måndag 21 maj 2018

Gravsten och dödsannons

En av mina äldre vänner (Fälldin var statsminister när vi träffades första gången, det ni, ungdomar!) målade upp en bild från verkligheten som jag undrade om jag inte kunde fläka ut på bloggen för att höra andras kloka syn på. Det fick jag, så nu kör vi:

Ett äldre par dör kort efter varandra. Inget har de sagt om hur de vill ha begravningen och sin sista vila. Det blir upp till de efterlevande att bestämma. Sonen går på den snåla linjen. Dödsannons behövs inte, vännerna är ju redan döda. Gravsten vill han inte heller ha. Han är själv gammal och han vill slippa ansvaret för skötseln.

På andra sidan har vi dotterns barn (dottern är själv död sedan länge). De vill ha dödsannons, gravsten, rubbet. Så vad gör man? Det går inte att hitta en skön kompromiss med en gravsten i papp som vittrar sönder på ett år.


Det bästa lösningen är såklart att prata med era anhöriga och berätta hur ni vill ha det! Eller skriv upp det, tydligt! Men om man, som i detta fall, inte gjort det, då står de anhöriga där och tvingas ta beslut de ska leva med resten av sina liv.

Om vi börjar med den ”lätta” biten, dödsannonsen. Jag skäms inte över att vi lät bli när pappa dog. Vi ringde runt alla som borde få veta. Det blev både bättre, personligare och billigare, och (av alla dessa skäl) garanterat den lösning han hade valt själv. Men om någon vill ha en annons, skriv den då. Kostnaden är inte värre än att pengarna går att få fram. Försök ta hänsyn till önskemål om verser och symboler. Det är inte lätt när det är infekterat, men det borde gå att undvika att bli dödsfiender över detta, även om det är allra bäst om den döde själv tagit hand om saken.


Gravstenen är klurigare. Jag fattar att en del absolut vill ha en sten att gå till, särskilt om man tror att den döde själv önskat det (återigen, berätta medan ni lever!). I vår släkt har vi bägge varianterna, gravstenar och minneslundar. Jag föredrar det senare. Ja, det är billigare och det är mindre jobb, men det handlar inte så mycket om pengar som om samvete. En gravsten är en ständig källa till dåligt samvete. Födelsedagar, dödsdagar, allhelgonadagar... ”Har ni tid att tända ljus på graven, vi hinner inte.


Visst kan man beställa skötsel, men det kommer ändå gnaga på bemärkelsedagarna att ”man borde åka till graven”. En minneslund är ofta en vacker plats dit man åker när andan faller på.

En människa försvinner ganska fort, särskilt om kroppen är kremerad. Sedan finns han/hon i vårt medvetande och det är inte knutet till en plats. Så här skulle jag säga; plantera ett fruktträd och tänk på mormor och morfar när trädet blommar, när ni skördar frukten och äter paj. Bygg inte monument över döda människor.

Olle Ljungström föregrep sin fars död och skrev en sång om hans grav medan han fortfarande levde. Det gör han förresten fortfarande. Olle tog tyvärr ner skylten för två år sedan, men världens bästa gravlåt lever:

68 kommentarer:

  1. Bra att du tar upp detta. Många äldre vill inte prata om döden men det är ändå vettigt att försöka få något ur dem, t.ex. vilken kyrka/präst etc de vill begravas hos. Sen det där med gravseten är ju svårt. Dels är de extremt dyra, och idag flyttar ju folk runt betydligt mer än vad man gjorde för 100 år sedan då merparten bodde kvar i samma socken och då var det ju naturligt med en sten man gick till när man ändå gick till kyrkan på söndagarna. Det var inget "besvär". Men är släkt och vänner spridda över världen, för vem ska då gravstenen finnas för? Kanske faller då allt ansvar på den ende som bor kvar på orten. Hur kul är det dessutom för samvetet att ha en gravsten som det växer mossa och ogräs på, och man hela tiden tänker att "jag borde åka och snygga till graven" eller "ta bort de vissnande blommorna".

    Vi lever helt andra liv idag än för 100 år sedan. Kanske borde även det andliga uppdateras en smula? Om inte, ser för böveln till att prata om det innan det är för sent.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är inte snällt mot de anhöriga att inte säga något om hur man vill ha det. Men de gäller för all del alla, oavsett ålder. Det kan vara slut om en kvart.

      Inte nog med att ansvaret faller på den som bor närmast. Om 20 år kanske ansvaret gått vidare till nästa generation, som verkligen inte bett om det.

      Radera
  2. Svåra frågor det här som många duckar för. Även de med svåra sjukdomar och där ett slut snart anas kan ha svårt att närma sig dessa frågor då det betyder accepterandet av ett definitivt slut. Sedan är det som Micke säger svårt när efterlevande har motsatta åsikter.

    Hade en bekant vars avlägsna faster gick bort och de två efterlevande syskonbarnen hade precis det dilemma Micke tar upp. Det ena ville ha standardmenyn (gravsten, kyrka, präst, annons) och den andra ville ha budgetmenyn (kremering, minneslund, ingen annons eller gravsten). Med tanke på att den avlidna ändå varit mycket religiös blev det till slut en traditionell begravning men billigast möjliga av allt.

    Den springande punkten i det här fallet var att den ena parten inte ville att begravningskostnaderna skulle äta upp allt av de mycket knappa tillgångar den gamla kvinnan har. Den andre argumenterade för att hon åtminstone bör ha rätt till en anständig begravning innan arvtagarna får sitt. Mångårig demenssjukdom gjorde i det här fallet det svårt att få reda på personens egen önskningar de sista åren. Så jag upprepar Mickes råd, prata om det innan det är för sent!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det behöver ju inte ens bli så att man dör knall och fall, möjligheten att meddela sig kan också försvinna förr än man anar.

      Min farmor var superkristen, men ville ändå ligga i minneslund, så religiositet är ingen garanti för stenbehov.

      På ett sätt fattar jag att folk inte vill prata om sådant här. Å andra sidan, att vi ska dö är snudd på det enda vi vet med säkerhet så varför inte planera för det. Förhoppningsvis sker det knall och fall om hundra år och inte utdraget under sju svåra år med start i morgon, men att man krattar manegen betyder inte att det händer snabbare.

      Radera
  3. Bra inlägg Micke! Jag håller med om att mycket ligger i ens undermedvetna, man tänker på personen hela tiden fast då och då, inga speciella tider alltid. Sen ska man självklart inte vara snål om det är något som betyder mer för någon annan.

    Med vänlig hälsning Frihetsmaskinen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!

      Ett problem med olika inställning till sten kan vara att det är anhöriga som bor långt bort som vill ha sten, medan de som bor närmast känner ansvaret och det dåliga samvetet för att de inte tar hand om plätten, planterar osv.

      Radera
    2. Hade det problemet för några år sedan. Jag bor på orten och den andra parterna i frågan många h bort.

      Jag sa att den som ville ha gravsättning och sten fick fixa arbetet både då och stå som ansvarig senare.

      Blev kremering och nedstoppad i graven till personens föräldrar....

      Själv är jag ateist och aldrig känt behov att besöka släkt/bekantas gravar. Vill jag minnas dem så gör jag det utan behov av speciell plats.

      Radera
    3. Jag tycker inte att det är en fråga om religion. Oavsett vad man tror om själen är kroppen snart borta, och då blir den fysiska platsen irrelevant rent logiskt.

      Radera
    4. Nog kan jag kliva på kyrkans mark, är ju inte så att det fräser om fötterna (finns ju skor ;) )

      Är nån död så är de (förhoppningsvis) död, är ju ett permanent tillstånd och snart matjord.

      För mig känns det lite som att leva i det förgångna och inte släppa vad som hänt helt och hållet.

      Men känns som folk bryr sig mindre (inte alla) om hur de begraver sina anhöriga, tror det var mer grupptryck att det var ett måste för generationen 70+ än dagens "ansvariga" för arbetet.

      Radera
    5. Mycket handlar nog om sedvänjor och en rädsla för hur saker och ting ska uppfattas. Ytterligare skäl till att bestämma själv. Om jag bestämmer (och har rätt att göra det) att jag vill begravas i en svart plastsäck behöver ingen anhörig skämmas över det beslutet eftersom det var den dödes sista vilja.

      Radera
  4. Nästan ännu viktigare är att prata om hur vi vill ha det om/när vi inte kan meddela oss med omvärlden men ännu lever... vill vi ha sondmatning den dagen vi inte kan äta själva och inte kan ge ett svar. Om hjärtat stannar när jag är gammal och trött, vill jag bli igångsatt med hlr (hjärtochlungräddning). Jag har sagt till mina barn hur jag vill ha det. Graven och gravstenen finns redan ��

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag visste inte att man fick välja sondmatning, för jag antar att man dör utan den. Om jag hamnar i det läget vill jag definitivt inte vara kvar.

      Radera
    2. Det finns något som heter röda arkivet, som vita arkivet fast i det röda handar det om hur du vill ha det innan du dör, typ. Min mamma och pappa hade klart talat om hur de tänkte om något skulle hända dom, jag handlade efter det. Jag är säker på att mina barn Kommer att följa mina beslut. 0 hlr, ingen sondmatning när inget hopp finns kvar.

      Radera
    3. Jättebra, men den enda info jag hittar om Röda arkivet är en nyhetsartikel i Piteå-tidningen där det framgår att det är en kvinna från Piteå som kläckt idén. Undrar om det går att få tag i det på något sätt. Det mesta skulle man nog få fram genom att börja med ett vitt papper, men som det där med sondmatning hade jag ju ingen aning om och då är det svårt att skriva instruktioner om det.

      Radera
    4. Upptäckte samma sak nu. Har varit på utbildningen med denna kvinna och det gjorde stort intryck. Har tagit för givet att röda arkivet finns i någon fysisk form, fast efter att ha läst artikeln så kan man nog författa ett eget rött arkiv, som man kan ändra allteftersom. Det viktiga är ju att någon vet att det finns och vart det finns!!! Detta Är ett ämne jag lätt snöar in på. Ack så viktigt men många gånger förträngt tills du sitter/ligger hjälplös och med eventuell oförmåga att kommunicera. Större mardröm än att bara plötsligt tvärdö ��

      Radera
    5. Fast till skillnad från Vita arkivet känns det som att detta bör vara juridiskt hållbart. Ifall det inte bara är anhöriga utan även läkare som (i den bästa av världen) ska anpassa sig efter önskemålen måste det vara väldigt glasklart.

      Radera
  5. För några år sedan läste jag om en konstnär som designade sin egen gravsten och sedan lät en stenfirma tillverka stenen (bäst före-datumet fick stenfirman knacka in i efterhand). Då kunde den gode konstnären dra kostnaderna på firman. Så kan man också göra.

    Själv skulle jag kunna tänka mig att lägga undan pengar till operakören och filharmonikerna som varje år skall stå vid min grav och bjuda alla på konsert, döda som levande. Bara för att.

    Wien-Lars

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var som tusan! Även om man driver en konsthantverksfirma har jag lite svårt att se hur man ska kunna hävda att gravstenen har någon funktion i verksamheten, men det kanske går :-).

      Kul tanke, men det finns säkert någon lag som förhindrar operakören.

      Radera
  6. Hej!

    Det som allt fler väljer idag är askgravplats eller askgravlund. Askgravplatsen är en fast plats, ofta med en natursten och en namnplakett, den sköts av kyrkogårdsförvaltningen. Askgravlund är mer lik minneslund men en namnplakett kan sättas upp. Minneslunden anonymitet har tyvärr börjat luckras upp på sina håll. Ett av problemen idag när det gäller döden är att det inte finns plats för den, direktkremationer ökar, anhöriga har inte tid att vara ledsna, döden ställer till det i kalendern och borde inte det vara rensat och fint innan döden.
    Med vänlig hälsning från någon som läser här trots att du inte sympatiserar med det jag gör till vardags och helg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Askgravlund känns som en mesig halvmesyr, men det är ju bra att de finns för den som vill ha det så.

      Visst är det tragiskt att vi inte ska ta oss tid för de döda, även om jag tycker det är ännu mer tragiskt om vi inte har tid med gamla anhöriga medan de fortfarande lever.

      Nu blir jag ju lite nyfiken på om du är telefonförsäljare eller politiker. Troligen det första om jag tolkar dig rätt. För egentligen har jag inget emot politiker, om de utför sitt jobb på rätt sätt. Jag har bara aldrig träffat någon som gjort det. Telefonförsäljning vill jag däremot förbjuda. För allas trevnad :-).

      Radera
    2. Själv gillar jag askgravplats och nej, jag är vare sig politiker eller telefonförsäljare. Jag håller givetvis med om att de är de levande vi ska leva tillsammans med och bry oss om. Självklart. Det är så sorgesamt bara att då och då kommer människors sämsta sidor fram inför döden. De bästa av sidor kan även de visa sig, givetvis.
      Så vare sig politiker eller telefonförsäljare. Präst.

      Radera
    3. Präster vet jag aldrig att jag gett mig på. Jag är inte kristen själv, men det är ju bra att ni finns till för dem som är det. Då räknar jag givetvis inte in Antje Jackelén i det efterfrågade prästerskapet, men jag vet inte om biskopar räknas som präster, och jag tror inte att hon själv ser sig som kristen.

      Radera
    4. Åjo, en och annan gång så...vad beträffar vår ärkebiskop så gör hon sina bottennapp som efter att hon använde ordet trist om självmordsbombare i Indonesien. Trist. Sedan gick hon till angrepp mot de som kritiserade hennes ordval. En del kritiker gick fullständigt över anständighetens gräns medan andra höll en mycket god ton men kritisk. Jaja, nu var det begravningsväsende detta handlade om och inte ärkebiskopen. För övrigt kan vi snickra våra egna kistor, det händer.

      Radera
    5. Det är såklart aldrig okej att gå över gränsen. Samtidigt förstår jag frustrationen hos kritikerna som ville höra hennes förklaring av det absurda ordvalet. Istället valde hon offerkortan och försökte göra det till en diskussion om kritiken.

      Jag gillade idén med pappkistor som dök upp för några år sedan. Tror inte att de finns som alternativ längre, men ska en kista ändå förmultna eller eldas upp känns det som ett bättre materialval än trä.

      Radera
    6. Håller med, tyckte också om tanken men det var någonting som inte fungerade så bra om jag minns rätt. Bårtäcke är någonting som jag tycker om, finns på de flesta ställen.
      Hälsningar igen

      Radera
    7. Ja, bårtäcke är ett bra alternativ, men kostnaden för den allra billigaste kistan riskerar ändå att bli dyr när den ska snickras i trä, jämfört med en wellpappmodell.

      Men du har nog rätt, det sprack av en anledning. Men det borde inte vara värre än att det går att lösa med alla material som finns. Kanske ett lager förmultningsbar plast på insidan av kistan eller så. Gissar att branschen gillar höga kostnader eftersom de har lättare att ta ut höga marginaler.

      Radera
    8. Så är det absolut, det finns mycket som man som anhörig kan ordna med själv men eftersom de flesta gör som de flesta så tänker man inte på det. Det är ungefär som vigslar, är en medlem i kyrkan är det ingen kostnad i övrigt för själva vigseln, det dyra är ju allt runtomkring som kan ta helt galna proportioner.

      Radera
    9. Galna var ordet, sa Bull :-).

      När det gäller bröllop upplever jag ändå att det är okej att jaga kostnader medan samma tänk kring en begravning kan uppfattas som respektlöst mot den döde.

      Radera
    10. Nu menar jag inte att jaga kostnader när det gäller begravningar, verkligen inte. Vad jag menar är att själva görandet har ett värde i sorgen som när barnbarnen fick dekorera sin mormors kista i kyrkan kvällen innan begravningen, egenplockade blommor om tiden och orken finns. Alltså inte för jagande av kronor och ören utan för att göra. Det viktiga är väl återigen att lyssna på varandra, prata om döden, vi ska alla en gång dö. Säg hur du önskar/vill ha det.

      Radera
    11. Visst kan det vara så, men jag tycker att kostnadsjakten också kan ha ett positivt egenvärde. Exempelvis när den som dött var uttalat sparsam ser jag det som betydligt mer respektfullt att kapa kostnader genom att sköta transporter själv, och kanske även fixa kistan, än att öppna plånboken och låta såväl kyrka som stat, begravningsentreprenör och cateringfirma lura pengar av en.

      Radera
  7. Jag har ju skrivit ihop en del texter hos farbror Fri, även om det nu är ett tag sen. En av texterna, som jag inte kände mig klar med i höstas, handlar just om detta med gravar, "måsten" och för vem allt är till för.
    Den som vill kan läsa den nu (som svar till det här inlägget).

    Spargrisen

    SvaraRadera
    Svar
    1. En länk hade inte varit fel, men vi får väl leta :-).

      Radera
    2. Det har varit allhelgonahelg. Då många besöker sina avlidna släktingars gravar, och har de inte möjlighet att besöka dem, för att de ligger i andra änden av landet, så kan det bli en sväng förbi en minneslund där man befinner sig (som sagt, det var ett tag sen det här skrevs).
      Min släkt har två stora familjegravar, min sambos släkt har tre. Det betyder FEM gravar att besöka i helgen. Till det ska räknas mina styvsyskons ytterligare tre familjegravar som innehåller människor som jag haft mycket nära kontakt med i min uppväxt. Nu har vi sån tur att tre av alla dessa gravar är på Skogskyrkogården i Stockholm, de flesta andra är också i Stockholmstrakten.
      Men min fundering är inte i vilken ordning vi ska besöka olika gravar utan mer varför de ska besökas överhuvudtaget? Jag måste inte ha en gravsten på en kyrkogård för att komma ihåg människorna som har avlidit. Det som får mig att minna dem är musik, dofter, bilder eller nån speciell plats. Dessutom har vi nära anhöriga både spridda över havet och i olika minneslundar.
      Därifrån gick tankarna vidare till gravstenarna i sig. En av familjegravarna råkar tillhöra en del av min släkt där jag är den enda som bor kvar i Sverige, övriga är spridda över världen. Av någon anledning ses det då som naturligt att jag ska sköta om den och betala avgifterna, trots att jag inte står som gravrättsansvarig. Till saken hör att de som ligger begravda där dog innan jag föddes eller när jag var väldigt liten. Jag har alltså inga egna minnen av dessa personer. Jag har alltså ingen nära relation med dem, förutom släktskapet. Varför är det då jag som ska stå för resurserna i form av tid och pengar för att det ska vara fint vid en sten som ingen annan bryr sig om? Är det inte bättre att lämna platsen till någon annan (det är ont om gravplatser i Stockholm)? Borde inte de närmare anhöriga (en generation före mig) ha mer engagemang och vilja att behålla gravplatsen om de vill ha den kvar? Även om de har flyttat utomlands.
      Somliga tycker nog att det är makabert att ha såna här tankar, men det får stå för dem. Andra säger ”äh, det kostar väl inte så mycket” och det har de kanske rätt i. Men just därför borde det ju vara de som har någon relation till dessa personer som är begravda där som vill behålla gravplatsen. De borde inte förutsätta att de som geografiskt befinner sig närmast ska ha nån slags etisk och moralisk skyldighet att sköta om något de inte har bett om.
      Jag vill lägga ner min tid och ork på dem som lever nu, inte på nån jag aldrig träffat och som dog för länge sen.

      Tankar från Spargrisen

      Radera
    3. Tänkvärda tankar! Vi har ett sådant där exempel nu på släkting som dog för länge sedan och där gravplatsen nu löper ut om vi inte betalar. Ingen nu levande släkting (förutom några ingifta, snart döda) har träffat honom. Säkert en jättetrevlig kille och en förutsättning för vår familjs existens, men visst känns det lite abstrakt.

      Radera
  8. Svåra frågor detta, snart hamnar frågan om vidare ansvar hos mig då jag är äldsta syskonet. När farsan dog så ville min faster att min mor skulle ta över ansvaret för farmors grav (som farsan hade) istället för att hon skulle behöva ta över det som närmaste levande släkting. Tyckte det kändes smaklöst att ens fråga, fastern har sin man begravd ca 20 m från sin mamma på kyrkogården, vad är problemet? Det var väl bekvämt att farsan hade haft ansvaret helt enkelt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det ÄR svåra frågor. Samtidigt tycker jag ditt och andras exempel är argument för att lägga sig själv i minneslund. Så kan den som vill få sörja hur de vill utan att en massa släktingar ska behöva samarbeta, nu och i framtiden.

      Radera
  9. När min mamma dog så hittade vi ett litet handskrivet brev i skrivbordslådan där hon punktat upp det viktigaste. Hon ville att vi skulle sälja och skänka så mycket som möjligt av hennes ägodelar, hon ville ha mycket musik på begravningen, hon ville kremeras men begravas ihop med sina föräldrar och hon ville ha en särskild dikt uppläst på begravningen. Hon fick som hon ville. Att hitta brevet var tungt, för det kändes som om hon planerat sin död (det var daterat ett år tidigare). Men ganska snart upptäckte vi vilken värdefull handling det där brevet var. Vi slapp åtminstone ta beslut kring just dessa saker utan kunde ta hand om mycket annat.

    Så efter mammas död bad vi våra pappor (fyra syskon men olika pappor) och andra äldre släktingar att punkta ner sina önskemål. Det känns oerhört skönt att åtminstone veta att det finns något att luta sig mot den dagen de faller av pinn.

    Har du skrivit ner dina önskemål, Micke? Har du någon tydlig arvtagare?

    SvaraRadera
    Svar
    1. En postum guldstjärna till din mamma! Tråkigt om hon planerade själv för att skona er. Fast kanske ville hon göra det här utan inblandning för att slippa ta hänsyn till andras önskemål (sin egen död bör man ha full bestämmanderätt över).

      Nej, jag är verkligen inte bäst i klassen här och har inte ens skrivit testamente. När det gäller begravning och likplacering har jag muntligt varit tydlig med att de får göra precis som de vill. Jag är ändå inte med. Men borde väl skriva en rad också. Hade helst sett att de bränt upp mig i ett värmeverk så att de kunde nyttja energin, men det får man ju inte.

      Radera
  10. Själv tycker jag dessa frågor borde gå att hantera av SKV där man kan fylla i begravning/kremering (under sekretess).
    Och då => ingen eller betydligt lägre begravningsskatt för kremering och utspridd i ej vigd jord.

    Tror inte det blivit enklare sen tingsrätten slutade arkivera testamenten. Även det borde ma kunna ha notis på SKV.

    Har du någonsin hört någon vara glad att de sitter på arbetet och kostnaden för graven?

    Enda man själv hör är de som måste dit och mäste betala (ofta pensionärer)...

    Undrar vad gravavgiften egentligen går till. För en som normalt arbetar hela livet +avkastning är mycket pengar för 2 (?)h präst+lokal +gravsättning +klippning i 25 (?) År sen tappar man platsen om ingen annan betalar.
    För att inte tala om "kostnaden" på kremering som jämförelse...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vet inte om Skatteverket är rätt plats. Alla är ju faktiskt inte skattepliktiga och därmed deklaranter.

      Jag tror nog att det finns de som tycker att gravvården i sig är rogivande och därför indirekt "gillar" kostnaden.

      Jag tror att du buntar ihop avgifterna här. En del ingår i kyrkoskatten, en del inte. Och en del schablonmässiga kostnader riskerar att bli väldigt märkliga, som transporten till/från krematorium i de fall allt ligger på några meters avstånd. Jag vet en som krävde (och fick) köra sin döda pappa i sin egen bil eftersom han tyckte kostnaden var orimlig.

      Radera
    2. Jag buntar säkert ihop en hel del men tycker helt galet att en "fristående " organisation ska ha så pass mycket pengar (över tid) från mig då jag har 0% intresse att nyttja deras service annat än transport till och från bastun.

      Hade klagat mindre om det var en del av normala skatten och ej sköttes av en "fristående " förening.

      Ja det lär inte vara lätt att gå göra det. Räknat på (nu) mina 10-15 mil enkel väg dit lär vara fin kr/h/mil...

      Radera
    3. Monopol är aldrig kostnadspressande, och det märkliga med just kyrkan är att det sker med statens goda minne. Ta bara en sådan sak som att staten driver in begravningsskatten åt kyrkan, helt kostnadsfritt.

      Radera
  11. En väldigt viktig fråga som du lyfter och som med lite otur och en rejäl portion osmidigt lätt kan ställa till osämja i en familj.
    Har nyligen ordnat begravning för min gamla far så det är ett aktuellt ämne för mig. Jag hade "turen" att ha stått min far mycket nära och skött allt praktiskt åt honom så trots att inget fanns skrivet visste jag ändå ganska exakt både vad han skulle ha tyckt om och vad jag själv klarade av. Förvånansvärt nog upplevde jag det som att flera av hans bekanta på ett ganska ofint sätt försökte blanda sig i planeringen och göra begravningen större än vad jag(som enda barn) ville. Förutom ytterligare en dödsannons(kom alltså ut i två tidningar istället för en) så blev det ändå tillslut som jag ville.
    Med god och villig hjälp av ev väldigt bra lokal begravningsentreprenör och en kvinnlig präst med en underbar sångröst blev begravningen ett positivt minne istället för den fasa jag väntat mig.
    Kyrka, präst, kantor och lån av bårtäcke var gratis. Pga av att den ändå skulle vara täckt av bårtäcke rekommenderades en enkel och billig kista. Familjen rekommenderades att själva sköta utsmyckningen av och runt kistan. Först tyckte jag att det lät jättejobbigt men efter några dagar insåg jag logiken och hur bra det fungerade för oss. Vi kom alltså till kyrkan med just de ängsblommor(och ogräs) som han själv alltid plockat buketter av.Undrar hur vanligt det är att någon kommer till sin fars begravning med maskrosor i buketten 😉. Ett barnbarn spelade flöjtsolo. Jag avböjde tal i kyrkan med motiveringen att vi ville ge honom själv sista ordet och läste en av hans egna dikter istället. Vi bjöd inte på ngt begravningskaffe utan tackade av vänner o bekanta på kyrkbacken och åkte sedan med våra barn och deras familjer direkt hem till oss och pustade ut.
    Kremering och minneslund som han själv ville.
    Själv har jag ingen bindning alls till kyrkogården trots att jag vet att båda mina föräldrars aska finns där nu. Jag har andra helt egna platser som påminner just mig mer om dem.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant fenomen att andra släktingar ville blanda sig i planeringen, men de kanske inte uppfattat vilken järnkoll du hade (eller också tillhörde de bara de c:a 70 procent av mänskligheten som alltid försöker blanda sig i alla beslut de kan).

      Lät som en trevlig och personlig tillställning, och det måste ju vara det viktigaste.

      När det gäller begravningskaffe har jag vid de tre tillfällen jag varit inblandad aldrig låtit kyrkan vara iblandad i den biten. Vid första begravningen var vi i en lokal där man fick ta hand om det själv, så vi gjorde egen smörgåstårta, kokade kaffe och skötte disken.

      Vid övriga begravningar fanns inte den lokalen att tillgå och i övriga lokaler var man tvungen att köpa catering från kyrkan vilket var larvigt dyrt. Så då abonnerade vi en restaurang i närheten istället och fick tvårätters middag billigare än vad kyrkan ville ha för kaffe och kaka.

      Radera
    2. Om det varit släktingar som blandat sig i och försökt hjälpa till hade jag haft mer förståelse men det här var konstigt nog bara allmänna bekanta från arbetet och föreningslivet. Så troligen de 70% som du talade om. Nej, vad man bjuder på och till hur många är både en ekonomisk och en praktisk fråga. Har man gäster som rest långt skulle jag tycka att det skulle kännas fel att inte bjuda på något men den situationen var vi inte i.

      Radera
    3. Ännu konstigare. Kanske är det döden som gör något med människor, eller också är de redan konstiga.

      Radera
  12. Det tar ett tag innan man vet vilken begravningsbyrå som man gillar och vilka som är bra. De är olika !
    Gör begravningen personlig. Allt för religiösa personer tenderar att ta tillfället i akt och missionera, vilket kan vara störande. Avbe det.
    Skriv ett testamente - gärna med några yngre testamentsvittnen som är i livet när du dör. Välj en testamentsexekutor, antingen en person eller organisation. I testamentet så bör det stå hur du vill bli begraven, var etc, hur dina tillhörigheter ska behandlas: skriv ett antal personer som kan ärva och sedan "om ingen av dem finns i livet; [organisationen X]]" - annars kommer kammarkollegiet att skänka bort pengarna till vad de för tillfället anser vara mest politiskt korrekt.
    - Vilken organisation hade fått dina pengar om du inte hade arvingar ?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Första gången anlitade vi Ignis, en av de större företagen. Efter begravningen fick jag ett mejl där de frågade om vi ville ha hjälp (för ganska mycket pengar) med bouppteckningen. Jag svarade artigt att vi skulle sköta den själva. Då mejlade de tillbaka att "ni vet väl att ni är personligt ansvariga för att uppgifterna stämmer" och så låtsades de som att bouppteckning är ett jättesvårt dokument att fylla i. Det upplevde jag som ett rent hot varpå jag skrev till någon höjdare och frågade om det var företagets affärsidé att skrämma upp sörjande människor. Inget svar, så jag tolkar det som att det var det. No more job for you...

      Allmänna arvsfonden har jag skrivit om tidigare (https://sparosverige.blogspot.se/2017/04/en-fond-man-vill-slippa.html). Jag skulle hellre elda upp mina pengar på dödsbädden än riskera att de hamnar där.

      Radera
  13. Djupt ämne idag Sparo. Jag gillar verkligen annonsen som proklamerar "Jag är död". Som tur är kommer man inte märka hur barnen ställer till det efter att man dött men precis som du skriver så kan det vara en bra idé att gå igenom sånt innan man verkligen dör. En bra början är att inse att man verkligen kommer dö. Det är ett faktum som allt för många tycks förtränga.

    Aktiepappa - en blogg om ekonomi och aktier

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, detta självklara faktum borde man snabbt ta sig förbi, men många verkar fastna redan där. Jag gillar traditionen som Astrid Lindgren och hennes syrra hade, som började alla telefonsamtal med "Döden, döden" så kunde de ägna sig åt livet efter det.

      Radera
    2. Jag kanske tänker bakvänt men jag tror att genom att inse att vi alla kommer att dö, så uppskattar iaf jag livet mer. Ibland tycker jag att jag har väl så stor erfarenhet av död och begravningar osv, fast det har å andra sidan gjort att jag njuter mer av livet än innan. Ffa de enkla sakerna i livet som oftast tas för självklara.

      Radera
    3. Ja, lika bra att försöka se livet för vad det är och sedan njuta av det så mycket man kan och hinner.

      Radera
  14. Min morfar köpte själv en gravsten som han skrev sitt namn och födelsedatum på ett antal år innan han dog för att få välja själv och för att underlätta för efterlevande, min mamma tyckte att det var ganska olustigt. Speciellt när han ville ha foto på sig själv framför gravstenen han hade köpt :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstår hur båda tänkte, men kanske främst din mamma :-).

      Radera
  15. Läsvärt och tänkvärt, precis som vanligt. Tack!

    SvaraRadera
  16. Idag var det lite djupt. Men, tyvärr ett ämne som florerar även i mitt huvud. Det tråkiga med att vara i den ålder jag är kanske, att alla dör runtomkring. Hade jag fått bestämma så hade ju minneslund vart något för nära, med tanke på omständigheter. Men, jag tror inte äldre generationer uppskattar det kanske. Jag vet inte. Och det är ju inte något man frågor om heller känner jag.
    Mvh https://investera-pengar.blogspot.se/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi ska alla den vägen vandra osv :-(.

      Ett sätt att försöka ta upp det är att berätta hur man själv vill ha det, för särskilt om samtalspartnern inte ligger på sin dödsbädd vet man ju aldrig i vilken ordning man skrivs av. Men visst kan det vara ett känsligt ämne som är knepigt att ta upp.

      Radera
  17. Tänkte passa på och ge några råd för den som är smart nog att fixa testamente.

    * lås ej in dig enbart med 1 person som kan ärva dig. Vid olycka är det ganska vanligt att den man vill ge sitt till även är med om det är en familjemedlem.eller om den dör först.
    Så nämn backuper på vem som ärver.

    *förvara ej papperen där du själv bor, jobbigt vid ex brand annars.

    *ingen som kan vinna på att testamentet förstörs ska ha tillgång till det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan varmt rekommendera bankfack om sådant finns. Banken har rutiner vad gäller hur de hanterar testamenten som hittas, bl.a. tas kopior och det underlättar sedan för alla inblandade.

      Radera
    2. Japp går även hos de flesta juristfirmor mot avgift.

      Dock ska betänkas att kopior, vidimerade eller ej är giltiga juriska dokument.

      Radera
    3. Ja, jobbigt om man sitter i en bil tillsammans med sina "arvingar" och den sista tanken är att nu kommer alla våra pengar gå till Allmänna arvsfondens tokprojekt.

      Är inte bankfack väldigt dyra nuförtiden? Om kopior duger borde man kunna sprida ut 2-3 identiska dokument. Har jag fattat rätt då?

      Radera
    4. Kopior gäller EJ då det bara får finnas ett giltigt testamente.

      Däremot kan man kopiera om man vill sprida önskemål som information.

      Jag förvarar mitt hos den som tjänar mest på att ha der.

      Ja suger att behöva betala för de gamarna och deras "projekt".

      Radera
    5. Men det behöver inte stämplas och registreras någonstans? Om jag upprättar fem exakt likadana testamenten varav ett brinner inne när jag dör i en husbrand, räcker det inte med att någon uppvisar ett av de andra då? Ingen kan ju veta vilket som är skrivet senast eftersom de har samma datering, men eftersom ingen kan uppvisa ett annat testamente skrivet av mig borde väl någon av exemplaren accepteras?

      Radera
  18. Det var nyligen en artikel om Wellpapp kistor i Ulricehamns Tidning , Europa Kistan AB hette företaget som tagit fram kistan och säljer den ett lokalt företag i vår bygd.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul, då lever hoppet om pappkistor!

      Radera
    2. Min pappas "enkla" (och fula, vi lade bårtäcke på den) kista för kremering var inte speciellt mkt billigare än finare kistor som används utan bårtäcke. Konstigt, minst sagt.

      Radera
    3. Jag tror att det är av samma skäl som kyrkans catering kan ta 70 kr för en mazarin. De kommer undan med det för att många inte vågar ifrågasätta kostnaderna med risk för att framstå som snåla och respektlösa mot våra döda.

      Radera