”Smarta” maskiner

Jag har två skrivare. En svartvit laserskrivare av märket Brother, som kopplas med sladd till datorn. Man kan bara skriva ut i A4 från ett enda fack. Den skriver inte ut på bägge sidor, har ingen sorteringsfunktion, inga flashiga funktioner överhuvudtaget. Men den fungerar! Under det tiotalet år jag ägt printern har den kanske krånglat vid fem tillfällen, vanligtvis skrynklat ihop ett papper.

Och så har jag en Canon bläckstråleskrivare med kopierings- och scannerfunktion, trådlös uppkoppling från datorer och smartphones och fler funktioner än jag skulle hinna lära mig under min livstid. Man kan skriva ut i A4, A5, B5 (efter att ha jobbat med administration i över ett decennium vet jag inte ens vad B5-storlek är) och några till som jag inte kommer ihåg. Den har aldrig någonsin skrivit ut något på första försöket. Ibland börjar den skriva lite, men vanligtvis matar den bara igenom pappret eller står och blinkar.

Om man väl kommer så långt. När man slår på fanskapet står den först och rasslar i flera minuter. Sedan kommer felmeddelandena. Det kan var att den inte hittar wifi, papper eller något annat. Oftast berättar den inte vad, men följer man en felkodslabyrint kan man till slut få upp en QR-kod som man kan scanna med sin smartphone och på så vis få upp rätt avsnitt i manualen, som givetvis är för omfattande för att finnas i pappersformat.

Den som vet hur jag tänker kring maskiner förstår att jag inte köpt denna helvetesmaskin. För det första skulle jag aldrig köpa en Canon (som ordspråket lyder: ”Kan nån krångla till det så kan Canon och deras fantastiskt usla kundtjänstavdelning!”) och för det andra ser jag inget behov av trådlösa utskrifter i B5-format.

Jag är inte teknikfientlig!

Jag fick den med huset och hade problem med den redan dag 1. Direkt efter husköpet skulle jag till Skatteetaten för att försöka folkbokföra mig. För att det skulle gå behövde jag skriva ut en hög med papper och eftersom skrivaren vägrade kommunicera sladdlöst både med min och den förra ägarens laptop fick jag åka och panikköpa en sladd.

Jag är glad att jag inte gillar avancerad teknik, men har dragit det ännu längre. Jag strävar efter att slippa alla funktioner som i min värld är onödiga, och för att nå dit är jag villig att offra några funktioner jag hade haft nytta av. Ingenting spar så mycket tid och pengar som att undvika teknikstrul. Visa mig den maskin vars trådlösa nätverk går att hitta på kortare tid än det tar att sätta i en sladd (som dessutom ofta kan sitta i hela tiden).

Det finns inget facit här. Jag ser inte ner på dem som gillar teknik och krångel. Jag tycker bara synd om er.