Ätstörning eller stört samhälle?

Nästa del i serien Barnlös gubbe gnäller på barn. Eller rättare sagt på deras föräldrar. Det handlar om tolvåriga Melissa som har fått diagnosen arfid – avoidant/restrictive food intake disorder ”som på svenska översätts till restriktiv ätstörning”. Nej, på svenska översätts det med ”bortklemad unge”!

För att vara övertydlig pratar jag nu alltså inte om allergier eller ens att vissa människor i olika åldrar har jättesvårt för en eller ett par matprodukter. Jag är själv laktovegetarian och nötallergiker och har mött både släktingar och servitörer som sett mig som en krånglig jävel, men Melissa äter bara mat som är ”krispig och torr”. Det menar jag hamnar i en annan division. Jag twittrade om detta och fick ett bra svar från läraren och skoldebattören Filippa Mannerheim.

Precis så! Barn vill ha hamburgare och pannkakor varje dag, men de måste inte få det. Oavsett om barnkonventionen är lag eller inte är det inte givet att allt som närmar sig en konflikt måste resultera i att barn ges en diagnos eller klemas bort, eller som i detta fall både och. Titta på reportaget och notera att Melissas mamma inte vid något tillfälle ens funderar om ifall det skulle gå att utmana dotterns tvångstankar. Istället anpassar man omvärlden efter henne och nu har hon fått välja ut maträtter i skolan så att hon alltid bjuds på något hon gillar.

”Vi har mer låtit henne testa sig fram och anpassat så att hon får i sig den energin hon behöver.”

Om de istället vänligt, men bestämt och odramatiskt, hade satt ner foten för tio år sedan kanske barnet upptäckt att det går att komma över hinder utan att såga ner dem. Jag vill inte hänga upp mig alltför mycket på detta specifika fall eftersom jag inte känner familjen och vet hur hon uppfostrats eller vad hon har för andra utmaningar i livet, men generellt är det en viktig del av att bli vuxen, det att göra saker man inte är bekväm med, vare sig det handlar om att hålla föredrag inför klassen, städa sitt rum eller stoppa mat i munnen som inte är ”torr och krispig” under den sekunden det tar innan maten blandats med saliv och ändå blir blöt och mjuk.

En undersökning visar att 5,9 procent av förskolebarnen lider av arfid. Överhuvudtaget har antalet barn med ätstörningar skjutit i höjden. Varför? Och vad gör man åt det? Om barn har svårt att gå i trappor tittar man på om de har någon muskulär åkomma eller problem med balans eller motorik. Hade det varit en ätstörning eller något annat man kunnat ge en psykisk diagnos hade man antagligen ersatt trappor med hissar och ramper istället och låtit ungen halta vidare, om ni förstår liknelsen.

Det här kostar pengar för samhället. Jag betalar gärna för rullstolsramper för barn med riktiga diagnoser, eller för den delen specialkost i skolbespisningen för glutenallergiker. Men vad är uppsidan här? Att Melissa curlas ytterligare några år, ända tills hon den hårda vägen upptäcker att hon inte är världens medelpunkt som allt annat kommer att anpassas efter.