lördag 20 oktober 2018

Finns shopaholics?

Shoppingberoende är tydligen en sjukdom. Compulsive Buying Disorder (CBD) på engelska. På svenska kan man säga oniomani som märkligt nog inte alls betyder sjuklig rädsla för lök.

Det vore mig givetvis främmande att driva med någons sjukdom, men finns det här på riktigt? Det gör det nog, men det är såklart omöjligt att veta hur många shoppingberoende som egentligen bara försöker fly verkligheten, är lata eller lite dumma i huvudet (vilket kanske också borde vara en diagnos). Börjar man gräva märker man att många så kallade shopaholics också lidit av ätstörningar, alkoholism och mer eller mindre varenda beroendeproblematik mänskligheten upptäckt kryddat med depression och ångest.


För mig verkar det som att man försöker fylla ett innehållslöst liv med kläder eller prylar man inte behöver, bara för att få någon slags kick. I princip hade man lika gärna kunnat använda sex, knark eller något annat. Men är det så? Är missbrukarpersonligheter förutbestämda att hamna i skit och kan bara välja gren – heroin, shopping eller bingolotter?

Jag tror att människan alltid har ett val. Vissa av oss har bättre förutsättningar, men alla kan välja. En del är allergiska mot alkohol och bör således inte dricka. Det är knepigt i miljöer där andra dricker, men det går. Att inte shoppa är vanskligare eftersom alla måste handla. Samtidigt vet vi väl alla när vi köper något vi behöver, något vi verkligen vill ha eller något helt onödigt.

Nej, jag har precis lagom antal löparskor.

Slutsatsen blir som vanligt att Charlie Häckners gamla devis håller än: ”Till alla er som har problem: Ha inte det.

26 kommentarer:

  1. Det är väl alltid en fråga om man verkligen lider av ett beroende eller om det är för att fly något annat. Men det ligger något i första bilden i inlägget, om alla skulle vara så sparsamma som vi så skulle ekonomin tyvärr gå mycket sämre som systemet ser ut idag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så kan det vara, men då är frågan om det är fel på sparsamhet eller om det är systemet det är fel på. Som jag ser det är det inte hållbart i längden att världens ekonomier bygger på ständig tillväxt, att vi hela tiden konsumerar lite mer.

      Radera
    2. Mr Money Moustache har ett gammalt inlägg om den saken som jag tycker är intressant, men lite för dåligt insatt i ekonomi på ett mycket större plan för att kunna argumentera själv :)

      http://www.mrmoneymustache.com/2012/04/09/what-if-everyone-became-frugal/

      /Cosmonomics

      Radera
    3. Intressant, tack för tipset!

      Mitt bästa svar på "hur skulle det bli om alla"-argument är att det är väldigt hypotetiskt, för det kommer aldrig att hända. Och ingen av oss lever för att rädda världsekonomin eller miljön, varken shopparna eller snåljåparna. Vi gör det som passar oss själva bäst och sedan kan vi rabbla hur många icke-egoistiska skäl som helst, men det är inte där skon klämmer.

      Radera
    4. @Micke "Och ingen av oss lever för att rädda världsekonomin eller miljön, varken shopparna eller snåljåparna. Vi gör det som passar oss själva bäst och sedan kan vi rabbla hur många icke-egoistiska skäl som helst, men det är inte där skon klämmer." Helt sant. Ibland inbillar jag mig att mitt förespråkande för inte bil, mindre kött etc. har med miljö att göra. Sanningen är väl snarare att det är en väldigt bekväm fernissa att lägga på mitt privatekonomiska strävande. Folk kan i regel hugga på att jag är snål, men färre kan med FB-heder i behåll klanka ner på min altruistiska miljösträvande (ängel-emoji). Du ska ha cred för att du kört frugal transparens rakt igenom.

      Radera
    5. Jag ska ändå pudla lite och säga att någon kanske är alltigenom osjälvisk, men åtminstone är en betydande merpart av mänskligheten inte det, inklusive jag.

      De flesta ligger väl någonstans emellan och även jag mår gott av att det är en miljöinsats att promenera till återvinningsstationen eller sälja saker begagnat. Jag vill ändå vara tydlig med att jag i första hand gör det för pengarna. Mina pengar.

      Radera
  2. Det är lite märkligt att man vill ge namn åt en företeelse som ju ändå bara är ett mer modernt uttryck för vanligt stört beroende av något yttre för att orka med livet. Beroende är en psykologisk krycka. Oftast dödligt, och om inte det så pass skadligt att det klassas som sjukdom.

    Det sorgliga med sjukdomsbegreppet är att man då kan bli betraktad som offer istället för skyldig. Helt skyldig kanske man inte alltid är, men inte heller helt offer. Eftersom syndbegreppet tagits bort i vår sekulariserade kultur, är det fritt fram för att vara offer så fort något inte går som vi vill. Att erkänna ansvar för att ändra sitt dåliga beteende, dvs bekänna synden, är medicinen mot hälsa. Om det inte räcker och man ändå inte kan ändra sig, måste man överlåta sig till en högre makt och därmed fullständigt gå ur egenmäktigheten och offerrollen.

    Det är inte för inte som det ofta sägs att en grav alkoholist bara kan bli fullständigt fri genom att antingen finna/bli funnen av kärleken (en överlåtelse till relation med annan människa än sig själv) eller finna/låta sig bli funnen av Gud/högre makt. Även det är att överlåta sig till tron på någon utanför sig själv och sin kontroll.

    Beroende är i grunden något sunt och naturligt. Men osunt beroende verkar hämmande för en sund vuxenutveckling och för förmågan att bli en självständig individ som tar ansvar för sig själv.

    Bla, bla sådant här är ju ändå bara självklarheter. Men folk behöver tydligen nya namn på saker som verkar nytt. Upptäcker ofta att yngre (nå, 30-åringar!) verkar tro att deras erfarenheter är unika och väldigt speciella. Blir ofta förvånad över det. Men det saknas kanske normal kontakt med äldre generationer och ett basal historisk kunskap. Dessutom vill man inte lyssna till gamla auktoriteter och till mossiga gamla saker. På så sätt skapas "nya sjukdomar" med nya namn.

    Bara detta med utbrändhet är ett bra exempel. Knappast nytt i världshistorien. Men numera får man pengar av samhället för sådant. Dessutom är "sjukdomen" lättare att få i vår typ av samhälle, av sociala, strukturella och psykologiska skäl. Ja av en massa skäl. Om det utbrända i tid erkände ansvar för sin del av "sjukdomen" skulle det inte behöva hända. Arbetslivet och livet kan vara tufft men ingen tvingar någon att göra något som skadar en själv så mycket att man till slut hamnar i sängen helt slut. Jo kanske en misshandlande partner, en våldtäktsman, men inte en arbetsgivare och inte "livspusslet". /Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är också tveksam till att göra sjukdomar av allting, och att sedan trycka ner alla som har ett släng av det i samma fack. Att barn med spring i benen blir betraktade som sjuka och sätts på tunga mediciner istället för att föräldrar och lärare jobbar lite med att bemästra deras oförmåga att fokusera är en farlig väg.

      Radera
    2. Väl skrivet Eva. Fastnade för ditt sista stycke, eftersom jag själv varit i den situationen nyligen. Min sinnesstämning har pendlat från att vara ett offer, men ju mer kraften tilltagit har jag orkat inse mitt eget ansvar i händelsen. Att "gå in i väggen".

      Jag har varit något som kan liknas med en workaholic. Så fort jag öppnat ögonen på morgonen har jag varit i jobbtunneln och fokuserat enbart på prestation. Gör det sen inte lite ont efter en lång arbetsdag har jag inte gjort rätt för mig. Utmattning jag kände på vägen hem var ett bevis på ett gott dagsverke. De som inte kände så var lata dagdrivare.

      Vad är då företagets ansvar? Så gott som alla människor vill ha så få problem som möjligt. Om en projektledare har problem, sitter i klistret, så tror jag personen bortser ifrån att hen pressar medarbetaren för hårt. Och det är här det egna ansvaret måste säga stop. Precis som Eva skriver: " ... ingen tvingar någon att göra något som skadar en själv så mycket att man till slut hamnar i sängen helt slut. "

      Radera
    3. Tack för din feedback Slutajobbavid55! Det är viktigt att säga ifrån ja, men verkligheten är förstås också den att det inte nödvändigtvis för avsedda effekter. När man väl sagt nej och tagit sin del av ansvaret, kan chefen mycket väl använda det emot dig till den milda grad att du inte är önskvärd på arbetsplatsen och får sluta.

      Detta hände mig ganska nyligen. Min självständighet och frihet stack i ögonen väldigt mycket på tre chefer. De hade egentligen inget att gå på som jag gjort fel. Tvärtom hade jag gjort ett bra jobb på många sätt. Men jag sade ofta nej till extrajobb och gick när arbetstiden var slut även om arbetet inte var klart. Dessutom hade jag fräckheten att ta lunch min fulla tid och ibland skratta(!) och ha roligt(!) på arbetstid. Jag framstod nog ibland som nästan lat i jämförelse med de andra som sprang som skållade råttor. Men vad de inte såg var att jag under ytan faktiskt knappt orkade med allt jobb och därför saktade ned för att inte behöva vara sjukanmäld en enda dag under hela året. Lyckades med det, men hade det varit för fem år sedan hade jag blivit sjukskriven redan efter ett par månader på det stället. De andra anställda "turades om" att vara sjukskrivna ett par dagar i månaden sisådär, förutom de som blev borta längre eller bytte jobb blixtsnabbt eller faktiskt kastades ut av chefen!

      Resultatet av min mer sunda arbetsstil blev att jag blev kallad till chefen vid kontaktets slut och blev informerad om att det inte skulle komma att förlängas och att det berodde på bristande driv. Då jag var så nöjd med min arbetsinsats, kändes det helt okej. Borta är skuld och skam, och när han märkte det visste han inte vad göra. Han var ursinnig över att jag inte verkade bry mig ens när jag inte fick vara kvar. Om erbjudandet givits mig att vara kvar, hade jag ju ställt högre krav på förbättringar av arbetssituationen. Det hade han ju inte accepterat ändå. Han fattade ingenting, den workaholicchefen med anhang! /Eva

      Radera
    4. Eva, påpekade du det här med de andras regelbundna sjukskrivningar eller din egen arbetsinsats i största allmänhet? Chefer saknar ofta inte kon förrän båset är tomt och då behöver man ge dem en och annan hint. "Jaså, Nisse är sjuk? Tur att han har en kollega som alltid är här då." Självgott? En aning, men ibland nödvändigt.

      Radera
    5. Nej, jag gjorde inga sådana påpekanden. Är dessvärre inte alltid så strategisk. Med mig krävs att chefen självmant kommunicerar regelbundet eller visar intresse när jag försöker mig på ett allvarligt samtal. Ibland tror jag faktiskt att jag ofta haft en arbetsroll där jag inte förväntas ha koll på läget och att jag därför underskattats rent intellektuellt. Jag är motsatsen till skrytmaja, gillar att köra med medvetet ödmjuk stil. (Kanske har någon fått annan uppfattning här i bloggvärlden, men i så fall så kan jag säga att jag delvis är en helt annan "där ute".)

      När jag var yngre förundrades jag över just bristen på intresse för mitt bidrag till arbetet. Att chefer var så ointresserade av hur jag tänkte och vad jag gjorde i själva jobbet, var obegripligt för mig. Men nu som äldre förstår jag att de inte är intresserade av jobbet i sig, inte av dess kvalitet eller utvecklandet av ännu bättre metoder för att effektivisera allt - på riktigt alltså. Framförallt är de inte intresserade av hur en arbetstagare tänker kring sitt arbete och bryr sig föga om arbetssituationen, varken i smått eller stort och inte eller på sikt.

      Istället bryr sig chefen om att du jobbar järnet just nu för att rädda hans eller hennes skinn. I det medvetandet ryms inget annat än rädsla för straff och de metoder som måste till i omgivningen för att undvika bestraffning. Bara så kan chefen bevara sin position och kanske klättra vidare.

      Arbetsplatsens och själva arbetets mening och syfte? Sådana filosfiska grubblerier finns det inte plats för. Hur skulle det se ut om arbetsgruppen började tänka på det övergripande syftet med vad som pågår under dagarna på arbetsplatsen? Nej, bättre då att vid extra höga arbetstoppar boka något trevlig resa för personalen för att äta gott och ha lite fylletrevligt medan man stoppar in någon timme här och där när det konfereras kring gemensamma värdeord för att slipa företagets strategi.

      Förresten skrev jag ett mail till en av cheferna en dryg månad efter jag slutat. Beskrev sakligt och utan anklagelser arbetsituationen för mig under året och hur bra jag arbetat trots dåliga förutsättningar. Syftet var att argumentera för att de inte hade någon som helst anledning att vara missnöjd med mitt arbete och att deras ilska var helt missriktad och onödig. Jag var tydlig med att mailet inte syftade till annat än klargöranden och att de kunde ha nytta av mina erfarenheter framöver med andra medarbetare.

      Svaret jag fick förvånade mig. Hon kände sig "sårad, anklagad och orättvist behandlad". Tänkte att hon snarare möjligen borde ha fått sunda skuldkänslor och velat be om ursäkt om hon varit mindre narcissistisk. Svarade henne inte alls. En narcissist ska man inte bråka med, de tar inte ansvar för sina handlingar, bara att lämna. Trodde faktiskt att hon ändå var den som hade mest hjärna kvar av de tre "arbetsberoende", men icke.

      /Eva

      Radera
    6. Jag var rädd för det. Ofta tror (hoppas) man att chefen ska håll på hur det dagliga arbetet flyter och vem det beror på, men blir förvånad när man märker att han/hon inte har någon koll alls.

      Så trist och typiskt, taggarna utåt och helt ointresserad av att ta synpunkterna på allvar och ta chansen att göra något bra av det istället för att gå till motangrepp. Kanske skönt att du kom därifrån.

      Radera
    7. Ja, kära nån vad skönt, längtar inte tillbaka alls! Men träffar på kollegor ofta då jag bor och handlar mat väldigt nära. Den dagen jag träffar på någon av cheferna så vet jag vem som kommer att skämmas. Om de nu gör det ens. Om så, vore det faktiskt till deras fördel. /Eva

      Radera
    8. Det verkar inte som att självrannsakan är företagsledningens paradgren :-).

      Radera
  3. Jag är lite inne på Evas spår. Vore spännande att se om det här är belagt från 1950--60-70-80 talet då konsumtionssamhället som vi känner till det idag växte fram.

    En jämförelse som kanske inte är rättvis är utskrivning av ADHD medicin till elever som ökat explosionsartat på 10 år. Beror det på att kidsen har ADHD i större omfattning eller att samhället/föräldrar skolan blivit mer angelägna att hitta förklaringar till barn med "myror i byxorna"?

    Är shopaholics något som nu växer fram då i princip alla har en form av välståndsnivå att vi klara oss och att vissa då spårar ur eller har det sedan Maian Antonietts dagar varit samma visa fast bara hos de välbeställda?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Även om fenomenet fanns borde det ha varit svårt att bli shoppingberoende på samma sätt när det inte fanns lika många affärer, innan internet och innan snabblån och kreditköp.

      Abraham Lincolns fru Mary Todd Lincoln ansågs ha varit shopaholic, på 1800-talet.

      Radera
  4. Åhh, shopping, detta fantastiska ämne! Min C-uppsats handlade faktiskt om shoppingbeteende och vad jag såg då var att desto mer tid du ägnade på sociala medier, desto mer var du benägen att shoppa. Det i sig är ju inte så konstigt, du vill få bekräftelse och tillhöra en grupp, troligen de som har ungefär samma prylar och stil som du har. Social bekräftelse alltså!

    Jo visst finns diagnosen och sjukdomen. Det man ska komma ihåg när det gäller den här typen av sjukdomar är att det ska ge ett lidande och gå ut över arbete/sociala sammanhang/familj. Så att du Lyxfällan-shoppar varje månad är inte tillräckligt för diagnos, såvida du inte ser att detta ger dig ett lidande.

    Tydligen skrevs det om sjukdomen redan 1924, så visst såg man det tidigt. Men det tog inte fart ordentligt för 90-talet så på många sätt är det en "modern" diagnos.

    Det som är gemensamt för alla dessa beroendesjukdomar är bristen på emotionsreglering. De kan helt enkelt inte reglera alla känslor och tar då till det som blir ett beroende (sex, droger, alkohol,träning, shopping...) Så tyvärr är det inte så enkelt som att säga till dem att inte ha problem. Jag önskar det, men det funkar inte.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fast att man lider ifall man shoppar på Lyxfällanvis borde väl vara ställt utom allt tvivel :-).

      Nej, jag trodde nog inte att det skulle vara så enkelt, även om jag tror att många i riskzonen faktiskt skulle kunna hjälpas av ett "Skärp dig!" istället för att man nedvärderar dem till offer utan ansvar.

      Radera
    2. Haha, jo visst, men många verkar fortfarande ha vänner och familjemedlemmar att låna mer pengar av! ;)

      Det är klart de har ansvar för sin situation, men det går inte att lägga allt på dem själva. Tyvärr finns det en stor portion genetik som ställer till det!

      Radera
    3. På de som på allvar är missbrukare är det rimligt, men kan det inte tänkas att en del bara är uttråkade som försöker bota sin tristess med shopping? Du som (till skillnad från mig som bara tycker i blindo) är påläst, gör jag det för lätt för mig om jag antar/tycker/påstår att en del s k shoppingmissbrukare egentligen bara är ansvarslösa?

      Radera
  5. Älskar den här formen av informativ folkbildning, 1924 hade jag aldrig lyckats hitta på egen hand. Med facit i hand är det ju som du skriver rätt uppenbart att det finns ett samband mellan tid på sociala medier och konsumtion. Men likväl det ska beläggas och inte bli den formen av löst tyckande som är vanligt.
    Samma med att sociala medier gör folk olyckliga, trist att många människor verkar vara så otrygga i sig själva att de måste ha en fasad att visa upp.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Allt ont på 2000-talet kommer från Facebook. Åtminstone kan det inte uteslutas.

      Radera
    2. Om konsensus handlar nästa inlägg, och cirkeln är sluten :-).

      Radera