Världens fånigaste utbildningsmaterial?

Jag vet att jag förespråkat privatekonomi på skolschemat, men det beror verkligen på hur det görs. Precis som riktigt dåliga lärare/tränare kan döda ett intresse kan läroböcker göra detsamma. Jag vet inte vem som fick idén till Finansinspektionens, Konsumentverkets och Kronofogdens undervisningsmaterial Koll på cashen, men inte lär det ha varit en person med örat mot rälsen.

”Koll på cashen”, är det bara jag som tycker att det låter som en Latin Kings-titel? Jag, barnlös fyrtiosexåring, har ingen aning om ifall denna retorik funkar för dagens ungdomar, men när statliga verk försöker prata ”kidsens” språk i ”da hood” riskerar det att bli töntigt på reklamfilmsvis. Dock utan glimten i ögat, som i denna Teliareklam från tidigt 2000-tal.

Det är lite som att man skäms för ämnet och tänker att man måste försöka klä ämnet i ungdomskläder. Klart att man inte måste! Ungdomar är också intresserade av pengar. Alla är kanske inte mottagliga för vettig information, men det är inte skäl att pissa på dem som faktiskt är det.

Frågornas svårighetsgrad i utbildningsmaterialet är väldigt varierande. De flesta är faktiskt helt okej, men så bryter de ibland av med en ”Vem beslutar om hur stor reporäntan ska vara, Riksbanken eller kungen?” som ett ”Psst, vi vet att du är idiot”.

Dialogerna i filmerna är däremot otroligt styltiga rätt igenom. Som när två tonårstjejer diskuterar den enas skadestånd:

- Jag finns inte hos Kronofogden än, men om jag inte betalar typ idag så kan jag hamna där.
- Asså... Vad händer den som har hamnat hos Kronofogden?
- Det blir dyrare, för det kommer massa avgifter och så, och så kan jag få en betalningsanmärkning, och det vill man ju inte.
- Du vet, Hannas brorsa, han fick betalningsanmärkning och han har jättesvårt att skaffa lägenhet, mobilabonnemang och såna grejer nu på grund av det.
- Det är ju det jag menar, man vill verkligen inte ha det.

Fem minuter tidigare visste de knappt vad en räkning är, men plötsligt låter de som en informationsfilm. Jo, jag vet, det är en informationsfilm, men ska man dramatisera något kanske man kan prova att göra det på allvar.

Vi tar en ny Teliareferens. När jag var ung gjordes filmen Stockholmsnatt sponsrad av Televerket (japp, när jag var ung hette de så) och deras kampanj ”Stoppa sabbet”. Detta för att motverka gatuvåld och skadegörelse. Behjärtansvärt, men eftersom den var så otroligt taffligt gjord blev resultatet i bästa fall en flopp. Eller vad säger ni om denna höjdarscen med naturlig dialog?

Jag tänker så här, att om inte ens organisationer som jobbar heltid med privatekonomi litar på att de kan göra vettigt informativt studiematerial utan att göra fåniga kortfilmer i Staffan Hildebrands anda skickar man verkligen ut signalen till ungdomar att ekonomi är något tråkigt ni gör klokast i att sköta med vänsterhanden, som vi gjorde med de här filmerna.

Jobbar man på Konsumentverket borde man gilla att informera allmänheten om privatekonomi. Annars finns det jättemånga arbetsplatser där detta inte är nödvändigt, exempelvis speditionsföretag och mejerier.