måndag 18 augusti 2025

Ätstörning eller stört samhälle?

Nästa del i serien Barnlös gubbe gnäller på barn. Eller rättare sagt på deras föräldrar. Det handlar om tolvåriga Melissa som har fått diagnosen arfid – avoidant/restrictive food intake disorder ”som på svenska översätts till restriktiv ätstörning”. Nej, på svenska översätts det med ”bortklemad unge”!

För att vara övertydlig pratar jag nu alltså inte om allergier eller ens att vissa människor i olika åldrar har jättesvårt för en eller ett par matprodukter. Jag är själv laktovegetarian och nötallergiker och har mött både släktingar och servitörer som sett mig som en krånglig jävel, men Melissa äter bara mat som är ”krispig och torr”. Det menar jag hamnar i en annan division. Jag twittrade om detta och fick ett bra svar från läraren och skoldebattören Filippa Mannerheim.

Precis så! Barn vill ha hamburgare och pannkakor varje dag, men de måste inte få det. Oavsett om barnkonventionen är lag eller inte är det inte givet att allt som närmar sig en konflikt måste resultera i att barn ges en diagnos eller klemas bort, eller som i detta fall både och. Titta på reportaget och notera att Melissas mamma inte vid något tillfälle ens funderar om ifall det skulle gå att utmana dotterns tvångstankar. Istället anpassar man omvärlden efter henne och nu har hon fått välja ut maträtter i skolan så att hon alltid bjuds på något hon gillar.

Vi har mer låtit henne testa sig fram och anpassat så att hon får i sig den energin hon behöver.

Om de istället vänligt, men bestämt och odramatiskt, hade satt ner foten för tio år sedan kanske barnet upptäckt att det går att komma över hinder utan att såga ner dem. Jag vill inte hänga upp mig alltför mycket på detta specifika fall eftersom jag inte känner familjen och vet hur hon uppfostrats eller vad hon har för andra utmaningar i livet, men generellt är det en viktig del av att bli vuxen, det att göra saker man inte är bekväm med, vare sig det handlar om att hålla föredrag inför klassen, städa sitt rum eller stoppa mat i munnen som inte är ”torr och krispig” under den sekunden det tar innan maten blandats med saliv och ändå blir blöt och mjuk.

En undersökning visar att 5,9 procent av förskolebarnen lider av arfid. Överhuvudtaget har antalet barn med ätstörningar skjutit i höjden. Varför? Och vad gör man åt det? Om barn har svårt att gå i trappor tittar man på om de har någon muskulär åkomma eller problem med balans eller motorik. Hade det varit en ätstörning eller något annat man kunnat ge en psykisk diagnos hade man antagligen ersatt trappor med hissar och ramper istället och låtit ungen halta vidare, om ni förstår liknelsen.

Det här kostar pengar för samhället. Jag betalar gärna för rullstolsramper för barn med riktiga diagnoser, eller för den delen specialkost i skolbespisningen för glutenallergiker. Men vad är uppsidan här? Att Melissa curlas ytterligare några år, ända tills hon den hårda vägen upptäcker att hon inte är världens medelpunkt som allt annat kommer att anpassas efter.

46 kommentarer:

  1. Haha, sa jäkla rätt du har Sparo. Jag minns en närstaende till mig som var petig med maten som liten, men som vuxen drack han blod och galla fran en orm när han var i Kina. Det skulle jag ha hoppat.

    Numera far jag tänka efter när jag bjuder vänner pa middag. En äter inte kött pa ben, en annan äter inte fisk, nagon gillar inte svamp. Men det är ok, de har prövat och alla gillar inte allt. Själv är jag allätare, men undviker kapris och nagra andra produkter. Men aldrig att jag inte skulle äta det jag blir serverad. Curlade barn far det nog inte lätt i livet.
    /Annika

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är fint att vara anpassningsbar, men man kan inte anpassa allt till alla. När jag blir bjuden på mat är jag nöjd om kocken låter bli att blanda kött med allt annat. Jag kan äta potatis och ett salladsblad, helt okej. Men inte när man lägger potatisen i ett uppläggningsfat som man häll sky från köttet över. Det går inte att klaga när man blir bjuden, men jag hade känt mig mer inkluderad om värden brytt sig om vad jag äter. Men det är klart, hade min önskelista varit "torrt och krispigt" vore det en annan sak.

      Curlade barn kommer att få det motigt, helt klart. Dessutom går de nog miste om mycket.

      Radera
  2. Ja, då de allra flesta elever nuförtiden har (skaffat sig) en diagnos av något slag som skolan måste ta hänsyn till så är det knappast konstigt att även de som inte har någon dylik försöker skaffa sig en. Vem vill inte vara med i gänget liksom?

    https://www.skolverket.se/styrning-och-ansvar/regler-och-ansvar/ansvar-i-skolfragor/extra-anpassningar-sarskilt-stod-och-atgardsprogram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det lät nästan så i inslaget, som att hon inte ville sticka ut genom att inte ha specialkost.

      Radera
  3. Ja de sätter diagnoser på allt så tröttsamt. Har inte folk ADHD autism så är de introverta extroverta, högkänsliga som i o f s inte är några diagnoser men det är som om man måste etikettera sig eller andra hela tiden. För att inte tala om alla narcissister och psykopater som det verkar vara ett överflöd av. Arfid låter typ som sulfid.
    När jag var liten åt jag sardiner, ål, äpplen och knäckebröd förutom till jul då åt jag prinskorv, det har gått över. Är helt emot att kasta ungarna i sjön när de ska lära sig simma som kunde hände förr eller att tvinga i dem mat tills de kräks, vilket hände mig i skolan. Idag har pendeln svängt åt andra hållet och många barn är i centrum ständigt som små prinsar och prinsessor och blir tråkiga. / Eme

    SvaraRadera
    Svar
    1. Balans är bra! Lyssna på barn, men bli inte en slav under deras önskemål.

      Radera
  4. Potatischips är både torrt och krispigt, kanske skall jag försöka få tag på en sådan där diagnos.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Chips är gott, men nog går det till en gräns när man hade ätit vad som helst hellre än ytterligare ett chipsflarn som kläggar fast i gommen.

      Radera
    2. Såg just att det finns vitlökschips. Utmärkt att bjuda på!

      Radera
  5. Mmhmmh. Jag har en unge som var jävligt knepig med mat i några år. Inte lika knepig nu (övre tonåren). När vi insåg (vi vuxna alltså) att när ungen hela tiden erbjöds alternativ (av oss såklart) så är det inte så konstigt att de börjar välja det som är godast (för dem) vilket är ett sluttande plan.

    När vi bestämde oss för att bara köra på stilen ”Vi vuxna bestämmer vad, ungen bestämmer hur mycket” så var de flesta matproblemen ur världen på några månader. Ja, det innebar ibland att han inte åt något till middag. Men det blev ingen kvällsmacka, tvsnacks eller liknande heller den kvällen. Att också låta barnet lägga på sin tallrik det som är dukat på bordet istället för att få en tallrik med vad vi lagt på den hjälpte.

    Med det sagt, alla barn är unika (nåja…) och man får göra så gott man kan som förälder.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är säkert många utmaningar med att vara förälder och jag fattar att det är lätt att hamna i den där fällan, men undrar om inte ungen också fick en behagligare tillvaro efter att ni satt ner foten.

      Radera
    2. Jo. Han är fortfarande knepig. Men hanterbar på ett helt annat sett.

      Dessutom, speciellt för killar, när de kommer i puberteten och har sin hyfsat extrema tillväxtfas där de växer mycket är de konstant hungriga. Hunger är den bästa kryddan. Se till att inte ha skräpmat hemma så kommer de äta nyttigt skit för att bli mätta...

      Radera
    3. Det hörde jag en expert om, att genom att äta nyttig mat kan du få "cravings" efter nyttig mat. Är du van att äta skräp är det vad kroppen kommer att skrika efter.

      Radera
  6. Det är ju så populärt med diagnoser nu för tiden, och jag kände mig lite utanför. Men! Med hjälp av internet hittade jag just min egen diagnos: DUM. Jag vet inte riktigt vad det betyder, men det låter bra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den diagnosen har jag fått flera gånger på Twitter, men jag är lite osäker på de läkarnas kompetens :-)

      Radera
    2. Det brukar vara mycket värre epitet på twitter, "dum" är nästan en komplimang där.

      Radera
    3. Jag har svårt att ta internet-epitet på allvar när det inte backas upp på något sätt. Då blir det nästan som ett kvitto att man själv har bra argument som är svåra att slå hål på.

      Radera
  7. Vad kul att du skrev om detta just idag. Våra döttrar på 11 och 13 har fått lära sig att äta maten som serveras, sen kanske jag inte serverar den mat dom inte äter så mycket av varenda dag. i lördags var våra vänners sjuåring på besök utan sina föräldrar, tog en tugga av maten. Sa att hon var mätt. Viket hon såklart inte var. Så min sambo gav henne lite glass, samt en macka sen. Det hade jag inte gjort, men det var sambons beslut. Vi båda är helt säker på att det curlas ständigt i det hemmet angående mat till barnen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hade nog likt sambon valt den enkla vägen där. Andras barn får andra uppfostra, även om det säkert hade varit bra att sätta ner foten även där.

      Radera
  8. Minns själv att folk tyckte jag var bortskämd som fick typ den mat jag ville ha. Minns bara att min mamma var väldigt liten i maten när hon var liten och hennes föräldrar var oroliga över henne så de laga den mat hon ville ha för att få henne att överleva. Men jag fick en fråga om "ja men hur var det när du blev bjuden på mat borta". Jag sa de är väl skillnad på att vara bortskämd och oförskämd. Jag åt alltid vad som serverades borta. Oavsett om jag gillade de eller inte. Samma sak i skolan, man hittade väl alltid nåt. Jag avskydde vispgröt men då fyllde man väl på med knäckebröd så man klarade sig. Men svårt att se de som någon sjukdom men idag är väl allt som inte "som man tänkt" en sjukdom, dagens föräldrar verkar oroa sig väldigt mycket mer.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, i skolan fanns sallad och knäckebröd. Säkert inte väldigt näringsrikt, men nog tusan blev man mätt om man ville. I övrigt minns jag att vi konstant gnällde på skolmaten, det hörde liksom till.

      Radera
  9. Nej nu blir jag faktiskt lite ledsen när allt om arfid och liknande ätstörningar viftas bort som ”krångliga och bortskämda ungar”. En person med t.ex. autism, som upplever sinnesintryck på annat sätt än andra, kan mycket väl ha problem med vissa smaker och konsistenser! Jag har ett barn med diagnos inom autismspektrum (asperger då diagnosen sattes), som under hela barndomen var extremt känslig för konsistenser och smaker. Syran i jordgubbar och andra bär fick honom nästan att kräkas. Kladdig och ihoprörd mat gick bort, allt måste ligga separat på tallriken och fick inte ha sås på sig. Nu, som ung vuxen, äter han lite mer ”normalt”, men fortfarande inte frukt och bär. Syskonet åt som liten det mesta med glatt humör, men har sedan tonåren (är nu drygt 20) utvecklat arfid och har jättesvårt med viss mat. Har ADHD och misstänker autism i någon grad. Vem är ni att säga att allt detta bara är trams? Det är rätt respektlöst enligt min mening. De krånglar ju inte för att jäklas, och önskar inget annat än att kunna äta som alla andra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Arfid och liknande ätstörningar". Vad finns det för liknande ätstörningar? Och är det verkligen en ätstörning att bara vilja äta "torrt och krispigt"?

      Jag fattar att personer med vissa diagnoser har problem med mat, men för mig som lekman känns det då som att problemet ligger i den diagnosen och att arfid är något man hittat på för att, av någon anledning, gör det till en separat problematik.

      "Vem är ni att säga att allt detta bara är trams?"

      Vem har sagt det? Jag har inte gjort det, Mannerheim gjorde det inte i sitt Twittersvar och jag tycker inte att någon i kommentarsfältet heller har gjort det än så länge.

      Radera
    2. Om du nu ska märka ord så menade jag med ”liknande ätstörningar” liknande problem hos personer som inte specifikt har diagnosen arfid eller diagnoser över huvud taget. Det är möjligt att det var överflödiga ord men nu blev det så.

      ”Är det verkligen en ätstörning att bara vilja äta ”torrt och krispigt”?” Ja, det är det väl om annan mat i princip får en att kräkas?

      ”Trams” var mitt eget ordval utifrån min uppfattning av andemeningen i ditt inlägg och flera av kommentarerna. Jag ville bara ge lite mothugg eftersom jag tycker att det är lite för onyanserat att bara vifta bort arfid som något man hittat på. Bara för att diagnosen är ny behöver den ju inte vara felaktig. (Och nej, du har inte använt ordet felaktig, men jag tolkar dig så.)

      Radera
    3. "Jag fattar att personer med vissa diagnoser har problem med mat, men för mig som lekman känns det då som att problemet ligger i den diagnosen och att arfid är något man hittat på för att, av någon anledning, gör det till en separat problematik."
      Det är väl ganska praktiskt att sätta en separat etikett på arfid. Den kanske ofta hänger ihop med autism, men det är ju inte alla med autismdiagnos som har arfid och vice versa.

      Radera
    4. Jag försöker inte märka ord utan bli klokare. Min bild är att arfid är ett uttryck för en diagnosinflation, i brist på bättre ord.

      Nej, diagnosen behöver inte vara felaktig bara för att den är ny, men den behöver inte heller vara korrekt bara för att personer som har sin inkomst från att jobba med diagnoser har hittat på ännu en. Tvärtom tycker jag att personer som sliter med riktiga diagnoser (och deras anhöriga) borde vara de första att vilja ha in fler och möjligen tvivelaktiga, för det riskerar att personer som inte är insatta till slut ser allt diagnosticerande som humbug, och det tror jag vore väldigt olyckligt.

      Radera
    5. Jag antar att du menar ”borde vara de sista att vilja ha in fler”. 😊 Men du anser uppenbarligen att arfid inte är en ”riktig diagnos” och det får stå för dig. Det ger ju många bloggkommentarer om inte annat.

      Radera
    6. Jag skulle snarare säga att jag ifrågasätter om det är en riktig diagnos. Hittills tycker jag att ni som berättat om erfarenheter av egna barn ganska tydligt visat att för att problemen ska vara på diagnosnivå har ofta arfid-barn andra diagnoser, så då är kanske matproblemen ett uttryck för dessa diagnoser, inte en egen.

      Radera
  10. Jag hade stora besvär med viss mat när jag växte upp och inte blev jag hjälpt av att t v i n g a s äta i barnbespisningen med resultatet att jag kräktes när jag fick gå därifrån.
    Jag upplevde att jag inte kunde svälja kött hur länge jag än tuggade och såser och stuvningar var kraftigt äckelframkallande.
    Jag fick ibland laga min egen mat om det serverades nåt enligt ovan.
    Men vart efter åren gick så försvann de flesta aversionerna och nu är det nog bara keso som gör mig kräkfärdig. 😜
    Så jag anser mig frisk nu från vad det nu kan vara för diagnos jag borde fått?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Keso som är så gott ;-)

      Jag tror inte heller att det är bra att tvinga ett barn att tömma tallriken i skolbespisningen till varje pris, men så finns det ju sallad, bröd, eventuellt filmjölk, så kanske någonting kan passa om man accepterar att man inte alltid får sin favoriträtt serverad.

      Jag vet ju inte hur du blev fri från aversionerna, men jag gissar att du blev tvungen att utmana dem.

      Radera
  11. Eftersom nästan alla ungar har någon specialkost -diagnos numera är det nog lika bra att lägga ner det där med skolmat.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eller inte krångla till det så mycket. T ex anser jag att ett vegetariskt alternativ borde funka för alla som kräver särskild mat av religiösa skäl. Och passar inte det - ta med egen mat eller ät hemma.

      När jag var ung var det många barn som inte åt fläskkött i skolan, men det skolmåltidsbiträde som jobbade extra i korvkiosken upptäckte att Gud tydligen verkade göra ett undantag för korv & pommes frites.

      Radera
    2. Jobbade på en restaurang som serverade skolmaten för 30+ år sedan. Liten utbyggds skola. Läraren (en enda) var vegetarian. Det fanns inte ett skit vi kunde servera henne som hon inte kunde gnälla på och säga inte dög.

      Rätt som det var en dag efter de vart på utflykt träffade jag henne och klassen vid busshållplatsen (och lokala korvmojjen) där hon stod med en korv m bröd halvvägs in…
      Jag: men…? Är inte du vegetarian?
      Hon: jo. Men jag var så hungrig nu så då får en korv duga.

      Dan efter hade vi dukat upp 3 st korv m bröd till henne.
      Hon: vart är min mat?
      Jag: där! Å pekade på korven
      Hon: men det är ju inte vegetariskt?!
      Jag: nä. Men då är det ju bara att vänta tills du e så pass hungrig att det duger.

      Radera
    3. Anonym 13:33: jag skrattade gott!
      /Annika

      Radera
  12. Nej, vänta lite här nu. Arfid är en ätstörning som många med exempelvis autism har. Jag har tre barn. Uppfostrade likadant, inget klemande. Två av dem har autism, ändå inget klemande. Den ena av dem har arfid och klarar inte av all mat! Att ha svårt för viss konsistens på mat eller vissa smaker är typiskt för autism och inget som man kan trolla bort genom just "klema mindre med ungen så äter h*n nog när h*n är hungrig".
    Fast det funkar ju inte så. En autistisk hjärna funkar inte likadant som en neurotypisk, och en unge med autism och arfid kan mycket väl komma på tanken att bara äta knäckebröd och inget annat. Det blir verkligen inte bättre av att man traumatiserar ungen genom att tvinga i mat som ungen kräks av! Att bli bemött på det här sättet som du skriver gör det inte lättare, snarare tvärtom. Är det inte viktigare att barnen äter något alls och klarar av skolan än att de tvingas äta allt som man gjorde på skolbespisningarna förr? Hur många ungar fick sitta kvar tills de kräktes i tallriken?
    Jag brukar gilla dina inlägg men här hade du nog lite otur när du tänkte.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alltid någon på extremkanten som känner sig kränkt. Klart det finns undantag, men då skulle det inte bli mycket till blogg om alla promt ska klappas medhårs.

      Radera
    2. Hade jag otur när jag tänkte eller hade du otur när du läste? Jag har t ex inte med ett ord föreslagit att man ska tvinga ungar att äta tills de kräks. Så frågan är, ska jag försvara det jag skriver eller ska jag försvara det du upplever att jag tänker när jag skriver? Det sistnämnda är såklart helt omöjligt.

      T ex har jag inte ifrågasatt att autism existerar eller att autistiska hjärnor funkar annorlunda, och det du beskriver är ju just autism, och vilka eventuella ätstörningar det kan föra med sig. Varför ska man kalla det för arfid? En uppenbar risk jag ser är just att bortklemade barn utan autism ser sin chans hänga med på diagnoståget.

      Radera
  13. Vi hade matvakter i skolbespisningen! Om man inte åt upp fick man sitta kvar tills det ringde in. Tänk att det blev folk av mig ändå, äter allt som bjuds (även surströmming).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är så gammal och glömsk att jag inte kommer ihåg hur det funkade i mina skolor. Men folk tror jag att jag blev.

      Radera
  14. Jag hade själv 'problem' med mat när jag var barn. Inte för att jag tror det var någon diagnos, utan att vissa människor och speciellt när man är barn har så oförstörda smaklökar att alla smaker smakar mer heöt enkelt. Tror jag såg något program om supertasters för några år sedan och kände igen mig i allt.

    Iaf närnjag var barn fick jag inte gå från bordet innan maten var uppätet. Jag kunde sitta 1,5 timmar och långsamt pina i mig maten.natt kasta fanns inte. I skolan åt jag knäckebröd (bara) och kom hem alldeles slut. Npgon anpassning där fanns inte heller.
    De var först när jag själv blev vuxen o åt mat o provade frivilligt som detta försvann, idag äter jag det mesta (men absolut inte kaffe eller öl,nsprit o vin)
    Tror som EM är inne på, medelväg. För tvång är absolut inte rätt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror inte heller på tvång, men anpassar man allt efter barn kommer de fortsätta att vara barn oavsett ålder.

      Radera
    2. Jag blev nyfiken och sökte på supertasters. Det fanns massor av info och verkar vara ett vedertaget begrepp. Supertasters har bla fler smakreceptorer på tungan som gör att mat smakar annorlunda jämfört med icke supertasters. Så en fysisk skillnad alltså.

      Super tasters har bl a svårt för bittra smaker (stor igenkänning).

      https://health.clevelandclinic.org/what-it-means-to-be-a-supertaster

      Det finns säkert olika orsaker att man är petig med maten, allt från bortskämda barn till diagnos till fler smakreceptorer.
      Jag tror man ska prova olika slags mat för att utmana smaklökarna, men givetvis utan tvång om att äta upp. Det funkade på mig (tillslut)
      Hanna -supertasten

      Radera
    3. Det tror jag med.

      Sedan undrar jag vem som gillar bittra smaker, oavsett smakreceptorer.

      Radera
  15. Jag brukar tycka att det finns för många hittepådiagnoser, barnen är bortskämda och kräsna.
    Men just det här tror jag är en riktig diagnos, och jag baserar det på att jag har jobbat med två sådan ungdomar/elever.
    De ville så gärna äta korv i bröd när det var utedagar i skolan, de ville äta pastasallad när de var på vandringar. När det var födelsedagskalas så ville de vara med och äta men det var stört omöjligt. De båda ungdomarna jag jobbade med de kände inte varandra och gick inte ens i samma skola men båda hade liknande tyckande om maten. Maten skulle vara torr och helst åt
    det beiga hållet, absolut ingen sås på något. Fiskpinnar, pommes, hamburgare gick ner så länge de var torra minsta lilla vått på så blev det stört omöjligt.
    När jag jobbade så hade jag kontakt med en professor som forskade
    om det här, kontakten var inte så långvarig men han berättade mycket om sjukdomen för mig. Av professorn fick jag veta att det är en sjukdom som inte går över.
    Av de två eleverna jag jobbat med så är en idag 27 år och jag pratar med honom ibland. Han har samma besvär än idag men såg ändå välnärd ut. Han går på kontroller för att se till att han får i sig tillräckligt med vitaminer. Så, summa summarum, jag tror på de barn som inte kan få i sig viss mat.

    SvaraRadera