kunna lita på. Har följt index i år, inte dippat efter sommaren och känns inte jättedyr. SEB höjde häromdagen sin rek från behåll till köp och riktkursen från 95 till 108 kr. Stabilt, som Dr Alban hade sagt.

Men nog blir jag tveksam till vad vi har att vänta av spelbolagens Q3:or. Jag håller mig utanför tills vi ser vartåt det blåser. Oddsen känns inget vidare.

Hur mycket pengar skulle påverka ditt liv?

En negativ effekt av bra ekonomi är att pengarnas värde devalveras. Är man riktigt fattig kan en hundralapp göra underverk medan Bill Gates skiter i vilket. När jag var en skägglös yngling i tioårsåldern vann jag 750 kr på bingo (drygt 2000 kr i dagens penningvärde). En fantastisk summa som skulle räcka till Game & Watch-spel, LP-skivor... Jag ska inte ge fler exempel med risk för att bli K-märkt, men ni fattar grejen.

Jag undrar vad samma summa vore nu. Alltså vad som skulle krävas för samma känsla. 750 kr är fortfarande pengar. Det räcker till mat för en hel månad, men eftersom jag redan har de pengarna kan jag ändå äta mig mätt. Inte heller skulle ett tillskott på 750 kr göra att jag unnar mig dyrare mat. Det vore bara en ny siffra på bankkontot.

Men jag är inte avtrubbad och ser pengarna som meningslösa papperslappar. Tvärtom, jag blir glad när jag hittar en tia på gatan trots att den helt uppenbart inte påverkar mitt liv. Så vad krävs för det? Om jag fick hundratusen på ett bräde t ex. Jag lär inte hitta dem på gatan, men vi säger att en post på tusen aktier stiger med hundra kronor, kanske pga ett uppköpsbud eller en jätteorder. Hundra papp bara så där! Kul, men inte världsomvälvande, de gör inte att jag kan köpa något jag behöver som jag inte redan har.

"Jo, jag lovar, jag är jätteglad..."

En mille? Då börjar det likna något. En miljon räcker till en rolig bil och bara avkastningen blir en ansenlig, och i så fall också återkommande, summa. Så visst vore det bra, men inte skulle det återskapa lyckan efter de 750 kronorna i bingohallen och det är ändå lite surt.

Men man får väl ta det onda med det goda, precis som man gick miste om sommarloven när man kom ur skolan och tappade chansen till den underbara känslan att säga upp sig genom att sluta vara anställd. Som Stefan Sauk sa i en monolog: ”Aldrig får man vara riktigt glad, och är man det så regnar det.”

Inlägg 500

Tiden går fort när man har roligt. Men även nu 😉. Sedan jag startade bloggen i april förra året har jag märkligt nog fått ihop 500 inlägg med detta. Tack för att ni orkat läsa, och tack för de tusentals kommentarer ni skrivit längs vägen.

Jag har lärt mig massor om de branscher och företag jag skrivit om, för att det tvingat mig att läsa på, men också tack vare kommentarsfältet eftersom ni tipsat om artiklar, videoklipp, bloggar, poddar och böcker ni tyckt att jag bör ta del av. Inte bara om företag och börsen, jag har också fått spännande matrecept, spartips och en massa annat.

Dessutom har jag fått hejarop och beröm av er. Några har uttryckligen sagt att jag lärt dem att snåla, andra har å familjens vägnar tackat för mitt recept på mat eller bröd, så fler än jag har snubblat över kunskaper, och även detta värmer.

Vidare har jag fått ta del av roliga berättelser från läsare och lärt känna andra ekonomibloggare, så att vi blivit ett litet community som sammanstrålar då och då. Jag har också fått kunder som en direkt följd av bloggen, men det finns ju även positiva aspekter med att jobba, så det känns okej, det med.

Inte att förglömma är bloggen en ventil för att skriva av mig om dumma beslut (både egna, politikers och andras). Bara att spotta i nävarna och klura på nästkommande 500 inlägg. Hoppas att ni hänger med.