Sparo skulle kunna stå för Sparombudsmannen. En sådan borde absolut finnas i detta idiotsamhälle. Men jag ser mig mer som en manlig motsvarighet till Spara i Spara & Slösa. Jag är det där dygdiga aset som man å ena sidan vill vara, å andra sidan bara vill slå.
Vitkål kan vara en av de mest
underskattade matvarorna som finns. Vitkål förpackar sig själv i
praktiska och estetiskt tilltalande huvuden, innehåller väldigt
lite kalorier, men mycket vitamin B, C och K.
Den är billig, från 4 till 12 kr per
kilo och går att använda till det mesta. Vitkålsstuvning,
vitkålsgratäng, surkål, vitkålsmos, coleslaw, vitkålssoppa,
vitkålsgryta eller gör din egen pizzasallad. Men varför krångla
till det? Stek den bara! För mig är det viktigt att den behåller
spänsten, en kålpudding som stått och puttrat en halv dag i ugnen
går bort.
Jag brukar hacka den grovt och slänga
i stekpannan ihop med gul lök, och citronpeppar som enda krydda.
Funkar att äta utan något till, eller som ett kolhydratsnålt
alternativ till potatis, ris eller pasta. Här ihop med kikärtsbiffar.
Den håller riktigt länge, så man kan
ha ett vitkålshuvud i kylen för jämnan. Lär visst vara enkel att
odla också, men fyra spänn kilot... Nog för att jag är snål, men
även jag har gränser.
Läste nyligen om ett kafé med vegansk
inriktning som gått i konkurs. Sånt händer ju, men när en av
ägarna intervjuades (låst artikel, därför inte länkad) ansåg
han inte att det berodde på för dyr mat eller produkter som saknade
marknad. Istället handlade det om att de varit ”före sin tid”
och att invånarna i den aktuella staden är för tråkiga och
konservativa.
Tänk att det aldrig är de
misslyckandes fel att de misslyckas! De har motarbetats av kommunen
eller av dumma kunder som inte gillar företagare som är kvinnor,
män, samer, stockholmare eller något annat. Det finns säkert
sådana exempel, men om det hade funnits skaplig substans i
påståendena borde man någon gång höra en företagare tacka sitt
kön, sin hudfärg eller statliga bidrag för sin framgång, men det
har jag aldrig varit med om.
Faktum är att företagare som Bill
Gates, Bert Karlsson och Mark Zuckerberg, som knappast tjänat vare
sig på utseende eller framtoning, ändå lyckats skapa framgångsrika
företag. Kanske har de (som vi alla någon gång) tyckt synd om sig
själva och känt sig motarbetade, men ingen blir framgångsrik av
att gråta. Jo, Helena Bergström, men ingen annan!
För oss andra gäller det att så
snabbt som möjligt acceptera att det vi hade att erbjuda inte hade
tillräckligt stor marknad för att det skulle vara lönsamt. Så det
är bara för kaféägarna att gå tillbaka till ritbordet och hitta
på något nytt. Soppa kanske?
Twittraren och bloggaren
Frihetsgudinnan ställde en fråga på Twitter.
Jag brukar aldrig svara på den här
typen av Twitterfrågor och såg inte ens denna medan den var
aktuell, men 51 procent av de som svarat tycker alltså att det är
mer eller mindre fel av andra att snåla ”för mycket”.
Som representant för
”blodpuddingsinvesterarna” känner jag mig inte ett dugg
provocerad av att andra har högre utgifter. Två undantag: människor
som sätter andra i skiten, t ex sina barn, och de som gnäller över att
de inte har några pengar och inte ser att anledningen till det är
att de valt att inte spara.
Förklara gärna för mig hur det kan
provocera någon att jag väljer att handla mat efter extrapris och
säsong, promenerar och springer istället för att åka buss och
bil, ratar ny teknik och en massa abonnemang som jag inte tycker
skulle förbättra min livskvalitet.
Att leva sparsamt är liksom inte som
att vinna på lotto, bli hockeyproffs eller ens att skaffa barn. Det
är bara att stänga plånboken. Alla kan göra det, bara man är
villig att gå in för det. Och är man inte det (vilket jag
verkligen fattar!) finns ju inga skäl att vara avundsjuk eller låta
sig provoceras av andras val.
Det ska i så fall vara om vi snåljåpar
tjatar och missionerar för mycket (går det?), men jag tror inte att
vi egentligen är så enkelspåriga. Skulle det kunna vara så att de
51 procent (216 personer) som i undersökningen anger att de
provoceras av snålhets mest provoceras av sin egen bristande
karaktär?
Jag har kallats teknikfientlig. Det är
inte en alltigenom felaktig beteckning, men låt mig utveckla. Jag
har ägt ett tjugotal bilar genom åren. Några gamla, andra ännu
äldre. De äldsta har varit från 50- och 60-talet.
Nej, NITTONHUNDRAfemtio- och
sextiotalet!
Jag är inte särskilt bilkunnig, men
eftersom jag är snål vill jag gärna göra så mycket jag kan
själv. När det gäller bilar är det att byta tändsystem, olja och
glödlampor. Eller rättare sagt, det var så. De bilar jag ägt från
60-talet och bakåt hade fördelardosan högst upp på motorn,
tändstiften var lätta att komma åt och glödlamporna kunde ofta
bytas helt utan verktyg genom att skruva sockeln motsols och dra den
rakt ut.
På en 2000-talare är det väl knappt
att man kan byta tändstift själv. Lampor är bara att glömma. Även
om man på något konstigt vis skulle lista ut hur man gör har man
ändå inte verktygen för det. Jag gissar att det blivit så här
för att det inte är meningen att man som bilägare ska kunna ta
hand om sin bil. Fyll på bränsle och spolarvätska. Vid andra behov
– boka tid hos en verkstad och bered dig på en saftig faktura.
Häromdagen var min grannes bil
urladdad. För att åtgärda det behövde hon en sladd som låg i
bakluckan, men eftersom bilen saknade ström öppnades inte bakluckan
när hon larmade av bilen och den gick inte att öppna med nyckel. Om
detta är utveckling betackar jag mig!
Jag börjar bli less på att alltid bli
utpekad som förövare, den felande länken, grovt vållande till
hela skiten. Och inte för att jag personligen skulle ha gjort något
fel. Jag tillhör bara världens mest förhatliga grupp som man kan
spotta på precis hur mycket som helst – vita, medelålders män.
Vi sägs vara i vägen för
utvecklingen, empatilösa, hatiska och blodtörstiga. Det verkar inte
finnas ett problem i hela världen som inte går att skylla på oss,
alltid som kollektiv. Senast var det Expressens begåvningsreserv
Jens Liljestrand som skyllde skogsbränderna på vita, medelålders
män (ni får leta själva om ni vill läsa, jag vägrar att länka
tills hans oförblommerade hat).
Jag ser inte vitsen med att klumpa ihop
folk efter kön och hudfärg på det här sättet, men för en gångs
skull tänkte jag sänka mig till Södermalmsnivå och lite försynt
påpeka att denna värdelösa grupp som tydligen alltid förtjänar
en extra känga stått bakom majoriteten av världens
samlade uppfinningar och vi finansierar en icke försumbar del av
välståndet i Sverige och Europa. Tack vare att biståndet bara från
Sverige överstiger en miljard om året till vissa länder står
vita, medelålders män bakom välståndet även i delar av övriga
världen.
Jag föredrar att se på människor som
individer, men vita män är nog inte mer ofelbara än andra, varken
i grupp eller som enskilda. Jag hoppas ändå att vi snart kan sluta
att få skit för exakt allting, inklusive vädret. Det här hade
kunnat sägas mycket enklare, faktiskt på bara en och en halv minut:
Förresten har jag ingen stadsjeep, har
inte brukat våld sedan mellanstadiet och i vintras hjälpte jag en
helt okänd tant att ta sig fram på en trottoar där hon trots
Stockholmsområdets ”feministiska snöröjning” riskerade
att bryta lårbenshalsen. Jag vill inte ha en guldstjärna för
detta, jag vill bara slippa få konstant skit för all världens
elände.
På börsen är det ju bra att dra
slutsatser och erfarenheter ur sitt agerande, särskilt om man gjort
något dumt. ”Learn from your losses, you paid for them”, som
Warren Buffett lär ha sagt. Men det ska väl inte heller överdrivas.
Ett exempel:
Förra veckan kom ett bud på vårdbolaget Capio.
Jag köpte mina aktier för några månader sedan. Inte för att
behålla någon längre tid utan för att jag tyckte kursen var låg
och gjorde bedömningen att den politiska risken var avtagande
eftersom vänsterpartiets grepp över regeringen ser ut att kunna
minska efter höstens val.
Så när budet kom från franska Ramsay
Générale de Santé hade jag ingen tanke att hålla fast vid min
aktiepost och jag har inga problem att skiljas från den. Men det här
med uppköp är klurigt. Fransmännen erbjöd 48,50 kr, men direkt
gick aktien upp i 51 kr eftersom marknaden hoppades på nya bud.
Capios styrelse avvisade också budet blixtsnabbt.
Då kan man hoppas på ett högre bud,
antingen från samma plånbok eller någon annan. Extra svårbedömt
tycker jag att det blir av hur infekterat det är i politiken med
privat ägande i vårdbolag, kanske särskilt utlandsägda. Fast vad
har politikerna för muskler att ta till, de kan knappast låta
Konkurrensverket stoppa affären? Jag vet inte.
Men det är där, och bara där,
bedömningen ska göras. Jag märker att mina tankar flyger iväg
till tidigare budlägen, som Axis. Och Readsoft, där budgivningen
började på 40 kr när aktien stod i 18. Till slut betalade Lexmark
57 kr. Den gången var jag definitivt för snabb på avtryckaren.
Trist, men jag fattar att en en fyra år gammal affär i ett
programvarubolag inte har ett skit att göra med en vårdaffär nu.
Så hur gjorde jag? Jo, jag sålde
Capio-aktierna och köpte Attendo för
pengarna. Än så länge känns vinsten bra, men det återstår att
se om det kommer ett sjuttiokronorsbud i höst som ger ännu ett ärr
i min kapitalistiska själ.
Innan jag köpte min bostadsrätt
tittade jag på en handfull lägenheter med samma planlösning.
Alltid intressant att se hur olika brf-ägare valt att inreda, ifall
man t ex valt att slita ut garderober och väggar till förmån för
öppna ytor.
Något som förvånade mig var att de i
flera lägenheter tagit bort kallskåpet. I köket finns en reglerbar
ventil från på en yttervägg där man släpper in luft utifrån
efter behov. Det är ju en av fördelarna med att bo i köldhålet
Sverige (okej, inte i mitten av juli, men ni vet vad jag menar), att man kan förvara rotfrukter och
grönsaker betydligt längre än man kan i kyl eller ett skåp i
rumstemperatur.
I det nedre skåpet längst in till
vänster på bilden sitter ventilen. Så här såg det ut när jag
slitit ut skåpen:
Visst var det lite bökigt att bygga en
trumma från väggen in till det nya skåpet, men alternativet är ju
att gå miste om ett svalt skafferi. Självklart vore det ännu
bättre med en klassisk matkällare nedgrävd i trädgården, men det
här är klart bättre än ingenting.
Antar att den skrämmande verkligheten
är att alldeles för få förstår vitsen. De storhandlar ändå
inte potatis när den nästan är gratis inför midsommarhelgen. De
köper pommes frites istället, och fyra gula lökar åt gången
istället för femkilossäckar till halva priset. Eller hackad och
fryst eller rostad till ännu dyrare pris. Varför överhuvudtaget
laga mat när man kan ringa Pizza Express och få hem ren skit för
hutlösa pengar? Jag är så bakåtsträvande...
Jag är kluven. Å ena sidan vill jag
stödja svenska bönder, och även andra näringsidkare. Särskilt
när de ber om det.
Jag kommer inte att köpa svenskt kött eftersom jag inte köper
något kött, men är det något jag vill ha kan jag stödja svenska
leverantörer.
Å andra sidan vill jag premiera goda
och billiga producenter, oavsett var de bor. Varför ska jag dissa
tyska bönder, polska hantverkare eller finska författare? Om man
alltid väljer sin lokala handlare kan ju denne vara hur dålig som
helst, och den goda handlaren i grannbyn kommer höja sina priser och
sänka sin service om marknadsandelen inte rör sig oavsett.
Just det har jag erfarenhet av.
När jag bodde i en liten by slutade jag nästan helt att handla
lokalt eftersom de lokala affärsidkarna var en samling gnällspikar
som inte vill ha varken jobb eller pengar, och då kände jag inte
för att sabba deras dag utan låta dem få sucka vidare tills de
fick slå igen. Och de fick de, en efter en. Inte mitt fel (jag var
ändå ingen stor konsument), utan deras.
När det gäller kött hänvisas av
naturliga skäl inte till svenska bönders låga priser. Egentligen
inte till kvaliteten heller. Istället menar man att svenska djur har
det bättre. Har de det? Jag vet inte. Frågar du bönder i andra
länder gissar jag att de tycker att deras djur har det ännu bättre.
Ska vi gå efter mätbara faktorer som mängden antibiotika i köttet
borde ”vi” köpa norskt eller isländskt, men det har jag aldrig
hört någon svensk rekommendera.
Jag lyssnar på podden Björnfällan som till stora delar
fokuserar på kort trading, derivat- och terminshandel. Det här är jag rätt dålig på, och inte blir det lättare av det
obegripliga språket i programmet. Det är otroligt mycket ”spajkade
charts” och annan mumbojumbo som går över huvudet på mig, men
jag lyssnar ändå i tron att alltid lär man sig något.
Jag snackade journalistik med en
släkting och vi kom in på Lena Anderssons krönikor varpå min
släkting säger: ”Jag läser inte Lena Anderssons texter, hon är
för smart för mig.” Jag vet inte hur smart Lena Andersson är,
men jag tycker att hon ofta fångar upp aspekter jag själv missat.
Och min släkting är ingen dumbom heller.
Min pappa använde ofta talesättet:
”Det man inte förstår har man rätt att lämna.” Mest på kul,
tror jag. Det känns inte som att han levde efter devisen. Och inte
jag heller tydligen. När jag var yngre lånade jag biblioteksböcker
om avancerad matematik och kvantfysik. Jag var matematikintresserad, men som femtonåring var det mesta av
innehållet i de där böckerna rena grekiskan för mig. Men
läste gjorde jag, och tänkte att alltid lär man sig något.
Klart man hänger med...
Men gör man det? Kanske slösar man
bara tid man hade kunnat lägga på något man förstår på riktigt.
Kanske borde jag låta bli Björnfällans spajkade charts, konstiga
förkortningar och märkliga trendlinjer (och jävligt dåliga pausmusik!), men även om jag inte kastar mig över deras nya avsnitt
tror jag att de ger mig något, att jag är lite klokare efteråt, om
än aldrig så lite.
Jag kom en gång in på ett kontor där
jag jobbade och möttes av ett tjugotal kollegor som bokstavligen
stirrade på en radio. Ur denna strömmade ett idrottsreferat. När
jag hängt av mig ytterkläderna frågade jag vad som var på gång.
”Det är ishockey!!!”
Jag visste det, ville bara retas lite.
Då som nu tycks hela Sverige stanna upp när det är mästerskap i
fotboll eller ishockey. Men jag kunde inte låta bli att röra om
lite mer i jordgetingboet, så medan jag startade upp min dator
frågade jag: ”Är det någon turnering på gång?” Minen på
mina medarbetare var obetalbar. Till slut stammade en av dem fram:
”Är du helt dum i huvudet?” Inte oförskämt på något vis, men
ungefär så oförstående är de engagerade för oss som inte är
det, och tvärtom.
De hade jobbat klart för dagen, men
ibland krockar arbetsgivarens vilja att få ett jobb utfört med
arbetstagares vilja att kolla på sport. Dock trodde jag inte att det
fanns någon som inte förstår vad som gäller. Men det var innan
jag läste Företagarnas artikel i ämnet.
”Som
anställd kan man däremot inte ta för givet att fotboll går före
allt annat.”
Men det är väl klart! Varken fotboll,
ishockey, Stenmarks andra åk eller ”Jag blir lite sen för jag
drack öl igår” är giltiga orsaker att inte utföra det arbete
man faktiskt får betalt för. Det finns några lägen då
arbetsgivare inte kan neka ledighet, som nära anhörigs begravning.
En del gör då inte ens löneavdrag, men att få betalt när man
inte jobbar kan ingen räkna med.
”Tyst! Jag ser på tv!”
Jag hade en gång en jobbarkompis som
alltid var ”sjuk” när det var ishockey eller fotboll på tv. Eller OS. Det var
på den nivån att folk skämtade om det för alla visste vilka dagar
hans ”magproblem” skulle blossa upp, och har han inte fått
sparken än har han garanterat haft en och annan sjukdag även under
detta fotbolls-vm. Jag är gudskelov inte arbetsgivare. Vore jag det
hade det funnits få saker som retat upp mig så mycket som
idrottslig bondpermis.
Fasta kunder fakturerar jag vanligtvis
månadsvis. Det blir enklast så. Tillräckligt mycket pengar för att det ska vara värt att faktura, men inte för
mycket för att hålla reda på, både för mig och kunden.
Åtminstone borde det vara så, men den
senaste tiden har jag noterat att allt fler kunder inte lyckas betala
inom de 30 dagar de har på sig från att fakturan mejlas, så när
nästa månadsfaktura skickas blir det ihop med en
betalningspåminnelse från föregående månad.
Pengarna struntar jag i, bara jag får dem i sinom tid. Särskilt i
det här ränteläget spelar det ingen roll om jag får vänta lite
extra, och i ärlighetens namn händer det att jag får betalt långt
före förfallodatum också, särskilt månaden efter att kunden fått
en påminnelse. Så det jämnar nästan ut sig. Och inte är det mer
pengar än att kunden har de här pengarna på kontot. Många
räkningar är inte ens femsiffriga.
Så hur kommer det sig att allt fler
betalningar kommer allt senare? Jag vet inte. Jag kan inte ens minnas
när jag senast missade att själv betala en räkning i tid, varken
på firman eller privat. När fakturan kommer lägger jag in
betalningsuppdraget i datorn. Sedan behöver jag bara se till att det
finns pengar att dra den emot.
Kanske har folk för mycket att göra
och ekonomiavdelningarna för lite personal? Jag som är min egen
ekonomiavdelning har absolut arbetstoppar, men det tar väl en minut
att lägga in ett betalningsuppdrag och max lika mycket för att få
in transaktionen i bokföringen. Två minuter per leverantör och månad alltså.
Knappast där skon klämmer, så jag fortsätter grubbla. För konstigt är det.
Twitter har på sistone uppmärksammat på ett märkligt fenomen. Folk vill inte förstå. Det
är inte bara så att de inte orkar, de vill inte.
Först var det en manlig rappare och
komiker som lagt ut en låt för flera år sedan och som en kvinnlig krönikör
och komiker sett nu och ogillat så till den grad att hon
ville polisanmäla den. Att jag poängterar deras kön har ett syfte. För när andra kvinnliga komiker kom
till mannens försvar blev de kallade könsförrädare. Det kunde
inte bara vara så att de hade – och har rätt att ha – en annan
åsikt om låten.
Den var tveklöst anstötlig, men
istället för att prata med upphovsmakaren och andra om
deras åsikter valde man att piska upp ett drev som resulterat i att
låtskrivaren, hans vänner och familj mordhotats. Man har ringt hans
uppdragsgivare och uppmanat dem att bryta kontraktet med honom, och
så ska alltså polisen agera musikrecensenter av en tre år gammal
låt som betydligt färre hade hört för ett par veckor sedan.
Nytt exempel. Årets Almedalsvecka har
handlat försvinnande lite om politik, utan mer om vem som kan tänka
sig att förhandla – eller ens prata – med vem. Att politikerna
hamnar i sandlådan är inget nytt, men väldigt många väljare gör
dem sällskap. Jag tror aldrig jag har sett och hört så många
människor säga att de som kan eller inte kan tänka sig att rösta
på partiet X bör avfölja/blocka honom/henne.
Återigen, vad är det som är så
farligt med att lyssna på åsikter man inte delar? Navid Modiri,
SVT-programledare som 2013 ropade in en
golfrunda med Jimmie Åkesson på en välgörenhetsauktion, har ofta
en balanserad syn på saker och ting och så även nu:
Jag tror inte Modiri delar särskilt
många åsikter med Åkesson, men efter att ha hört honom motivera
golfrundebudet tror jag inte att han gjorde det som en pr-kupp eller
för att vinna poänger. Han var bara genuint nyfiken på om de
skulle kunna lära sig något av varandra. För en sak är säker,
att kalla folk idioter och sedan ignorera alla som inte håller med
gör ingen klokare, och övertygar lika många, alltså noll.
Jag tycker illa om nästan alla
politiker, men de jag har lättast för är de som ”tar debatten”
och till och med nedlåter sig att prata med vanligt folk. Man skulle
tro att det (särskilt i valtider) vore de flesta, men ytterst få
svarar någonsin på tilltal ens i sociala (!) medier. Det sägs att det
förr gick att ringa statsministrar som Palme och Bildt. Nu kommer
inte ens journalister fram till pressekreterare. Hur ska vi förstå
andra om vi inte ens pratar med varann?
På börsen blir det kostsamt att sitta
i en bubbla och bara lyssna på folk som håller med. Innan jag köper en aktie försöker jag hitta en kritisk analys av bolaget. Jag
vill hitta argumenten mot min egen åsikt. Ibland blir de så
bra att jag förkastar hela affären.
Jag tror på den taktiken i alla lägen.
På Twitter försöker jag följa sympatisörer från alla partier
och människor med helt andra åsikter än jag själv har, och lyssna
på poddar i olika ämnen från olika läger. Inte för sakens egen
skull, en del har verkligen ingenting vettigt att säga eftersom de
själva sitter fast i en bubbla där alla oliktänkande viftas bort
som idioter. Men folk jag inte håller med ger mig nya infallsvinklar
och skäl att vässa mina egna argument och åsikter.
Att vi till vardags hänger mestadels
med åsiktsfränder är inte så konstigt, men internet har verkligen
gett oss chansen att interagera med människor i alla åldrar, ur
alla samhällsklasser, från hela världen. Ta den! Och om du sitter
i publiken på en debatt och inte håller med talaren – gör inte
som kvinnan i klippet nedan. Du blir bara hes, och du lär dig inget.
Jag tror hummus är arabiska. Enklast
är kanske att kalla det kikärtsröra, så fattar folk vad det är
också. Vanligtvis görs den av kikärtor, sesampasta, olivolja och
vitlök, men jag tänker som vanligt krångla till det. Detta
eftersom jag varken gillar olivolja eller vitlök.
Vi börjar med sesampastan. Det kan man
köpa under namnet tahini. Man kan köpa helt färdig hummus också,
men nu ska det här handla om matlagning och inte inköp av
helfabrikat, så jag gör min egen sesampasta. Detta behövs:
Rosta sesamfröna i en stekpanna. Ingen
olja, bara hög värme i någon minut. Mixa/mortla fröna en stund efter det.
Tillsätt vatten och citron, fortsätt
mortla. Tillsätt olja och salt, fortsätt blanda till en någorlunda
jämn smet. Helst ska den nog vara helt slät, men det är en
utseendegrej. Jag ska inte tävla i kock-vm, jag är bara hungrig.
Här är resten som behövs för
hummus:
kikärtor, kokta, 5 dl gul lök, en liten pressad citron, 0,5 dl rapsolja, 0,5 dl spiskummin, 1 tsk salt, 0,5 tsk sumak, 0,5 tsk
Blötlägg och koka kikärtor. Samma
sak här, det går att köpa färdiga i konserv, men det blir mycket
dyrare och varken blötläggning eller kokning går att misslyckas
med. Sedan läggs allt i en mixer (glöm inte sesampastan!) och så
är det bara att mixa tills smeten är slät.
Servera som tillbehör till vad som
helst eller som smörgåspålägg. Och laborera med receptet. Ta
andra kryddor som du gillar bättre, eller släng in andra
ingredienser. Jag har sett hummusrecept med allt från persilja till
rödbetor. Spenat skulle jag vilja testa.
Inför Euroomröstningen ombads Jens
Spendrup att ge sitt bästa argument för att Sverige skulle byta
valuta och ge upp kronan. Han tänkte efter en stund och sa så:
”Det är roligare att säga ja.”
Hur kan det ens vara ett argument? Men
titta på vilken reklamfilm som helst och du kommer upptäcka att
marknadsföring ofta spelar på nojan att gå miste om något. FOMO,
som det heter på börsen, ”fear of missing out”. Bara hoppa på
tåget, för inte kan du väl säga nej till den här grejen, bilen,
tjejen, stilen...?
Jo, det går faktiskt alldeles utmärkt.
Jag börjar mer och mer luta åt att nyckeln till ett gott liv är
att våga säga nej, både till försäljare som vill ha ens pengar
och till uppdragsgivare och andra som vill ha ens tid. Jag vet att hela konsumtionskulturen är inriktad på att tacka ja
till allt möjligt.
”Tänk vad du kommer ångra allt du
inte gjorde när du ligger på din dödsbädd.”
Men tänk då också på att varje gång
du tackar ja till något tackar du nej till något annat. Genom varje
köp blir du av med pengar du hade kunnat lägga på något annat,
och varje evenemang du följer med på tar tid från något annat.
Särskilt den här tiden på året
undrar jag över alla människor som gör allt de kan för att slippa
vara hemma och lediga för att istället åka jorden runt och ösa ut
pengar. Vantrivs man med sitt liv bör man inte göra sig av med de
medel man har för att ändra på det. Eller som en ung, skäggig
rockpoet skrev för ett par decennier sedan:
”För var dörr som öppnas är det fjorton som stängs, och under marken står människor som burhöns och trängs, på väg emot undergång – redan för sen – men snart ska just deras namn huggas i sten.”
Japp, jag värjde mig för Svenssonliv
redan på den tiden.
Rätt ofta rekommenderas
pensionssparare att sänka risken i sitt sparande vid 55 eller så,
senast här:
”Håll hög riskprofil tills du blir
runt 55 år. Trappa sedan ned risken med hjälp av ökat
räntesparande.”
Några som gått i pension. Och en som
borde.
Jag pensionssparar inte. Jag sparar för
livet i största allmänhet och det skulle aldrig falla mig in att
låsa in mitt sparande i ett öronmärkt pensionssparande. Men
eftersom förståsigpåare i stort sett verkar utgå ifrån att
pension är det enda man kan spara till och ger det här rådet i
alla lägen tänkte jag ändå vädra mina åsikter.
Pensionsåldern är runt 67 nu, men
de flesta av oss vet ju inte vad siffran är när vi själva kommer dit. Från
55-årsdagen är det kanske 30 år kvar av livet. På trettio år
hinner pengar med en vettig avkastning tiodubblas på börsen, så jag ser inte vitsen med att sätta dem på ett bankkonto med låg ränta i flera decennier, även om det inte är smart att bara handla med högriskaktier och
derivat med hävstång när löneavierna slutar att komma.
Här kommer en historia jag berättat
förr, men den tål att upprepas. När min farmor var runt 80 gick
hennes elvisp sönder och hon tänkte inte köpa någon ny med
motiveringen: ”Jag ska ändå snart dö.” Hon blev 102! Slutsats:
Det är inte fel att planera för att dö, men det är ännu
viktigare att planera för att leva.